Månadsarkiv: juni 2025

Altartavlan i guld och tempera låter livets händelser växa fram och evigheten andas, Kristi blick är inte riktad utåt men in i betraktarens aporia, där varje synd står avklädd i en spegel av transcentdent anamesis.

Lavendelns färg, är en viskning från en himmel, som glömt hur man skriker, den bär på doften av minnen som aldrig blev och drömmar som vissnar i tystnad.

Sten vid sten lämnar en fråga fri som ingen gett ett svar; när och varför?

Några igår, några idag, några köpta några fångade, lika vänliga i sitt sörjande tilltal, vem sörjs och varför, en hand till gudarna att nå, kanske en kärlek till någon som aldrig mötts bara trott, vackert utan att veta varför.

Asfalten minns en skuggas dans, ett vacklande steg i berusad trans, nu viskar burken, blek och glömd. Var människan här, eller vinden som drömt.

De delar samma regn, samma sol, samma tystnad, och i stormen lutar de sig lätt mot varandra, inte för att de måste, utan för att de vill.

Ännu en helg till arkivet, framtida öden inte skrivna, det gamla läggs till och det nya anas, livet är så och inget annat, det som synes och anas kanske aldrig nås.

Träkolens hjärta slår utan ord, bränner sitt minne i köttets blod, en flyktig låga,  ger ett evigt spår, i askans rest finns något kvar, kanske.

I midsommarljus vaktar han sin broder, troget för framtida lugn, låt själen vila, låt själen få ro, se framåt, möt det nya i sommarens ljus.

Då växtligheten spirar, då står den där, för dörren, midsommar med sina väsen fördolda, i sinne men också i redan, aldrig går du säker i sommarljuset, när helst blir du rövad bort, förförd och förlorad för livets rest, sko dig … Fortsätt läsa →