Åke Berntsson's Blog

Då solen bryter igenom den ihärdigt vackra fågelsången, stannar sinnet upp och skrider in i meståget. 

Tåget har ingen stins, skogen är dess station.  Meståget har ingen tidtabell, du må vara där när det kommer, ty annars går skönheten dig förbi. 

Då oro visar sig , kan man inte titta bort, inget kan man göra, oron kommer eller kommer inte. Men fånga den, andas den och den passerar förbi.

Mycket blir det inte kvar, då alla lämnat och tiden fått  sin tand.  Men i en annan form kommer vi åter och ger näring till det nya.

Vi lägger sten vid sten, lätt och tung, livets börda, för gammal som ung ,många är vackra, dock inte alla.

Att växa av egen kraft låter sig göras av alla, måttstocken måste vara sig själv. Att vara skogens största betyder inte att man är stor, bara större än.

Ett band för att minnas eller ett band för att glömma, hur vet någon annan, varför skall någon annan veta eller behöva veta, det som minner oss om vi.

Bortom oändligheten kommer vi endast att finna oändligheten som föregår oändligheterna in i evigheten. Så lite förstår vi, att vi inte känner någon oro över detta. Oändligheten tycks vara vår ro och lycka, där inget finns, finner vi oändligheten till tröst och vi förtröstas i kärleken och evigheten.

Ibland är det knappt att försöken vi gör i livet, syns för någon annan. Ingen behöver förstå våra försök, ingen behöver veta om dem. Men känslan av de goda försöken dröjer sig kvar inom oss, som en lättgenomtränglig dimma.

En utstakad väg kan leda till målet, men leder den till sinnets frid, är frågan?

När vingarna stannar, störtar fågeln mot marken, inte fångad av någon, ter det sig drastiskt, men fångad av ömma händer finns det hopp om ännu en flykt och ännu ett möte.