Anastasia tyckte, med hänsyn tagen till sin trista bakgrund på det Ryska barnhemmet att hon redan var i Himmelriket, men så stod det på listan. Nästa anhalt var Himmelriket. Hon liksom sög på ordet, läste det en gång till för sig själv. Kan det bli bättre än så här, tänkte hon. Hon sa det högt, så att Tomtenisse vid tömmarna bakom Lill-Rudolf skulle höra det, Himmelriket nästa! Svårt att säga vem som var snabbast i baksätet, Tomtefar eller Rudolf, men båda satte sig upp snabbare än Hermes någonsin rört sig. Svetten trängde fram i Tomtefars panna och Rudolf fick lite vit fradga i mungipan, oron fladdrade i deras ögon. Anastasia och Tomtenisse som båda vänt sig bakåt, i nyfikenhet av den snabba rörelsen, såg mäkta förvånade ut. Var det inte bra med Himmelriket undrade Turturduvorna som redan befann sig där, och tyckte att det var utmärkt så. Var Himmelriket inte något bra? Jodå, fick Tomtefar fram, men prövningen, det är en prövning att komma in, Sankte Per ränner runt med sina Himmelska nycklar, skramlar och lever om. Men så sken han upp lite grand. Han tänkte på alla de vackra änglarna som hjälpte Sankte Per att vakta porten, vackrast var Jofiel och Chamuel, vackrare än kvinnorna på Himmelska Baren, fast inte lika villiga att bjuda upp till dans, förstås. Nu hade både Tomtefar och Rudolf fått fram sina Biblar, här gällde att läsa på, nu var det bråttom att bli from. Kom de inte in, skulle Gud bli utan julklapp och då fanns ingen nåd att få, hur skulle det då gå med Tomtefars eviga liv? För att inte tala om alla som blir utan julklappar, det ena ger det andra, given och få.
På långt håll, strax över molntopparna såg de porten med stort P, Pärleporten. Den glimrade och glänste som ett radhusområde i juletid. Likt en konfirmands nervositet inför prästens frågor i kyrkan, var de båda passagerarna spända och nervösa, nervositeten ökade med minskat avstånd. När Tomtenisse höll in Lill-Rudolf vid parkeringen utanför Porten, samlades Änglarna omkring släden, de var så vackra i sina urringade klänningar och behagen gungade när det rörde vingarna, förföriskt tyckte Tomtefar, besvärligt tyckte Änglarna, ett väldigt viftande för att inte ramla ner. Änglarna var inte så förtjusta i Tomtefar som han trodde, speciellt inte Jofiel som hade hand om parkeringsavgiften, flera år i rad hade Tomtefar inte betalt, nu var det frågan om släden skulle tas i beslag eller inte, enligt Guds nya påbud. Nu får du betala, sa Jofiel, annars beslagtar jag släden, det kanske jag gör ändå, jag är trött på dina felparkeringar! Tomtefar var besvärad, mest besvärad för att han fick lyfta blicken från behagen och lite besvärad över att han dreglade lätt. De går inte, det är inte min, det är Tomteverkstans, det är en tjänstesläde. Jofiel log sitt vackraste leende och något annat än förförisk var hennes blick. Guds nya påbud säger att vi får ta släden, även om en målvakt äger den. Hon triumferade! Tomtefar förstod att nu var goda råd dyra, resten av julklappsutdelningen i världen stod på spel. Han lät ena handen formligen dyka ner i Tomtesäcken och drog upp en magnumflaska med Chanel no 5. Kan den här behaga en vacker Ängel? Hennes blick mjuknade och hon sträckte sig graciöst efter flaskan. Den behagar behagen, sa hon och försvann på lätta vingar med resten av änglarna efter sig, nu skulle himlen förföras.
Tomtefar tog säcken över axeln och i den andra handen höll han krampaktigt och ovant i Bibeln, Rudolf kom efter på stela ovilliga ben, mulen lyste röd. Efter Rudolf traskade Tomtenisse och Anastasia, hon var spänd inför mötet med ett nytt Himmelrike. Lill-Rudolf valde att stanna kvar vid släden, han förstod att parkeringsplatser där man kunde muta sig till en plats, inte var något att lita på. Han satte på slädradion och lät sig drömmas bort till tonerna av Jag har en boning strax bortom bergen med Bosse och Anita. Han tyckte om Bosse och Anita, trots att han inte visste vem det var. Strax, när Tomtefar skulle klappa på porten, dök plötsligt Sankte Per upp, han dök alltid upp på fel plats och fel tid, tycker många, även om det nu var rätt plats. Hallå där! Här kommer ni inte in, ni är fortfarande bäst före datum, det känner jag på lukten, jag kommer inte att smaka. Har han blivit dement, tänkte Tomtefar, inte att undra på i så fall, han har vaktat här i närmare tvåtusen år och inte släppt en djävel över tröskeln. Strax visade det sig, efter att han letat lite överallt, att det var glasögonen som fattades. Jasså det är ni! Har det gått ett år igen, har ni gjort läxan? Ni var urusla på evangelierna förra året! Jag skall lämna tillbaka Bibeln, sa Tomtefar, jag går ur! Ur! Ni kan inte gå ur, ni tillhör etablissemanget, ni är skyldiga att tro på Gud! Nej, sa Tomtefar uppfodrande, det är för dyrt, pengarna räcker inte till gröt snart och det här jobbet är ideellt, jag är utfattig, mina barn svälter och Tomtemor har jag tappat bort i det tomma grötfatet, så mager och eländig är hon. Rudolf höll in magen så revbenen syntes och han tonade ner den röda mulen, han förstod omedelbart Tomtefars taktik. Först muta och sedan hot. Titta så mager Renen är! Sankte Per skakade på huvudet, han ville inte förlora en Guldmedlem, det var inte många kvar i den skaran. Här, sa Tomtefar ta Bibeln, jag vill inte bära denna dyra kunskap längre, jag struntar i Guds ord. Sankte Per knäppte händerna och en tår syntes glida ner och gömma sig i Glasögonens båge. Snälla stanna kvar, du behövs, behåll oss i vart fall en säsong till, tala med Gud om det, kanske har han ett Premiumerbjudande, försök snälla, behåll Bibeln. Nåja, nåja, jag ska tala med Han. Porten gick sakta upp och alla skyndade in, Rudolf andades ut, dels för att han måste ha luft och dels för att han tyckte att Tomtefar tog det ett steg för långt. Men förhöret kom av sig, han var nöjd.
Alla goda själar som promenerade omkring i Himmelriket började flockas omkring dem. Attans, tänkte Tomtefar, nu har Postnord missat igen, att det inte går att lita på det Jordiska, han strök Vd:n på klapplistan. Plötsligt som med magi snabbutdelade Tomtefar ett paket till dem var, Änglarna hoppade han över, de hade nog med parfymen. Framför sig såg de tronen, den var bedårande likt ett Katolskt altare, Gud tronade och sken ikapp med bladguldet, till höger om Gud satt Jesus, som hämtad från en politiskt korrekt Södermalmshipster fast utan hängslen. Till vänster var det tomt, platsen var vakant, ingen sökande hade dugt åt bemanningsföretagen. En Medarbetsundersökning från CMA, skulle kanske snart ändra på det. Men HR slet sitt hår. O Store Gud, Tomtefar hälsade artigt, God jul! Gud jul, svarade Gud, han skrattade så att magen guppade, Gud jul! Han tyckte den roligheten var värd att upprepas, Jesus skämdes för sin far, som vanligt. Gud klappade på vakansens sits, sätt sig Tomtefar, jag har sett att han jäktat runt jorden. Tomtefar hasade sig upp på vakansen. Vill han ha en Julöl? Kanske två? Ja tack Herre, Gud ske pris, det blir gott. Seså pojk, sa han till Jesus, spring efter några öl och ta med lite Änglagott till ungdomarna. Tomtenisse och Jesus bytte blickar, bara det inte blev med ölen som det brukade bli, Tomtenisse förstod, trots att det var första gången han var i det riktiga Himmelriket. Så fort Jesus gett sig av mot köket vände sig Gud mot Tomtefar. Du, har du med något i säcken som jag kan ge Jesus, han fyller ju år nu och jag har glömt att handla, inslaget ska det vara. Vartenda år likadant, Tomtefar smålog och drog upp ett paket från extrahögen i säcken. Han garderade alltid med några extra paket. Den här kan du ta! Han räckte över ett paket inslaget i vanligt papper, Gud stoppade snabbt undan det bakom stolen. Vad är det för något? Han var nyfiken. Det är Guds Gåva, det är livet. Har du blivit galen Tomtefar, jag älskar min son, du tror väl inte att jag skickar ner honom till den oroshärden, aldrig i livet. Ingen fara Gud, de säger på Södermalm att det aldrig har varit tryggare, så var lugn. Nej aldrig! Gud reste sig. Ska han ner, så måste han till Mellanöstern och där går inte att sätta sin fot, det begriper du väl, folk skjuter på varandra och svälten rumlar omkring, aldrig. Var ska han bo? I ett stall? Finns ju inte ett hotell som står upprätt. Nej du Tomtefar det blir inget med den Gudagåvan! Nu skrattade Tomtefar åt Gud. Jag bara skojar med dig, vem är jag att döma över liv? Det får du sköta själv. Det är en rakapparat, en Braun med sonisk rakningsteknologi, tar allt överallt. Gud satte sig ner på tronen igen lättad och leende. Om han rakar sig kan han ju inte ens åka till Södermalm, skönt och ha pojken hemma över jul. Det tycker nog Maria också. Han skrattade. Nä, jorden är för osäker, du ska se vilken tillströmning vi haft, men många kommer inte in, de får bo hos grannen, och han har så fullt att skyfflarna inte räcker till. Just då dök Jesus upp med en ölbricka, det bästa av det hembryggda. Båda smackade vid första klunken.
Vid tredje ölen trodde Tomtefar på högre makter, han förstod på behagens Chaneldoft, när de mer eller mindre landade i ansiktet på honom att det var Jofiel, äntligen lite synd och fägring, hade han sett ögonen så hade han sett något som var svartare än kolhögen hos grannen och synd var det bara om honom. Gud drog sin stol lite åt sidan och utlämnade Tomtefar åt Änglarnas vrede, att han aldrig lärde sig tänkte han. Det var inte tal om Änglars viskningar när hon höjde upp sin röst. Trodde du att du skulle komma undan med lite billig Parfym, sa hon, som läst om The Royalé Dream i Elle, världens dyraste parfym, ett Himmelrike i sig. Nej du, vi ska ha julklappar också, annars åker släden till skroten outmätt. Gud såg konsekvensen av att släppa Änglarna loss, det var farligt. Ja, ja, Tomtefar flyttade sig bakåt i stolen så han såg hennes ansikte, han blev förskräckt! Det var mörkt! De ska bli, det ska bli! Både Anastasia och Tomtenisse skruvade nervöst på sig och undrade om inte deras Himmelrike var bättre än detta. Tomtefar bad behagen att flytta på sig för att komma åt säcken, det gjorde de, men inte mer än att näsan strök över Chanellen då han böjde sig över säcken. Det var obehagligt behagligt. Han tog upp det finaste han hittade, en vit Lamé Cape för frusna vingar, Jofiel log igen, ett strålande leende. När hon tog emot hans gåva, Så steg sju av himlens änglar ur en blodröd solnedgång. Som också de kände sig lurade. Tomtefar sträckte sig efter den tredje ölen av utmärkt sort, innan han överräckte en Cape för frusna vingar i bästa Lamé till dem var, de skred iväg mot solen med samma strålande leende som Jofiel. Släden var räddad, Tomtenisse andades ut.
Men nya orosmoln tornade upp i Himmelriket, tornade och tornade, de flöt och det var inga moln heller, det var skummet på det utmärkta ölet. De skålade och hade det allmänt trevligt. Gud och Tomtefar var nu inne på sin sjätte sejdel och det började ta ut sin rätt, men Tomtefar tyckte att han var näst intill nykter när han Hoade Gud Jul och överräckte en julklapp till Jesus, det var en Skånsk Rullebör, nu behöver du inte bära nästa gång; Tomtefar skrattade, han var mycket nöjd, Jesus skrattade inte fullt så mycket men tyckte ändå att det var rätt praktiskt, inte så dumt, han kom ihåg hur tungt det var uppför Via Dolorosa. På den punkten var han fortfarande sur på sin Far, han kunde dela Röda havet i två delar men han kunde inte göra en enkel nedförsbacke till Golgata. Gud log, han var nöjd med att få ha grabben hemma ett tag till, han fick väl ställa skottkärran i förrådet så länge. Nu var det dags för den stora utdelningen, Gud skulle få sitt paket, men först var de tvungna att dricka ännu en öl. Tomtenisses oro började bli riktigt befogad, det kommer att bli problem att få honom till parkeringen, tänkte han. Plötsligt dök Ängeln Gabriel upp med lite småvarmt, likt en betjänt, nu njöt Tomtefar av Guds Nåd, Gabriel var i och för sig nöjd med att slippa åka med bud till Jorden, men han var mindre nöjd med att han för sent förstått att Gabriel betydde Guds man och att det var som sådan han fick jobba i mellantiden. Ibland undrade han om inte det hade varit roligare inne hos grannen med skökorna Sodom o Gomorra i sin fulla glans, trevliga städer tyckte han, en dag skymtade han Lots hustru när han nyfiket tittade över muren, hon stod still. Tomtefar avbröt utdelningen till Gud och vände sig i stället till Gabriel, Tomtefar kände att han var lite sorgsen, God jul Gabriel, varsågod, en julklapp; Han räckte över en pannlampa av bästa LED typ. Den kan bli bra om det är mörkt på jorden nästa gång du ska ränna med påbud, man vet aldrig. Gabriel såg lite nöjd ut, han kom ihåg irrandet i de mörka gränderna när han letade efter Elisabeths hem där han i också mörka rum till slut hittade Maria.
Tomtefar dök ner i säcken igen och kom upp med ett stort paket Guds Gåva, nej inte riktigt så, men Tomtefar såg väldigt nöjd ut, Gud sken ikapp med helgonens glorior när han försiktigt tog av det vackra presentpapperet med tomtar och rosetter i rött på. Guds ansikte stramade till, det var rosa innehåll, Tomtefar har tagit fel, rosa passar inte en Herre, men så såg han kromet, han såg lyktorna han log från öra till öra, hastigt tog han en klunk öl innan han euforiskt rev av allt papper. En rosa Cadillac Eldorado, glädjetårarna rann, V8, 270 hästar. Hur visste du att; Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac? viskade Jesus i Tomtefars öra. Det berättade Birger Schlaug när vi var i Riksdagshuset, viskade han tillbaka. Kom Tomtefar jag kör dig till parkeringen Gud gled ner bakom ratten, Tomtefar rann ner i passagerarsätet, Tomtenisse och Anastasia skyndade sig att hoppa in i baksätet, det vita lädret knarrade. Jofiel hade redan tagit plats på bagageluckan och lät Capen för frusna vingar i bästa Lamé fladdra i vinden, från behagen spreds en fransk doft över molnen. Rudolf travade efter, lite berusad av doften från den fina världen. Det gick vingligt utför altargången mot porten, men Gud klarade både trottoarkanter och stoppskyltar. Öppna porten för Gud och Detroit, skrek Gud till Sankte Per som stod och hängde med en lättsinnig men ärlig blondin som nyss anlänt, han fick upp Porten i sista ögonblicket och Dan Andersson som stod där och klappade sakta på porten undgick i sista ögonblicket att saliggöras en gång till. Han cruisade så sakta in bredvid den icke utmätta släden som vaktades av Lill-Rudolf. Tomtefar ville inte slita sig från det vita lädret men efter mycket besvär fick de så honom över till släden och Lill-Rudolf kunde lite besviken lämna Himmelriket som han aldrig fick uppleva.
Tomten hoade högt i fjärran, av bara farten Välsignade Gud hela världen utan att tänka sig för, men eufori och glädje skapar underverk. På Jorden upphörde alla krig, alla var helt plötsligt glada vänliga och mätta, kossorna slutade fisa, alla var nöjda.
Tänk att Birger Schlaug räddade världen, det kunde ingen ana.