Del 1 år 2002.
Tårarna rann liksom näsan, Nisse torkade av sig med vanten, samtidigt som han lastade i den sista paketen. Han hade varit uppe extra tidigt för att visa att han var duktig nog för att få följa med detta år. Han var 11 år nu och det var dags för honom att göra den farliga klättringen genom skorstenarna, hans pappa Tomten var alldeles för tjock och trött. Rudolf började också bli lite gammal och hans röda mule lyste inte lika klart som förr i världen.
Med Lill Rudolf var det nu så, att Tomten tyckte att han var lite för oerfaren för att ta över det ansvarsfulla arbetet med att hitta till alla snälla barn över hela världen. Med Nisse var det så, att Tomtefar på väg till Rudolf i stallet, bara liksom i förbigående hade sagt.
– Du är för liten, ett år till eller två får du växa till dig.
Men mumlade Nisse när tårarna kom.
– Hur i alla tider skall han kunna lära sig om han inte får träna och aldrig bli visad.
Det var mycket konstigt som de vuxna sysslade med. Att kunna utan att lära, hur ska sånt gå till?
Det sista han skulle göra var att polera medarna för att resan över den stjärnklara himlen skulle gå extra fint i år. Just som han skulle till att börja, hörde han ett förfarligt vrål från ladugården.
– Han är död!
Hördes Tomtefar skrika i högan sky.
– Rudolf är död!
Tomtemor kom rusande förbi samtidigt som Nisse slängde polertrasan och rusade mot ladugården. Tomtefar stod utanför spiltan med tårarna rinnande, han vaggade samtidigt som han jämrade sig.
– Hur kan han dö just idag? Vad är det för sätt?
Hur kan han vara död föresten funderade han samtidigt, i Tomtelandet dör ingen, det är ju lyckans land. Tomtemor nådde just in i stallet och Tomtefar rusade efter.
– Inte är han död inte, nosen lyser ju klarare än nånsin.
Rudolf låg blick stilla, inte ett hår rörde sig, Aj, aj, aj tänkte han, jag glömde stänga av nosen, sakta lät han ljuset i nosen slockna samtidigt som han försiktigt blinkade åt Tomtemor som lutade sig över honom. När Tomtefar såg att nosen slocknade skrek han åter mot skyn och rusade ut ur ladugården.
– Ingen kan dö i lyckans land. Hur kan han göra så här på självaste julafton?
Storgråtande slängde han sig i en snödriva och grät så att den stora magen guppade och det blöta skägget blev till en stor istapp i kylan. Inte någon, inte ens de snälla barnen kommer att få någon julklapp i år, ingen.
Tomtefar var i upplösningstillstånd då Tomtemor kom ut och la armen tröstande om honom, hon klappade honom på kinden och sa.
– Du behöver inte vara så ledsen, han lever men han är dålig, ack så dålig, det är bäst att han får vila i år.
– Vila!
Nu grät han ännu mera hejdlöst.
– Jag har ju ingen annan, det finns ingen som hittar, lill Rudolf har aldrig varit med och jag har inte ens de snälla barnens adress i huvet, vad ska vi göra, vad ska vi göra?
Tomtemor som alltid kom på råd, trodde att man nog skulle kunna förmå Rudolf att släpa sig ut i släden, och så kunde han ligga i baksätet och rabbla adresser till lill Rudolf.
– Det går inte jag har aldrig kört lill Rudolf, det är bara Nisse som har gjort det och han är för liten för att vara ute hela natten, det är så mycket faror därute.
– Inte då.
Hon svarade samtidigt som hon kände ångesten komma.
– Inte då, visst kan han få följa med nu när det är nödvändigt, visst får han det.
Nisse som stått strax bredvid, hörde vad Tomtemor sa och han var redan på väg mot lill Rudolf för att sela på honom.
– App app där!
Tomtefar ropade efter honom.
– Det är inte bestämt än och om det nu är det, så ta det lite lugnt, tänk på att du får ta alla små skorstenar, jag kommer inte ner där med det stelfrusna skägget.
Skyll på skägget tänkte Tomtemor och Nisse samtidigt. Nisse selade på lill Rudolf som var angelägen att komma iväg på sitt livs tur. Det här skulle bli annat än hans och Nisses övningskörningar, miljontals skorstenar på en natt oj oj.
Som en berusad släpade sig Rudolf över gården, nosen var släckt och fradgan sprutade. Han plöjde en rejäl fåra i snön och spåret han lämnade efter sig påminde om den gången Tomtemor hämtade Tomtefar på krogen en nyårsafton för snart 100 år sedan. Den gången liksom flöt Tomtefar in i baksätet och likadant gjorde nu Rudolf.
Jag vet vart han lärt sig det tricket, Tomtemor smålog och gav honom en uppmuntrande blick, Rudolf tog emot den som vore det stående ovationer, och gav slutligen uttryck för sitt armod med en stor djup frustning.
Tomtefar torkade den sista tåren samtidigt som Nisse var färdig med tyglarna. Han och Nisse satte sig tillrätta i framsätet, kastade en blick på Rudolf som liksom sjunkit ner bland klapparna där bak. Tomtefar var säker på att han såg ett litet leende i Rudolfs ögon men han var inte säker, log gott gjorde i alla fall Tomtemor när hon vinkade farväl även om oron för Nisse dröjde sig kvar och skulle så göra tills de åter landade hos henne under juldagen.
– Holaaa-
Nisse tjoade högt och lill Rudolf tände sin röda nos då de for iväg mot skyn. Tomtefar log lite åt sig själv när han såg den belåtne Rudolf i baksätet, och inte bara Tomtefar såg den röda mulen nu lyste klart även på Rudolf, också på jorden förstod barnen att det skulle bli en extra fin jul när de såg skenet av två renar på himlen.