TURVASEN av Åke Berntsson 2008
Han fångade den elegant, han visste inte längre själv hur många gånger han fångat an, men många var det. Sju år hade han gått i lära hos mäster Erik, en fyrkantig gubbe med bränt ansikte och bred överkropp, en överkropp som formats under många års glasblåsning. Värmen från ugnen brände i nacken när Lars snurrade runt samtidigt som han räckte glasfånget till mäster. Lars tänkte alltid på honom som mäster, inte som gubbdjävlen eller glasvasen som de andra anfångarna kallade honom. Trots allt elände han fått stå ut med så tyckte han om mäster Erik, och det var inget tvivel om att han var den skickligaste mästaren på bruket. Lars var glad att han blivit utvald just av honom, du har de rätta händerna hade han sagt, första gången de sågs på bruket. Setts hade de många gånger men aldrig som arbetskamrater. Då, den gången var han 13 år och hade läst fram och var klar att börja hjälpa till att försörja familjen. Han kunde ännu förnimma smaken av illamåendet som han kände när han med sin far, eldare på bruket, gick fram mot mäster Erik för att granskas. Både han och hans far hade mössan hårt tryckt i handen, när de kom fram till mäster. Lars kände att hans far, trots att han var vän med Erik och att de söp ihop på Lördan, var spänd. Skulle luen passa, han litade inte på Eriks fylleprat, för när det kom till arbete var han noggrann, han skulle aldrig leja någon för vänskaps skull, han behövde en bra anfångare, en bra lu att lära upp. När Erik tittat på honom uppifrån och ned några gånger så sa han ”Han blir bra du Johan, din lu blir bra, han har de rätta händerna”. Samma morgon började han som bärare mellan mäster och avsvalen.
Det sista året hade han fått blåsa, förblåset, det sista allra gjorde alltid Erik, men det hade blivit oftare och oftare så han förstod att han snart skulle få börja blåsa på riktigt. Skulle han det, skulle han bli den yngste blåsaren i brukets historia. Så fort han kom åt tjuvblåste han färdiga vaser och han kände att han hade formen i blodet. ”Släng skiten” sa mäster alltid, det där duger inte. När skulle det duga funderade Lars.
Valldén, konstnären på bruket kom, som alltid, inrusande med baskern på sned och en stor cigarrfimp i den smala munnen. Han var blek i ansiktet, Lars såg ett tecken i det, han var också blek, en konstnär skall vara blek. I vart fall så avtecknades han väl, ja rent av skapade mystik med sin blekhet mot de röda flammorna från ugnen. ”Den här du Erik den ska du blåsa!” Han rullade upp en teckning framför mästers glasögon. ”Den ska med till Paris, hör du det, till Paris.”
”Går inte.” sa Erik ”Det finns inte en djävel som kan blåsa en sån fot, så de så.”
Faan tänkte Lars det är ju min fot, de var ju den foten han hade gjort på vasen som han fått göra till sin mors födelsedag. Turvasen hade mäster kallat den, hur fan hade Valldén fått tag i den eller var det bara slumpen, nja riktigt lik var den kanske inte men nästan.
”Ja men för fan du får väl försöka!” Nästan skrek Valldén. ”Den ska med till Paris.” Han fnös. ”I morgon ska den vara klar.”
Valldén släppte teckningen i knät på mäster och vände på klacken. Hans av färg nedkladdade vita rock, fladdrade irriterat när han försvann bakom avsvalen.
”Det går inte.” sa mäster rakt ut.
”Men” försökte Lars ”det är ju min vas, turvasen för faan.” Han blev rädd, det var första gången han svor åt mäster.
”En gång är ingen gång.” Mäster skakade på huvet. ”Med tur är det så att det inte kommer igen.”
”Ja men jag kan försöka.” Lars trodde inte sina öron, vad hade han sagt.
”Här ska inte försökas, och den där djävla Valldén, ska inte springa här och prata om Paris, djävla dåre.”
”Fånga an nu och stå inte och dröm, din dag kommer när jag tycker så.” Mäster slängde teckningen på bänken, blängde på den och väntade på ett nytt rör.
Dörren till pannhuset knakade, Lars försvann tyst in i rummet och fram till trappan upp mot smältugnen. Han tittade på sin far, han hade nattpasset, men han sov som vanligt på en hög björkeved. Försiktigt gick han upp för trappan och fram till ugnen. Han sköt plåten åt sidan och hettan från smältan slog emot honom. Han tittade ut mot gryningsljuset, en timma hade han säkert på sig innan de andra kom.
Han fångade an, blåste grundformen med ett öga på Valldéns teckning på bänken. Vasen var inga problem för honom han var bättre än Erik trodde. Han knäckte loss vasen, satte den på fångstörat och gick och fångade an massan till foten. Skickligt satte han den mot vasen och fångade upp den, han tog pipan med vasen och satte sig på mästers plats och började forma foten. Han hade känslan, han kände den. Strax var Valldéns vas klar, turvasen var klar.
En till tänkte Lars, en till likadan, då är det ingen turvas. En kvart senare var han klar, han ställde båda vaserna till avsvalning på bänken.
”Va gör du luadjävel? Det är väl ingen som fyller år, va gör du här i lönndom?” Hans far hade vaknat och gick sin vanliga morgonrunda för att se till att glaset var smält och klart att börja användas.
Lars visade vaserna för sin far och förklarade hur det låg till.
”Är du galen!” Nästan skrek hans far, mer hann han inte.
Varken hans far eller Lars såg den när den kom, det var bara vinet av blåsröret de hörde och så smällen när mäster Eriks blåsrör krossade vaserna på bänken.
Mäster sa inget när han satte sig på sin plats och la in snusen. Det gjorde han varje dag men nu blängde han på Lars som darrade av rädsla.
”Var rädd om pojken.” Sa hans far när han gick iväg.
”Fånga an pojkdjävel, det är dags och arbeta.” mäster nästan röt åt honom.
Lars tyckte att han muttrade nåt om turvas men han vågade inte fråga.
Hela morgonen gick och mäster sa ingenting till Lars, inga historier ljög han om, som han brukade. Lars darrade fortfarande och sämre hade han inte fångat an på flera år. Värmen från ugnen spelade inte någon roll, han hade svettats om så han hade varit ute i vinterkylan.
Strax före middag reste sig Erik, vände sig till Lars, blirade med ena ögat och sa ”Spring och hämta Valldén, han ska få sin djävla turvas. Jag ska ordna med ett arbetsställe till dig. Du är blåsare nu luadjävel, du är blåsare.”
Tårarna började rinna på Lars. Han ville krama mäster, men det vågade han inte.
”Men så spring din väg nu då. Spring till Valldén innan jag ångrar mig!”
Lars sprang mot kontoret med tårarna rinnande, ska man gråta när man blir stor? Ska man gråta när man blir stor, tänkte han.