Tomten ramlar ur släden 2011

Det lilla landet Belgien med alla de vackra ljusen var snart avklarat, även utan Tomtefars hjälp. Nisse och Anastasia började så smått förstå det av tusentals år förvirrade systemet. De talade redan om hur de till nästa år borde rationalisera det hela och lägga in allt i iPaden. Men föga hjälpte det just nu, med förvirrade ögon förstod de båda två att det nu åter var dags för en resa till Sverige. Det var allmogens tur att få sina klappar. De tyckte det var helt onödigt att väcka Tomtefar för att fråga om råd.
Ett tycke, som skulle visa sig, vara ett stort misstag.

Först på listan enligt gammal sed var de gamla på ålderdomshemmen, vad de förstod var ålderdomshemmet utanför Helsingborg först i tur. Så hette det tidigare, Ålderdomshemmet, nu hette det Seniorboendet Regnbågen. Varför visste ingen utom marknadsförarna på Careta som nu drev hemmet. Hemmet var utsatt för konkurrens och var tvunget att applicera till de gamlas vilja att bli omhändertagna. Nisse som nyss varit i Grekland, kände till att regnbågen är stigen som budbäraren Iris lämnat efter sig mellan jorden och himlen. Iris var budbäraren som inte alltid kom med bra besked. Iris var också den som såg till att det fanns tillräckligt med vatten i molnen så att det kunde regna, det var de gamla tacksamma för. Då blev det i vart fall som minst vatten och bröd till frukost och kvällsmat. Lunchen hann de inte med för alla utlovade aktiviteter. Middagen flöt ihop med läggdags och då var det kvällsmat precis före fem. Åkte de i säng vid fem så var de tvungna att äta frukost vid fyra på morgonen, för elva timmar utan mat, var det bestämt av politikerna under en nattmangling, förlåt nattmacka, att de lätt klarade sig. Det blev faktiskt lättare och lättare för var dag och lättare blev de, till slut räckte det med en personal för att lyfta dem i och ur sängarna, praktiskt och billigt, lätt som en plätt.

Nisse lät Lill-Rudolf göra en magnifik sväng över Sundet innan han styrde ner honom mot Regnbågens seniorboende. Tomtefar sov fortfarande ruset av sig där bak, men Rudolf slog just upp ett öga, det vana ögat som omedelbart skiftade färg till svart. Med ena klöven petade han Anastasia på axeln och med den andra pekade han på Tomtefar. Anastasia log och lät sig förstå att Rudolf tyckte att de borde passa på att lämna in Tomtefar till rofylld förvaring i Caretas vård. Hon läste just på skylten driven av neongas som var uppsatt på boendets fasad, att detta hem var kvalitetssäkrat och godkänt av ett konsultföretag. Bra tänkt Rudolf, men jag tror nog att Tomtemor vill ha hem honom trots allt. Hon log uppmuntrande mot Rudolf. Hornen skakade frenetiskt, hon tog det som det skratt det inte var. För att inte väcka onödigt många, det var en budgetfråga, gled släden mjukt in vid entrén.

Upp Tomtefar! Nisse väckte sin Far med en rejäl knuff i magen och stack säcken i hans hand. Tomtefar, det är din åldersgrupp, skynda dig in och överaska de gamla med en oförväntad aktivitet. Yrvaken och lätt förvirrad tog han säcken och vacklade hoande mot första bästa dörr, det gick på rutin, tyvärr, för detta gjorde honom ouppmärksam, dessutom var entrén ommålad i regnbågens färger som ett eller snarare det enda ledet i den upprustning som utlovats i kontraktet med kommunen. Kommunalrådet var mycket belåten när han varje dag körde förbi mellan bostaden och kommunhuset. Så fint de gjort, tänkte han ofta, det var så fint att han knappast behövde hälsa på sin gamla mor som han lämnat in där, samma höstdag som den nya broschyren kommit ut. Regnbågen för ett färgrikt boende. Broschyrens rubrik tyckte han sa allt, hans mamma sa inte så mycket.  Inte ens hungrig kunde hon säga, men törstade gjorde hon inte och tröstade gjorde ingen.

Innanför dörren stelnade han till, där var det sig likt, kanske bara lite mer slitet än för ett år sedan. Hans tankar skakade på huvudet, men kroppen den stod stilla, tanken frös när han hörde den något korpulenta föreståndarinnan utropa, Nilsson är tillbaka, lika förvirrad som då han försvann, nu har han på sig den där fåniga dräkten igen. Syster Karin bädda en säng till honom, han får ligga i städskrubben, i hans säng ligger ju kommunalrådets mamma och henne vågar vi inte flytta ut i skrubben, ifall han kommer förbi på hennes födelsedag. Han brukade faktiskt komma förbi, då på födelsedagen, med en Aladdin i handen. Nja inte den Aladdin, för då kunde hans mor putsat hans lampa och han önska mat till de gamla, nej så var det inte, det var Aladdin i chokladform som han kom med. När han ätit upp den, brukade han gå igen, med rent samvete och några bruna chokladfläckar på den vita skjortan, kring hjärtat. Det spilldes alltid på boendena.

Tomtefar spjärnade emot så gott han kunde, så fort han såg de leende mörkbruna ögonen på föreståndarinnan. Hon log inte av vänlighet till honom, nej, utan för nu var budgeten uppfylld, beläggningsgraden översteg nu hundra procent. Det var nu bonus i antågande och den tänkte hon minsann inte spendera i Skåne, nej utlandet fick det bli. Hon förträngde bilden av sig själv i bikini, på stranden i Las Palmas, istället såg hon sig som tjugofem där hon inför ögonen på vackra spanjorer gled fram över den våta sanden. Den gången hon gled fram, ledde det till att hon kom i kontakt med sjukvården, där hon trivts sedan dess.

Strax var Nilsson avklädd, nedstoppad i en säng och inkörd i skrubben. Varför släpar han med sig den här gamla säcken? Ingen av personalen förstod värdet av den och ingen förstod varför han inte släppt taget om den, under det år han varit försvunnen. De slängde den i ett hörn bland städgrejerna som fått skyfflas undan för att få rum med sängen. Ligg nu ner Nilsson! Han ska inte upp ur sängen, vi kommer med ett bäcken om han är nödig. Se så! Bäcken var han då inte det minsta intresserad av, tomtar kissar inte, de dricker. Men, jag har mina barn utanför, detta är ett missförstånd! Ja, ja vi förstår. Barnen har lämnat Nilsson här, de kunde inte valt ett bättre ställe. Men Nilsson förstår, de har åkt hem nu, nu ska Nilsson vara här hos oss. Nu ska vi inte besvära barnen mer. Det blir så trevligt så. Ja, men! Nilsson försökte sätta sig upp igen. Denna gång trycktes han mer bryskt ner på kudden igen. Ewa! Hörde han sköterskan ropa ut mot korridoren. Vi får nog binda fast Nilsson, han är förvirrad, han vill rymma igen. Ja, men, jag är Tomtefar, inte någon Nilsson. Du hör själv. Sköterskan vände sig mot Ewa som just trängde sig in i skrubben. Han har vanföreställningar. Ska vi be Föreståndarinnan att vi får skicka honom till Psyk? Nej, det vågar vi inte, då ryker hennes bonus igen. Nej, den här Nilsson har ställt till med nog besvär. Bind han! Tomtefar kände hur hans händer bands fast med gasbinda, liksom fötterna. Han frustade och hoade men föga hjälpte det. Han förstod inte att bara en bonus skilde honom från LPT, och en gång där fanns det knappast något hopp om ens frigång, så ifrågasatt som han var. Många trodde inte ens att han fanns, så illa var det.

Det gick inte att få Rudolf lugn, Nisse försökte, Anastasia försökte, till och med Lill Rudolf gjorde ett försök med sin far. Nej då, inget hjälpte. Han rusade mellan släden och dörren, samtidigt som han tycktes peka mot dörren med klöven. Fradgan glänste i mungiporna och tårarna rann, han gjorde ren av att Tomtefar var förlorad. Men snälla Rudolf! Vi ska inte lämna honom här, hur kan du tro det om ett före detta barnhusbarn. Inga ord hjälpte. Nu slog han med klöven på dörren.

Föreståndarinnan själv hörde knackningen eller bultandet på dörren. Det var inga leende guldbruna ögon som mötte Nisse och Anastasia då hon öppnade dörren snarare var det Spanska ögon, arga Spanska ögon. Nå vad vill ni, det är ingen besökstid nu! Vi…Vi har vår far här, han gick in här, vet ni var han är? Får vi komma in? Ingen besöks….! Tid försvann i dörrspringan då dörren stängdes med en smäll. De båda tittade förvånat på varandra. Vad gör vi nu? Konstigt att vi inte fick komma in. Samtidigt såg han att Anastasia pekade mot taket och skorstenen. Vi tar den vägen, det är väl vår riktiga väg, egentligen? Jo, så är det väl. De tog släden upp till skorstenen. Nisse steg modigt ned i skorstenen med Anastasia efter sig, inte bra. Ingen av dem förstod att nyttja kraften, de föll som stenar och det rasslade och small då de landade i den öppna spisen i allrummet där de gamla satt uppradade i väntan på något, i vart fall inte i väntan på tomten. De flesta visste inte vad Tomten var längre, men en pigg nittioåring ställde sig i givakt, och utropade högt. Se! Tomten kommer och två är han! En tant i en rullstol som satt där redan förra året, visste besked; Det är Nilssons ungar! Hon kände igen dräkterna men inte entrén. Nilssons var smidigare. En annan med elak uppväxt gömde sig under bordet. Sotaren kommer nu är det slut, han är här för att hämta oss. En av de få sköterskorna blev så förvånad så hon tappade brickan med det som sades vara mat. Vad gör ni här? Vad vill ni? Här finns verkligen ingen att råna, det har staten redan gjort. Nej, nej, vi letar efter Tomtefar, han gick in här, men har inte kommit tillbaka, varken han eller säcken. Ursäkta oss men kan ni hjälpa oss? Hit har ingen kommit utom Nilsson förstås, men han är bunden i skrubben, han kommer ingenstans. Föreståndarinnan rundande hörnet. Vad står på? Vad var det som smällde? Är det ni! Hur kom ni in? Det var ingen besökstid, eller hur Nisse tog mod till sig. Vi kom som tomtar brukar göra, vi kom genom skorstenen. Vi ska hämta vår far, Tomtefar. Här finns ingen tomtefar. De Spanska ögonen log inte. Det är Nilssons ungar. Tanten i rullstolen, vaggade fram och tillbaka för nu förstod hon vem Nilsson var och vad som vankades. Hon var upphetsad. De Spanska ögonen som nu var lite mer skrämda stirrade på henne. Hörde inte Nilsson hit? Hon såg de Spanska stränderna rinn  a ut med havet. Var det bonusen som rann ut med den? Nilsson Tomtefar? Nu när de sa det så visst var det en Tomtedräkt han haft på sig, både denna gång och förra. Hon darrade, var hon nu blåst både på bonus och klappar.

De Spanska ögonen slocknade och en sockersöt mun uppenbarade sig i hennes ansikte. Men är det Tomtefar och alla söta Nissar som kommit, med klappar undrar man? Var är Tomtefar? Nisse såg upp på henne. Han, hon harklade sig, är i skrubben. I skrubben! Ja, han var våldsam. Var han våldsam? Nisse förstod inte, våldsam var han aldrig Tomtefar, lite oregerlig när han druckit kanske. Men inte fick han tag i sprit mellan släden och entrén inte. Tomtefar är aldrig våldsam, så de så. Ja fast det var inte Tomtefar som var våldsam, det var Nilsson, men så våldsam var han kanske inte. Han ville inte ta av sig kläderna och inte ville han kissa i bäckenet. Här har alla vårdens vackra kläder och alla använder backen, det är billigare så. Hon log. Klart vi skall hämta ut Nilsson, jag menar Tomtefar. Var det hans säck? Ja. Nisse ville inte slarva bort just den säcken. Var är den. Den är tom. Tomtefars säck är full med det som behövs, fast tom. En sådan säck borde budgeterarna på Careta ha, tänkte hon. Den är hos Nilsson.

Ögonen lyste i Tomtefars ansikte inne i skrubbens halvdunkel, händerna ryckte i gasbindorna. Oh, käre Tomtefar, vilket misstag, nu förstår vi att vi gjort ett fel. Så fel så, det får bli en Lex Nilsson anmälan, bind inte den som kommer med gåvor, bind de som tar gåvorna. Tanten med rullstolen tog inga chanser, hon rullade fram just som Tomtefar fått på sig kläderna och greppat säcken i hörnet. Jag har varit snäll i två år nu, förra året blev det inga klappar om Nilsson minns, söta ungar herr Nilsson. Hon försökte blidka Tomtefar som redan var på bättre humör, han var aldrig långsint. Hans nu vantklädda hand for ner i säcken och kom upp med en blöja som blinkade då den blev våt. Praktisk sak.  Hon blev så glad, tanten i rullstolen, för blöjan, att när hon rullade iväg nerför korridoren hördes hon sjunga. Kiss i sängen och ha det bra, ligga lite och fundera, varm om stjärten som en sommardag, jag tror jag kissar lite mera. Tjottelitanilej, Tjottelitanilej.

Tomtefars hand försvann direkt som per automatik ner i säcken igen, med tindrande men sorgsna ögon överräckte han en julklapp till föreståndarinnan, hon blev så glad, hon förstod att hon var borta från svarta listan om det fanns en sån. Ett spel, ett spel! Hon blev så glad. Äntligen! Ett Caretaspel! Vad snälla de är som vill att vi ska sitta ner och spela spel. Careta de är snälla de. Vill Tomten höra en fråga? Ho,Ho inte kan jag svara på frågor, inte. Jo då, visst kan han det. Hör här. Trean, den är bra. Vi tjänar pengar genom att ge våra kunder något som gör deras liv bättre. Tomtefar sken upp, den var bra och jag har svaret, Tomtefars mage hoppade av skratt då han skyndsamt drog fram ett flak starköl ur säcken. Här, föreståndarinnan, dela ut lite öl, det gör livet bättre. I förbigående så grabbade han en öl till sig själv. Lyssna på denna då Tomtefar. Tolvan. Våra kunder måste vara beredda på att inordna sig efter hur det fungerar hos oss. De Spanska ögonen lyste nu av hopp och skratt. Vi slipper Lex Nilsson, vi slipper. Nilsson får inordna sig i skrubben, för så fungerar det här. Tomtefar blev orolig, bäst att skyndsamt dela ut resten av klapparna  tänkte han, så att han inte hamnade i skrubben igen. För Tomtefar såg också hur de Spanska ögonen började snegla på fråga nio. Vi måste förstå kundernas behov bättre än de själva.

När klapparna var slut och de gamla nöjda, skyndade Tomtefar, Nisse och Anastasia mot utgången. I ögonvrån såg de hur de gamla såg väldigt nöjda ut där de satt i samlingsrummet med en klapp framför sig och en öl i handen . Snart var de på väg upp genom luften till nästa ålderdomshem, det fick bli ett Kommunalt.

På vägen var det dags för elvakaffe och Tomtefar blev bekymrad då Rudolf bara serverade en halv Lussekatt till kaffet. Tomtefar sneglade mot Rudolf, på hans röda mule lyste en lapp. Rudolf, snart privatiserad. Tomtefar suckade.

Det här inlägget postades i JULSAGOR. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *