Åke Berntsson's Blog

Del 3 år 2004.

Lill-Rudolf angjorde Sverige via Värmdölandet i sådan fart att leden något ändrade riktning och äppelträden slets i sina rötter. Någon betraktare blev så förfärad att han föll av stegen på väg upp mot taket, vad han nu skulle där attgöra. Han tog sikte på Stadshuset, som han kände igen sedan släddragarskolan, för att sedan efter Rudolfs instruktioner styra rakt mot Drottningholm. Elegant landade de framför stora porten bland limousiner och Porschar. Nisse kunde se kungabarnen som tryckte sina näsor mot rutorna i spänd förväntan. I ett fönster kunde han dessutom se Kungen själv nyfiket titta ut, samtidigt som han vinkade aristokratiskt rakt ut till ingen och alla.

–        Vilka paket är till Kungabarnen?

–         Tomtefar ryckte till.

–        Är vi redan här!

Han var fortfarande synnerligen berusad men kände sig stadd i benen.

–         Det är de felstavade, de som det står från Far Knugen och Mor Drottning Silva på.

Nisse fyllde på säcken och i ljuset av Se och Hörs Paparazzi fotografers blixtar, gick Nisse stolt mot sitt första jobb i sitt nya liv. Han slog näven i porten så hårt han kunde men det lät ingenting, bara ett ynka knack. Han försökte igen, men resultatet var detsamma.

–        Pappa! Pappa!

Hörde han till sin förvåning innanför.

–        Det bultar på porten, vi måste öppna, det är tomten.

Det var Madelaine som uttryckte sin åsikt. Läs mer →

Del 2 år 2003.

Både Nisse och lille Rudolf skötte sig bra och det bar iväg över jorden i en rasande fart. Plötsligt slog blixten ned i Tomtefar, nja blixt och blixt, det var en tankens blixt som träffade honom och med stor vishet stod det klart för honom att han hade chaufför. Om än det var en liten sådan, så dock en chaufför.

–        Kör mot Amerika!

Tomtefar ropade upprymt till Nisse som förvånat tittade upp på sin far.

–        Men det är ju dags för Sverige?

Nisse försökte men hade svårt att säga emot, orutinerad som han var.

Ja, Ja det ska vi, vi ska till Sverige, men vi hinner en sväng mot Amerika först förstår du.

Tomtefar hade inte hunnit tala färdigt förrän Rudolf satte sig spikrakt upp i baksätet och skakade på huvudet så att också hela släden skakade.

–        Lugn du Rudolf jag ska bara in och hälsa på lite kamrater.

Rudolf frustade och slog med klövarna på sätet. Bäst att lyda tänkte Nisse som ju som sagt inte hade så mycket att säga till om men han tittade bekymrat på Rudolf. När de hade åkt en bit mot Amerika lystes plötsligt hela släden upp. Det var en enorm neonskylt och på den kunde Nisse läsa, ”Himmelska baren, sista glädjen före Amerika.”

–        Stanna på parkeringen och vänta på mig, jag kommer strax.

Nisse kunde se att Tomtefar var upprymd när han steg ur släden och banade sig väg mot ingången. Han fick armbåga sig fram bland änglar och profeter. Nisse kände igen ängeln Gabriel, men det var hemskt vad han gick konstigt, och inte hälsade han heller då han gick förbi släden och vingligt tog sig fram samma väg som Tomtefar. Läs mer →

Del 1 år 2002.

Tårarna rann liksom näsan, Nisse torkade av sig med vanten, samtidigt som han lastade i den sista paketen. Han hade varit uppe extra tidigt för att visa att han var duktig nog för att få följa med detta år. Han var 11 år nu och det var dags för honom att göra den farliga klättringen genom skorstenarna, hans pappa Tomten var alldeles för tjock och trött. Rudolf började också bli lite gammal och hans röda mule lyste inte lika klart som förr i världen.

Med Lill Rudolf var det nu så, att Tomten tyckte att han var lite för oerfaren för att ta över det ansvarsfulla arbetet med att hitta till alla snälla barn över hela världen. Med Nisse var det så, att Tomtefar på väg till Rudolf i stallet, bara liksom i förbigående hade sagt.

–         Du är för liten, ett år till eller två får du växa till dig.

Men mumlade Nisse när tårarna kom.

–        Hur i alla tider skall han kunna lära sig om han inte får träna och aldrig bli visad.

Det var mycket konstigt som de vuxna sysslade med. Att kunna utan att lära, hur ska sånt gå till?

Det sista han skulle göra var att polera medarna för att resan över den stjärnklara himlen skulle gå extra fint i år. Just som han skulle till att börja, hörde han ett förfarligt vrål från ladugården.

–        Han är död!

Hördes Tomtefar skrika i högan sky.

–        Rudolf är död!

Tomtemor kom rusande förbi samtidigt som Nisse slängde polertrasan och rusade mot ladugården. Tomtefar stod utanför spiltan med tårarna rinnande, han vaggade samtidigt som han jämrade sig. Läs mer →