TOMTEN RAMLAR UR SLÄDEN 2020

I år är såklart ett speciellt år, för många av er fyllt med sorg och oro, för många en liten enkel stund av glädje. Sällan har livet tyckts så skört. Många av er som nås av vår enkla julsaga sitter isolerade det vet vi och till er vill vi säga det oerhört tråkiga ”håll ut”! Vi får förlita oss på vaccinet och hoppas att vi går ett bättre år till mötes att vi kan se lite ljus, men det blir extra tungt att i år gå till kyrkan och tända ljus då många fattas.

Tomten i sagan är dock oförbätterlig, hoppas att den även i år ger er huvudbry och gåtor att fundera över, och lite glädje!

Del 19 år 2020.

Plötsligt, kom som en blixt från klar himmel till Tomtenisse att Lill-Rudolf börjat att halta. Tomtenisse och även Anastasia märkte det då släden började mer att rycka framåt likt en skock soldater i mörka skogen, än att glida framåt likt en isprinsessa i sitt livs uppvisning. Lill-Rudolf hade känt det ett tag, att det ömmade i låret, men vem var han att ge upp, dessutom på sitt första uppdrag, sin stora chans i livet, kanske hans enda, vem vet sådant utom de stora filosoferna. Tomtenisse tittade på Anastasia då han ropade Ptrrrro….. De var båda lika oroliga. Tomtefar och Rudolf hade båda vaknat upp ur sin baksätessömn, mäkta irriterade av den ryckiga gången. Dra i nödbromsen ropade Tomtefar, högt och tydligt, detta går inte. Han såg hältan direkt och han insåg att Lill-Rudolf inte skulle stanna upp frivilligt.  Hör han inte ungrenen eller vill han inte? Anastasia drog i det röda handtaget som hon lärt sig, var stoppet för ekipaget, och stopp tog det. Lill-Rudolf skakade inte bara på huvudet, kroppen liksom skalv i förtvivlan, tårarna gled som iskristaller nedför kinderna och låret smärtade. Det var en sådan smärta, av den arten, som ingen vill visa, men som kroppen rår över helt och hållet, livet var slut tyckte Lill-Rudolf, han tyckte inte om sin kropp just nu. Den stolta känsla han kände när han själv fick dra släden över himlavalvet, var nu förbytt till ledsamhet av samma grad.

Anastasia var inte sen att skynda fram till Lill-Rudolf och tröstande lägga sina mjuka armar om hans hals. Hon såg honom in i ögonen och tröstade med värmande ord, de goda orden och hennes varma andedräkt smälte de isiga tårarna och fick dem att sluta trilla. Tomtefar drog sitt hö till stacken och kom med det torraste och godaste höet han kunde finna i matbingen längst bak på släden. En ledsen Lill-Rudolf slängde inte ens sin förtvivlade nu torra blick på höet, dessutom ville han inte störa Anastasia i deras halleluja moment. 

Rudolf hade makat sig upp ur baksätets mjuka värme med förtvivlan i kroppen då det gått upp för honom att det var dags att arbeta, att liksom förr stolt dra släden över himmel och nejd i månens skimmer. Rudolf menade att utan hans elegans hade Orphei Drängar föga att besjunga. Han nynnade texten för sig själv; Över nejdens skönhet glimmar, mild, högtidlig kvällens stund, bleknad aftonrodna’n simmar, slocknande kring våg och lund, Re’n de nalkas, nattens timmar, på det vida valvets rund. Det var där på Re´n som det redan gick fel det var inte Ren som i hans Ren men han var glatt ovetande om redan.

Tomtenisse rotade fram ett Trangias Stormkök ur den röda nödlådan som de alltid hade med sig, i lådan fanns stormkök, sprit till detsamma en stor burk Bullens, en konservbrytare med vidhängande tändare och två flak öl. Vem som packat den lådan var lätt att förstå. Men nu i nöden mättade det barnen och släckte törsten hos Tomtefar. Men vad skulle de göra med stackars Lill-Rudolf ? Veterinär? Var fanns det en sådan som hade jour på Julafton? Var han försäkrad, hur dyrt skulle det bli? Anastasia som lyckats slita sig från Lill-Rudolf tårfuktiga mule slog i katalogen och hittade en Veterinär Olsson på Hemängens Hästklinik i Vederslöv, jag ringer dit sa hon högt, blir det bra. Klart det blir bra, även Veterinär Olsson var snäll och vänlig på Julafton och inte helt förfriskad. Kom så snart ni kan med hästen, jag väntar. Lill-Rudolf skaklade ur och Rudolf skaklade i. Rudolfs min var inte av denna världen, han som satt all sin tro till den unga generationen, han som såg fram mot statens sötebröd, ack, ack, så illa han tänkt, visst var släden tyngre än någonsin. 

När de landade i Vederslöv hos Veterinär Olsson stod denne korpulente och inte helt förfriskade man redan med dörren öppen för Lill-Rudolf att halta in igenom. Han haltade lite extra, då blir jag nog friskare, mycket ont, mycket frisk, tänkte han i sitt upprörda sinne. Han, Veterinär Olsson, hade aldrig sett en häst med horn men det fanns, trodde han bestämt, för även hästen som drog släden hit genom snön hade horn. Dörren slog igen bakom Lill-Rudolf, han darrade till av förfäran, vad skulle ske. Jag ser han är halt hästen, sa Veterinär Olsson då Lill-Rudolf var i förbigående. Väl inkommen, klämde och vred Veterinär Olsson på Lill-Rudolfs vänstra lår. Han är frisk! Finns inget fel på honom! Anastasia den vänliga själen, påpekade försynt att det var högra låret som var ömmande. Veterinär Olsson, harklade sig, sköt upp glasögonen i den breda pannan och angrep det högra låret. Det är varmt, det är sträckt och det luktar inte häst. Överansträngt är min dom, ett fall för Doktor Sloan, jag skall hämta en burk. En doktor i en burk? Lill-Rudolf blev upprörd men nyfiken, hur såg en sådan ut. Tomtefar log, hann Veterinär Olsson hämta en doktor hann Tomtefar hämta något i nödlådan. Veterinär Olsson och Tomtefar kom tillbaka samtidigt med var sin burk i handen. Veterinär Olsson, stannade upp, studerade Tomtefars burk, höjde sin stämma och sa; Vafalls din skäggige man, ämnar han inte bjuda en törstig veterinär? Tomtefar la till med sin vänligaste min, inte värt att reta upp Veterinär Olsson, nu när boten var nära. Följ med mig ut till min släde så skall vi ordna detta och även en överbliven kall Bullens. Veterinär Olsson skyndade efter Tomtefar ut, kvar stod två förundrade ungdomar och en ren, fast halt häst. 

Detta var utmärkt och utmärkt förning tyckte Veterinär Olsson och Tomtefar gemensamt då de öppnade sin fjärde öl. Det blir Sloans, sa Veterinär Olsson, jag har kallat på min assistent, det blir massage med liniment! Vid hästen som var ren uppenbarade sig en varelse i hatt och rock, han presenterade sig som Helmer, hämtade linimentsflaskan ute hos chefen som var inne på sin fjärde Bullens. Ingen visste om han åt för att dricka eller drack för att åt.  När Helmer kom tillbaka till Lill-Rudolf ropade han, Starta! rakt ut i rummet, och Google Home kunde inte motstå ordern och strax strömmade musiken från ingenstans, som om. Helmer föll in i låten samtidigt som lårmassagen började och sjöng; Den berömde Dr. Sloan’s Liniment, ett bra patent som gör Dig ”hot”, och Jukonsalva vi har försökt, och astmacigaretter, ja det har vi rökt, och Dralles Birkenwasser och omslag med gröt, även örtlavemang har vi känt, men inget vi prövat har håll’t vad det ”lövat”, som Dr. Sloan’s Liniment. Han var Jazzligt upprymd den där Helmer. Anastasia och Tomtenisse kunde inte stå s tilla utan kom loss i en het bugg, hela lokalen gungade. Hade Lill-Rudolf fått svära hade han gjort det, han nöjde sig med att skrika men ingen hörde honom, Google överröstade honom. Han kastade en vädjande blick mot Anastasia men hon var som uppslukad av Google eller om det var Tomtenisse.  Alla tycktes älska den där Helmer utom Lill-Rudolf och Norrmännen för nu skaldade han. Det sägs ju att man inte ska Generalisera, Och säga t.ex. att Tyskland ej är bra, Det ska man inte heller I allmänhet jag tror, Men detta gäller inte om Det land där norrmän bor, Norge, Norge, det är ett ruttet land, Norge, Norge, ett jävla rövarband,
Norrmän, norrmän, dom fiskar dålig Torsk! Så där fortsatte det tills Tomtefar och Veterinär Olsson utan försiktighet inträdde i lokalen. Scchluta! skrek Veterinär Olsson till Google, och trots det yviga uttalet slutade musiken omedelbart. Helmer uppfattade inte först att det blev tyst utan hann med ytterligare några okvädningsrader om grannlandet. Tyst blev inte heller Lill-Rudolf vars skrik plötsligt hördes, Det var som att han och Helmer sjöng duett. Tomtenisse som var mitt i en halvtakt höll på att ramla, men landade mjukt i Anastasias famn. Men så, som på ett mänskligt tecken, blev det tyst.

Hur går det Helmer? Blir hästen bättre? Han är så gott som frisk, Sloan går att lita på, svarade Helmer. Rudolf där ute i skaklarna hörde samtalet och blev mäkta glad, äntligen slut på detta slit och släp, han kände sig verkligen sliten. När Helmer plötsligt uttryckte följande; ett par dagars sjukskrivning kommer att räcka, sjönk Rudolf genom marken, bara släden hindrade honom från att falla ner till Jules Verne. Anastasia sjönk inte genom marken, hon svävade på moln; små nätta danssteg kom till henne och hon sjöng. Fråga hur det blir sedan, det tror jag inte att jag ska, Blir ändå inte som man tänkt sig och planerat att det skall vara. Finns ingen annan som stör mig och berör mig som han. Finns ingen värld jag kan tänka mig där vi två inte har varann. 

Så mycket bättre, än så här blir det inte tänkte Tomtenisse och kastade en blick på Anastasia när hon med lätt fot steg upp i släden, själv hjälpte han den heta haltande sjukskrivna hästen med horn ut i släden. Lill-Rudolf kröp ner i baksätets skönhet och Rudolf tände nosen sedan han kravlat sig upp och han var klar för avfärd, undrar när barnen skall klara sig själva funderade han, Tomtenisse undrade mer över när hans far skulle klara sig själv då han såg Tomtefar vinklat ta sig upp i släden. 

Nu borde det burit iväg men så bar det sig inte, ryktet om en skadad häst och några tomtar med en släde full av paket hade färdats snabbt genom Vederslöv. Plötsligt fann de sig omringade av förväntansfulla barn med lika förväntansfulla föräldrar. Jag har varit snäll, dristade sig en liten knott att oblygt säga. Det var startsignalen till en kör av mäkta tiggeri, alla i Vederslöv hade plötsligt varit snälla hela året, till och med surgubben Ove i det röda huset, han som aldrig sagt ett vänligt ord i hela sitt liv, men paket tyckte han att han var värd. Tomtefar drog fram Vederslövssäcken från slädens inre, knackade Tomtenisse på axeln och sa; Träna nu pojk! Men dela ut rätt, inga fel! Jag, är tvungen att göra annat. Tomtefar reste sig, tog sig hoande genom folkhopen fram till Veterinär Olsson som stod lite vid sidan om och studerade nöjt sin insats med den halta hästen med horn. Sloan var en god kamrat i botemedelns djungel. Detta tyckte i och för sig inte den halta hästen med horn, då det fortfarande hettade och sved. Väl framme dristade sig Tomtefar till att titta allvarligt på Veterinär Olsson. Has det någon glögg eller så? Veterinär Olsson tog ett stadigt tag i Tomtefar och styrde honom mot kontoret, de såg oförskämt nöjda ut.

På släden slet Tomtenisse och Anastasia så svetten lackade, men en efter en fick Vederslövarna sina paket och drog sig hemåt, nöjda och belåtna. Alla utom gänget som var lite blyga och försynta och inte ville tränga sig på, det visade sig att det var kyrkokören, i stort sett mangrant. För att liksom göra sig förtjänta, vilket ju var tveksamt i Oves fall, tog de upp en vacker sång;  Rudolf, en frusen renpojk, hade en rätt märklig nos, som lyste upp mörka natten lika röd liksom en ros. För nosen så blev han retad
hela tiden natt som dag av alla andra renar, ja usch, va mycke’ dumt dom sa!

Rudolf stramade upp sig i skaklarna, satte på nosturbon så att stoppljusen bleknade och skrapade med klöven, nu kom den fina versen om hans liv, han älskade sina memoarer; men så, en dimmig julafton kom jultomtens förslag: “Rudolf, kan du vara snäll, att lysa upp min väg i kväll?” Sen dess är vår renpojk älskad och renarna som detta såg, sjunger nu Rudolfs lovsång: “Din mule kommer vi ihåg!” (text Anders Lindeberg)  Rudolf fällde en tår, det gjorde han varje gång han hörde den, tur att lyckan vände i hans liv.

Kören såg att det gick hem och medan Tomtefar tog sig ut till släden igen nu mer stödjande Veterinär Olsson än stödd av densamme och då kören hämtade sina paket, sjöng de trestämmigt; Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara! Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara! 

Både Tomtefar och Veterinär Olsson föll in i sången och då släden strax lättade dragen av den stolta renen med den röda nosen, ekade sången i minst fem tonarter över Vederslöv.

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

TOMTEN RAMLAR UR SLÄDEN 2019

Del 18 år 2019.

Tomtefar liksom gled eller snarare hasade på det yttersta av sin väldiga mage, en vindpust hade lätt fått den ostabila farkosten att tippa ner på sidan. Nu klarade det sig och när han stannat och vågade öppna sina av skräck slutna ögon, stirrade han in i de svartaste ögon han någonsin mött. Spanjorska, tänkte han först, äntligen har mina drömmar gått i uppfyllelse, efter lite betänksamhet insåg han att det var ett par fårögon han djupt tittade in i och att det var fårets kalla nos som stötte mot hans näsa. Han kravlade sig upp med stånk och stön, vände sig om, såg kälken stå still och undrade till barnen vad som hänt. 

Det var mitt fel, sa Anastasia med det samma, mitt fel! Förlåt, men då jag fick se det vackra landskapet drog jag, utan att tänka mig för det tillstår jag, i Renbromsen, inte visste jag att kälken skulle stanna så fort. Nåja, nåja, sa Tomtefar, ingen fara skedd men kom ihåg att den endast får användas om Lill-Rudolf eller Rudolf för den delen, av misstag eller i missroktad iver, rusar förbi en Himmelsk eller Jordisk bar. 

Vad som hänt var att Tomtefar och Rudolf som vanligt låg utslängda som snarkande sopor i baksätet och då Anastasia drog i Renbromsen; så liksom gled de i mycket hög fart över huvet på Anastasia och Tomtenisse i framsätet, vidare flög de på var sin sida om Lill-Rudolfs skaklar, med rumpan i luften, och i en mycket vacker konkav men sprattlande bana dök de ner mot marken för någon form av buklandning som satte sina spår.. 

Var är Rudolf? Tomtefar tittade sig bekymrat omkring, han var som försvunnen, tills ljudet av en frustande ren uppenbarade sig för Tomtefar, först kom Rudolf och efter kom 100 Tackor av olika sort; de hade aldrig sett en så stilig Bagge. De var som galna och den röda nosen som tänts automatiskt under nödlandningen påminde dem om en studieresa till Amsterdam. Här vankades Mumma till Jul. Brösarps backar som nästan blivit avskurna av Rudolfs plöjande i marken, stod som förstenade. Till och med Piraten tittade fram och tänkte ingripa, men så kom han på att han kunde uppskjuta det till morgondagen. Rudolf for över elstängslet hans räddning, fåren tvärstannade som inför en politisk sanning, vände om och lunkade tillbaka till den grå vardagen utan den utlovade Mumman. 

På en skylt vid vägkanten stod det ”Välkommen till Kiviks Musteri” Tomtefar missade inte den, med must följer cider, det visste han och med cider följer alkohol, det visste han också, men det visste inte barnen så de gick enkelt med på en tur dit. Dessutom hade de inte fått sina klappar enligt Anastasias lista. De landade elegant utanför en äppelodling med ett vackert staket mot vägen, där det stod på en lika elegant skylt att; Här bor familjen Björn Ranelid. Inte en turist i närheten, luften var fylld av all sköns kråkfåglar som lät och kraxade så ljudet var detsamma.  Mitt i den tveksamma fågelsången, hördes inifrån villan någon som deklarerade att; Kärleken stavar aldrig fel (ett mirakel). Kärleken lutar en aning som gammeldags skrivstil (ett mirakel) Vilken kraft. Kvinnan är det första könet – glöm nu inte det! Det var Björns hustru, hans älskade Margareta som deklarerade hans egen text, där han halvlåg i sin älskade Eva av Bruno Matthsson. Diskussionen gällde vem som skulle åka till affären och inhandla hans, älskade Fläsklägg till det älskade Rotmoset. Bort med det fåfänga julbordets överflöd Rotmos och Fläsk skall det vara. Han tittade upproriskt på hustrun hon kunde väl inte mena att han skulle, nä? Han som tyckte att kärleken till hustrun var större än det stora, inte kunde hon mena? 

In i detta, till oändligheten fyllt, kärleksfulla hus klev plötsligt och oanmäld Tomtefar på sin väg mot musteriet. Finns det några snälla barn? utbröt han klassiskt. Nej, nej svarade poeten; Inte över gräset i de svallande odlingarna, inte över de mest slitna av trösklar i detta hus, tassar några barnfötter. Men varje nyfött barn är ett mirakel som senare i livet späds till en droppe bläck i vatten. Likväl har allting kvar sin färg av den ursprungliga händelsen. Det första skriket för livet må ha förvandlats till sorg och smärta, men det är fortfarande fäst i navelsträngen som en långt utdragen ton. Hör den. Men här finnes nu endast min oändligt älskade Margareta! Och jag, som rör mig rastlöst till språkets möjligheter och löper amok i frihetens öga.

 Men se Far på den vackra, i ljuset spelande sidentapeten, hänger ljuvliga bilder av mitt älskade barnbarn. Ja, ja tänkte Tomtefar, är man inte närvarande så blir det inget paket, så är det bara. Han dök ner i säcken,  fick upp ett paket och deklarerade från texten på detsamma; Detta herr poet är till er båda, nu kan ni fåglar skåda. Ranelidarna sken upp och ikapp när de förstod att de fick en kikare, som de saknat en sådan. Nu kunde de ta sig upp på lilla Stenshuvud och spana efter Lärkorna högt i skyn som grannen sjunger om men som de aldrig sett.. Bara de slapp se Skatan från Duvnäset. Det fanns alltid en rädsla att hon skulle komma åt deras håll med sin kioskiala litteratur, när hon nu köpt in sig i utsiktstornet. Bäva månde Kiviks kulturelit. 

Tomtefar drog sig sakta ut genom dörren efter att fått tre signerade böcker nedstoppade i säcken, Tusen kvinnor och en sorg, Kvinnan är första könet och Fantastiska kvinnor i Vattentornet. Mycket fruntimmer tyckte han, utan att säga det högt. 

Ute på gården så lyss hans öra omedelbart till en skön melodi; den tycktes komma från fälten bortom äppelträden strax bredvid. Det var en mansröst som efter sin bästa tid, men musiken och texten var ljuvlig tyckte Tomtefar. Han slog bums in på den lilla stigen där en skylt deklarerade att Häruppe bor Ulf Lundell, men säg inte att ni sett skylten. B. Ranelid. Tomtefar anade en kärvänlig konflikt mellan äppelträden. När han lämnade äppelträden bakom sig och kom ut på det öppna fältet hördes musiken allt bättre. Återigen hörde han; Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med Johannesört. Tomtefar hörde, här, och var nöjd med det, han ökade steget, det var bråttom så att det inte hann ta slut, det hemgjorda. Tomtefar älskade hemgjorda saker.

Tomtefar klappade hårt på porten, ingen tid var att förlora. Musiken tystnade och strax öppnades dörren i det lilla vita huset. Vafalls är det Tomten, i år igen, det gick inte så bra i fjol, mannen var luttrad, gråhårig och skäggig, inte alls olik Tomtefar fast Tomtefar hade inga trasiga jeans och ingen t-shirt från 1968. Kom in här är så ensamt, kom in. Tomtefar steg försiktigt in, samtidigt som han kisade efter buteljer med hembränt. Han satte ner säcken och frågade som sig bör; Finns det några snälla barn här? Äh faan här är inte en unge och inte en unges unge heller. Ingen besöker en gammal rockare. Ungarna gillar inte mina skrönor och sånger så jag har dratt från stan hitut. Här trivs jag och gör vad jag vill bara jag slipper den där Läckberg och hennes ToyBoy. Bara hon inte kommer hit dragandes på den där Pascalido för att inte tala om den där Lotta på Liseberg, må hon hålla sig där. Nå, varför giver du inte mig en klapp av välbehag.

Tomtefar harklade sig så att det framgick att han var torr i halsen. Jovisst se här, den där Ranelid skickade med lite litteratur, han tog upp Tusen kvinnor och en sorg, Kvinnan är första könet och Fantastiska kvinnor i Vattentornet, ur säcken. De är signerade, sa han för att liksom öka värdet. Den där lille poeten han skall få tillbaka, han har slutat dricka så jag kan inte hota med indraget brännvin men jag skall måla en nidbild av honom på min bästa Canvasduk och hänga på hans staket. Har han slutat dricka, frågade Tomtefar försiktigt, då finns det över, kanske? Ja vi enstöringar får skåla in  julen, törst tycks vara på utdöende! Lundell hasade sig fram i raggsockorna och nådde strax köket och kylskåpet. Han hasade tillbaka med tre öl i varje hand och de slog sig ner i den Danska design soffan som stod i ett hörn. 

Ho! Ho! fick Tomtefar ur sig innan Lundell höjde upp sin röst; Kvinnor i Vattentornet, det kan Tomtefar lita på att det är, hela sommaren, kikare har de. Sculpture for an objective experience of architecture, Va? bara namnet visar på fulhet, tror Tomtefar, skål, att någon från Seved kan komma och spränga skiten. Innan Tomtefar lyckats övertala Lundell om att det bara bor snälla barn i Malmö hade strumporna hasat ut med honom till ölskåpet tre gånger och de hade sjunkt allt djupare ner i den Danska designen. Lundell hade också tagit ner en gitarr från väggen och plinkade på Vinterland, han kom knappt ihåg sin egen text; eller var det ölen. Han tyckte att han skulle hedra Tomtefar på något sätt. Det hasades ännu en runda till köket. Brå, ropade Lundell plötsligt, det är Brå:s fel att de är snälla, Tomtefar skall inte läsa sånt.

Var är Tomtefar? Anastasia var orolig, han brukade inte försvinna. Har han kommit ut än! Va? Ska han komma ut? Tomtenisse var vitt förvånad i ansiktet, hur skulle det nu gå för Tomtemor och äktenskapet? Jag har inte sett honom sedan han gick in till den där Raneliden? Tomtenisse fick tillbaka färgen. Rudolf som nu återfått sin förlorade renheder frustade, något var på gång, han hade varit med förr. Samma tid, precis efter Kalle Anka, samma plats. Vi knackar på och frågar, Tomtenisse bankade på den Ranelidska porten. En fru öppnade. Är min far här? Nej, tänkte hon, inte en till det går inte. Min far? Tomtefar! är han här? Nej, frun pustade ut lättad över att det inte dök upp en Ranelidare till, nej han har gått. Var han nykter? Björn, ropade hon inåt rummet; Var han nykter när han gick, Tomten? I denna vackra fantastiska dag var han endast belastad med den vackraste av litteratur, hördes det innifrån. Är han försvunnen? Hur kan han försvinna? Jag vet! Jag kommer, skall bara klä mig grovt! 

Strax stod han utanför porten, pekandes på bottre hörnet av parkeringen. Däråt vandrar vi, genom äppellundarnas bleka ris som spretar i väntan på vårsolen. Framåt! Några minuter senare angjorde de den Lundellska innergården. Poeten, Lilla Nissen, Ryskan, han med röda nosen och sist en liten Ren med en smutsig släde efter sig. De var som hämtade från en saga av Bröderna Grimm. Trots de befann sig i en inre högre filosofisk gemensam värld, förstod både Lundell och Tomtefar att något var på gång, av gårdens ekande ljud att dömma. Strax tågade de in på led genom dörren, ja utom släden som fastnade i dörren. Lundell vände sig mycket mödosamt och mycket okoordinerat om i den Danska designen, för att inte säga helt utan motorik, mot Poeten, vad önskar min herre, och varför springer han här på julafton har han inget hem? Poeten upphöjde sin röst. Tomtefars följe som jag bringar med mig, och som är av det nådiga slaget, känna stor oro över Julens genomförande i Världen, att Julen glädjebringare hindras och stoppas upp i sin färd över himlavalvens blå skära. Kärleken, fortsatte han, ligger nu inte i  den farkost som rör sig mellan ditt öga och ditt hjärta i världens längsta och kortaste resa och däremellan, behövs det inget visum och inget pass. Poeten var nöjd med att travestera sig själv. Så nu skall vi lasta Tomtefar upp i släden så att världens barn får sin gåva, sin efterlängtade kärlek den som inte väger mer än själen i en fjäril eller något med kraften hos ett kraftverk. Eller bara en fin leksak, tänkte Tomtenisse som kände alla barnen. 

Tomtefar hade inte bara förlorat motoriken utan även glaset han borde varit hälld i, där han knappt försiktigt flöt omkring mellan den Danska designen och baksätet på släden. Men snart var de lastade och Tomtenisse lät Lill-Rudolf lätta upp över det vackra Österlen som Gudarna målar med färggranna vindar, en rödgul solnedgång. Tomtefar slöt sina ögon när släden flög genom luften. Han hade rest jorden runt och lärt sig att ett träd är ett träd och en sten är en sten, men att det var nog lite närmre till himlen, från Österlen. 

En, syn i ögonvrån fanns, där Poeten vänligt stöttade sin granne, medan de vinkade adjö till Tomtefar för detta året. Nu du Lundell, sa poeten då släden försvann, nu går vi hem till Margareta och äter Fläsklägg med Rotmos; är det julafton så är det.

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

Tomten ramlar ur släden 2018

Del 17 år 2018

Tomtefar stirrade förfärat ner i säcken, som stod stadigt förankrad längst bak i släden, han liksom stod på knä lutandes över baksätets rygg. Rudolf stirrade också men mer på Tomtefars förfärelse eller egentligen hans
förfärliga bakdel. Rudolf lutade sig kraftigt bort därifrån, för var det något som inte gick att lita på, så var det Tomtefars bakdel. Tomtefar räknade högt…45,46,47 och 48. Ju högre han kom, ju längre ner i säcken försvann hans
huvud. På 48 dök hans huvud upp från säcken, hans röst var knappt hörbar när han med målbrottspipig röst berättade att det bara var 48 paket kvar. Vem sköter listan? Han visste väl, att listan var satt i Anastasias oerfarna
händer att sköta, men han tänkte inte på att detta var gjort utan internutbildning, det var hans fel, han förstod detta när han väl tänkte efter. Anastasia hade ropat ut nästa destination som var Färöarna, de var nästan där, där som
det bodde 48000 invånare som skulle ha paket. Det var tre nollor fel, sa han, men själv tänkte han att det var tre Nollors fel, eftersom han inte inkluderade sig själv som var felfri i tanken, vågade han inte säga det.
Anastasia stirrade förfärat ner på listan, Tomtefars förfärelse var befogad, nu förstod hon plötsligt att 48k inte betydde 48 klappar utan 48 tusen klappar. Det var därför hon missat påfyllningen när de var hemma på Nordpolen, om det nu var hennes ansvar.

Tomtemor stirrade förfärat på satellittelefonens lampa som blinkade kraftigt rött, rödare än Rudolfs mule, samtidigt som det lät intensivt, Ho, ho, ho. Med förfärelse lyfte hon luren, hade det hänt familjen något? Var Tomtefar full nu igen? Hennes oro lättade lite när det var Tomtefars röst i andra änden. Det saknas 47952 paket till Färöarna, var är dom? Är de färdiga eller är det en produktionsmiss, är det fel på Order, Lager Faktureringsprogrammet? Fakturering fnyste Tomtemor, vi har väl aldrig fakturerat, vem ska vi fakturera? Hur mår ni? Undrade Tomtemor som var mer intresserad av mjuka värden än en massa paket? Det är klart att det är bra med oss, Vi är bara lite törstiga! Vi? Funderade Tomtemor är det inte bara Kungen som titulerar sig Vi? Här är tomt i ladorna, Tomtemor ryste inför tanken att gå in och störa nästa års leveranser med övertid och allt, vi med litet v ordnar detta, sa hon, då hon förstod att det inte fanns något alternativ. Kör hemåt så är det klart när ni kommer. Tomtemor går att lita på, kör hemåt, men hon sa uttryckligen att vi inte fick vara för snabba, hon föreslog ett stopp vid närmsta törstsläckare, Tomtemor var orolig för att ni inte får tillräckligt med vätska. Tomtenisse och Anastasia tittade på varandra, i tyst överenskommelse valde de att inte bry sig om Tomtefars lögn. Med något tunga halkade steg tog sig Tomtemor ut till verkstaden, där femtiotalet Nissar var i full gång med nästa års leveranser. Den här tiden tillverkade de bara stapelvaror, sånt som alltid dök upp på önskelistorna. Tomtemor tryckte på stora nödstoppen som satt innanför den stora vita dörren, det blev rofyllt när alla maskiner stannade och för ett ögonblick tycktes nödstoppet också stängt av Nissarnas tjatter, men bara för ett ögonblick, när de såg Tomtemor skjuta upp luvan högt i pannan för att kyla av sitt stressade huvud satte det igång igen. Men nu var tjattret mera av orolig karaktär det var ett tecken de sällan såg. Tomtemor harklade sig och sa bedrövat; vi har missat nästan fyrtioåttatusen paket till Färöarna, med sinne för diplomati fortsatte hon, det är datorn som gjort fel, Tomtenissarna suckade och nästan svor, mest suckade och nästan svor, gjorde de fyra Tomtenissarna uppe på hyllan, där Datanissarna höll till. Vi har sagt det länge, det är inte våra tumvantar som är problemet, vilket Tomtefar hävdat på internmötena, det är fel
på en logaritm helt enkelt. Tomtemor visste inget om detta utan gav bara uttryck för diplomati, det gällde att få alla att vilja arbeta övertid.
Tomtefar är på väg hit för påfyllning, nu blir det hårt arbete en stund! Hon försökte vara vänligt bestämd. Mata in de listor som skall vara, sa hon rakt ut i luften vänd mot datahyllan. Så idag blir det en lång stunds övertid. Inte jag, hördes en försiktig stämma, bakom den stora bandsågen, strax skall jag gå till min kurs i paketinslagning. Inte jag heller, sa någon vid borrmaskinen, Målarnisse stack ut huvudet från sprutboxen. Inte jag heller, jag har hand om Renarna ikväll, men först skall jag bli ren själv! Han log med hela sitt nedkladdade ansikte åt sitt skämt. Inte jag heller…. Inte jag heller…… Bäst att stoppa dessa latnissar i tid. Tomtemor drog ner mössan, slängde diplomatin åt sidan, stampade med båda fötterna samtidigt i golvet, hur det nu var möjligt och röt. Ingen skall någonstans! Alla skall jobba tills fyrtioåtta tusen paket är klara, förstått? Frågor på det? Ingen vågade fråga på det, alla gick tillbaka till sina poster. Nödstoppet drogs ut, maskinerna rusade som frustande villiga hästar, fullt så villig var inte Tomtefar när han noterade att Tomtenisse valt en hemväg utan barer. Vad ska vi göra med den nya generationen, undrade han bekymrat.
Mer bekymrad var Tomtemor, hon var säker på att Tomtefar skulle komma hem berusad, uppfylld av öl. Bekymrad var hon också över det låga tempot i fabriken, var det en tyst protest? Hon tittade på räkneverket som satt monterat över dörren, det gick inte fort. Snarare var det nog en väntan på muta, förstod hon plötsligt. Nu stampade hon bara med en fot, och ropade; blir ni klara i tid, blir det gratis godis och must. Tjattret tystnade, maskinerna dånade, Nissarna log ett försmädligt leende, plötsligt rusade räkneverket som villiga hästar, det också.
Plötsligt skrek det till i hyvelmaskinen, ett helvetesvrål och så var den tyst. Ett lager, ett lager har havererat, skrek Hyvelnisse, inte med ett helvetesvrål men inte långt efter, han skrek, slängde luvan på golvet och stampade på den, han hatade när hyveln krånglade. Omedelbart, satte sig två Mekanikernissar sig i rörelse mot hyveln, en för att laga maskinen och en för att trösta Hyvelnisse, som redan sett sitt godis och sin must rinna ut i snön. Det var med all rätt, för alla Nissarna blängde på honom som om det var hans fel att produktionen sjönk. Nissarna tjattrade inte så mycket heller, de mer mumlade okvädinsord, tyckte han sig höra. Det är lugnt, ropade en av Mekanikernissarna, vi har lager på lager så det skall strax vara lagat. Det var det också och precis när räkneverket gick för fullt igen, snabbt rusandes mot fyrtioåtta tusen, överröstades det mesta av att Tomtenisse tvärnitade släden utanför dörren till lagret. Rudolf asade sig ur släden för att sträcka på benen och ruska på hornen. Tomtemor som åsåg detta ruskande, tog det som ett tecken på att Tomtefar var full igen. Men icke, Tomtefar var nyktert ursur på barnen, som lurat honom på dricka och han gick med fasta arga steg genom snön till baksidan av verkstan, där han hade ett hemligt lager av Lager. Ett underjäst öl som var ett under av jäst öl, tyckte han. Det smakade fantastiskt och han
blev genast på humör. Tomtemor tog sig fram till släden där Tomtenisse och Anastasia satt kvar, lätt bekymrade över sitt tilltag att lura Tomtefar på dryckesstopp. Hon förstod direkt på Tomtefars steg och dess riktning, vad det handlade om, hon kände väl till hans hemliga lager, det var ju faktiskt hon som fyllde på det sådär lagom. Vad roligt att få se er en extra gång, hon kramade Anastasia, bry er inte om Tomtefar, han är snart sig själv igen, jag tog med lite must till er, drick det så ska jag ge Lill-Rudolf lite vatten. Säcken var näst intill påfylld när Tomtefar kom tillbaka, lite rundare om magen och på ett strålande humör. Han kramade om Tomtemor men tillät sig att blänga på barnen, men det var ett snällt bläng och inte en sekund ångrade han att han räddat Anastasia från barnhemmet eller att han låtit henne och Tomtenisse ta över styret. Efter kramar och tackande av Nissarnas övertid bar det strax iväg mot det ständigt gröna Färöarna. J-dagen då årets julöl släpptes skulle Tomtefar förstås missa med mer än en månad, men på Koltur bodde hans två goda vänner och bara de, och de brukade rädda en låda till honom och bara han. Vi tar Koltur oya först, meddelade han framåt den går snabbast, där bor bara två. Rudolf fnös, han hade hört det förut och
väntat förut. De gick ner mot den lilla gården i vackraste söderläge. Han var väntad som vanligt och mitt på gården, på en upp och nervänd silltunna stod en låda med 24 Julöl och lockade. Tomtenisse han inte se den i tid dvs innan
Färöisterna sett dem och glatt börjat vinka, så han tröstade inte vända om. Ho, Ho. Tomtefar hälsade och höjde säcken, finns det några snälla barn här. Han skulle skoja med värdparet men det var ett stort misstag, för ut ur
Vandrarhemmet ett par hundra meter bort rusade ett femtiotal Tyska scouter. Här är vi, heja Tomten. Snart var han omringad och hade inte en möjlighet att nå silltunnan eller vad det var han skulle nå. Som tur var hade Tomtemor förstått allt i förväg och lagt kåsor, knivar, scarfs, boots och annat scoutigt överst i säcken. Tomtemor kunde sin sak. Snart hade de fått sina klappar och rusat upp mot Vandrarhemmet igen, kvar stod bara två ledare och värdparet. Ingen stod i vägen för silltunnan. Kom med sa Tomtefar och slog sig ner på en av de snabbt arrangerade stolarna från Ikeas sommarmarknad. Ta en öl, varsågoda. Ta mig tusan tänkte Tomtefar, var inte Tysken snabbare än han i lådan. Jag är modest, tänkte Tomtefar, men trodde inte på tanken, snarare lite gammal och trött. Under glada historier och mycket skratt, och som om silltunnan var en lägereld sjöngs det också en massa tyska scoutsånger. Öllådan tömdes ganska fort och Tomtefar tittade bort mot släden där barnen trampade otåligt, i takt med Rudolfs snarkningar i baksätet, han hade varit på ön tidigare och visste hur det alltid var och alltid blev. Ett berusat värdpar som sakta ledde en berusad Tomtefar till släden. Men inte denna gång, nu kom det ett glatt sällskap, orienterade dit av en glad tysk scout, till ljudet av sången ”Schlitten im Winter” eller så. Tomtefar bar till och med säcken själv. Väl uppe i släden dök han ner i säcken och valde bland de fyrtioåtta extraklapparna. Värdparet och de Tyska sångarna, förlåt scouterna, fick var sin Ölöppnare av ädlaste sort och till det en souvenirsejdel från Nordpolen med Tomtefars överdrivet leende ansikte på. Bäst att dela ut dem i tid, kanske sista turnén innan ungdomen tar över helt.
Landa på Koltur sist, plitade Anastasia in på listan under tillägg. Hon trodde inte på Tomtefars reträtt. Släden steg, scouterna vinkade, värdparet vinkade, ledarna vinkade ivrigast och höjde sejdlarna mot värdparet och undrade om
de förstod vinken.

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

Tomten ramlar ur släden 2017

Del 16 år 2017.

I den kraftiga högerböjen, ner från Himmelriket, small det till i höger mede, kraftigt, liksom ett rejält knak, som när en hel björklund bryts. Lill Rudolf kände omedelbart att det blev trögt att dra och att släden drog sig åt höger. Tomtefar och Anastasia hängde sig över kanten för att studera vad det tänkas vara kunde. Den är av, hann Anastasia säga innan Tomtefar la upp ett irriterat brummande från djupet av sin själ. Han uttryckte inte alla meningar, om vårdslösa ungdomar, som alltid skulle köra så fort, vilka for runt i hans huvud. Den är av, meden är av, kom det istället ur skägget. Vi körde på kanten till Solens altare, sa han uppgivet, lite högre upp skyndade sju små vita änglar fram för att bedja för dem. De, änglarna, var fortfarande tacksamma för de fina julklapparna. Men här hjälpte inga böner, det var dags att skynda på hem till medverkstaden. Framåt ropade Tomtenisse uppfodrande till Lill-Rudolf men inte mycket hände. Lill-Rudolf bara skakade på huvudet och tittade bedjande bakåt på Rudolf som inte hunnit sjunka in i dvala före olyckan. Läs mer

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

Tomten ramlar ur släden 2016

Anastasia tyckte, med hänsyn tagen till sin trista bakgrund på det Ryska barnhemmet att hon redan var i Himmelriket, men så stod det på listan. Nästa anhalt var Himmelriket. Hon liksom sög på ordet, läste det en gång till för sig själv. Kan det bli bättre än så här, tänkte hon. Hon sa det högt, så att Tomtenisse vid tömmarna bakom Lill-Rudolf skulle höra det, Himmelriket nästa! Svårt att säga vem som var snabbast i baksätet, Tomtefar eller Rudolf, men båda satte sig upp snabbare än Hermes någonsin rört sig. Svetten trängde fram i Tomtefars panna och Rudolf fick lite vit fradga i mungipan, oron fladdrade i deras ögon. Anastasia och Tomtenisse som båda vänt sig bakåt, i nyfikenhet av den snabba rörelsen, såg mäkta förvånade ut. Var det inte bra med Himmelriket undrade Turturduvorna som redan befann sig där, och tyckte att det var utmärkt så. Var Himmelriket inte något bra? Jodå, fick Tomtefar fram, men prövningen, det är en prövning att komma in, Sankte Per ränner runt med sina Himmelska nycklar, skramlar och lever om. Men så sken han upp lite grand. Han tänkte på alla de vackra änglarna som hjälpte Sankte Per att vakta porten, vackrast var Jofiel och Chamuel, vackrare än kvinnorna på Himmelska Baren, fast inte lika villiga att bjuda upp till dans, förstås. Nu hade både Tomtefar och Rudolf fått fram sina Biblar, här gällde att läsa på, nu var det bråttom att bli from. Kom de inte in, skulle Gud bli utan julklapp och då fanns ingen nåd att få, hur skulle det då gå med Tomtefars eviga liv? För att inte tala om alla som blir utan julklappar, det ena ger det andra, given och få.

På långt håll, strax Läs mer

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

Tomten ramlar ur släden 2015

Den svarta himlen speglade sig i det svarta havet om det nu var möjligt. Lill Rudolf förde släden över himlavalvet i en rasande fart, styrd av en alltid förvirrad Tomtenisse, många på jorden såg den vita strimman som ett stjärnfall och önskade sig något. Andra visste att nu var det dags för Tomtefars entré, vissa, som varit med förr såg ljusskenet med högst blandade känslor. En av dem var Bernard Warner kapten på HMS Queen Mary2, som stävade fram mot New York endast 8 timmar från Southampton. Han såg upp mot släden i fartygskikaren och vis av förra årets besök så tänkte han först släcka ner hela fartyget och göra sig osynlig, men han resignerade direkt och gav order om att tända upp helikopterplattan. Styrman Carlsson som stod och drömde om sin fru Charlotta, tryckte på ljusknappen utan att låta sig ryckas från drömmen. Visst var han bekymrad över foten i pottan, men inte värst, PK-folket och HR-folket hade låtit förstå att ingen skulle lida för att ha fastnat i en potta. Skokrämssvart och fin var den nu också. Kanske skulle den till och med rädda livet på honom en dag, vem vet. Läs mer

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

Tomten ramlar ur släden 2014

Det var Rudolf som ringde i klockan, inte stilla och vackert utan hårt och lite krävande. Anastasia tittade på Tomtenisse där de satt längst fram i släden på väg mot nästa adress, för hon hade aldrig hört klockan förut. Det är matklockan, sa Tomtenisse utan att vänta på frågan. Rudolf hade sovit sig till en illa hunger och krävde nu mat, kände han inte till och med revbenen? Så mager var han bliven. Läs mer

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

Inte visste jag

.–             Inte visste jag att du var så jävla dum!

–             Vem faan är far till den? Vem är far till horungen?

–             Du älskling, och det vet du, vem skulle det annars vara, du tror väl inte att jag………?

–             Det är klart! Det har hänt förr, det vet jag, så försök inte, försök inte ditt jävla luder, försök inte! Han visste såväl att det inte var sant, Läs mer

Publicerat i NOVELLER | Lämna en kommentar

Mötet

Ur en ny roman

Det var första gången det hände henne, att kärleken likt en hästspark träffat henne rakt i mellangärdet. Birgitta kunde inte släppa de djupblå ögonen en enda av de sekunder som förflöt mellan dem. Hon vågade inte ens blinka och inte ville hon heller. Det var en njutning att se in i hans ögon, en njutning som hon aldrig tidigare upplevt. Hon kände att förtrollningen var sann och var inte rädd för att den skulle upplösas, sanningen av det, kände hon i hela kroppen. De gick från att vara du och jag till att vara vi, utan att verkligen känna varandra, men det var inte intressant, i ögonblicket nu var det vi som räknades inte andra. Alla rätt eller Läs mer

Publicerat i NOVELLER | Lämna en kommentar

Vägen åter

Min blick letar sig ut ur ett dunkel, det dunkel som smärtan gör ovisstSom i rummet där inget är klart, inte klarare än tanken är möjlig, Jag ser inte det blå som någon ser, jag ser inte det regn som den svalkar, Som skuggor kommer jag till, föds ur den värld som är drogad, Inget hörs mer än suset av det inre, det inre som varit som fördolt, Likt knoppar i den varma våren, kommer livet sakta tillbaka.

Imorgon blir en vacker klar dag, där pennan får flyga rent i det fria

Publicerat i DIKTER etc | Lämna en kommentar