Tomten ramlar ur släden 2013

Del 12 år 2013.

När Rudolf i det starka solljuset ovan molnen äntligen slog upp ögat, ja han tyckte att det räckte med ett i taget, såg han på Tomtefar att det inte var aktuellt med MBL-förhandlingar idag. Tomtefar var uppe och satt vid tömmarna bredvid Anastasia. Tomtenisse låg istället utslängd bredvid Rudolf och sov på det viset som bara tonåringar kan göra med kroppen i någon slags oreda.

Rudolf förstod inte direkt varför, tanken malde, men ibland hände det att Tomtefar var tidigt uppe och därtill pigg och nyter. Ho, Ho tjoade Tomtefar rakt ut i den tomma rymden, bara för att han plötsligt hade lust. Anastasia tittade med undran i blick upp mot honom. Var detta hennes blivande svärfar? Hon visste inte om det var bra eller dåligt, hon överlät tanken till framtiden. Hos Rudolf var tanken däremot färdigmald likt det finaste av ekologiskt mjöl. Han satte sig spikrakt upp, han förstod inte Tomtefars dumma snällhet, var skulle de där att göra? Visst det var behjärtansvärt, men ändå. Alla snälla människor skall ha julklappar, visst, tänkte Rudolf, men Tomtefar var också ofta benägen att dela ut julklappar även till de dumma. Tyvärr älskade Tomtefar att ge sig in i hetluften, han var rent av glad för detta, som just nu. Han tänkte inte, kanske, de som tänkte darrade vid tanken.

Tomtefar tjoade på Lill-Rudolf som förstod och dök med nosen rätt ner mot jorden igen, nja, egentligen var han i färd med att köra nosen rakt in i helvetet på jorden, men det, förstod han som väl var inte, ny i yrket som han var. Tomtefar tjoade och skrattade, Anastasia förvånades, Rudolf bölade och Tomtenisse vaknade.

Anastasia stirrade med häpnad ner mot den vita snötäckta marken, det var bedårande vackert. Men ju närmare Lill-Rudolfs nos kom marken så såg hon det bruna mellan snöhögarna. Var det ens snöhögar tänkte hon i samma ögonblick som det stod klart för henne att det var vita tält hon såg. Det var ett flyktingläger hon såg och det var strax utanför Azaz i Syrien som de plötsligt befann sig.  Mitt i öknen. I mitten av tältlägret, som rymde ett tusental vuxna och barn, gick det som en huvudgata, där i otrolig kontrast rev släden upp damm när Tomtefar valde att göra en av sina vanliga u-svängar för att imponera. Som om det behövdes? Kanske, för här var han i minoritet, alla kände till tomtefar såklart, men det var sällan som alla fick besök av honom, det låg inte för dem, det där med tomten, även om han fanns och de visste det.

De flesta skrek rakt ut och flydde vildsint, var det ett nytt vapen? Var de inte ens skyddade i lägret? Tomtefar parkerade just i änden på gatan där det högst provisoriska fältsjukhuset var uppbyggt av överblivet surplus från det amerikanska försvaret. Det såg fallfärdigt ut. Det var fallfärdigt.

Ett ljuslockigt huvud stack fram ur en öppning i sjukhusets grå tältvägg. Först brydd över oljudet sedan stort leende när hon fick se Tomtefar. Hon log med hela ansiktet då hon skyndade fram mot släden. Trots sin inte ringa ålder uppträdde hon som ett barn då hon klappade Tomtefar på den nu utsträckta handen, tog den och hjälpte honom ur släden.

De vuxna och barn som flytt vildsint, kom allt närmare för de förstod på hennes sätt att detta inte var farligt, många kände också igen Tomtefar och hans släde från kolorerade veckomagasin och TV. Trots eländet, glittrade ögonen, strax, på både barn och vuxna. Tomtenisse undrade i sitt stilla, någon överdrift, sinne vad Tomtefar skulle kunna göra åt allt detta elände. Något egenintresse kunde dock inte finnas eftersom det inte fanns en bar i sikte inom hela området. Den ljuslockiga visade in Tomtefar i fältsjukhuset samma väg som hon tidigare hade stuckit ut sitt ljuslockiga huvud. Tomtenisse och Anastasia följde strax efter. Det var ett rent helvete de fick sig till livs innanför tältduken. I det halvdunkla skenet såg de trasiga och erbarmliga människor överallt. En del låg på den amerikanska surplusen till sängar medan andra låg på enkla mattor direkt på den kalla marken. Det var knappast mer än 5 grader varmt trots att solen sken ute. Alla tycktes frysa, i vart fall såg de med all rätt frusna ut. ”Hoho” ropade Tomtefar glatt, rakt ut över eländet. Tomtenisse skämdes, som barn ofta gör när de inte förstår sina föräldrars syfte, om det fanns något, men Tomtefar fortsatte oförtrutet en stund till. Den ljuslockiga som visade sig heta Hanna och kom från Arlöv, drog Tomtefar i armen och hoppades att han hade någon vettig present med sig till lägret. Någon fläkt tyckte hon dock inte att de behövde, kanske i sommar men inte nu. Att ni bara står ut! Anastasia, som kom från förhållanden som inte var mycket bättre, kände en klump i magen och tårar i ögonvrån, kunde inte hålla inne en kommentar. Det är så, sa Hanna, att vi har lärt oss att fajtas, om än bara för en fläkt som vi inte behöver.

En lång kraftig man styrde stegen mot Tomtefar, han var arg, det syntes. Vi vill inte ha förklädda personer härinne, vi känner oss inte säkra då, så ut härifrån! Men, sa Hanna, känner du inte igen Tomtefar? Hon funderade genast på att bilda en fackförening och gå i strejk. Det finns inga Tomtar, vad är det för nys. Det nästan skvätte blod från hans genomsmutsiga rock, stetoskopet hängde lagom över halsen, som hämtat ur en amerikansk läkarserie., en balansakt som det säkert fanns särskilda skolor för i Hollywood. Tomtefar, som inte var den kortaste Hoade honom symboliskt och vänligt rakt i ansiktet. Stetoskopet föll till marken, hade han inte gått kursen? Reflexmässigt vek han ihop sin långa lekamen och fiskade upp det något elegant, men på vägen upp, då lekamen liksom sträckte på sig igen, förvandlades han rock till det vitaste av vitt. Några kristna syrier som låg skadade strax bredvid var säkra på att Ärkeängeln Raguel som var kommen för att hämnas och väntade på mörkret att infinna sig. Några andra trodde att det var Ärkeängel Remiel och försökte krypande hålla sig borta från skärselden som de inte såg som något helande. Framförallt tyckte de inte att det var deras tur, det fanns andra i kriget som borde vara före i ledet. Den långe blev kritvit också i ansiktet, för nu förstod han att hans vänsterradikala mor och far hade haft fel om tomten och han förbannade dem för alla presenter han gått miste om under sin uppväxt. Han backade tillbaka mot det rangliga operationsbordet bara för att finna att all surplus var utbytt mot det modernaste av moderna då det gällde instrument, i ögonvrån såg han en ny glänsande röntgenapparat vars gröna onlampa blinkade till honom. Nu stampade han förbannat i golvet över sina radikala föräldrar.

Plötsligt for en tältöppning lite längre bort i tältet upp. Alla tittade åt det hållet och fick se bilden av en flicka med en skadad lillebror i famnen. Hon sprang så fort hon kunde åt deras håll, hennes lockiga hår fladdrade och de taniga benen kände tyngden av brodern när hon sprang det fortaste hon kunde mellan de skadade på golvet. Hennes flämtande röda kinder lyste igenom hennes gyllenbruna kinder. Hon bönade och bad att det inte skulle vara för sent. Hon nästan tappade sin dyrbara last men kom ihåg sin pappas röst. Spring flicka spring, finns det liv är det aldrig försent, och hon visste att det var sant. Framför henne fanns trygghet och värme och det som var riktigt sant. Hanna från Arlöv rusade till hennes hjälp och tog ömt den lille pojken i famnen för att omedelbart bära honom bort till Ärkeängeln som fortfarande stod och bedårade sin nya operationssal, ja det var väl att ta i, men mycket nytt var det. Han vred på huvudet då Hanna ropade på honom och det han då såg påminde om en av Oscar Cleve som han sett på museet i Landskrona. Hanna la ner pojken på operationsbordet och Ärkeängeln fick plötsligt se att en påse med saltlösning och en påse med antibiotika och ersättningsvätska redan satt på ställningen. På bordet låg redan en förpackning med oresorberbara suturer och en nål, det vara bara att sy.   Ärkeängeln stampade ännu en gång i golvet över sina föräldrar, golvet? Ja, faktiskt låg det inte ett golv där nu också, han stampade igen. Fick han barn någon gång skulle minsann tomten få stå framme hela året.

Flickan som sprungit med sin bror fick en stor kram av Tomtefar och på något sätt kände hon att denna gång skulle slutet vara vackrare än det Mikael åstadkommit, dessutom tyckte hon inte alls att hennes ben var taniga.

Visst var det ljusare i tälten nu, blev det inte ljusare och renare, sakta men säkert, lite varmare också. De som försökt undvika Ärkeängeln kom sakta krypande tillbaka, visst gick det lättare att krypa tillbaka var inte såren redan lite bättre?

Hanna kom tillbaka från operationen. Hon förstod att undrens tid var kommen, i vart fall inte förbi, man kan inte skylla fackets representanter för att vara senfärdiga, inte alltid i vart fall. Hon tog Tomtefar i ena handen och Tomtenisse i den andra. Kom, sa hon och drog iväg med dem ut ur sjukhuset.  Anastasia följde efter. När de kom ut såg de att Lill-Rudolf parkerat släden med sin far en bit upp i luften. Han hade hört knivar slipas och sett skärbrädor plockas fram, så han tog inte några chanser. Däruppe fick han mycket riktigt också se att ett gäng som tvivlade på Tomten var på väg fram mot den plats där de hört att det skulle finnas färskt kött. Rent och fint. Då de såg att skafferiet hängde i luften blev de förvirrade men började omedelbart att leta efter en indier som de hört talas om, skulle finnas i lägret. De letade efter en liten gubbe med ett långt rep, han och hans son var lösningen, det förstod de. Fick de tag i honom skulle de bara behöva stå vid repet och vänta på att köttet skulle komma fallande från himlen. Det var inte ofta det regnade här, och manna, som de nu förväntade sig, hade det aldrig regnat. Lill-Rudolf steg en bit till för säkerhets skull. Rudolf tittade ut över kanten på släden och suckade högt då han såg Tomtefar ledas iväg mellan ett skånskt bombnedslag och Tomtenisse. Inte fanns det väl sprit och öl här också. Var det dags för en ny förbudstid? Han beslutade att ta upp ämnet med Tomtemor då de kom hem igen, kanske var det meningslöst, spelade det någon roll om Tomtefar drack lagligt eller smuggelsprit, egentligen, någon skillnad hade de aldrig sett. Tomtemors förbud var nog ett slag i den tomma vinternatten. Han återgick i vila.

Kom skynda, fackets representant var ivrig. Titta här, titta på brunnen, inget vatten, det är katastrof! Många nyfikna flockade sig runt dem. Inget vatten, vad ska vi göra? Tusentals människor törstar! Tomtefar stegade fram till den stora kranen där några barn, i en mugg med FN logga, försökte samla upp de få droppar som kom. Tomtefar tog ett rejält tag och vred så det stod härliga till, och härligt var det vatten som plötsligt med god fart började spruta ur kranen. Alla var glada och jublade högt men ingen grät, utom Tomtefar förstås, han grät hejdlöst, för plötsligt insåg han hur törstig han var och att det bara fanns vatten att släcka törsten med, katastrofen var fulländad. Av bara farten, medsläpad av fackets representant som på kurs i Bommersvik lärt sig att smida det varma stålet, eller var det på järnverket i Eskilstuna, hon mindes inte, med tårfyllda ögon så att han inte såg ordentligt vad han gjorde, fixade Tomtefar till hela raden med toaletter så att de blev fina och fungerande också. Facket satt nöjt och tog inte risken att syna fler kort.

De var snart tillbaka vid släden som fortfarande, trots att någon indier inte var funnen, svävade på den högre höjden. Lill-Rudolf, trygg av att Tomtefar var tillbaka, vilket tidigare i och för sig inte betytt just detta, sänkte sakta ner släden så att Tomtefar, Tomtenisse och Anastasia kunde stiga upp. Runt dem var samlat en massa folk, men längst fram stod den lilla lockiga flickan med sin bror, som redan tillfrisknat, i handen. Bredvid stod Hanna från Arlöv, höll hon inte den numera rena och tomtetroende Ärkeängeln i handen? Han var tydligen så präglad av sina föräldrar att han rusade rakt in i ett nytt socialistnäste, han hade tydligen rätt den där John Bowlby i alla fall. Runt omkring stod en massa ungar och vuxna som utstrålade en viss besvikelse över Tomtefar, trots vatten och toaletter, kanske trots allt kände att nja.

När släden steg mot nya platser och Tomtefars tjoande hördes över kanonerna i Aleppo, rullade samtidigt en enormt lång karavan med lastbilar in i förläggningen, konstigt tyckte Anastasia då hon tittade ner på karavanen, hade inte de röda korsen skägg? Märkligt men hon log stort mot Tomtefar, och Nja var snart försvunnet ur allas sinne.

Det här inlägget postades i JULSAGOR. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *