De trötta vadernas promenad,
mot det trygga hemmet i fjärran,
skon låter enformigt liksom kärran
den dödens vagn du släpat, i den grad
att ingen längre räknar, vad död den spridit
låt kanonen stå, släpp, nog, har du lidit
släpp djävulens redskap och ta ditt lagerblad.
Du vet att du är gammal när du börjar få känslor för din motors termostat. Den sitter där mitt i motorns hjärta, inte för att glänsa, inte för att imponera, utan för att reglera värmen., likt en diskret relationscoach mellan kylvätskan och motorblocket.
Visst är det en kärlekshistoria, motorn vill gasa, den är hetsig rent passionerad. Den vill till nittio grader på någon sekund, men termostaten viskar, Inte än, älskling, vi måste värmas upp långsamt.
När motorn når den rätta temperaturen så klick, termostaten öppnar sig som en romantisk dörr i en roman av Jane Austen, varsågod, nu får du kyla, det är stolthet och kylvätska på en gång.
Men vad händer när relationen går snett, när termostaten hänger sig , är stängd eller öppen, då blir det drama, motorlampan tänds, kylarvätskan kokar, bilen beter sig som en italiensk,. ay Dios mío, jag lämnar dig vid vägkanten.
Så nästa gång du startar bilen, ge en liten nick till termostaten, den jobbar i tystnad, håller motorn tempererad och kanske, bara kanske , förstår den mer om balansen i relationer än du gör.
Bakom rodret en vilja, varken dröm eller bön, blott en kurs ritad i salt, i vindens frusna lön. Mot horisonter där kartor tystnar och ljuset dör, drar fartyget sin tunga längtan, långt från vad som är och hör.
Innesluts stilla i grönskan, i mitt hjärta vilar du, tidens flykt är utan önskan., allt jag längtar finns i nu.
Så kom han då den onde marodören, vad ville han där med döden i sitt följe, tyst blev det som levde, och kommer inte åter.
Taggar skyddar grenars skuggor, värmer mer än solsken kan, den som letar bland det vilda, hittar hem i hjärtats land.
Längs strandens kant vid skymningstid, står storkar stilla i vingslagen frid.Trötta av färden från fjärran land, vilar de tysta i vindens brand.
I skogens skugga går han tyst, bland trädens visk och jordens röst, mossan mjuk, men världen hårdhet hjärta bär på mer än tröst.
I vinden går de — trådar, tunna som tvivel, dragna från fjärran, från rötter och riv. De sträcks över tid, över fält utan namn, bär viskningar, brott, och försoningens skam.
Vackra varje dag, står de bland grånande löv, med kronblad som skriker, se mig, titta, de vet att de glänser, de bryr sig ej.
