Författararkiv: Åke Berntsson

De trötta vadernas promenad, mot det trygga hemmet i fjärran, skon låter enformigt liksom kärran den dödens vagn du släpat, i den grad att ingen längre räknar, vad död den spridit låt kanonen stå, släpp,  nog, har du lidit släpp … Fortsätt läsa →

Du vet att du är gammal när du börjar få känslor för din motors termostat. Den sitter där mitt i motorns hjärta, inte för att glänsa, inte för att imponera, utan för att reglera värmen., likt en diskret  relationscoach mellan … Fortsätt läsa →

Bakom rodret en vilja, varken dröm eller bön, blott en kurs ritad i salt, i vindens frusna lön. Mot horisonter där kartor tystnar och ljuset dör, drar fartyget sin tunga längtan, långt från vad som är och hör.

Innesluts stilla i grönskan, i mitt hjärta vilar du, tidens flykt är utan önskan., allt jag längtar finns i nu.

Så kom han då den onde marodören, vad ville han där med döden i sitt följe, tyst blev det som levde,  och kommer inte åter.

Taggar skyddar grenars skuggor, värmer mer än solsken kan, den som letar bland det vilda, hittar hem i hjärtats land.

Längs strandens kant vid skymningstid, står storkar stilla i vingslagen frid.Trötta av färden från fjärran land, vilar de tysta i vindens brand.

I skogens skugga går han tyst, bland trädens visk och jordens röst, mossan mjuk, men världen hårdhet hjärta bär på mer än tröst.

I vinden går de — trådar, tunna som tvivel, dragna från fjärran, från rötter och riv. De sträcks över tid, över fält utan namn, bär viskningar, brott, och försoningens skam.

Vackra varje dag, står de bland grånande löv, med kronblad som skriker, se mig, titta, de vet att de glänser, de bryr sig ej.