Sjön låg mer än spegelblank

Sjön låg mer än spegelblank, om nu det var möjligt, han visste inte. Det han visste var att trots solens vassa strålar i vattnet, så såg han sitt flöte sakta röra sig upp och ned i vattnet. Det var viktigt att se flötet, det var morfar som förklarat det så, att då flötet försvann ner i vattnet, då var det dags att dra upp fisken, fisken var där då, så var det. Då var det dags att dra upp den. Han förstod egentligen inte alls hur flötet kunde guppa upp och ner, trots att vattnet var blankare än en spegel, och det var inget han funderade vidare kring.Han var nöjd som det var.  Det var han och hans morfar som satt i den vackert grönmålade roddbåten med vita sittbräder denna högsommarmorgon. Morfar vid årorna och Sixten längst fram i fören det var som en liten hylla där, det var på den han satt. Längst fram var inte så långt, fast det var ett stycke i en fyraårings liv, det räckte inte med att sträcka ut bena, det räckte för morfar. Gädda, var det som mormor med ett roat leende beställt till lunch, morfar hade garanterat med hela sitt fiskarhjärta, att helgrillad gädda var det som fisket gällde.

Det var lite drygt på sjön och det var skönt då morfar föreslog att det nu var dags för kaffe, det var kaffedags. Morfar tog fram sin gamla röda, fint veckade plåttermos original och ett par av mormors slarvmuggar. De som det inte gjorde så mycket om de inte kom med hem ibland, det kunde bli så, då morfar och Sixten var på äventyr, att saker försvann på ett konstigt sätt. Mormors hembakade limpa med grov riktigt brun leverpastej på, var också något som morfar hittade i sin gamla ryggsäck. Och så förståss, en gammal halvlitersflaska med vit porslinskork. Den lyste röd den också, lika röd som termosen, men det var mormors hemlagade hallonsaft, förra årets skörd, det var den bästa saften, sa mormor alltid, den som stått till sig. Morfar visade Sixten hur han kunde sätta metspöet under knäet, och på så sätt få händerna fria till det viktiga, muggen med saft och den överdådiga leverpastejssmörgåsen. Det smakade gott. Sixten tyckte allt att det var enkelt att fiska, även om det var lite tungt att hålla den välfyllda muggen, han var inte så van att hålla en mugg med en hand. Sixten såg att morfar lutade sin gamla vackert ådrade hand med muggen mot blåbyxorna, just vid knät. Sixten gjorde likadant och det blev mycket enklare att fiska. De log varmt mot varandra, Sixten och morfar. De tittade båda in mot land, de såg att mormor satt sig i den gamla slarvstolen, nästan längst ut på bryggan. Med händerna fulla kunde de inte vinka till henne, fast mormor vinkade med ena handen då hon såg att de tittade åt hennes håll, den andra handen höll hon över ögonen som skydd mot morgonsolens strålar. Mormor förstod säkert att de var upptagna med att fånga hennes gädda och inte fanns det någon tid att vinka då inte.

En halvtimma var det sedan de kastade loss och trots den välbehövliga kaffepausen så började det bli lite drygt, tyckte Sixten, kanske var det dags att ro hemåt. Morfar tyckte just att en liten stund kunde de ge gäddan, vi får ge henne en chans till, sedan ror vi hem och ser om mormor kan ordna lite pannkaka istället till lunch. Det är inte utan att hungern tränger sig på. Sixten log och nickade instämmande. Fast det blev inget långt soligt leende. Plötsligt ryckte det till i Sixtens spö, flötet for iväg under ytan, spöet spändes i en onaturlig båge, men gick inte av. Sixtens små, fyraåriga händer, höll ett krampaktigt tag om det gamla bambuspöet, knogarna vitnade ljust då Sixten följde med spöet över båtens reling. Han föll i vattnet med ett plask. Håll i spöet ringde det i hans huvud, Morfars kloka ord, att inte släppa spöet då flötet försvann, var kanske inte alltid så kloka. Om det finns slarvmuggar kanske det finns slarvungar tänkte han då huvudet försvann under ytan. Slarvungar, såna man kan slarva bort, fanns det sådana? Han visste inte, men han kände hur det som drog i hans fiskelina drog honom allt djupare ner i vattnet. Hur länge var han tvungen att hålla kvar? Det var en fråga som inte behövde något svar för plötsligt så hände det, en stark hand greppade tag i hans flytväst och han åkte rakt upp i luften och landade blöt som en sill i båten igen. Det var morfars starka arm och hand som greppat honom, som räddat honom. Det är sådant som morföräldrar ska göra, rädda barn, se till att de kommer hem, inte slarva bort dem. Sixten kände hur gråten trängde sig på, en sådan gråt som hjälpte till att få bort rädslan, att göra allting bättre. Han kände också hur hans krampaktiga händer befriades från spöet som han hela tiden hållit fast i. Fiskare som han var. Rädslan försvann och tårarna torkade snabbt i morgonsolen, han hörde sin morfar skratta högt, samtidigt som han halade in en jättefisk över relingen. Fyra kilo minst, morfar var upphetsad och mäkta road. Sixten var inte så road, för Sixten var det första gången han såg en sådan fruktansvärd varelse i verkliga livet. Tänderna blottades och den grönaktiga varelsen viftade och slog så att bottenvattnet i båten plaskade. Nu gjorde det med vattnet ingenting, för Sixten var redan dyngsur, surare än det dyngsur som hans mamma brukade kalla honom då han plaskade i pölar på väg hem från dagis. Men nu var det inget dagis, detta upplevde han som en farlig situation, biten förstod han och biten ville han inte bli. Efter några krumma försök, morfar hade det inte så lätt med ryggen, så fick han tag i varelsen och dängde hans huvud i den vita sittbrädan där han satt och rodde. Sprattlet slutade med en gång och morfar kunde i lugn och ro ta fram sin fiskekniv och sticka den bakom gälen. Nu är den död, konstaterade han och Sixten andades ut, för det visste han sedan den dagen då hans marsvin dött, att då rör de sig inte mer, då är de stilla. Nu skrattade de båda högt och Sixten tyckte det var så spännande att han knappast kunde sitta still, fast det var det han visste att man måste göra i en båt. Fast förstås, han hade inte suttit så stilla. Vattnet rann fortfarande från honom via hans nya rutiga sommarskor.  Morfar tog upp vidjekvisten som han och Sixten brutit av och täljt till på morgonen, före frukosten, då de förberedde sig för det stora fiskafänget. Den var till för att de måste ha något att trä upp alla fiskar på, de som de fångade. Mormor retade dem och tyckte kanske att de inte behövde så mycket mask som de plockade upp från hennes trädgårdsland. Kanske inge kvist heller. En hel glasburk full med mask var det som krävdes enligt morfar och Sixten. Det var hål i locket, maskar måste få luft sa morfar.

Mormor behövde också luft just nu, från sin utkik på bryggan så var det inga detaljer i sjödramat som hon missat. Hon reste sig så häftigt då hon såg sitt barnbarn försvinna över relingen att slarvstolen for i vattnet. Hon skrek högt, men redan då skriket nådde morfar så var ungen i ett fast grepp och på väg upp. Hon skrattade befriande då hon såg att både pojken och fisken var tryggt ombord. Hon hörde det inte men det gjorde Sixten, det knastrande ljudet då morfar körde in videkvisten igenom gälen och ut genom den tandade munnen. Där hängde den nu fisken, en liten stund innan morfar släppte ner den på durken och konstaterade att det var dags att ro hemåt igen. Sixten log ikapp med morgonen. Morfar skröt med honom, han sa att han var den envisaste fiskare han sett i hela sitt liv, duktigare fanns inte. Sixten försökte lyfta upp fisken, han vågade nu då den var död, men det var nästan mer än han lyckades lyfta. Den största gädda jag haft i båten nickade morfar belåtet. Så det var en gädda, nu förstod Sixten varför mormor viftade så mycket inne på bryggan, hon var glad att det blev gädda till lunch, precis som de lovat.

När den gröna båten gled de sista metrarna in mot bryggan, så att mormor kunde ta emot den och binda fast den säkert vid fästet i bryggan så stod Sixten med armarna uppsträckta, som ett segertecken. Inte för att mormor lättare kunde få tag i honom och lyfta honom över till fast mark, nej han stod så för att han var bäst, han var en storfiskare, som morfar kallat honom. Det var bra att vara storfiskare. Han fick en jättekram av mormor och blötte ner hennes nya sommarklänning, en sådan med blommor på. Morfar slängde upp sin ryggsäck och den döda gäddan på den gistna bryggan. Det var allt ett fiskafänge detta, de skrattade i kapp, Sixten, mormor och morfar.

Det här inlägget postades i NOVELLER. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *