Del 16 år 2017.
I den kraftiga högerböjen, ner från Himmelriket, small det till i höger mede, kraftigt, liksom ett rejält knak, som när en hel björklund bryts. Lill Rudolf kände omedelbart att det blev trögt att dra och att släden drog sig åt höger. Tomtefar och Anastasia hängde sig över kanten för att studera vad det tänkas vara kunde. Den är av, hann Anastasia säga innan Tomtefar la upp ett irriterat brummande från djupet av sin själ. Han uttryckte inte alla meningar, om vårdslösa ungdomar, som alltid skulle köra så fort, vilka for runt i hans huvud. Den är av, meden är av, kom det istället ur skägget. Vi körde på kanten till Solens altare, sa han uppgivet, lite högre upp skyndade sju små vita änglar fram för att bedja för dem. De, änglarna, var fortfarande tacksamma för de fina julklapparna. Men här hjälpte inga böner, det var dags att skynda på hem till medverkstaden. Framåt ropade Tomtenisse uppfodrande till Lill-Rudolf men inte mycket hände. Lill-Rudolf bara skakade på huvudet och tittade bedjande bakåt på Rudolf som inte hunnit sjunka in i dvala före olyckan. Jag orkar inte, sa Lill-Rudolfs blick. Jag orkar inte sa Rudolfs trötta blick tillbaka. Men Tomtefar som förstod, stötte kraftigt till Rudolf med armbågen i sidan. Rudolf förstod att inte ens Renfacket kunde hjälpa honom, så arbetsvägran var inte aktuell. Han hasade sig fram till skaklarna som Lill-Rudolf just lämnat, till förmån för den sköna platsen bredvid Tomtefar i slädens baksäte. Rudolf tände mulen och iväg bar det, inte så fort utan lite lagom i förhållande till slädens status.
Även om Tomtefar tyckte Himmelriket var hemma på Nordpolen så var det en bit att åka mellan. Han var inte heller så säker på att han hade lust att träffa Tomtemor, så här mitt på arbetsdagen, han påräknade inte att ungdomarna skulle hålla tyst om hans eskapader. Han valde att sova bort oron en stund, även om det var svårt med alla felkoder som blinkade och lät i släden. Tomtenisse som var mer praktiskt lagd vände sig till Anastasia. Nu kan vi passa på att fylla på med julklappar så slipper vi åka hem och göra det sen. Hon lyssnade liksom inte, i hennes huvud for bara tankar kring hur det skulle bli att träffa sin blivande svärmor. Hon är snäll, sa Tomtenisse som snabbt räknade ut varför hon var disträ. Sedan bytet till LED ljus och solceller var Tomtelandet mer upplyst än någonsin, det syntes på långt håll, faktiskt ända till Himmelska Baren som de ljust passerade, utan att Tomtefar slog upp ögonen. Astrilds döttrar syntes inte till så Tomtenisse behövde inte varna Anastasia, som hade lyckan att inte varit där någon gång. Tomtefar tyckte tvärtom att det var lycka att vara där ibland, en generationsfråga.
Hur hon visste det, var det aldrig någon som förstod, men då de i sakta haltande mak gick ner för landning stod Tomtemor redan utanför Medverkstaden. På väggen bakom henne glänste reklamskyltarna med olika budskap för olika sorters medar. Bäst i test, stod det på flera märken, på hyllorna låg nya medar av bästa sort. Högst upp låg de som inte hämtats ut efter sommarförvaringen, de var märkta med namn och det hängde små lappar på, med det enkla budskapet vänster respektive höger. Det fanns lika många av varje sort. Smånissarna stod beredda med nya medar och skruvdragarna i högsta hugg. En kompressor flämtade och pös i bakgrunden. Längre fram stod en massa säckar redan uppradade, färdiga att lastas, hela rena och snygga utan paketpanik. Tomtenisse hade inte behövt oroa sig, Tomtemor visste allt och kunde allt. Om Tomtemor hade trott på en ny rekordtid för detta Pit Stop, så hade hon trots sin kunskap räknat fel.
Hon kände på lång väg att Tomtefar, som vanligt, haft nära till glädjens bägare. Du duschar och byter, sa hon barskt, samtidigt som hon vänligt la huvudet på sned och såg på Anastasia, men så fin du är älskade lilla vän. Följ med mig så skall du få något att äta och dricka. Kvar stod Tomtenisse och Lill-Rudolf och kände sig lite övergivna, samtidigt som de övervakade medbytet. Rudolf hade fått en tornister om halsen, full med den godaste höet. I köket, hittade Tomtemor och Anastasia, Tomtefar som inte lyckats att ta sig förbi kylskåpet, han hängde på dörren med huvudet halvväggs inne i skåpet, ett stilla smackande var allt som hördes. Tomtemor daskade till honom, upp i duschen och det är nu. Tomtefar lydde och försvann uppför trappen. Nu ska vi se, Tomtemor log mot Anastasia, nu ska vi se om han lämnade något kvar till oss. Ett ögonblick senare var bordet uppdukat med härliga Ernstka juldelikatesser från Köket.se. Låt dig smaka, sa Tomtemor, och berätta nu om dig själv. Anastasia som aldrig sett något liknande berättade mellan tuggorna om sitt eländiga liv, Tomtemor grät lite grann och tröstade henne med att det blir bättre nu, det blir bättre.
En stund senare hade såväl en ren Tomtefar som en glad Tomtenisse förenat sig med dem vid matbordet. Tomtefar tittade oroligt på ungdomarna. Skulle de skvallra? Det har varit en bra och lugn resa så här långt in på Julafton, sa han vänd mot Tomtemor, vi kommer säkert att hinna trots haveriet. Tro det, tro det, svarade hon lugnt, Lika blå som dina ögon, lika ljusblå som din tro, att du redan imorgon, skulle få lite lugn och ro. Det blir nog bra. Ungdomarna fnissade. Tomtefar vågade inte chansa längre, han förstod att för varje minut kom skvallret närmare. Ut i verkstaden, nu drar vi vidare.
Rudolf trampade oroligt, han var rädd för att han inte skulle få följa med, att ungdomarna skulle ta över, han ville ju inte dra, men med, det ville han. Lill-Rudolf släpade stegen efter sig mot stalldörren, nu när hans far var frisk, räknade han inte med att få följa med, nu var det nog tillbaka till stallet. De gamla i baksätet, ropade Tomtefar så att det ekade mellan uthusen, Lill-Rudolf sladdade runt likt en Bambi på hal is, magen snuddade vid snön, men snabbt hoppade han över skaklarna. Rudolf ryckte och slet, släpp loss mig, släpp loss kapa varenda tross ja, jag sa, nu är det dags att dra hey, okay, här finns det plats för dig, loss, släpp loss, kapa trossen bakom oss, Han hade aldrig förstått sig på Herreys, men det viktiga var att han fick dyka ner i baksätet bredvid Tomtefar, som vände sig till Tomtenisse. Har du kysst din mor på kinden? Har du druckit ur ditt brännvin? Nej, fel där, men sjung hej å hå.
När alla var på plats lättade Lill-Rudolf lite på den nylastade släden. Liksom kände på de nya medarna. Alla. Nissar, älvor, troll och så längst fram Tomtemor vinkade och jublade. Lill-Rudolf försökte tänka rött som han blivit lärd, men det var inte helt enkelt, men så plötsligt lyste nosen upp i den klaraste röda, han sken upp, om inte som solen så som ett stoppljus i natten. Han for iväg i fullaste fart upp mot himlen. Tomten och Rudolf stötte lite på varandra nickade och log. De växer upp barnen, mer orkade de inte, det var dags för en förnöjsam tupplur. Oslo, viskade Anastasia till Tomtenisse Oslo nästa.
Det var inte långt dit över haven och med nya medar gick det rasandes bra. Lill-Rudolf satte sin nya kunskap i verket och tände åter upp nosen när han gick ner för landning på Karl Johan, alla såg dem där han stannade en bit över gatan. Lill-Rudolf frustade och likadant gjorde Tomtefar och Rudolf som väcktes ur sin slummer av Anastasia. Vi är här nu, dags att arbeta, upp med er! Hade hon fått med sig lite av Tomtemors stränghet? Var är vi? Tomtefar såg sig yrvaket omkring. Han behövde inget svar för plötsligt kände han igen sig, ja inte sig utan W.B.Samsson, Nordens bästa Café. Han kände dem sedan generationer och de kände Tomtefar, det fanns inte plats för en enda nyfiken näsa till mot glasdörren. Alla stod tryckta mot rutan med stora ögon. Bäst jag skyndar mig, släpp ner mig, väl på marken tog han säcken och drog iväg mot dörren på husets hörna. W.B.Samsson stod det med stora bokstäver. Wilhelm Bismarck, det var en karl det tänkte Tomtefar i samma ögonblick som han fick se Per Christian Samsson innanför tröskeln. God jul på er allihopa! Hela familjen var där liksom personalen och en massa gäster alla med tryckta näsor. Välkommen Tomtefar! Önskas en Läfsa. Ja tack det vore gott, Tomtefar smackade lite, jag blir så torr i munnen av dem bara. Inte ska Tomtefar vara torr i munnen, vi har allt en öl eller två kanske fler. Det var samma procedur varje år, varje generation sedan slutet på 1800 -talet. I samma ögonblick som Tomtefar satte ölen till munnen så yttrade Anastasia till Tomtenisse, att det var skönt att Tomtefar besökte ett café, bullar har få blivit berusad av. De lutade sig bakåt i sätet och kopplade av.
Fulle Rettigheter, läste Anastasia på en skylt på dörren där hon satt och njöt, polnyye prava fick hon det till på sitt modersmål, hon stötte till Tomtenisse pekade och sa, Läs, läs på Skylten. Landa igen skrek, Tomtenisse till Lill-Rudolf utan att tänka sig för, där de satt 5 meter upp i luften. Lill-Rudolf ryckte till, anade panik och störtlandade på Karl-Johan som just hann dra undan tårna. Han missade också Gro Harlem Brundtland med en aning, där hon kom släntrande från ingenstans, tycktes det. Han missade också en massa barn, som inte hade en aning. De stod nästan under släden med tindrande ögon, varma lusekoftor och flaggor i handen. Deras föräldrar satt på Samssons och drack Glögg och käkade Våfflor med Brunost som sig bör, när det är vinter och kallt. Smällen då släden slog i marken hördes inte så långt, men tjutet från Rudolf i baksätet, han som ljust drömde om goda dagar då han strövade fram på fjället. Han trodde att han rasade utför ett stup, vilket är skäl nog att ge upp ett skrik av ångest, dödsångest. Han vaknade till just som föräldrar, servitriser och bagare kom utrusande från Samssons, alla i tron att minst alla hade råkat ut för en olycka. Gro Harlem bevarade sitt lugn och trädde omedelbart in i rollen som landsfader och började organisera kaoset. Sist ut från Samssons kom Tomtefar med en säck i ena handen och ett par Kinn Bövelen i andra, han gillade det starka ölet. Han var lika lugn som Gro Harlem och tyckte nog att hon organiserade det hela väl. Blir en fin kö för julklappsutdelningen. När alla fick se Tomtefar la sig lugnet på Karl Johan och med ögonblickar som förbytts från skräck till tindrande, anslöt alla till Gro Harlems kösystem. Ho Ho, Tomtefar tyckte att detta var roligt, efter att han avslutat ölen, förstås.
Med öppen säck och stängd mun vände han sig först till Gro Harlem, hjälten, som fick en fredspipa, lika bra att förekomma nykteristen tänkte han, fortfarande med stängd mun. Hon log sitt politikerleende och fortsatte att släntra. Barnen tindrade vidare efter att ha fått paket av Tomtefar alla tindrade, en sockerbagare fick ett brev från en okänd kvinna på Tinder, var hon inte snäller så får hon gå, tänkte han och var nöjd med det. Sist i den Brundtlandska kön stod en liten bonde, sur som Norsk eddika för att Sockerbagaren fått brevet från Tinder. Tomtefar borde förstått, tyckte han, att Bonde söker fru. Tomtefar såg sig oroligt omkring efter Lindas oskyldigt blå ögon men han såg henne inte, så han halade upp en bondekona från Bergen som inte var anmäld, men trevlig ändå. Håll mig! Hon sträckte sig efter Bonden. Jag kan inte ens stå, när du inte ser på. Bonden log med hela sitt hjärta mot Tomtefar, Vart får vi resa? Tomtefar ignorerade honom och vände sig mot Rudolf, som kommit på benen och som lovat sig själv att aldrig sova mer, men inom honom pågick en strid mellan den goda sömnen och den illvilliga skräcken. Skärselden rasade inom Rudolf, så pass att Tomtefar som stod nära, började känna sig lite varm och törstig. Jag går till Samssons! Inte allt för högt kom det ur hans mun. Men tillräckligt högt för att Rudolf skulle slita sig från Purgatorium och på snabba klövar hinna före Tomtefar och blockera dörren. Tomtefar halade upp sitt VIP kort, men föga hjälpte det, mot denna dörrvakt. Det lät som att Rudolf hostade då han ropade Crew, Crew och strax ledde Tomtenisse och Anastasia upp Tomtefar i släden, för vidare färd till Norska tinder barn, förlåt Norska tindrande barn.
Ha nu en riktigt
GOD JUL och ett RIKTIGT GOTT NYTT ÅR
Önskar
Familjen SKJUTARE-BERNTSSON i Växjö