Mitt Yggdrasil

Kylan slog emot mig och värken, skapad av cykelturen, gjorde sig påmind. Men, tröstefull stod den där, Asken som varit mitt mål för promenader och cykelturer under många år.

Asken är inte såsom Aspen, darrig eller nervös i sitt sätt, den är heller inte som Boken, envis i sin lövhållning, envis att hålla det vackra skalet kvar. Nej, Asken är mer lik Björken i många avseende, allmängiltig, fast att den blommar senare, släpper den sin grönska samtidigt med Björken om inte gynnsamheten slår till, då kan löven, då vackert bruna, hänga sig kvar för att betraktas i samklang med den mäktiga Boken eller Eken, det gör aldrig Björken. Asken är inte märkvärdig alls, om du inte känner den förstås, för då öppnar den upp ett register av egenheter som inte alltid förväntas.

Yggdrasil, i den fornnordiska mytologin, sägs vara skapad efter Asken, som har sin höga kraftiga krona i mogen ålder, men som i sin ådring bevarar spåren efter de ofta späda, men lika ofta grova, vertikala grenarna från sin ungdom. ”Den förskräcklige stormgudens häst”, det är Yggdrasil, trädet som trots vindens slitande i kronan är så lugnt i en av sina rötter att Gudarna behagar hålla ting där, varje dag. Asken Yggdrasil har tre huvudrötter, en som går till människornas och Gudarnas hemvist, Midgård, den andra går till de onda Jättarnas hemvist i Utgård och den tredje, den på trädets mörka norrsida, går till underjorden. Där på norra sidan faller skuggan över draken Nidhögg som vid rotens slut, strax vid källan Vergelmers mynning, gnager på den och söker Askens undergång. Så kraftigt tuggade han att roten gick av och trädet fick en lutning mot söder, mot det goda, men den lutade också mot Utgård den onda sidan  Det var som om det goda höll emot tills roten skulle växa  ut igen, men Asken skulle inte tro att den någonsin skulle bli helt rak, aldrig mer. Var det Nidhöggs mening att undergången skulle hejdas av det goda, av den ljusa sidan? Men varför höll då också den onda sidan emot, Jättarnas kraft var tydligen också nödvändig, eller höll de emot för att inte låta sig besegras av den goda krafterna. Var de tvungna att hjälpa det goda för att inte också gå under? Kan eller ska det onda gå under? Är det onda gott?

Uppe i trädet huserar Hräsvälg den stora Örnen som så ofta låter vinden blåsa genom att hovra med sina vingar, det var inte alltid hans vingar som slog, det var inte alltid på hans villkor utan de rörde sig ibland ovanligt och oväntat fort då han mer eller mindre dagligen talade emot Nidhögg, aldrig att Hräsvälg skulle låta Nidhögg slå ikull hans träd, trädet där han älskade att sitta, allra högst upp, fast ändå inte, högst upp i trädet satt alltid, mellan hans ögon, Väderfölne, höken som ser och bedömer allt, oberörd av vinden.

I trädet kan du se spår efter de hjortar som betar där, dessa är Dain, Dvalin, Duneyr och Duratror, eller Döden, Den djupa sömnen, Den som dånar över marken och Den dyrbart växande. Tuggande med styvsträckta halsar, låter de daggen samlas i sina horn för att skapa livets floder. Trots livets vatten, gnager de där i trädets krona, gnager och försöker göra sig påminda och tränga igenom. Gnager gör också geten Heidrun och från hennes spenar strömmar en livgivande klar mjöd som ett tecken på trädets samband med hälsa och liv.

Och som de gnagandes motvikt finns de tre Nornorna eller Ödet deras namn är; Urd, Skuld och Verdandi som öser vatten ur Urdabrunnen och den vita sanden från dess kant, över trädets rötter så att det aldrig skall vissna. Urd;  trädets öde eller dödens dis. Skuld; nödvändigheten, det nödvändiga. Verdandi; nuet, det som är just nu;

När jag ser trädet, ser jag inte allt detta, men jag har mött dem alla och jag vet att de finns. Rötterna ner i det undermedvetna påverkar mig särskilt, jag har funnit Nornorna vid Urdabrunnen, jag har sett gudarna vid samma brunn. Jag har hört Nornorna sia om det förgångna och om det nya, jag har smakat och utnyttjat livskraften från dem, så nära mitt medvetande. Många gånger har jag omedvetet både hållit överläggningar och gjort överväganden och med dem skapat min vitalitet och kreativitet. Ibland har jag utan ersättning låtit andra dricka ur denna brunn så att jag nästan torkat ut. Kanske har jag inte heller förstått dess tredelning utan tillåtit dem att flyta samman och nu är konsten stor att flytta fram positionen för Verdandi; nuet. Dödens Dis har följt mig både i verkligheten och i tankens ältande, det har varit en del av ödet, det öde som Nornorna står för. Det nödvändiga hos Skuld har jag hållit högt, det nödvändiga att göra, att måste. Svår att slå tillbaka utan att tänka på vart ödet är på väg.

Jag har sett effekten av de hemligheter som finns vid Jättarnas rot, vid Mimers brunn. Jag har offrat, likt Oden offrade sitt öga, för att nå den minsta visdom som finns där, djupt i det fördolda. Jag har ofta mött Jättarnas skugga men jag har inte ofta nog vågat offra för att nå visdom. Offren har synts mig för stora, min uppmärksamhet har allt för ofta varit ouppmärksam och riktad mot det yttre, istället för att skilja det för mig så viktiga, har jag fallit för det oviktiga. Jag har sålt min sinnesfrid till månglare och sinnessvaga. Utan att lyssna har jag dragit tillbaka mina offer när visheten visat sin skepnad.

Det som gnager och vill förvilla visdomen, är alla förträngda minnen, allt det ouppklarade och alla lämnade personer, de gnager och genom budbäraren, ekorren Ratatosk, gör de sig ständigt påminda hos såväl Nidhögg som Örnen. Oftast och alltid kommer de med smärta, en smärta som det omedvetna djupet nästan har lyckats kullkasta trädet med. Detta gnagande har fått roten till det undermedvetna att sluta fungera men dess budbärare, ekorren, tar sig förbi smärtan och retar likväl. Först om Örnen slutar att bry sig om ekorren eller istället för att skälla på ekorren, diplomatiskt och fulländat analytiskt inser dess fel eller rätt i utsagorna, så kan visheten tränga förbi.

Asken hotas också av att två av Hjortarna rotar i det undermedvetna, gnager på det praktfulla lövverket. Dain, döden, hotar hela tiden, mer tid går åt till att undvika döden än att leva med livet. Den andra hjorten Dvalin, hotar hela tiden att föra ner Asken i den djupa sömnen, att inte låta den återkomma, att acceptera det mindre praktfulla är den enda möjligheten att få trädet att blomma. De andra två hjortarna som gnager och tar sin kraft från Asken, är Dunöra, hjorten som dånar fram över marken, utan att se sig om och Durator, hjorten som blir medveten och vill synas och höras, att göra sig gällande.

Geten, Heidrun, gnager och betar men bjuder på mjödet som ger förädlade tankar och ser till att uppvaknandet kommer förr eller senare.

Vid Yggdrasils fot och rötter slingrar mängder med ormar, det allmänna, bland ormarna finns både goda och illasinnade, rika och fattiga, många pockar på mer uppmärksamhet än andra, många pockar för pockandets skull och andra trots att de inte borde. Det är trädets uppgift att höja Örnens blick och skåda ut över andra träd att se andra och låta dem synas. Att gemensamt få tyst på ormarna som tycks sakna egna träd eller i vart fall inte upptäckt dem, sina egna träd.

Varat, mitt vara är trädet både med det onda och med det goda. Varat och tiden säger Martin Heidegger, tid och rum säger vi annars. Jag i trädet är mitt vara men detta vara är inte nu, fast det borde. Mitt vara kan inte existera utan samvete och inte utan mina rötter, både de jag fått med mig och de jag byggt. Varat är ingenting, men ändå allt, varat är ingenting som är.

 

Det här inlägget postades i HISTORIER. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *