Tomten ramlar ur släden 2015

Den svarta himlen speglade sig i det svarta havet om det nu var möjligt. Lill Rudolf förde släden över himlavalvet i en rasande fart, styrd av en alltid förvirrad Tomtenisse, många på jorden såg den vita strimman som ett stjärnfall och önskade sig något. Andra visste att nu var det dags för Tomtefars entré, vissa, som varit med förr såg ljusskenet med högst blandade känslor. En av dem var Bernard Warner kapten på HMS Queen Mary2, som stävade fram mot New York endast 8 timmar från Southampton. Han såg upp mot släden i fartygskikaren och vis av förra årets besök så tänkte han först släcka ner hela fartyget och göra sig osynlig, men han resignerade direkt och gav order om att tända upp helikopterplattan. Styrman Carlsson som stod och drömde om sin fru Charlotta, tryckte på ljusknappen utan att låta sig ryckas från drömmen. Visst var han bekymrad över foten i pottan, men inte värst, PK-folket och HR-folket hade låtit förstå att ingen skulle lida för att ha fastnat i en potta. Skokrämssvart och fin var den nu också. Kanske skulle den till och med rädda livet på honom en dag, vem vet.

Tomtefar och Rudolf vaknade som alltid till lagom för nästa utdelning, samtidigt upptäckte Tomtenisse den stark lysande Helikopterplattan och förstod att det var ett tecken för landning. Av någon anledning som Tomtenisse inte förstod så hovrade Lill-Rudolf först över plattan innan han sänkte ner ekipaget, någon stilla nedsänkning blev det dock inte, men vad begära, det var första gången. Släden slog i plattan med en kraftig smäll, nästan som en explosion. Kapten Bernard som ännu inte hunnit ropa ut Tomtefars ankomst i det interna högtalarsystemet förstod vad som komma skulle då han såg fartygets säkerhetsstyrka i full mundering rusa mot fartygets för, där plattan var belägen. Vapnen var dragna och strax var släden omringad. Tomtefar reste sig och med honom Rudolf, Tomtefar kände sig törstig och Rudolf hade återfått sin hunger. Säkerhetsstyrkan som just fått en leverans av nattkikare släckte ner helikopterplattan med sin nya app. Detta upprörde såväl Tomtefar som Rudolf, hur nu hitta matsalen. Rudolf blev faktiskt så upprörd att den röda mulen tändes upp av det förhöjda blodtrycket. Den lyste röd i natten. En Trojansk häst, skrek någon, se upp snart väller de ut ur magen, terroristerna. Där finns inget som kan välla ut, tänkte Rudolf, men snart, om ni bara tänder så jag hittar matsalen. En röding, skrek chefen, som just fått syn på Tomtefar, och stack bössan i magen på honom. Det är Tomten skrek Anastasia upprört på Ryska, hon återföll till modersmålet, akta honom, han är snäll. Det sista var inte alla överens om, så bössan fick vara kvar mot magen. En rysk terrorist, en Trojansk häst, en Finsk Rödgardist och en magerlagd chaufför det var något som inte stämde tyckte chefen för säkerhetsstyrkorna, trots allt.

Kapten Warner och Styrman Carlsson som nu glömt Charlotta för en stund, hade åsett allt från bryggan och slagit back i maskin, för säkerhets skull, New York fick vänta. Kapten Werner hade nu fått tag i sin Iphone6, och hittat appen han tände ljuset samtidigt som han ropade, Christmas Day, Christmas Day, Christmas Day i högtalarsystemet. Det blev omedelbart lugnt ute på plattan, vapnen sänktes och ångern spred sig, mest ångerfull var chefen för säkerhetsstyrkorna som nu förstod att han kanske inte skulle få någon julklapp, inte trodde han att man petade tomten i magen ostraffat. Han som önskat sig ett bälte i läder till sina handgranater, blev kanske så att han fick köpa ett själv, hade hört att det fanns flera tomma i Malmö, Queen Mary2 skulle angöra där till sommaren.

En halvt döv maskinist var dock inte lugn, han hade så svårt för ord med s i sig efter att ha lyssnat till motorernas pysande i många år, så han uppfattade bara Day, tre gånger och rusade till den Livbåt som han ansvarade för i en nödsituation. Han hade andan i halsen då han kom upp på båtdäck tio våningar upp, det var samma däck som helikopterplattan, där det nu hade samlats en hel del både förfriskade och nykterister. En i taget skrek han samtidigt som han slet bort presenningen från Livbåt 1. Lugna er, kvinnor och barn först. Han var sjöman och älskade havets våg, men nu utbrast han, farväl, farväl förtjusande mö, men ingen brydde sig, utom några förfriskade, som hasade sig dit då de trodde att en extra bar öppnat. Alla andra fixerade sig vid tomtefar som nu, stilla med säcken på axeln, rörde sig mot salongen, trodde alla utom Tomtenisse och Anastasia som förstod att han rörde sig mot baren. Den Trojanska hästen vars mule nu lugnat ner sig, hasade sig så osynligt som möjligt däremot till Övre Salongen, eller ärligt, han hasade sig mot matdoften därifrån.

Tomtefar visste att baren låg ett par våningar upp, han visste också att det fanns en hiss dit som var magerlagd vilket han inte var, han smet snabbt in och hissen som blev full av Tomtefar och säcken, Tomtenisse och Anastasia fick inte rum, vilket var planen, att bli full alltså. Tomtefar satt i redan i baren ölen var beställd och urdrucken när Tomtenisse och Anastasia kom rusande uppför trapporna och in i salongen. Runt Tomtefar flockades folk som barn med tindrande med tindrande ögon. Ho, ho skrockade Tomtefar och tog fram säcken samtidigt som han sträckte sig efter ytterligare en öl. En handelsresande seglade upp utan vind vid hans sida, stötte försynt till Tomtefar och sa, blir det några paket i år. Förra året fick jag ett alkolås till bilen, den har inte varit nykter sedan dess. Han skrattade åt sitt dåliga skämt, Tomtefar skrattade inte, för just det hade Tomtemor hotat med att montera på släden. Tomtefar rotade i säcken och drog upp en flaska antabus. Ge den till mätaren skall du se att det blir bra. Nu skrockade Tomtefar över sitt dåliga skämt. Snart får du dricka det själv sa Anastasia om du inte slutar att dricka öl, hon förvånades själv över sin kaxighet mot Tomtefar, han också men tittade milt på henne, inte jag som är så måttlig, leende sträckte han sig efter ytterligare en öl.

Nu började folk att tränga sig på, alla hade varit snälla, tyckte de, och ville ha paket. Men Tomtefar såg bara barnen och leksak efter leksak drogs ut ur säcken. Nu är det verkligen de vuxnas tur, mannen som stod framför Tomtefar, bogserade bort några ungar samtidigt som han sa, jag har varit snäll, en hedersman. Tomtefar såg på honom, han kände igen en hedersman, han var befälhavare på bogserbåten han på Ångermanälven, Ångermanälven. Vad gör du här frågade Tomtefar, vad gör du här? Ådalsdamerna tog slut, det blev kärringar av dem, så jag söker på nya breddgrader. Tomtefar tog upp ett dragspel ur säcken och sa, kan detta passa. Wickström log, kom gott folk så tar vi oss en lov! En öl tyckte Tomtefar han sa och sträckte sig igen, samtidigt som folk började dansa till bogserarens toner, det gav mer plats till barnen och Tomtefar fick öra det bästa han visste, dela ut klappar till barnen. Anastasia och Tomtenisse hjälpte till, ja inte med ölen, men snart hade alla fått sina paket, sist som sig passar stod Kapten Werner och Styrman Carlsson. Har ni lämnat bryggan, Tomtefar blev orolig. Nej sa Kapten, Vi har surrat en svensk till rors, han kan dreja en spak. Då så sa Tomtefar, men glöm honom inte. Men för säkerhets skull så halade han upp en spinkig autopilot ur säcken och överräckte till Kapten Werner. Jag är arbetslös, sa Styrman Carlsson. Oroa dig inte sa Tomtefar och halade upp ett segel ur säcken, nu kan du segla hem till Charlotta i din potta. Carlsson sken upp igen.

På vingliga ben drog sig Tomtefar med sitt unga följe mot hissen till släden, de unga tu fick springa ner också. Väl nere på däck mötte dem en syn av sällan skådad art, en sprängmätt Rudolf hängde ner över relingen men maten från Övre Salongen kom upp. Bredvid honom stod en halvt döv maskinist och räddade honom från att falla över bord, språngmarschen från maskin var inte förgäves. Kom i kostervals, nynnande han, fast han knappast hörde sig själv, inte trodde han att Rudolf hörde heller, slå ditt runda ben om min hals, Ja dej för ren, det där med ”ren” tyckte maskinisten var så roligt så han skrattade högt, hihohej vad det veftar och går. Ja nu går vi sa Tomtefar och dunkade till Rudolf i ryggen varpå det sista av Övre Salongen föll i havet. Låna mig ditt öra, sa Tomtefar till maskinisten, förvånat, räckte han över sitt öra, han visste faktiskt inte ens att de var löstagbara. Tomtefar räckte strax tillbaka det, maskinisten satte tillbaka det, log och utbrast, jag kan höra vågornas brus.

Snart var de i släden igen, Lill-Rudolf steg uppåt, hovrade en stund, och for iväg, maskinisten lyssnade länge på suset efter medarna.

 

Det här inlägget postades i JULSAGOR. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *