Tomten ramlar ur släden 2013

Del 12 år 2013.

När Rudolf i det starka solljuset ovan molnen äntligen slog upp ögat, ja han tyckte att det räckte med ett i taget, såg han på Tomtefar att det inte var aktuellt med MBL-förhandlingar idag. Tomtefar var uppe och satt vid tömmarna bredvid Anastasia. Tomtenisse låg istället utslängd bredvid Rudolf och sov på det viset som bara tonåringar kan göra med kroppen i någon slags oreda.

Rudolf förstod inte direkt varför, tanken malde, men ibland hände det att Tomtefar var tidigt uppe och därtill pigg och nyter. Ho, Ho tjoade Tomtefar rakt ut i den tomma rymden, bara för att han plötsligt hade lust. Anastasia tittade med undran i blick upp mot honom. Var detta hennes blivande svärfar? Hon visste inte om det var bra eller dåligt, hon överlät tanken till framtiden. Hos Rudolf var tanken däremot färdigmald likt det finaste av ekologiskt mjöl. Han satte sig spikrakt upp, han förstod inte Tomtefars dumma snällhet, var skulle de där att göra? Visst det var behjärtansvärt, men ändå. Alla snälla människor skall ha julklappar, visst, tänkte Rudolf, men Tomtefar var också ofta benägen att dela ut julklappar även till de dumma. Tyvärr älskade Tomtefar att ge sig in i hetluften, han var rent av glad för detta, som just nu. Han tänkte inte, kanske, de som tänkte darrade vid tanken.

Tomtefar tjoade på Lill-Rudolf som förstod och dök med nosen rätt ner mot jorden igen, nja, egentligen var han i färd med att köra nosen rakt in i helvetet på jorden, men det, förstod han som väl var inte, ny i yrket som han var. Tomtefar tjoade och skrattade, Anastasia förvånades, Rudolf bölade och Tomtenisse vaknade.

Anastasia stirrade med häpnad ner mot den vita snötäckta marken, det var bedårande vackert. Men ju närmare Lill-Rudolfs nos kom marken så såg hon det bruna mellan snöhögarna. Var det ens snöhögar tänkte hon i samma ögonblick som det stod klart för henne att det var vita tält hon såg. Det var ett flyktingläger hon såg och det var strax utanför Azaz i Syrien som de plötsligt befann sig.  Mitt i öknen. I mitten av tältlägret, som rymde ett tusental vuxna och barn, gick det som en huvudgata, där i otrolig kontrast rev släden upp damm när Tomtefar valde att göra en av sina vanliga u-svängar för att imponera. Som om det behövdes? Kanske, för här var han i minoritet, alla kände till tomtefar såklart, men det var sällan som alla fick besök av honom, det låg inte för dem, det där med tomten, även om han fanns och de visste det.

De flesta skrek rakt ut och flydde vildsint, var det ett nytt vapen? Var de inte ens skyddade i lägret? Tomtefar parkerade just i änden på gatan där det högst provisoriska fältsjukhuset var uppbyggt av överblivet surplus från det amerikanska försvaret. Det såg fallfärdigt ut. Det var fallfärdigt.

Ett ljuslockigt huvud stack fram ur en öppning i sjukhusets grå tältvägg. Först brydd över oljudet sedan stort leende när hon fick se Tomtefar. Hon log med hela ansiktet då hon skyndade fram mot släden. Trots sin inte ringa ålder uppträdde hon som ett barn då hon klappade Tomtefar på den nu utsträckta handen, tog den och hjälpte honom ur släden.

De vuxna och barn som flytt vildsint, kom allt närmare för de förstod på hennes sätt att detta inte var farligt, många kände också igen Tomtefar och hans släde från kolorerade veckomagasin och TV. Trots eländet, glittrade ögonen, strax, på både barn och vuxna. Tomtenisse undrade i sitt stilla, någon överdrift, sinne vad Tomtefar skulle kunna göra åt allt detta elände. Något egenintresse kunde dock inte finnas eftersom det inte fanns en bar i sikte inom hela området. Den ljuslockiga visade in Tomtefar i fältsjukhuset samma väg som hon tidigare hade stuckit ut sitt ljuslockiga huvud. Tomtenisse och Anastasia följde strax efter. Det var ett rent helvete de fick sig till livs innanför tältduken. I det halvdunkla skenet såg de trasiga och erbarmliga människor överallt. En del låg på den amerikanska surplusen till sängar medan andra låg på enkla mattor direkt på den kalla marken. Det var knappast mer än 5 grader varmt trots att solen sken ute. Alla tycktes frysa, i vart fall såg de med all rätt frusna ut. ”Hoho” ropade Tomtefar glatt, rakt ut över eländet. Tomtenisse skämdes, som barn ofta gör när de inte förstår sina föräldrars syfte, om det fanns något, men Tomtefar fortsatte oförtrutet en stund till. Den ljuslockiga som visade sig heta Hanna och kom från Arlöv, drog Tomtefar i armen och hoppades att han hade någon vettig present med sig till lägret. Någon fläkt tyckte hon dock inte att de behövde, kanske i sommar men inte nu. Att ni bara står ut! Anastasia, som kom från förhållanden som inte var mycket bättre, kände en klump i magen och tårar i ögonvrån, kunde inte hålla inne en kommentar. Det är så, sa Hanna, att vi har lärt oss att fajtas, om än bara för en fläkt som vi inte behöver.

En lång kraftig man styrde stegen mot Tomtefar, han var arg, det syntes. Vi vill inte ha förklädda personer härinne, vi känner oss inte säkra då, så ut härifrån! Men, sa Hanna, känner du inte igen Tomtefar? Hon funderade genast på att bilda en fackförening och gå i strejk. Det finns inga Tomtar, vad är det för nys. Det nästan skvätte blod från hans genomsmutsiga rock, stetoskopet hängde lagom över halsen, som hämtat ur en amerikansk läkarserie., en balansakt som det säkert fanns särskilda skolor för i Hollywood. Tomtefar, som inte var den kortaste Hoade honom symboliskt och vänligt rakt i ansiktet. Stetoskopet föll till marken, hade han inte gått kursen? Reflexmässigt vek han ihop sin långa lekamen och fiskade upp det något elegant, men på vägen upp, då lekamen liksom sträckte på sig igen, förvandlades han rock till det vitaste av vitt. Några kristna syrier som låg skadade strax bredvid var säkra på att Ärkeängeln Raguel som var kommen för att hämnas och väntade på mörkret att infinna sig. Några andra trodde att det var Ärkeängel Remiel och försökte krypande hålla sig borta från skärselden som de inte såg som något helande. Framförallt tyckte de inte att det var deras tur, det fanns andra i kriget som borde vara före i ledet. Den långe blev kritvit också i ansiktet, för nu förstod han att hans vänsterradikala mor och far hade haft fel om tomten och han förbannade dem för alla presenter han gått miste om under sin uppväxt. Han backade tillbaka mot det rangliga operationsbordet bara för att finna att all surplus var utbytt mot det modernaste av moderna då det gällde instrument, i ögonvrån såg han en ny glänsande röntgenapparat vars gröna onlampa blinkade till honom. Nu stampade han förbannat i golvet över sina radikala föräldrar.

Plötsligt for en tältöppning lite längre bort i tältet upp. Alla tittade åt det hållet och fick se bilden av en flicka med en skadad lillebror i famnen. Hon sprang så fort hon kunde åt deras håll, hennes lockiga hår fladdrade och de taniga benen kände tyngden av brodern när hon sprang det fortaste hon kunde mellan de skadade på golvet. Hennes flämtande röda kinder lyste igenom hennes gyllenbruna kinder. Hon bönade och bad att det inte skulle vara för sent. Hon nästan tappade sin dyrbara last men kom ihåg sin pappas röst. Spring flicka spring, finns det liv är det aldrig försent, och hon visste att det var sant. Framför henne fanns trygghet och värme och det som var riktigt sant. Hanna från Arlöv rusade till hennes hjälp och tog ömt den lille pojken i famnen för att omedelbart bära honom bort till Ärkeängeln som fortfarande stod och bedårade sin nya operationssal, ja det var väl att ta i, men mycket nytt var det. Han vred på huvudet då Hanna ropade på honom och det han då såg påminde om en av Oscar Cleve som han sett på museet i Landskrona. Hanna la ner pojken på operationsbordet och Ärkeängeln fick plötsligt se att en påse med saltlösning och en påse med antibiotika och ersättningsvätska redan satt på ställningen. På bordet låg redan en förpackning med oresorberbara suturer och en nål, det vara bara att sy.   Ärkeängeln stampade ännu en gång i golvet över sina föräldrar, golvet? Ja, faktiskt låg det inte ett golv där nu också, han stampade igen. Fick han barn någon gång skulle minsann tomten få stå framme hela året.

Flickan som sprungit med sin bror fick en stor kram av Tomtefar och på något sätt kände hon att denna gång skulle slutet vara vackrare än det Mikael åstadkommit, dessutom tyckte hon inte alls att hennes ben var taniga.

Visst var det ljusare i tälten nu, blev det inte ljusare och renare, sakta men säkert, lite varmare också. De som försökt undvika Ärkeängeln kom sakta krypande tillbaka, visst gick det lättare att krypa tillbaka var inte såren redan lite bättre?

Hanna kom tillbaka från operationen. Hon förstod att undrens tid var kommen, i vart fall inte förbi, man kan inte skylla fackets representanter för att vara senfärdiga, inte alltid i vart fall. Hon tog Tomtefar i ena handen och Tomtenisse i den andra. Kom, sa hon och drog iväg med dem ut ur sjukhuset.  Anastasia följde efter. När de kom ut såg de att Lill-Rudolf parkerat släden med sin far en bit upp i luften. Han hade hört knivar slipas och sett skärbrädor plockas fram, så han tog inte några chanser. Däruppe fick han mycket riktigt också se att ett gäng som tvivlade på Tomten var på väg fram mot den plats där de hört att det skulle finnas färskt kött. Rent och fint. Då de såg att skafferiet hängde i luften blev de förvirrade men började omedelbart att leta efter en indier som de hört talas om, skulle finnas i lägret. De letade efter en liten gubbe med ett långt rep, han och hans son var lösningen, det förstod de. Fick de tag i honom skulle de bara behöva stå vid repet och vänta på att köttet skulle komma fallande från himlen. Det var inte ofta det regnade här, och manna, som de nu förväntade sig, hade det aldrig regnat. Lill-Rudolf steg en bit till för säkerhets skull. Rudolf tittade ut över kanten på släden och suckade högt då han såg Tomtefar ledas iväg mellan ett skånskt bombnedslag och Tomtenisse. Inte fanns det väl sprit och öl här också. Var det dags för en ny förbudstid? Han beslutade att ta upp ämnet med Tomtemor då de kom hem igen, kanske var det meningslöst, spelade det någon roll om Tomtefar drack lagligt eller smuggelsprit, egentligen, någon skillnad hade de aldrig sett. Tomtemors förbud var nog ett slag i den tomma vinternatten. Han återgick i vila.

Kom skynda, fackets representant var ivrig. Titta här, titta på brunnen, inget vatten, det är katastrof! Många nyfikna flockade sig runt dem. Inget vatten, vad ska vi göra? Tusentals människor törstar! Tomtefar stegade fram till den stora kranen där några barn, i en mugg med FN logga, försökte samla upp de få droppar som kom. Tomtefar tog ett rejält tag och vred så det stod härliga till, och härligt var det vatten som plötsligt med god fart började spruta ur kranen. Alla var glada och jublade högt men ingen grät, utom Tomtefar förstås, han grät hejdlöst, för plötsligt insåg han hur törstig han var och att det bara fanns vatten att släcka törsten med, katastrofen var fulländad. Av bara farten, medsläpad av fackets representant som på kurs i Bommersvik lärt sig att smida det varma stålet, eller var det på järnverket i Eskilstuna, hon mindes inte, med tårfyllda ögon så att han inte såg ordentligt vad han gjorde, fixade Tomtefar till hela raden med toaletter så att de blev fina och fungerande också. Facket satt nöjt och tog inte risken att syna fler kort.

De var snart tillbaka vid släden som fortfarande, trots att någon indier inte var funnen, svävade på den högre höjden. Lill-Rudolf, trygg av att Tomtefar var tillbaka, vilket tidigare i och för sig inte betytt just detta, sänkte sakta ner släden så att Tomtefar, Tomtenisse och Anastasia kunde stiga upp. Runt dem var samlat en massa folk, men längst fram stod den lilla lockiga flickan med sin bror, som redan tillfrisknat, i handen. Bredvid stod Hanna från Arlöv, höll hon inte den numera rena och tomtetroende Ärkeängeln i handen? Han var tydligen så präglad av sina föräldrar att han rusade rakt in i ett nytt socialistnäste, han hade tydligen rätt den där John Bowlby i alla fall. Runt omkring stod en massa ungar och vuxna som utstrålade en viss besvikelse över Tomtefar, trots vatten och toaletter, kanske trots allt kände att nja.

När släden steg mot nya platser och Tomtefars tjoande hördes över kanonerna i Aleppo, rullade samtidigt en enormt lång karavan med lastbilar in i förläggningen, konstigt tyckte Anastasia då hon tittade ner på karavanen, hade inte de röda korsen skägg? Märkligt men hon log stort mot Tomtefar, och Nja var snart försvunnet ur allas sinne.

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

Tomten ramlar ur släden 2012

Det skakade till i släden, riktigt skakade om. Den invigde förstod att det var allvarligt, för till och med Tomtefar vaknade ur sin slummer där han låg nedbäddad i baksätet bredvid Rudolf. Jätteallvarligt var det dock inte, för Rudolf gjorde inte en min, däremot sträckte han ut sig lite extra på den plats som blev över då Tomtefar reste sig upp. Vad var det, frågade Tomtefar rakt ut i luften, fast det var ämnat till Tomtenisse. Vet inte, men det verkar som vi kört på något, vi står stilla. Anastasia var allt lite blek om nosen, hon var inte van att stå stilla med en släde strax ovan de snögrå vackra molnen. Kommer vi att falla ner, funderade hon. Men det var ingen fara, Lill-Rudolf ryttlade likt en sånglärka, fast han med sina klövar, även om han just nu önskade sig vingar. Tomtefar tänkte efter en stund, hade det hänt förut? Kanske en gång för många år sedan, kanske. Nu gick det upp ett ljus för honom; dragningskraften. Insikten påmindes av hans törstiga strupe. Läs mer

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

Tomten ramlar ur släden 2011

Det lilla landet Belgien med alla de vackra ljusen var snart avklarat, även utan Tomtefars hjälp. Nisse och Anastasia började så smått förstå det av tusentals år förvirrade systemet. De talade redan om hur de till nästa år borde rationalisera det hela och lägga in allt i iPaden. Men föga hjälpte det just nu, med förvirrade ögon förstod de båda två att det nu åter var dags för en resa till Sverige. Det var allmogens tur att få sina klappar. De tyckte det var helt onödigt att väcka Tomtefar för att fråga om råd.
Ett tycke, som skulle visa sig, vara ett stort misstag.

Läs mer

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

Tomten ramlar ur släden 2010

Det var min tanke att Tomten för flera år sedan skulle ha ramlat ur släden för att därmed få ett slut på sagan, men tyvärr kära läsare, han ger sig inte, på allmän begäran (vilket värmer) får ni genomlida ännu ett år. Lite nyheter blir det i år, en ny still på skrivandet (formatet) dessutom har jag besvärat mig med att rätta texten före publicering. Jag önskar alla er som tycker om den här serien, en stunds fröjdefull läsning.

Han var innerligt trött nu, både på och tack vare detta tyskland, Tomtefar alltså, han var glad då de var färdiga så att de kunde styra kosan mot Belgien. Nej Lill-Rudolf! Inte kossan, kosan var det, se inte så förnärmad ut. Det var den fortfarande ganska orutinerade kartläsaren Anastasia som höjde upp sin flickröst. Bryssel är det som är först på listan. Tomtefar suckade, Bryssel var helt enkelt inte alltid helt enkelt. Alla dessa konstiga adresser, bara det var förfärligt, dessutom, allt var tvunget att översättas till tjugotre språk. Rimlådan var på det sättet ett äventyr i sig. Läs mer

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

Pedofilen-en berättelse. Åke Berntsson debutroman.

Någons frivillighet, är den andres tvång.

Fredagen den 10 april 2009.

Med den nya flickan var det annorlunda, det var inget fel, hon följde med frivilligt, han var säker på att hon tyckte om honom. Lite fick han hjälpa henne, så klart, med cykeln, det vara bara för att hon var så ung, bara 9 år, inte visste hon, hur hon borde bära sig åt.

Han fann henne som bestämt var, på parkeringen bakom varuhuset i Huddinge, med en punkterad cykel. Den som lät henne vara där ensam, brydde sig inte om henne, det tyckte han sig förstå. Att hennes mamma var en hora som förtjänade detta, förstod han också. Bara horor släpper sina barn ifrån sig till vem som helst.

Ingen noterade då han satte fast hennes cykel på cykelstället som han strax innan satt fast på dragkroken. Ingen såg heller då han släppte in henne i bilen eller när han körde iväg, med flickan sittande i framsätet. Om någon såg vad som hände, kunde de bara anta att det var en morfar eller farfar som hämtade sitt barnbarn. Om de hört samtalet kanske de reagerat, kanske inte. Han brukade kalla dem Stockholmare, fast Huddinge knappast hörde dit, de varken såg eller hörde det som inte berörde dem. Det var ingen slump att han var i Huddinge centrum, flera timmar i förväg. När han tittat igenom platsen så bestämde han sig för att genomföra det hela, det var en idealisk plats. Fast egentligen var det tiden som spelade för ett genomförande, hans krav på säkerhet sjönk, ju närmare det bestämda klockslaget det blev. Hans ångest drev honom mot saken. Att Emilia fått punktering just där vid det klockslaget var inte heller en tillfällighet, långt därifrån. Läs mer

Publicerat i BÖCKER | Lämna en kommentar

Skräcken en novell av Åke Berntsson april 2010

Benen sög sig fast på den vita ytan, den liksom flöt fram men på ett ryckigt sätt, kolsvart med silvrigt inslag. Silvret såg hon inte men hon visste hur den såg ut, det var inget fel alls på hennes minne. Ljuset från den starka undersökningslampan som riktades rakt in mot hennes ögon, gjorde ont ända in i själen. Det följdes av den befriande droppen som hon tydligt såg falla rakt ner i ögonen. Först i det högra och sedan i det vänstra. Dropparna spred sig i ögonen, svedde dem, grumsade dem, hon förlorade synen, men de vätte dem med behaglighet, strax, det visste hon, var synen tillbaka, behagligt tills nästa smörjning. En gång i timmen var det beordrat, men detta hölls inte, inte på långa vägar, ibland kunde det gå flera timmar och då gjorde ögonen fruktansvärt ont. Resursbrist? Nej, nonchalants. Ibland sa de till och med att de struntade i det, hann inte. Jag har betalt min skatt, jag är försäkrad. Inte ens blinka kunde hon, hon förbannade att hon inte ens slöt ögonen innan smällen. Varför var hon tvungen att bli så rädd? Stirra rakt ut på den mötande bilen, som det inte fanns en chans att undvika. Som en tok, rädd, varför var hon rädd för det oundvikliga? Det var ingen stor nytta med ett par stelt stirrande ögon, som mesta delen av dagen bara såg det vita taket? Men hon såg en del åt sidorna också, alla som var lite längre kunde hon se en hel del av. Hon tackade Gud för att hennes barn, hennes lilla söta flicka, var så litet att Per, hennes älskade man, ibland bar henne på armen, då kom hon i fokus.  På så sätt fick hon följa henne i vart fall till utseende och ljud, det gladde henne och det var en dröm att hon varje dag kunde få vara hos henne och leka på golvet så att hon kunde höra henne prata. Men hon var där allt för sällan, men hon förstod. När olyckan hände jollrade hon bara, nu pratade hon riktigt bra, hon var en stolt mamma. Läs mer

Publicerat i NOVELLER | Lämna en kommentar

Morfar

Landskapet var ödsligt som om det avsagt sig all kontakt med både människor och byggnader och långt framför henne löpte en blå rand av kantiga berg längs horisontens linje. Det var rätt väg, hon visste att det var rätt väg och att huset skulle finnas därute i ödemarken. Ändå tvivlade hon på kartan hon fått. Det var ingen egentlig karta, bara några blyertssträck dragna på ett papper.

Hon bromsade in, körde in till vägkanten och stannade. Det skulle gå att vända bilen och köra tillbaka, hon hade alltmer börjat fundera på att köra tillbaka. Hennes nyfikenhet var stor men hennes tvivel på om hon verkligen skulle köra vidare för att hitta huset var större. Hon hade fått höra talas om det av en bekant och husets historia hade fängslat henne men nu tvekade hon. Hon steg ur bilen, drog några djupa andetag och såg sig om i alla riktningar. Plötsligt stod han bara där, inte med stav som hon kanske kunnat tänka sig, nej med en silverkrycka och klädd i västkostym av bästa gåbort slag, proper, ren och snygg. Hon kände igen honom från de foton som de visat henne i byn, gubben de påstod var hennes morfar. Hemma fanns det inga kort på honom, det talades aldrig om honom. Han sa inget, bara studerade henne med en åldersmans erfarna ögon, frågande ögon, ögon som undrade hur och varför? Hon visste inte om det var obehag eller behag hon kände, var det verkligen han och i så fall, varför så uppklädd mitt i ödemarken, minst fyra mil från Kiruna? Skulle hon säga något? Var det rätt att säga något, störa honom i sitt grubbleri? De hade sagt på byn att han var tokig, gjorde som han ville utan att bry sig om andra eller tala med andra, var han farlig? Kunde han vara farlig för henne? Hon visste verkligen inte vare sig ut eller in. Läs mer

Publicerat i NOVELLER | Lämna en kommentar

Seglatsen

Vattnet forsade emot dem, ibland under någon sekund upphör-de det men så slog det åter till mycket kraftigt längs relingen och över det teakbelagda däcket. Så kraftigt rusade det dånande vattnet fram, att deras fötter ibland slogs undan där de stod på akterdäcket. Hans vackra segelbåt lutade kraftigt i den starka sjön, men det fanns inte mer segel att reva, utan storseglet vore de illa ute. De visste att det aldrig gick att sluta segla hur starkt vinden än låg på. Vinden rev och slet i seglet. Det var detta som var livet för honom och han log då vattnet strömmade kring hans fötter och slog över hans genomblöta kropp. Han log mitt i dödskampen som han förde med vädret. Döden var inget som skrämde honom, aldrig att han någonsin tillåtet rädslan att ta över sitt liv, aldrig. Musklerna spelade oavbrutet under den genomblöta vita tröjan, som skymtade under vindrocken, han slet hårt, det var ingen enkel båt att segla då det gick fort och vågorna gick höga. Så, han kände sig säker, trots faran. Nu var han helt ensam och utlämnad till sin egen kraft, sedan hans vackra gast retirerat till kabyssen. Hon hatade sjön, trots att hon var född på en utö och av födsel var en mycket duktig seglare. Enda gången hon njöt av segling var vid de tillfällen då hon i vackert väder kunde agera kuttersmycke, då var havet hennes stora kärlek. Fördäcket både betraktade och benämnde hon som soldäcket. Det slet i hans sjömanssjäl när hon pratade på det sättet. Det var nödvändigt nu att hon red ut stormen i kabyssen, så gott det gick, det fanns inget val, inget alternativ, inget annat än egen hjälp. Läs mer

Publicerat i NOVELLER | Lämna en kommentar

Kåkstad

Kåkstad en novell av Åke Berntsson 2009

Mötet

Det var första gången det hände henne, att kärleken likt en hästspark träffat henne rakt i mellangärdet. Birgitta kunde inte släppa de djupblå ögonen en enda av de sekunder som förflöt mellan dem. Hon vågade inte ens blinka och inte ville hon heller. Det var en njutning att se in i hans ögon, en njutning som hon aldrig tidigare upplevt. Hon kände att förtrollningen var sann och var inte rädd för att den skulle upplösas, sanningen av det, kände hon i hela kroppen. De gick från att vara du och jag till att vara vi, utan att verkligen känna varandra, men det var inte intressant, i ögonblicket nu var det vi som räknades inte andra. Alla rätt eller fel försvann i samma stund som han sakta lutade sig över henne, tog hennes ansikte i varsamma händer och kysste henne. Livet stannade och gjorde liksom ett uppehåll för att slå in på en helt ny bana som hon inte visste något om, inte något alls.

–      Vad gör du med mig?

Hon var tvungen att säga något, fast hon visste inte varför och egentligen inte alls vad hon skulle säga, det blev som det blev. Hon kände att inget sätt kunde vara fel, att allt skulle vara förlåtet direkt även om det blev fel. Hon kände att de två skulle kunna göra varandra hur illa som helst, det skulle inte kunna dela dem åt, ingen skulle vilja fly men över allt låg en ro, en visshet om att de aldrig skulle göra varandra illa, de skulle aldrig skiljas åt.

–      Jag vet inte, förlåt, men jag är glad att du är svenska, vi är nog de enda svenskar här. Läs mer

Publicerat i NOVELLER | Lämna en kommentar

Tomten ramlar ur släden 2009

Del 8 år 2009

När Grekland fått sina mjuka och hårda paket, väntade Tyskland på sin tur, och de visste om det. Barnen hade suttit och väntat sedan tidig eftermiddag och en del hade faktisk börjat ifrågasätta leveranssäkerheten. Någon som gick på förberedande folkskola för blivande entreprenörer, tyckte faktiskt att denna hantering skulle överlåtas på privata aktörer. Lill Rudolf fick instruktioner av Rudolf som lagt sig tillrätta i Tomtefars knä, att ta sikte på TV-tornet i Berlin, Tomtefar började alltid i Berlin lät han Anastasia veta liksom i förbigående. Anastasia som inte hunnit bli så van med listorna, hon slet med dem och kom fram till att den första adressen var Berlinerstrasse 45.

–        Nej, nej. Tomtefar höjde sin röst så gott det gick med ett renhuvud i knäet. Nej, det måste vara en gammal adress numera börjar vi på Spreeufer 4. Renhuvudet ryckte liksom till i sömnen, men det var allt. Vi börjar med alla turister som firar jul där! Tomtefar var av någon anledning belåten, medan Rudolf upplevde mardrömmar.

Anastasia som bara hade ett par länders erfarenhet kanske förstod att detta åter var ur askan in i elden, vilket varje ställe föresten tycktes vara, men hon vidarebefordrade adressen utan vidare betänkligheter till Lill–Rudolf. Som om han var en soldat drog han släden mot kvarteren i Nikolai där dofterna samlades till en tung luft.

Lill-Rudolf undvek elegant kyrkans två vassa torn och landade, nu med en viss rutin, längs Spreekanalen utan att ta den minsta risk. Den stora risken var inte landningen utan det faktum att de landat just där, vilket skulle visa sig. Läs mer

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar