Restaurangen

Restaurangen, av Åke Berntsson maj 2009.

–      Vad var det jag sa?

Hon stirrade likt en kanarisk åsna på mig, och jag hade fräckheten at påpeka detta till hennes stora förtret. Skälet till hennes bistra uppsyn var att regnet stod som spön i backen för tredje semesterdagen i följd. Inte ens swimmingpoolen gick att utnyttja, vi hade fått dela vår dag med shoppingbesök på täckta varuhus i Las Palmas, sitta på restauranger och mest dricka för maten stod oss upp i halsen eller hänga i baren. Så vår nykterhet var lika långt borta som regnet var gammalt.

–      Var är den där servitrisen, jag måste ha en styrketår, ögonen rinner, jag tål inte Åsnor, och speciellt inte Kanariska åsnor.

–      Vad var det jag sa, detta är öns sämsta bar, det finns inte ens en servitris.

–      Jo då, det stod en servitris här då vi kom in. Titta där kommer en servitris i uniform och allt, ropa på henne.

–      Waitress, pls. Waitress.

Den uniformerade damen kastade bara en Spansk blick och gick vidare.

–       Hon kommer säkert hit senare. Du ska se att hon kommer. Vi får hoppas det för jag är så törstig.

–      Törstig hur kan du vara törstig, vi har ju druckit i tre dagar.

–      Blött ute, blött inne, det ska vara rättvist.

–      Vad hette den här krogen? Är den berömd.

–      Det var något med Restauración Colectiva de…. Kommer inte ihåg.

–      Ja inte är den då fem stjärnig.

–      Den hette Restauración Colectiva de Aparcamiento, hihi nu kom det.

–      Det spelar ingen roll vad den heter med en så dålig service.

–      Plötsligt kom en kvinnlig polis och satte sig vid bordet, hon la batongen på bordet, samtidigt som två andra poliser lyfte honom rakt upp för att snart försvinna med honom sprattlande in genom en dörr. Så fort hon försökte säga något så knackade den sittande polisen med batongen i bordet, hon förstod att det var bäst att sitta still.

–      Konstig restaurang, de hade ju inte ens beställt, tänkte hon.

Lika plötsligt som han försvann genom dörren kom han tillbaka igen, men nu rann tårarna på honom.

–      Har de slagit honom, är det min tur nu, vad har vi gjort?

Hann det flyga genom hennes berusade huvud innan hon i dimman uppfattade att även poliserna grät, de skrattade så de kiknade.

–      Du förstår älskling att ” Restauración Colectiva de Aparcamiento” betyder på engelska ”Traffic warden catering” eller på Svenska ”Personalmatsal för parkeringsvakter.” Vi har suttit i Lapplisornas fikarum, och försökt betälla, nu grät han om möjligt ännu värre.

Nu började polisen med batongen också att gråta medan hon hysteriskt bankade batongen i bordet. Inte för att hon förstod vad han sa men mellan attackerna förklarade en av de gråtande poliserna för henne.

–      Det är nog bäst att vi vinkar adjö nu medan humöret är på topp, kom nu så åker vi hem till hotellet.

–      Skulle de gå nu när det var som roligast? Det var likadant på grisfesten förra året då tog du också hem mig när humöret var på topp.

–       Vem har sagt det?

–      Jag vet inte, men jag har en känsla av det, minns inte riktigt.

–      Ute på gatan ställde han deras ben i riktning mot en taxi och snart var de på väg mot sitt tillfälliga hem på Kanarieöarna,

–      Fantastiska restauranger de har här.

Han skrattade fortfarande trots att de blivit dyngsura av den korta väntan på taxin.

–      Du kanske tycker det men en sak ska du ha klart för dig, att Mallorca har jag aldrig gillat.

–      Det var det sista hon sa innan hon somnade lutad mot hans blöta men trygga axel.

Det här inlägget postades i HISTORIER. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *