En saltstänkt kyss

En novell av Åke Berntsson 2008

Kapitel. I        Kyss av sälta läppar

Kvar på hennes läppar var smaken av den saltstänkta kyssen. I dödens ögonblick var det märkligt att känna och tänka på kyssens smak. Hennes mans ansikte försvann uppåt, men i själva verket var det hon som föll ifrån honom. Nedför den branta klippan, söder om Kullens fyr, som då hon föll lyste upp klippan en gång med sin ljuskägla och hon såg Johan le.

Tidigare på kvällen i stugan, hade hon och Johan haft ett riktigt bråk och han hade åter förnedrat henne och avslutat med att slå henne sönder och samman. Det var alltid svårt för henne att skrika ut sin inre smärta. Men denna gång var det något som brast inom henne. För första gången på flera år svarade hon emot honom, då han, som vanligt, påstod en massa saker som inte var sanna. När hon nu inte höll med honom blev han än mer arg och själv blev hon än mer försvagad, så kände hon det.

Till slut, för att undkomma mer våld, erkände hon att han hade rätt och hon själv fel. Erkännandet bestraffade han med en sista kraftig spark mot hennes underliv. Därefter, slog han direkt om och hon förstod att förlåtelsens tid var inne. Han förlät henne inte bara sådär, han nöjde sig inte förrän hon upprepat de lögner, han kastat i ansiktet på henne som sanna. Då hon erkände, började han sakta gråta och hon visste att det inte skulle sluta förrän de älskat med varandra, trots hennes smärta. Det var som om han njöt extra av att hon led.

Men denna gång fick det vara nog, dels för att hennes underliv riktigt skrek av smärta och dels för att det helt enkelt var nog nu, någon gång fick det vara slut. Så trots att hon knappt kunde stå upp, så samlade hon sig och föreslog en promenad i solnedgången och i hennes oskadade ansikte, aldrig slog han henne i ansiktet, kunde han ana hennes avsikt. Helt säker blev han då hon utmanande bad honom att ta med en filt. Hennes tanke var att fly så fort de såg en annan människa, men han höll ett stadigt tag om henne och inte en människa syntes till, vilket var naturligt nu i slutet på augusti, men hon hade ändå hoppats.

Framme vid klippavsatsen, som en gång varit deras privata kärleksplats och dit hon då, nyförälskad, gärna gick med honom. Det var mörkt vid klippan, nu när augustisolen just gått ned och det var bara fyren som kastade sitt periodiska ljus över platsen. Han la ut filten över den välvda klippan och tog henne i sin famn.

I fyrens ljus såg hon den välkända skuggan komma över hans ansikte, och han väste i hennes öra.

”Är det hit du brukar gå med honom i butiken, den där Peter Ahl?”

Hon hann inte svara förrän han tryckte en kyss över hennes skrämda läppar, för att sedan kraftigt knuffa henne över klippkanten. ”Hora” slapp hon höra det blåste bort i den på klippan alltid så villiga blåsten.

”Jenny, Jenny, älskade Jenny.” Svagt hörde hon Johans röst, som om han ropade på henne, svagt men ändå nära.

Hon beslöt sig för att inte öppna ögonen, det var bättre att hon låtsades att hon var död. Hon förstod att något var fel, även om hon inte mindes något efter att hans ansikte försvunnit uppåt. Men hon kom tydligt ihåg att han nyss knuffat henne utför stupet vid deras klippa. Ropen slutade och efter en lång stund vågade hon sakta röra kroppen. Hon kände att något var fel med benen, men med händerna kände hon att hon låg på något slätt och mjukt. Försiktigt öppnade hon ögonen, det tog lång tid innan hon förstod att hon låg i en säng på ett sjukhus. Det var dunkelt i rummet och hon insåg att det var natt.

”Är du vaken, Jenny är du vaken?”

Hon kände igen sin mors röst och sakta började tårarna rinna nedför hennes kinder och då de salta tårarna nådde hennes läppar mindes hon åter det som hänt vid klippan.

”Mamma.” Jenny viskade. ”Är vi ensamma?”

”Ja min älskade älskade vän, det är mitt i natten och Johan gick nyss hem för att vila några timmar. Han har vakat över dig tills jag kom.”

”Mamma, jag kan inte röra mina ben, hur illa är det med mig?”

”Älskade barn, minns du inte vad som hänt?”

Hennes mor drog efter andan.

Jo, tänkte Jenny det gör jag. Hennes mor fortsatte utan att vänta på svar som om hon förutsatte att Jenny inte mindes.

”Johan hittade dig nedanför klippan” hon började sakta gråta ”du försökte ta dit liv från klippan, och jag är så arg på dig. Hade inte Johan hittat dig hade du dött, förstår du det? Hur kunde du göra så? Varför ville du svika oss, vi har alltid älskat dig över allt annat, vad har vi gjort för fel?”

Jenny vred sakta på huvudet för första gången och såg på sin mor trots att det svaga ljuset sved i ögonen så höll hon sin blick stadigt på sin mor.

”Mamma, det är inte som du tror. Lyssna nu på mig. Du får inte lämna mig ensam med Johan, aldrig, aldrig. Hör du det, aldrig.”

”Jag förstår inte…” var det sista Jenny hörde innan hon åter försvann in i sömnens värld.

Nästa gång Jenny vaknade var det mer liv omkring henne, då hon öppnade ögonen kunde hon inte se något annat än konturer av vita kläder. Är jag bland änglar nu tänkte hon, men förstod att det var läkare och sjukhuspersonal omkring henne.

”Fröken Tradé, vakna nu, hör Ni oss?”

Hon nickade försiktigt, för både hennes huvud, nacke och höfter värkte nu fruktansvärt.

”Du har säkert ont.” Sa en skugga. ”Vi har satt ner det smärtstillande, för att se om du kunde vakna upp ordentligt.”

”Vakna från vad?” fick hon ur sig samtidigt som hon sakta började se igen.

”Älskade, älskade vän.” Hörde hon sin mor säga någon stans i rummet.

”Du har varit nedsövd i tre månader och legat i respirator.”

Fortsatte läkaren som hon nu kunde se, ett äldre gråhårigt huvud med buskiga ögonbryn och varma bruna ögon som utstrålade lugn.

”Om du vilar en liten stund till och försöker vakna upp lite mer, så ska jag komma tillbaka direkt efter ronden och tala med dig. Är det okay?”

”Då skall vi också hjälpa dig med smärtan.”

Jenny nickade åter igen försiktigt.

När de vita kläderna försvann så dök hennes mamma upp i hennes synfält.

”Är vi ensamma?”

Jenny hade inga problem med rösten, tack och lov tänkte hon, för hon hade redan förstått att det var värre med benen som hon inte alls kunde känna.

”Ja, vi är ensamma, vad vill du?”

”Är Johan här? Var är han?”

”Nej, han kommer inte förrän imorgon, det var något med din förmedling han var tvungen att ordna med.”

”Mamma, lyssna nu på mig väldigt noga och tro på mig.”

Jenny började sakta berätta för sin mor om det liv hon levt. Från bröllopet för fem år sedan och ända fram tills att hon kände knuffen. Hon berättade om alla slag och all förnedring hon fått ta emot efter alla vansinniga beskyllningar. Hon berättade för sin mor hur han tagit pengar på hennes konto för att sedan beskylla henne, för att ha lagt dessa på älskare. Hon berättade för sin mor, hur Johan redan på bröllopsnatten slog om från hänsynsfull och kärleksfull älskare och vän till svartsjuk make. Hon berättade att hon älskat honom så mycket och att hon gång på gång förlät honom, då han bedyrade hur fel han hade och att han visste att han inte kunde leva utan henne. Hon berättade hur han gång på gång, till synes, hade försökt ta sitt liv av spelad ånger. Hon såg ett tvivel i sin mors ansikte.

”Mamma, har du sett mig i annat än långbyxor och långärmad knytblus de sista åren?”

Hennes mor vek ihop sig som ett barn i den höga sjukhusstolen då hon förstod att det hennes dotter berättade var sant. Hon snyftade högljutt och hennes kropp skakade. Jenny förstod inte att hon själv kunde vara så iskall och tänka så klart, inte nog med värken för någonstans kände hon också en rädsla och nervositet kring hur hon skulle behandla situationen. Det var sista gången i stugan som blev en vändpunkt, kanske därför att denna gång hade han slagit mycket hårdare och mer urskiljningslöst.

”Du måste anmäla detta för polisen när de kommer, de har bett läkarna att ringa till dem så snart du vaknar upp.”

Jenny hann aldrig svara för just då kom den gråhårige läkaren med de varma ögonen tillbaka in på rummet.

Läkaren presenterade sig denna gång som Överläkare Thorsman vid Universitetssjukhuset MAS i Malmö. Att hon låg där och på den ortopediska avdelningen berodde på att då hon kom in med ambulanshelikoptern hade en mängd frakturer på såväl benen, revbenen som bäckenet konstaterats.

”Allt detta gott och väl.” Hörde hon hans lugna stämma säga, han blev om möjligt än allvarligare

”Men förutom detta har du en fraktur på ryggraden som gör att du är förlamad i benen. Jag skall direkt säga att vi tror att du kommer att kunna gå igen, med en god rehabilitering som vi skall sätta in snarast.”

Jenny kände chocken komma som en varm känsla i hela kroppen och innan hon försvann i sig själv förstod hon att detta var en reaktion inte bara på detta besked, utan på allt som hänt. Att hon inte varit avsvimmad mer än en kort stund förstod hon då hon vaknade upp, för Dr Thorsman satt fortfarande bredvid henne. Hon kunde inte avgöra om han höll hennes hand eller om han tog pulsen, Jenny föredrog att tro, att han höll hennes hand, för det kändes så bra. Hon kom ihåg vad han sagt och frågade försiktigt.

”Kommer jag verkligen att kunna gå igen?”

”Fröken Tradé, Ni är bara dryga trettio år och har hela livet framför Er, och Ni skall se att allt blir till det bästa.”

Hon tyckte om hans lite gammaldags sätt att tala och att bli kallad Fröken Tradé.

”Under de månader vi haft Er nedsövd, har vi opererat Er tre gånger och alla operationerna har gått som vi velat och alla dina frakturer läker och har läkt som vi vill. Vi har inte konstaterat några defekter i din hjärna, även om du haft en ordentlig hjärnskakning. Under morgondagen skall vi ta bort din kateter och redan i eftermiddag skall vi försöka sätta dig upp och du skall få äta lite försiktigt.”

Jenny förstod inte längre hur hon fungerade, för i samma ögonblick som Dr Thorsman nämnde mat, blev hon jättehungrig, hon som aldrig brukade vara hungrig.

”Vi får hoppas att det snart är eftermiddag för jag är jättehungrig.” Hörde hon sig säga. Dr Thorsman skrattade.

”Det blir nog bra det här.”

Medan han reste sig berättade han att hon skulle få tala med såväl sjukgymnast som psykolog.

Hennes mor hade slutat gråta och kom fram till Jenny som nu tyckte att hon var helt medveten om sin omgivning. Smärtan hade klingat av och hon gjorde ett eget försök att sätta sig upp men det skulle hon låtit bli, förstod hon, för det högg till i ryggen något fruktansvärt. Ja, ja tänkte hon bara, det ordnar sig, hur hade hon blivit så iskall? Hon förvånades över sig själv.

”Du lämnar mig inte ensam med Johan förrän jag kan reda mig själv.” påminde hon sin mor.

”Nej, jag lovar, och ikväll kommer din far och jag vet att han tagit långledigt för din skull. Han kommer för att vi inte visste hur det skulle gå, men jag tror inte han klagar för att du är vaken.”

Hennes mor log sitt vackra leende, ett leende som många sa också var Jennys. Det som skilde mor och dotter åt mest, var att Jenny var blond som sin far medan hennes mor var mörk. Blå ögon och långa vackra ben hade de båda två. Jennys mor och far hade skilt sig för många år sedan, då han bestämde sig för att han var tvungen att återvända till New York för sina affärers skull. Detta med affärer inom fastigheter var något som Jenny hade gemensamt med honom, ända sedan hon som 19 åring bodde hos honom och gick en mäklarkurs i New York. På Jennys 21-årsdag hade de öppnat en filial tillsammans i Göteborg, som Jenny med hyfsad framgång skött sedan dess. Jenny hade aldrig förstått sig på sin mors och fars relation, för även om de var skilda och även om de bodde i var sin världsdel, så talades de vid, oftast flera gånger om dagen och de träffades och bodde ihop i vart fall ett par gånger om året. Jennys fem år äldre syster, Ewa, var däremot hysterisk över situationen för de passade inte in i hennes kontrollbehov.

”Mamma, berätta vad Johan sagt om kvällen då det hände, snälla.”

Hennes mor började sakta att berätta vad Johan sagt om kvällen.

”Du berättade för honom att du hade ett förhållande med en annan och att du inte kunde leva med att du gjort Johan så illa. Du hade också bedyrat att du verkligen älskade Johan och bara honom. Ni hade trätt ordentligt och högljutt om detta. Efter ett tag hade du hotat med att ta livet av dig om inte Johan förlät dig och att allt blev som vanligt igen.”

Jenny skakade på huvudet.

”Mamma jag förstår nu att jag slutade att älska honom för länge sedan, om jag någonsin egentligen älskat honom.”

”Plötsligt.” Hennes mor fortsatte berätta.

”Hade du tagit en filt och rusat ut och Johan hade tänkt att du ville vara ensam en stund, han trodde att du stod ute på altanen. När han själv lugnat ner sig och gick ut, så kunde han inte hitta dig. Snart hade han förstått att du gått till en speciell plats vid havet, och då han kom dit hittade han filten på klippkanten. Han ringde polis och ambulans medan han tog sig ner för klippan, han nådde inte ända ner till dig, klipporna var för svåra, men han såg att du låg livlös på en klippa halvt i vattnet med vågor som slog upp på dig. Han trodde att du var död.”

Vilken uttänkt historia, Jenny kunde bara försiktigt skaka på huvudet. Han hade missräknat sig på att han trodde sig kunna nå henne för att eventuellt avsluta det han påbörjat. Tur, tänkte hon, att klipporna ser ut som de gör. Hon lyssnade åter på sin mor.

”Det tog räddningstjänsten tre timmar att få bort dig och flera ambulansmän riskerade livet för att hålla dig vid liv innan de äntligen kunde lyfta upp dig med helikoptern. Du har många att vara tacksam mot, och någon att hata, det förstår jag nu.”

”Mamma, jag hatar honom inte, jag känner bara likgiltighet.”

”Johan har varit helt förstörd sedan det hände och han har vakat här med mig sedan du kom ut från intensiven. Jag har varit så orolig för dig, vi fick inte träffa dig, bara se dig genom en glasskiva i tre månader.”

Tur för mig, tänkte Jenny, annars hade han slutfört det han påbörjade.

”Mamma” hon såg allvarligt på sin mor.

”Så gick det inte till, kom ihåg det, men berätta inget för Johan och för guds skull inte för pappa heller, lova det för då gör han sig olycklig, lova.”

Jenny såg oroligt på sin mor.

”Ja, jag lovar, om du lovar att berätta för polisen och jag tycker du ska berätta för Robert.”

”Ja, jag ska när jag kommit upp ur sängen.”

Jenny förstod att hennes mor tog detta allvarligt för det var bara i allvarliga situationer hon kallade hennes far för sitt rätta namn, annars sa hon alltid Junior som alla andra. Ett namn som hennes far var stolt över, han var stolt över att vara junior till den välkände företagsbyggaren Robert Tradé.

Tiden försvann snart i ett virrvarr av prover, och sjukgymnaster som efter att de återinsatt smärtstillande medel lyckades sätta henne upp i sängen och hon tyckte att det var fantastiskt att få äta lite om än buljongsoppa med blomkål. Hon hade kunnat äta mycket mer än hon fick, hon som inte ens tyckte om soppa. Efter maten somnade hon utmattad.

Nästa gång hon slog upp ögonen så var det för att se tre herrar komma in genom dörren och alla tre tycktes ha lika bråttom fram till henne, även om den förste av dem valde att gå undan då de andra två kom ifatt.

Hon log för sig själv för plötsligt kom hon att tänka på de tre musketörerna. Hennes far, Athos, stilig, elegant och förnäm i en av sina alltid så moderiktiga kamelhårsulstrar, nu hängd över axlarna, med de eleganta skinnhandskarna som matchade kragen i ena handen och en stor bukett rosor i den andra. Hennes man Johan, hon rös till vid tanken, Porthos, lång och stilig men inte fullt så elegant men ändå självgod, en man som vägrar att förlora en värjfäktning. Likt en värja bar också han en stor bukett blommor i handen, hon såg att det var gula rosor, hennes favoritblomma. Aramis, den tredje mannen som hon inte alls kände igen såg ut som den kvinnotjusare Aramis var, även om han var lite kort och inte alls speciellt välklädd. Istället för blommor, hade han en portfölj i handen, polisen tänkte hon.

Den första musketören som nådde fram till henne var Johan.

”Å Jenny, min älskade, jag skyndade mig tillbaka då din mor ringde och berättade att du vaknat upp.”

Han såg både glad och orolig ut, men ögonen var bara oroliga.

”Hur mår du jag har varit så ledsen för din skull.”

Han tog hennes båda händer i sina och höll dem ömt.

”Jag mår bra älskling, jag mår bra, efter omständigheterna förstås.”

En mörk välkänd skugga for över Johans ögon.

”Jag mår bra, men vad var det som hände? Jag minns bara att vi åkte till Mölle och mamma vill inte berätta.”

Plötsligt var Johan sitt vanliga jag, lättad av det han inte visste var en lögn.

”Jag skall berätta för dig, älskling, oroa dig inte, tids nog, allt skall bli så bra igen.”

Aramis tog sig fram till sängen så snart hon hunnit hälsa på och prata lite med sin far, det visade sig att han verkligen var polis, hette Norén och ville ha en pratstund med henne. Han var angelägen att få den nu och i enrum.

Hon såg åter den välbekanta skuggan komma över Johans ansikte.

”Låt henne vila nu inatt så kan du komma tillbaka imorgon.” sa han barskt till polisen.

Norén lät sig inte imponeras och förvånansvärt myndigt bad han alla att lämna rummet för en kort stund. Johan protesterade högljutt men följde med Jennys föräldrar ut ur rummet.

Ur sin slitna portfölj tog Norén upp en bandspelare som han ursäktande arrangerade på sängkanten

”Får jag kalla dig Jenny?” Frågade han artigt.

Jenny nickade och förvånades då han läste in en massa om förhör och tider i bandspelaren, men sedan stängde han av den och vände sig mot henne.

”Jo Jenny, som du kanske känner till eller inte, så gör vi husrannsakan vid denna typ av händelser och det är så att vi inte får allt att stämma, när vi nu analyserat det vi fann i er stuga. Själv tror jag inte att det är bra om din man får reda på detta just nu. Har jag rätt?”

Kapitel. II        Inte som planerat

Jenny såg försiktigt in i Noréns ögon och hon blev säker på att han ville henne väl, men hon beslöt sig för att inte avslöja något just nu.

”Jag förstår inte vad Ni menar.” svarade hon så stadigt hon kunde.

”Jag heter Lars, Lars Norén som författaren.”

Hon nickade roat, hon förstod inte varför hon niat honom, de var ju i stort sett jämngamla.

”Vi har hittat intorkat blod från dig, på flera ställen i stugan och fläckarna är från olika tider, en del mer än två år gamla.”

Han såg allvarligt på henne.

”Hur länge har du blivit slagen och grovt misshandlad?”

Det blev tyst i rummet och Jenny visste inte hur hon skulle agera. Hon var väldigt villrådig, hon hade läst om så många fall av hustrumisshandel i tidningarna genom åren och förstod att om hon anmälde Johan så skulle hon ge sig ut på en farlig väg.

”Om du berättar för mig det du vet och minns, så skall jag hjälpa dig till en säker framtid, men då måste du vara ärlig. Du kan berätta muntligt för mig så tar vi en officiell version till bandet senare.” Han lät det sjunka in en stund.”Jenny, jag är egentligen här istället för en kollega som arbetar inom specialenheten för kvinnovåldsärenden, Stina Söderberg, jag är här, just för att vi inte skall avslöja för din man, vad vi tror oss veta, men vi behöver dig. Ditt fall är annorlunda, här pratar vi om mordförsök.”

Jenny samlade sig.

”Det är en lång historia.”

Plötsligt märkte hon att hon tänkte som ett offer och den stålfasad som hon först tänkt bygga upp för att själv hantera Johan, raserades.

”Kan du inte komma tillbaka ikväll, så ska jag berätta, stannar du för länge nu så blir Johan både misstänksam och svartsjuk, men snälla, se till att jag inte blir ensam med Johan.”

”Oroa dig inte för det, du är redan satt under ständig bevakning, din man kommer inte att vara så ensam med dig, som han kanske tror, inget kommer att hända dig.”

Han slog på bandspelaren och snart hade han tagit upp hennes version om att hon inget mindes. Norén hann knappt lämna rummet förrän hennes pappa satt vid sängens ena sida och Johan på den andra.

Dagen rann till kväll innan hon visste ordet av och vid sju var hon trött på allt tjat om hennes hälsa, företaget och besvikelsen hos polismannen då hon inget mindes.

”Nu får ni lämna mig ensam.” sa hon ”Jag är mycket trött.”

”Visst.” Sa Junior.” Johan och jag kör upp till Göteborg så att Johan kan infinna sig på Svetsen imorgon, själv skall jag ta tag i vårt företag och se om personalen har skött sig, det har varit svårt för Johan och mig att sköta det på distans. Mamma stannar här i stan, hon bor på Hotell Malmö, så det är gångavstånd.”

Ingen sa emot Junior så det fick bli så. Johan kysste henne på munnen, denna gång kände hon ingen sälta, hon kände ingenting, men besvarade den så varmt hon förmådde sig.

”Vi ses till helgen älskling, men vi hörs på telefon.”

”Ja hej då” hon la till som vanligt ”ring då ni kommer hem.” ”Ja” lovade både Junior och Johan. ”Vi ringer till Vera.”

Då hon blev ensam kom en sköterska med för smala ben in i rummet och hon kände sig trygg och somnade in en stund. Hon vaknade av att samma sköterska skakade henne försiktigt.

”Polisen är här, orkar du ta emot honom.” Jenny hade glömt sitt löfte.

”Vad är klockan?” frågade hon.

”Halv tio.” Hörde hon Lars Norén svara. ”Jag kunde se att din far och din man lämnade Malmö, så om du vill kan vi ta det imorgon istället.”

”Tack snälla du” svarade hon sömnigt. ”Då ses vi imorgon.”

Junior lutade sig bekvämt bakåt i det svarta läderklädda sätet och lät sig vaggas med i den stadiga rytmen då hans svärson lät bilen sträcka ut på motorvägen. Junior brydde sig inte om att det gick fort, han visste att Johan var en säker chaufför i alla väder, resande som han var, om än i ekonomi. Johan var ansvarig för Svetsbolagets dotterbolags ekonomi, d.v.s. alla svetsbutiker runt om i Norden.

”Det är något du bör veta.” Johan kastade en orolig blick på den store mannen i sätet bredvid.

”När jag har gått igenom Jennys bokföring genom åren så har jag hela tiden sett att det har skett uttag från banken som saknar täckning i verifikaten.”

Det tog en stund att sjunka in men då satte Junior, sin stora kropp rakt upp i sätet, han tittade på Johan.

”What in Hell säger du.” amerikanskan slog över då han blev upprörd. ”Skulle Jenny stjäla från vårt företag?”

”Tyvärr, är det så. Jag ville berätta det innan du sätter dig in i företagets detaljer. Det sker alltid i samband med hennes resor och beloppen brukar röra sig kring 5 000 kr, var gång men ibland mer, mycket mer.”

”Can’t tro de, kan inte tro det.” Junior såg förtvivlad ut.

Hans tankar flödade fram och tillbaka, var detta ett av skälen till självmordet? Nej, detta kan inte vara sant, han bestämde sig för att inte tro annat än att det fanns goda skäl för Jenny att ta ut pengar.

”Jag har skrivit falska verifikat för att täcka över det.” Hörde han Johan säga. ”Kan vi inte bestämma att vi inte bryr oss om det hela tills hon är bättre, men jag orkar inte fuska för hennes skull längre.” Han dröjde lite. ”Trots att jag älskar henne.”

”Yes, inte ett ord om detta, låt mig sköta det hela, jag ska ta tag i det i sinom tid.”

En timma senare med en dyster Junior bredvid sig, släppte Johan av honom utanför Radisson. Där han var inbokad, för att ha nära till kontoret på Östra Hamngatan.

”Sov gott” sa Johan ”Jag ringer och talar om att vi kommit fram.”

Junior stod kvar på trottoaren och såg Johan fortsätta hem mot lägenheten i Kung Carl, där Jenny och han bott sedan de gifte sig.

Junior hade inte svårt att finna sig tillrätta på hotellet, van som han var vid att resa, och uppkommen på rummet, efter en bit mat i det förtjusande Atriumet lutade han sig tillbaka i stolen och sträckte sig efter den stora Whiskey han i förbigående slått upp. Massor med tankar snurrade i hans huvud, men inte kunde han tro att hans dotter förskingrat pengar från deras gemensamma bolag och som hon tyckte så mycket om. Han kunde i så fall bara tänka sig att hon använde narkotika eller försörjde någon annan, han kunde verkligen inte förstå. Hon hade ju också sin egen förmögenhet vid sidan om Johan och deras gemensamma ekonomi, så pengar saknades inte. Han bestämde sig för att kolla upp allt det första han gjorde imorgon. Nu fick det räcka för idag och han stupade i säng med en halvdrucken Whiskey på bordet och TV:n påslagen.

När Junior vaknade på morgonen kände han av tidskillnaden och det hjälpte inte att klockan var över nio på morgonen, i hans sinne var det mitt i natten. Efter frukost gick han den korta promenaden bort till Östra Hamngatan 36 och tog hissen upp till kontoret på översta våningen. Tradé AB Företags- och Fastighetsbyrå, stod det skrivet i mässing både utanför porten, i hissen och på dörren in till kontoret. Det var ingen stor verksamhet, inte som den i New York, men han var mäkta stolt och tyckte att hon fått ihop en bra rörelse med ett antal bra anställda, både mäklare och affärsjurister.

Lena sken upp bakom receptionsdisken då hon fick syn på Junior, på något sätt hade de kommit bra överens hela tiden, kanske för att hon var den första de anställde. På den tiden hade de kontoret på Kungsgatan mindes han, inte så stort inte så flott.

”Välkommen!”

Lena rundade disken och nästan kastade sig i hans famn.

”Hur är det med Jenny?” Det kom oro i hennes blick.

”Hon har tack och lov vaknat och inte är det något fel på munnen.” Försökte han skämta bort frågan.

”Allvarligt” sa Lena strängt. ”Hur är det med henne?”

Han märkte att han inte skulle komma runt problemet, vilket han i och för sig inte hade väntat sig. Snart hade Lena samlat personalen i konferensrummet så att alla skulle få samma information. Efter informationen lät han alla tala fritt och ställa de frågor de ville och efter en stund hade alla utom han och Lena dragit sig tillbaka till sina arbeten igen.

”Vad skönt att du stannar en tid nu, Johan i all ära, men någon affärsman blir han aldrig.” Junior log.

”Vi har mycket att göra du och jag men jag vill att allt jag säger och gör stannar oss emellan.”

Lena tittade förvånat på Junior men nickade jakande.

Jenny hade sitt kontor i hörnrummet och när Junior snurrade runt på stolen hade han en fantastisk utsikt över såväl Brunnsparken som Drottningtorget. Både Börshuset och Rådhuset lystes upp av den vackra men bleka morgonsolen. Han såg faktiskt även taket på Jennys fastighet i Kung Carl, nej det måste vara fel tak, tänkte han strax. Han snurrade runt på stolen och hans ögon föll på Jennys kalender som låg uppslagen på skrivbordet. Konstigt tänkte han det verkade som om någon först skrivit in och sedan suddat. Han kunde inte se vad som varit skrivet, det var nog jobb som andra tagit över. Efter någon timma kom Lena in utan att knacka, med famnen full av pärmar och papper. Junior hade bett henne att ta fram alla verifikat kring Jennys resor och även verifikaten strax före och efter för de tre senaste åren.

”Lås dörren” sa han till henne då hon lämpat av allt på skrivbordet. ”Det är bättre de tror att vi har en kärleksaffär än att de ser att vi rotar i bokföringen.”

”Hinner vi inte både och” svarade Lena skälmskt.

”Du trakasserar en gammal man och din bästa väninnas far.” svarade han rappt tillbaka.

”Det har tyvärr blivit mindre och mindre med väninneskapet på sista tiden.” Hon lät sorgsen.

”Jenny har förändrats mycket de sista åren.”

”Vad säger du flicka, varför har du inget sagt?”

”Det är så svårt, man vet inte hur man skall ställa sig.”

”Nej, jag förstår, låt oss återkomma till det på lunchen. Nu skall vi leta reda på olika uttag som Johan sa att Jenny gjort i samband med sina resor, låt oss sätta fart.”

”Varför skulle hon gjort det?” Hon såg förvånat på Junior.

”Inte vet jag, det var Johan som berättade och han visste inte heller.”

Snart hade de funnit alla hennes resor, och mycket riktigt var det kontanta uttag vid nästan varje resa.

”Ring upp Felfeldt på SE-banken och boka in ett möte i redan eftermiddag, jag vill se originalhandlingarna.”

Lena hade tur med bokningen och han var välkommen klockan tre. ”Du följer med.” sa han till Lena. ”Jag vill att du skall vara med hela vägen. Nu tar vi andra bekymmer och så går vi på långlunch vid ett, så får det bli.”

De jobbade undan en hel del akut och strax före ett stod de ute på Hamngatan. Gentlemannen Junior bjöd Lena armen och strax promenerade de Hamngatan fram för att vika av Kungsgatan till Larmgatan där de beställt bord på SoHo. Väl inne i den ljusa nästan sjukhuslika restaurangen bestämde de sig för att hoppa över buffén, istället beställde de en Sydfransk fiskgryta med saffran och vitt vin till det rotfrukter serverade med rouille. De följde upp det hela med en flaska Tysk liebfraumilch, lagom starkt en vardagslunch. Lena berättade för Junior hur hennes och Jennys relation hade förändrats och speciellt det sista året. Hon berättade hur Jenny aldrig ville gå med ut och aldrig ringde på kvällarna, hon hade också reagerat på hur Johan allt oftare hämtade henne på kvällen.

”Jag har anat det hela tiden.” Junior var bekymrad. ”Det är något fel med den mannen, så svärson han är.”

”Men han har alltid avgudat Jenny.” Försökte Lena. ”Just det, jag litar inte på karlar som hänger sig till att avguda en person, då ligger svartsjukan på ytan.”

”Mmm.” Lena förstod hur han tänkte.

Snart var de inne på gamla minnen och nya företagsproblem och tiden gick snabbt fram tills att det var dags att gå. De bestämde sig för att promenera upp till bankens kontor på Avenyn. Då de passerade ”Kopparmärra” såg Junior att Stadsteatern satte upp Carin Mannheimers ”Sista dansen” och han lovade att bjuda Lena, om hon följde med och höll honom i handen, då han skulle få inse hur det är att bli gammal.

”Till imorgon kväll bokar du bästa platserna. För ikväll, är det något som säger mig, att vi får arbeta.”

Då de kom upp på Avenyn ringde Juniors telefon, det var andra samtalet från hans fru denna dag.

”Jag hinner inte prata med dig just nu för jag är ute och promenerar i den vackra höstdagen med en förtjusande och intelligent brunett.” sa han överdrivet glatt.

Egentligen ville han bara inte behöva berätta vad de verkligen var på väg.

”Ja, ja hälsa Lena, och be henne komma ner över helgen så att Jenny får något annat att tänka på. Ok? Hon kan åka med Johan. Jag är hos Jenny men de har kört ner henne till terapin, för nu skall hon upp i rullstol, det var bara det jag ville berätta.” Några ytterligare ord och Junior sköt igen locket på sin mobil.

”Det var Vera, drottningen av vårt liv. Hon beordrade dig att komma ner till Malmö över helgen så att Jenny får något befriande att tala med.”

Hans min blev bekymrad.

”Hon ville att du skulle åka med Johan men det kommer inte på frågan. Vill du åka, så flyger du till Köpenhamn, vi låtsas att du har ett ärende dit så slipper vi konflikt med Johan.”

”Klart jag vill åka, jag är så orolig för Jenny.”

Junior såg hennes blick.

”Är det mer än ett uttryck för vänskap mellan väninnor?”

”Du är skrämmande” sa hon till Junior ”du läser mig som en vidöppen bok. Ja, jag älskar Jenny, men hon har aldrig förstått, eller velat förstå.”

”Som jag funderat på varför du fortfarande var ogift, men just den tanken har aldrig slagit mig, inte för en enda stund.” Småskrattade Junior.

En sak hade New York lärt Junior, och det var att leva med ett öppet sinne och inte förbanna verkligheten. Det enda han kunde beklaga om något sådant skulle bli verklighet var att han missade barnbarn. Men kära tider tänkte han snabbt, det var nog med de fyra Ewa hade begåvat honom med. Fyra underbara ungar som han älskade att skämma bort, till låtsat bekymmer hos Ewa. Däremot var han inte så säker på att drottningen hade samma öppna sinne, men det behöll han för sig själv. Under allvarligt småtjat fortsatte de mot banken.

Innan de gick in i banken ringde Junior till Vera och berättade att Lena ändå, skulle till Köpenhamn med kontrakt för en affär med ett danskt bolag, Danska Energibolaget, han nämnde detaljer för att slippa nyfikna frågor från Jenny.

Innanför dörren stod Bankdirektör Felfeldt, och efter gängse småprat visade han in dem i ett vackert kontor i anslutning till foajén. Det visade sig att alla uttag utom två var gjorda från Företagets kreditkort, d.v.s. man kunde inte säga vem som gjort uttagen. Av de andra två var ett uttag hos Nordea i Tollered, 16 000 kr, och ett var gjort hos SEB i Vaggeryd det var på 25 000 kr. Varför han inte valt uttagsautomaten var lätt att förstå, det var säkert en test för ett större uttag.

Felfeldt sköt över originalet med Jennys namnteckning på och Junior märkte hur Lena stelnade till i stolen bredvid honom. De behövde inte spilla mer tid på banken och en halvtimma senare var de tillbaka på det vackra kontoret. Lena klev på utan att knacka, precis som vanligt, och Junior fick avsluta dagens tredje samtal med Vera.

”Titta här, det var som jag trodde, här ser du tio olika kontrakt och handlingar som Jenny skrivit på, ingen liknar den på uttagen.”

”Men hur, undrar man, har den burit sig åt som gjort detta, det kan inte vara Johan, det måste vara någon med legitimation.”

”Man vet inte.” Lena blev försiktig. ”Man vet inte.”

Juniors telefon ringde igen och det var Vera för fjärde gången. Förvånat såg Lena att Junior började gråta men hon kunde inte avgöra om det var för att han var ledsen eller arg. Samtalet tog lång tid och Lena var rädd att det hänt Jenny något. Likt ett barn drog hon Junior i kavajärmen för att få ett besked. Junior höjde bara handen för att få henne att avvakta. Äntligen la han på och när Junior berättat vad han fått höra om Jennys förhållande med Johan, så föll massor med pusselbitar på plats, men det hindrade inte att både han och Lena grät och svor om vartannat.

Kapitel. III        Berättelsen

Jenny vaknade till en ny dag av att sköterskan med de smala benen kom in i rummet och drog undan gardinerna, och strax därefter belägrades rummet av allehanda människor som tog prover och gav henne mediciner.

”Är det inte frukost snart?”

Hörde hon förvånat sig själv säga, hon var hungrig, jadå det var hon verkligen.

”Jo” svarade någon ”och idag kommer du att få äta vanlig mat, fast lite försiktigt.”

Skönt tänkte hon. Efter ronden skulle också Lars, polisen, komma och Jenny förstod att hon måste samla sig så att allt blev rätt.

”Du” hon tilltalade sköterskan med de smala benen, som snabbt kom fram till sängen.

”Jag heter Maria och arbetar vid Malmöpolisen. Jag har vaktat dig sedan du kom hit, det vill säga de stunder då ingen från sjukhuset varit i närheten.”

”Tack Maria, jag förstod att du inte var sköterska, vill du ringa till Norén åt mig, och be honom hämta pärmen som står i bokhyllan vid köket uppe i Stugan. Den är märkt med Påbörjade Projekt.”

”Den har vi redan tagit kopior på eftersom den innehöll en massa datum som vi inte förstod, det gör vi rutinmässigt på sådant som inte är logiskt för oss. Pärmen lät vi stå kvar för säkerhets skull.” Jenny kände sig lättad till mods.

”Be då Norén att han tar med sig papperen.”

”Ja, visst, det ordnar jag.”

”Kan jag få en telefon också? Så ska jag be min far ta hand om samma pärm som finns på mitt kontor i Göteborg.”

”Jag ska ordna en telefon till dig, men vi har inte hittat din egen, varken i Mölle eller i din bil.”

Jenny funderade, hon gick aldrig utan telefon eftersom det var en del av hennes yrke.

”Jag vet att jag hade den i stugan, men där var den alltid avslagen, det var en sak som Johan infört.”

Jenny fick aldrig ringa eller ta emot samtal då de var där och inte vågade hon ha den på heller, då kunde hon bli slagen för en enkel felringning, likadant var det hemma.

”Det är för att skydda dig älskling, det är mycket konstigt folk i din bransch, det vet du.” Hade han naivt förklarat.

Hennes mor och far och de få vänner hon fått behålla för Johan, hade lärt sig att alltid ringa på den vanliga telefonen och där svarade Johan först om han var hemma. På kontoret hade han ingen koll, men vad hjälpte det, på sista tiden var det ingen som ringde. Hennes enda glädje var Lena, men även henne hade hon blivit försiktigare med desto räddare hon blev för Johan.

”Dags att stiga upp!” hennes terapeut kom in med en blågrå rullstol av Landstingets klumpiga modell.

I släptåg hade hon två sköterskor som skulle hjälpa till att få henne ur sängen. När proceduren var över, för det var verkligen en procedur, ovan som hon var, så satt hon snart i rullstolen på väg till toaletten och där började proceduren om. Trots allt kände hon sig mycket bättre till mods, än att ligga i sängen, även om det gjorde ont i höfterna. På något vis var kroppen trött på att ligga.

Aramis kom gående i korridoren som en liten virvelvind med sin slitna rock och sina illa suttna manchesterbyxor. Jenny såg roat på honom.

”Se där” sa han ”uppe och på gott humör, det glädjer mig.”

”Fast ont” sa Jenny. ”Men bättre än sängen.”

Maria hade kört ner Jenny till en korridor en våning ner, det var någon form av konferenslokaler där.

”Maria, hej Maria, har ordnat ett rum åt oss här på konferensplanet, men alla på avdelningen tror att du är på röntgen, bara som säkerhet ifall någon skulle fråga efter dig.”

Hon rullade själv in i det lilla konferensrummet, ett ljust och vackert rum med utsikt över området. Maria drog för gardinerna mot korridoren medan Norén eller Lars som han ville heta, monterade upp bandspelaren, denna gång en lite moderna och mindre modell, Maria satte upp en videokamera.

”Vi videofilmar alla förhör av den här typen, skälet är att det ofta kommer in hotsituationer och återtagande, jag berättar det för att jag upplever dig som intelligent nog att förstå det och jag vill inte ljuga för dig. Jag vill också på förhand berömma dig för ditt mod, ditt mod att våga berätta.”

”Jag är trött på att bli slagen och hunsad med, jag vill ha tillbaka mitt liv det är allt och inte så heroiskt.” Hon log lite tveksamt.

”Du är modigare än du förstår” sköt Maria in. ”Och jag talar av stor erfarenhet.”

Sakta började Jenny berätta om hur det hela hade börjat redan på bröllopsnatten, en natt då båda hade druckit lite för mycket av Champagnen och vinet och det var lätt att ursäkta slutet på deras bråk om att Jenny dansat för mycket med Johans bästa vän Eskil. Det var också första gången hon såg Johan gråta av ånger, tyvärr var det inte sista gången. När hon nu fick anledning att se tillbaka, så insåg hon hur det hela ökat undan för undan. En allt mer svartsjuk Johan och allt mer inslag av våld och hot. Snabbt lärde hon sig att inte avvika från det som de, eller han, hade bestämt och att inte göra motstånd.

I början, ja faktiskt i flera år, så hoppades och trodde hon att Johan skulle ändra sig, precis som han varje gång lovade och i all hans ömkan kände hon, i vart fall hade hon inbillat sig det, kärlek till honom. Det trista i alltihop, när hon nu såg tillbaka, var alla dessa nedsättande kommentarer, aldrig dög hon i hans ögon, och mer och mer energi gick åt för att verka självsäker på jobbet. Tack och lov att han inte hade hindrat henne från att sköta sitt arbete, men han förstod säkert att då skulle allt raseras snabbt. Det sista året hade hon gjort mer och mer resor, men varje resa ledde till mer och mer svartsjuka. Hon förstod nog innerst inne att deras äktenskap skulle sluta i katastrof, men ändå gick hon frivilligt in i lejonkulan varje gång. Något som hon nu, inte förstod.

Hon förstod inte heller hur han kunde isolera henne så kraftigt från både familj och vänner. Förhöret blev som en befrielse, även om de inte gick in på detaljer förutom för den sista kvällen. Flera gånger fick de stänga av, inte bara för mat och annat utan flera gånger så att Jenny fick vila en stund.

När de gått igenom hennes anteckningar i dagboken, underfundiga tecken som hon sagt till Johan att de var värderingar av hennes klienter, men som i själva verket var anteckningar om vilka dagar hon blivit slagen och hur mycket. De visade också vilka dagar han hade tagit ut pengar från kontot, skälet för att slå henne mer. Hon hade inte vågat anteckna beloppen, men det stod ett litet b ett b som Johan trodde betydde bra dag, hon skrev ett litet b fem dagar senare också och på så sätt fann Johan inget samband. Hon förstod inte själv att hon vågat göra detta, men det var bara sista året, och nu var hon nöjd med sig själv. När förhöret var slut, såg Norén allvarligt på henne.

”Som du säkert förstått, så kommer vi att häkta din man idag och du behöver inte oroa dig för honom längre. Han kommer att förpassas dit där han hör hemma, till fängelset.”

Jenny kände en rädsla komma krypande.

”Vad händer sen? Han kommer ju ut en dag, vad händer mig då?”

”Det kommer att dröja minst sex år, glöm inte bort försöket att döda dig. Dessutom kommer han, får vi hoppas, att i fängelset få någon form av hjälp med sitt beteende.” Vis av erfarenhet la han till. ”Fast jag vill inget lova.”

”En sak till, jag vill inte se honom i rättsalen, det vågar jag inte.”

”Vi kommer att ge dig hjälp så att du har styrkan när den dagen kommer, du skall se att det löser sig.”

Norén kände att han ljög på den punkten, och han fick en arg kvinnlig blick från Maria. När de skulle lämna konferensrummet frågade Norén om hon hört av Johan idag, men hon var tvungen att göra honom besviken för konstigt nog hade han inte ringt som han brukade, det första han annars gjorde på morgonen då de var ifrån varandra. Kanske för att hon inte hade sin telefon.

”Ja visst ja.” Sa Maria. ”Jag skall ordna en telefon till dig.” Jenny tänkte efter.

”Nej du behöver inte, jag ber min mor gå och köpa en, hon sitter säkert på avdelningen nu och väntar på mig, för att höra hur det gick på röntgen. Men nu måste vi upp till min säng, jag är trött, riktigt trött, men lättad trots allt.”

Det var en gladare Jenny som påskjuten av Maria kom upp på avdelningen och mycket riktigt där satt hennes mor. När Jenny fått lite sjukhusmat och kommit i säng, vände hon sig till sin mor och berättade allt om dagens förhör och vad som skulle hända med Johan. Sällan hade hon sett sin mor så förtvivlad och helt förstörd och med tårarna rinnande var hon tvungen att lämna rummet en stund. När hon kom tillbaka berättade hon att Junior ringt så nu visste både han och Lena vad som hänt. Jenny blev orolig, för hon hade lovat Maria att inte säga något, men han var säkert redan häktad. Det var hennes sista tanke innan hon somnade djupt, efter en lång och tröttsam dag.

När hon vaknade nästa morgon, var det åter Maria som kom in men inte så hurtigt som dagen innan och nu i sina civila kläder.

”Vi har inte hittat Johan.” konstaterade hon kort. ”Har du talat med honom?”

Jenny kände sig nästan beskylld, och nu passade Maria bättre in i Jennys syn på poliser.

”Verkligen inte, tyvärr berättade jag för min mor vad som skulle hända, jag tyckte jag var skyldig henne det.” Jenny tänkte efter, ”Jag tror att min mor berättat för min far, jag borde förstått att hon skulle göra det, faan.”

Det var sällan hon svor, men hon kände sin far tillräckligt väl för att förstå att det inte var bra att han visste innan Johan var säkert inlåst.

”Vi har folk på väg till ditt kontor nu så får vi se, det är inte bra, men det är som det är. Du skulle ha flyttats till Sahlgrenska idag, men nu får du vara kvar över helgen, och du får behålla ditt skydd tills vi hittar Johan, kommer han hit så tar vi honom av banan.”

Mycket polis i henne idag tänkte Jenny.

Jennys mor kom in på rummet med en telefon i högsta hugg med kartong och allt.

”Hemskt vad dyra de är, jag pratade med Lena så att du skulle få rätt modell, det är samma som den du förlorade men den nya typen. Nytt nummer har du också fått och det kommer inte i katalogen nu är det bara Lena, Junior och jag som känner till det.”

”Varför ser du så bekymrad ut, har de tagit Johan?”

”Nej.” svarade Maria i Jennys ställe. ”Vet fru Tradé var han kan tänkas vara?”

”Nej, han sa till mig att han skulle komma till Mölle i helgen och vara här på lördag och söndag. Hos sin älskade Jenny, sa han den äckliga figuren, jag förbannar honom verkligen.”

Längre hann hon inte förrän terapeuten kom genom dörren för att få upp Jenny i rullstolen och övningar nere i rehabiliteringen direkt efter frukost. När frukosten serverades ringde Jennys nya telefon och sköterskan kunde inte låta bli att beklaga men det var förbjudet att tala i mobiltelefoner på avdelningen.

”Måste svara i alla fall. Hallå!”

Jenny förstod att det var Junior eller Lena så hon bleknade då hon hörde en främmande mansröst.

”Hej, det är Lucas- från Telia.” Jenny brast i skratt och lyssnade och sa.

”Nej tack, jag är nöjd med mitt abonnemang tills vidare.”

Hennes mor berättade att Lena skulle komma och hälsa på i helgen och det värmde Jenny.

”Då ska jag passa på och be henne ta med lite kläder, nu vill jag ur sjukhuskläderna.”

Direkt efter frukost rullades hon ner till rehabiliteringen och idag skulle hon för första gången pröva på att träna sina ben.

Om gårdagen var psykiskt jobbig för Jenny med förhör och allt, så var fredagen fysiskt den mest jobbiga i hennes liv, men den var också positiv för hon fick träffa flera som befann sig i hennes situation och några som genom träning tagit sig ur rullstolen. Hon bestämde sig för att de mål som hon och terapeuten satte upp skulle hållas, hon skulle ur stolen inom ett år.

Under lunchen fick Jenny komma upp på rummet för att slippa stolen ett tag och vila lite. Hennes mor satt troget kvar i rummet och läste en av de böcker som hon alltid hade på gång.

”Junior har ringt, han hade varit på Svetsen idag för att förhöra sig om Johans resor med kamrer Jonsson, du vet Karins man, han som hjälpte Johan till jobbet, men de hade inte hört av Johan sedan i förgår, han tyckte det var lite konstigt.”

Jenny blev lite nervös, vad hade Junior nu hittat på? Hennes mor fortsatte.

”Han ville inte berätta vad det gick ut på, vet du?

”Nej”

Jenny funderade, hennes far kunde ju inte veta något om hans uttag, eller visste han det. Lunchen gick snabbt, alltför snabbt och snart var hon tillbaka på rehabiliteringen igen. Långa stunder under eftermiddagen låg hon i en elektrisk maskin som sysselsatte hennes långa ben i en cykelrörelse. Hon hade all tid att tänka efter och hon kom på sig själv med att ligga och oroa sig för Johan, men snabbt bestämde hon sig för att kasta bort de tankarna. Istället dök Lena upp i hennes huvud men inte heller de tankarna, vågade hon tänka färdigt, för hon visste inte hur det var med deras vänskap egentligen. Sista året hade de mest umgåtts affärsmässigt.

Uppkommen från rehabiliteringen och efter maten nedstoppad i sängen, låg hon och småpratade med sin mor, som berättade att hon talat med Lena om kläder, och bestämt att Lena skulle shoppa en stund i Köpenhamn innan hon tog tåget över till Malmö.

”Vi bestämde att hon skulle gå ner en storlek eftersom du magrat en del under din tid i sängen utan riktig mat.”

”Har jag?”

Jenny hade inte tänkt på sin kropp i de termerna och inte hade hon sett så mycket ännu för hela överkroppen var mer eller mindre inlindad liksom ena benet och foten. Hur som helst såg hon fram emot att få träffa Lena och kunna skingra tankarna på allt som hänt.

Maria som troget ägnade sin dag åt att skydda Jenny, kom in i det nu halvdunkla rummet och satte sig hos Jenny och hennes mor.

Båda förstod att det var något särskilt hon ville och bekymrat berättade hon att de tagit sig in i Jennys och Johans lägenhet och där hittat Johan helt sönderslagen, men vid liv. Inte ett ben i kroppen var helt och han hade liksom Jenny sövts ner och opererades just nu akut.

”Stackars Johan.” undslapp sig Jenny men hon kände ingenting.

”Din far är intagen för förhör, vi får hoppas att det är ett rutinförhör.”

Maria såg på Vera, men där hade hon ingen framgång, många underskattade henne, men svag var hon inte.

”Han har hört sig för på flera ställen om Johan, det är därför han är intagen till förhör.”

”Jaha” sa Vera ”har han gjort det, så har han hela min förståelse. Men han har inte gjort något, absolut inte.”

Skyndade hon sig att tillägga. Det trodde inte Jenny heller och på något sätt, tänkte hon att det inte hade med henne att göra, varför hon tänkte så förstod hon inte.

Kapitel. IV        Inte alltid som tänkt

”Känner du en kvinna vid namn Tina Ahl?”

Junior blev lite förvånad, för det gjorde han faktiskt när han tänkte efter. Hon hade bestämt varit sekreterare i en större fastighetsaffär mellan Volvo och Göteborgs Stad, en affär som både Junior och Jenny gett all sin kraft för några år sedan.

”Ja, om det är Tina Ahl på Handelskammaren.”

”Ja, just hon” svarade den lite halvfeta polisen med korta prinskorvsfingrar.

Hur är jag skapt tänkte Junior, som sitter och tänker på prinskorv mitt i ett allvarligt polisförhör. Nu tyckte han kanske att det inte var så allvarligt, men i alla fall. Polisen hette Svensson med okänt förnamn och arbetade på våldsroteln i Göteborg.

”Vad är det med henne?” Frågade Junior nyfiket.

”Jag frågar och du svarar.” Fräste Svensson fram.

”Vilken otrevlig kommentar, har du lärt dig den på polishögskolan?”

Junior som visste att han inte hade något otalt med polisen, valde att driva lite med systemet.

”Har du haft någon kontakt med henne sedan dess?” Svensson fortsatte fräsa.

Junior lutade sig framåt, för intresserad var han.

”Nej, verkligen inte, hurså?” Junior var ärligt nyfiken.

”Jag frågar och.” Svensson hejdade sig ”Hon har varit synlig på övervakningskameran i två banker, de fall du tog fram på SEB, då hon gjort uttag i din dotters namn och med din dotters legitimation.”

”Hur har ni fått reda på det?” Junior fortsatte fråga, och till hans förvåning så svarade Svensson denna gång.

”Banken kontaktar alltid oss då det kommer förfrågningar kring personer som de vet är föremål för utredningar, de kände väl till din dotters situation. Det spelar ingen roll vem som frågar.”

Nyttig kunskap tänkte Junior.

”Finns det något samband idag mellan dig eller Jenny och henne eller mellan henne och Johan?”

Junior svarade sanningsenligt nej, han såg inga samband.

Svensson berättade plötsligt att de funnit Johan sönderslagen i lägenheten och att han förts akut med livshotande skador till Sahlgrenska.

”Men det kände du väl till?”

Junior log honom rakt upp i ansiktet.

”Nej, verkligen inte, men jag lovsjunger den som gjort det, det sticker jag inte under stol med. Säkert är det en försmådd äkta man, den idioten tycks ju haft flera kvinnor vid sidan.”

Efter ytterligare några märkliga frågor så var Junior fri att gå, han fick också veta att Johan var frihetsberövad på sannolika skäl misstänkt för mordförsök.

”Men det innebär inte att man får puckla på honom. Även om man vill.” Svensson fräste en sista gång då de var på väg ut genom stationens säkerhetssystems alla låsta dörrar.

Slutligen var de framme vid sista dörren och Svenssons stränga blick följde Junior ut medan prinskorvarna höll upp dörren ut mot Ernst Fontells Plats, Junior valde att promenera hem längs Fattighusån, längre var det inte. Under tiden ringde han till Vera och berättade det hela och fick veta att Jenny sov gott. Lena hade redan rest till Köpenhamn ovetande om vad som hänt, så han slog även henne en signal. Framkommen till hotellet riktigt längtade han bit god mat i den vackra matsalen.

Senare vid sin sängfösare beslutade han att försöka ta reda på mer om denna Tina Ahl under helgen även om han hade mycket att göra på kontoret då finanskrisen i USA också påverkade hans verksamhet.

Lena kom in i rummet och nästan välte Jenny ur rullstolen med alla sina paket och påsar som hon inte släppte förrän hon gett Jenny en varm och innerlig jättekram. Båda grät och skrattade om vart annat. Vera hade inte kommit ännu och beskyddaren Maria hade igår kväll meddelat att skyddet var indraget nu när Johan låg på lasarettet. Med ett par sköterskors hjälp var snart Jenny uppklädd, enkelt men modernt.

”Får du gå ut?” frågade Lena

”Det är en så fantastisk förvinterdag och det mesta av julen är framplockad, det är så fint.”

Det var redan den 29 november och Jenny kunde inte fatta att det var den första advent redan imorgon. Jenny ringde till sin mor och bestämde lunch på Restaurang Smak, Konsthallens restaurang som bara låg några hundra meter bort. Några hundra meter, visade sig vara nästan en kilometer och Jenny fick ont av den skakiga turen och blev fort trött av den friska höga luften. Men hela promenaden skedde under glam och stoj och det höll henne uppe. Folk tittade på dem och tyckte säkert de betedde sig konstigt.  Vera stod redan utanför entrén och hon blev glad av att se Jenny och Lena så uppspelta, hur de nu kunde vara det efter allt som hänt, undrade hon.

Lunchen, en härlig lätt fiskrätt för Jennys skull var klar och nu satt de och talade lite allvarligt över kaffet.

”Vem är egentligen den här Tina Ahl?”

Frågade Vera mest Lena, för Jenny fördjupade sig i den söta kladdkakan hon beställt. Det var som hennes kropp skrek av längtan till kakan, hon som annars aktade sig noga för kolhydrater. Lena hade funderat under natten och kom mycket väl ihåg denna Tina Ahl, speciellt som hon blivit påmind av Junior kvällen före.

”Hon var med då Göteborg stad sålde mark till Volvo i Lundby, hon representerade Handelskammaren.” Hade Lena att berätta.

”En ljus trevlig tjej, faktiskt väldigt lik Jenny, men det är i stort sett allt jag vet.”

”Jag vet mer, tror jag, fast det måste kollas.” Jenny dök upp från den nästan renslickade assietten som kladdkakan legat på.

”Johan har flera gånger beskyllt mig för att ha haft en affär med en Peter Ahl. Jag har sett honom några gånger då jag handlat i Mölle, men det är nog långsökt.”

Jenny ringde till sin far och berättade vad hon visste. Junior visslade lågt i luren. De bestämde att de inte skulle säga något till polisen ännu, då var det risk att Jenny skulle bli indragen i nya förhör redan under helgen.

Kilometern tillbaka till Mas gick i Veras tempo men Jenny och Lena var lika uppspelta och Vera var orolig för att någon skulle känna igen dem. Deras överdrivna humör försvann då de kom upp på avdelningen för där i besöksfåtöljen satt Ewa ordningsmannen.

”Redan uppe och ute? Jag är så glad för din skull.”

Värmen som strömmade mot Jenny var äkta men det var konstigt med Ewa, hela hon, hennes kropp, berättade alltid något annat än det som kom ut ur munnen. Att det var lördag spelade ingen roll, Jenny blev tvingad att tillbringa resten av eftermiddagen på rehabiliteringen. När Vera, Lena och Ewa blev lämnade ensamma på rummet var det snart bestämt att Ewa och Lena skulle åka den timslånga resan upp till Mölle för att tala med denne Peter medan Vera valde att vänta på Jenny. De ville inte ringa honom först, de tyckte det var bättre att överraska honom. På vägen upp till Mölle gjorde ordningsmannen upp en lista med frågor de skulle ställa om de nu fick tag på denne Peter, hon fick till och med Lena att skriva ner dem så de inte skulle glömma någon fråga.

Peter visade sig ha en ledig dag men snart hade de fått reda på hans adress, en ganska stor yacht i hamnen, bara ett stenkast från butiken. Bostaden såg kall ut och de hade svårt att förstå hur han kunde bo där mitt i vintern. En man kring fyrtio hjälpte dem snart över akterdäcket så att de kunde ta sig från den kalla snålblåsten in i den varma och till deras förvåning vackra och mysiga salongen. Det syntes på honom att det var med förvåning han tog emot dem men då han fick höra delar av deras berättelse så mörknade hans ögon från blå till ledset nästan svarta. Snart berättade han hur hans fru Tina för något år sedan kommit och velat ha ut skilsmässa.

”Det slog ner som en blixt i mitt liv” berättade han ”hon hade träffat en annan man, en gift man som skulle skilja sig för hennes skull. Jag förstod inget eftersom jag tyckte att vårt äktenskap var så lyckligt. Visserligen var vi ifrån varandra ganska mycket, eftersom jag hade butiken både här i Mölle och en i Halmstad att sköta och Tina var mycket engagerad i företagandet i Göteborg.”

Han serverade Nescafé utan att fråga om de ville ha. Han fortsatte lite sorgligt.

”Jag älskar henne verkligen av hela mitt hjärta, men nu sitter jag här på båten, jag har inte ens tagit tag i mitt boende. Hon fick lägenheten i Göteborg, tack och lov hade vi inga barn, det är illa nog ändå.”

”När träffade du din fru, förlåt, Tina senast?” Ewa ställde en av frågorna på listan.

”Jag har inte sett eller hört av henne sen skilsmässan var klar, utom en gång då hon ringde, kan vara ett knappt halvår sedan, hon bara grät i luren. Jag sa inget utan tänkte, så enkelt kommer du inte undan. Jag har ångrat det bittert, men det är som det är.”

”Har du hört om en Johan Asp, gift med Jenny Tradé.” Ewa fortsatte på listan.

”Den jävla typen ute vid kullen? Är det honom Tina har träffat?” han var uppriktigt arg.

”Vet inte” svarade Ewa ”kan vara.”

Hon blev rädd för det plötsliga vredesutbrottet från den man som såg så snäll och vänlig ut.

”Han har flera gånger kommit in i butiken och hotat mig för att jag flirtade med hans fru. Senast i juli men då hotade jag med polisanmälan och sedan har jag inte sett honom, en mycket otrevlig typ.”

Att någon kunde säga så om Johan, tänkte Ewa, som alltid uppfattat honom som trevlig och hänsynsfull.

”Min fru förändrades strax efter skilsmässan, jag har fortfarande kontakt med våra gemensamma vänner och någon väninna till Tina, de berättar att hon dragit sig tillbaka och de får inte kontakt med henne, är det den jävlen som ställt till detta?”

”Kan vara” sa Ewa igen. ”Jag kommer att slå ihjäl honom, vad har han gjort med Tina? Varför är ni här egentligen?”

Lena valde att utöka deras berättelse.

”Johan, ligger på Sahlgrenska helt sönderslagen, polisen hittade honom i hans lägenhet då de skulle anhålla honom för mordförsöket på Jenny, Ewas syster. Om du vet vad din fru är så bör du meddela polisen detta, för de söker henne för bedrägeri. Hon har tagit ut pengar i min systers namn, med hennes leg” Ewa såg på honom. ”De är väldigt lika.”

Nu rämnade världen för honom.

”Aldrig, aldrig då har hon varit hotad, är hon narkoman? Vad är det som pågår?”

Det var tyst en stund, plötsligt dök det upp en tanke hos honom.

”Ni sa att han, den där Asp hade försökt mörda er syster, ja din väninna eller hur det var. Har han misshandlat henne? Var det därför Tina grät, har den jäveln misshandlat min Tina?”

”Kan vara.” upprepade Ewa och kände sig som en papegoja. ”Finns det någonstans där Tina kan vara som bara du känner till, så låt oss åka dit.”

Lena försökte driva handlingen framåt, men Peter bara tystnade och försvann i sig själv.

”Hon kan vara i sin fars sommarhus i Nyhamnsläge, det var så vi hittade den här affären, jag bodde ofta där fram till skilsmässan.”

Lena kom ihåg att de kört igenom Nyhamnsläge så hon föreslog att de skulle åka dit med detsamma. Peter nickade.

Snart var de ute i snålblåsten igen och de åkte i Ewas lilla bil söderut. De var där efter några minuter, men huset var helt nedsläckt vilket inte hindrade Peter att resolut kliva upp till dörren, sträcka sig efter en nyckel som låg i verandans takfot och gå in. Ewa och Lena som kom strax efter blev förfärade över det skrik de fick höra från en soffa.

”Tina” hörde de Peter säga till den förut skrikande, bleka kopian av Jenny som sakta reste sig upp.

Sakta lät hon Peter ta henne i sin famn och strax bröt hon ut i gråt. ”Försiktigt.” sa hon mellan tårarna. ”Försiktigt, jag har så ont.”

”Vad har hänt? Vem har gjort dig illa? Du måste till doktorn.” Peter hade tusen frågor.

Peter förklarade vilka de var som var där och Lena och Ewa berättade om vad som hänt deras syster. När Tina började berätta så fann de snart ett mönster likt vad som hänt Jenny. Hon berättade om hur hon träffat Johan i butiken i Mölle för sådär två år sedan och att de blev blixtförälskade. Hon berättade hur de träffats på olika hotell men mest hade de varit ute och rest tillsammans. Johan hade varit mycket snäll och omtänksam ända fram till att hon tog ut skilsmässa. När Tina började undra varför inte hans skilsmässa blev klar kom de första smällarna och därefter blev det allt oftare och allt värre. Oblygt drog hon upp sin vackra tröja och de fick se en helt blåslagen kropp.

”Jag skall bespara er underlivet sa hon, men det är värre.”

”Du måste till läkare Tina, du måste till läkare.”

Tårarna kom på Peter men han märkte det inte själv. Inte heller Lena kunde hålla tillbaka tårarna då hon tänkte på detta och vad som drabbat Jenny.

”Nej, nej, det går inte låt mig förklara.” Tina såg rädd ut.

”Hans fru, har han berättat för mig, var mycket labil och nervöst lagd, så hon försökte ta sitt liv, som ni vet, i Mölle, vilket slutade med att hon legat i koma i tre månader nu. Hon hade spärrat deras konto, för hon misstänkte att Johan skulle ta ut skilsmässa.”

Ewa kunde inte hålla sig.

”Men det är inte så, inte alls.”

”Jag vet, låt mig fortsätta. Han fick mig att två gånger ta ut pengar med hennes legitimation, och jag gjorde det fast jag förstod att det var fel, jag känner ju både företaget och ägarna.” Hon såg på Peter.

”Han försäkrade att han älskade mig och han grät varje gång han gjorde mig illa, jag trodde att han skulle bättra sig, men det hände inte, han blev bara argare och argare. Jag började bli rädd för honom.”

”Igår var vi i hans, deras, lägenhet för att packa inför en lång resa till USA, en resa han talat om i ett par månader och som han nu köpt biljetter till. När vi packat hans saker och skulle åka hem till mig, berättade han att han beställt 200 000 kr i dollar hos en Sparbank på Hisingen och att han var tvungen att göra det i Jennys namn, men det var bara en formsak, det var hans pengar. Han hade också papper daterade från i somras som han ville att jag skulle skriva på med hennes namn.”

Tina log lite som för att berömma sig själv.

”Jag vägrade, först papperen men jag sa också att det var för mycket pengar på banken. Då började han slå mig, han höll mig i håret och slog mig överallt utom i ansiktet. Jag domnade bort av värken flera gånger, varje gång skrek han att en hora som jag skulle vara tacksam för att gå hans ärenden. När jag vägrade igen, slog han igen.”

Tina lutade sig försiktigt bakåt i soffan och fortsatte.

”Jag vet inte hur, men på något sätt fick min hand tag i glasblocket på stringhyllan.”

Både Lena och Ewa såg hyllan och glasblocket framför sig. Hoppas det inte gick sönder tänkte Ewa impulsivt, det var en pjäs av Vicke Lindstrand Kosta femtiotal, konstig tanke, hon återgick till att lyssna på Tina.

”Jag slog det hårt i huvudet på honom. Jag måste svimmat av för när jag vaknade upp låg han död på golvet med blodet rinnande.”

Hon skakade vid tanken.

”Jag har dödat honom.”

”Nej Tina.” sköt Lena in ”Du har inte dödat honom, han ligger på Sahlgrenska helt sönderslagen, inte ett ben är helt i hela kroppen.”

Tina såg räddare ut.

”Men det har inte jag gjort, inte jag, jag slog honom bara en gång, det är sant.”

”Vi tror dig.” sa Peter ”Vi tror dig, älskade vän.”

Det var ingen tvekan om att Peter fortfarande älskade sin fru, oavsett vad hon gjort.

”Nu ska vi åka in till Helsingborg lasarett med dig, och jag vill inte höra några protester.”

Ute var det nu mörkt och ruggigt och när de väl fått in den stackars Tina i bilen, gick de tre milen längs kusten fortare än tillåtet, men utan bekymmer. På vägen gick Lenas och Ewas telefoner varma, och snart var både Junior, Vera och Jenny med i loppet igen. De beslutade att inte berätta för polisen utan det fick ha sin gilla gång, lasarettet skulle ändå göra en anmälan. De hittade snart akutintaget i bottenvåningen av den märkliga byggnad som utgjorde Helsingborgs Lasarett. Ewa som kunde sin sak hade snart sett till att det var bårläge och rakt in på ett undersökningsrum som gällde för Tina.

”Doktor Ina Fallenius” en kvinna i övre medelåldern kom in genom dörren med en sköterska i följe. ”Titti” presenterade sig sköterskan.

Läkaren hälsade ordentligt bara på Tina de andra fick nöja sig med presentationen i dörren.

”Vad har hänt, berätta.”

Tina hoppade klokt över alla detaljer men var tvungen att berätta att hon blivit slagen av sin fästman.

”Vad heter din fästman och var bor han?” Läkaren följde instruktionen hon hade från polisen.

”Johan Tradé, han bor i Göteborg.” Tina fortsatte med adressen.

Varken Ewa eller Lena visste vad de skulle säga, men de tittade på varandra och sa nästan med en mun.

”Asp, han heter Johan Asp.”

Läkaren blev villrådig och visste inte vad hon skulle tro, men beslöt sig för att inte ta diskussionen och skrev ner båda namnen, trots att Tina släppte ur sig.

”Har han lurat mig där också?” Lena nickade.

”Vill du ha något smärtstillande? Klarar du dig utan är det bäst. Jag skall nu göra en allmän undersökning och vi skall ta lite akuta blodprov, sedan kommer det en sköterska som är fotograf och så skall vi ta bilder på dig.”

Inga bröllopsbilder precis, tänkte Lena.

”Därefter kommer röntgen och annat som vi finner lämpligt, jag kan redan säga att du inte skall räkna med att komma hem på ett bra tag. Förmodligen har du inre skador och flera frakturer.”

Alla tre kunde inte vara hos Tina, utan lotten föll på Ewa.

Strax före klockan två på natten sov Tina och Ewa hittande en sovande Lena och en klarvaken Peter, i ett litet vilorum de fått låna.

”Nu kan vi åka, nu sover hon.”

Utan att Peter hann fråga fortsatte hon.

”Fyra revben av, skenbenet spräckt, bäckenet spräckt och massor med blödningar. Ingen förstår hur hon klarat att köra till Skåne.”

Peter ville inte följa med, han ville gå till övervakningen och se Tina, sedan skulle han ta en taxi hem.

”Han kommer inte att åka hem inatt.” sa Lena till Ewa då de satte sig i bilen.

”Inte vi heller” sa Ewa, nu tar vi in på hotell och så får morgondagen komma som den vill.

Uttröttade somnade de lite senare i var sin säng på Hotell Helsingborg.

Efter en allt för tidig, men härlig, frukost på hotellet styrde de åter mot Malmö där de hittade Vera inne på Jennys rum, medan Jenny redan var iväg på ett första rehabpass.

”Berätta” var det första Vera sa.

Men det var som att tala till en rörlig vägg, för snart var båda på väg till duschrummet med Jennys klädkassar i högsta hugg. Då de kom tillbaka i något för trånga kläder var Jenny också tillbaka från rehabiliteringen, så det var två nyfikna som satt på helspänn.

Lena och Ewa berättade i mun på varandra tills Ewa tog tag i det hela och berättade allt hon kom ihåg. Jenny kände sig väldigt illa till mods, hon kände sig faktiskt skyldig till det som hänt, på något sätt. De avbröts av att en sköterska kom in med lunch till Jenny och de andra bestämde sig för att gå ner i restaurangen och äta, Jenny behövde lite lugn och ro. Om de tre kvinnorna hade väntat sig lugn och ro, så hade de räknat fel, för utkomna i korridoren såg de Maria komma emot dem och det var inte den snälla polisen som var ute på promenad.

Kapitel. V        I verkligheten

”Vad i helvete sysslar ni med?” Hon var ärligt förbannad. ”Vet ni att ni förhindrar rättvisan?”

Det visste de inte, tvärtom hjälpte de rättvisan som de såg det.

”Det är inte troligt att du hittat Tina utan oss, eller hur? Inte utan vidare i vart fall.”

Ewa lät sig inte imponeras av Marias attityd.

”Ni skulle ringt till oss istället för att leka Kalle Blomqvist, detta är verkligheten och inte en lekstuga.”

Alla tre log sina vänligaste leenden liksom på kommando.

”Följ nu med ner och ät lunch, vi bjuder, så skall vi berätta nästan allt som hände.”

Det var Lena som valde att bryta innan det blev otrevligt.

”Nästan, jag vill veta allt.”

Maria rodnade lite då hon förstod att Lena drev lite med hennes nitiskhet.

”Tack jag tar gärna en bit mat.” Maria kunde inte annat än le åt sig själv.

I Hissen ner till restaurangen så var samtalet inne på mer kvinnliga samtalsämnen och stämningen blev snart fnissig då de kom in på mode och passform.

Över en förvånansvärt bra köttbit, berättade de lugnt för Maria vad som sagts och vad som hänt. Maria antecknade det hon tyckte var viktigt just nu, för det var inte aktuellt att hålla förhör på en söndag, det fanns inga resurser till sådant i dagens polisväsende. Även Maria fastnade på samma fråga som Ewa och Lena fastnade på under gårdagen. Om Tina bara slått Johan en gång i huvudet, vem hade då slagit honom sönder och samman?  De fyra kvinnorna skildes efter lunchen och Maria skulle åka upp till Helsingborg för att tala med Tina.

Tillbaka hos Jenny började spekulationerna kring Johan och hur en person kan bestå av två så skilda personligheter. Tiden rusade iväg och så småningom var Ewa tvungen att ge sig av hem till sina barn. Vera skickade med henne alla kyssar i världen till sina fyra barnbarn, Viktor, Stella, Hilda och sladdbarnet Hector. Jenny fick permission under eftermiddagen, så hon och Lena följde Ewa ner till bilen. Vera följde inte med, hon hade dåligt samvete för att hon inte ringt ett enda av dagens samtal till Junior, han var säkert nyfiken på vad som hänt.

När de vinkat av Ewa, blev det fika i restaurangen. Jenny och Lena hade så mycket att tala om, så mycket att ta igen, dessutom trivdes de så bra i varandras sällskap. Att Jenny skulle ta ut skilsmässa omedelbart och att Johan skulle ut ur lägenheten, alltså hans saker och ting, omedelbart det var de överens om. De bestämde att Lena redan på måndag skulle sätta in Junior i hur Jenny ville ha det och sedan fick det bli bolagets Jurist som tog hand om det hela. Jenny var bekymrad över hur hon skulle klara sig själv med allt det praktiska.

”Jag vill inte ha en massa folk springande hemma hos mig, då är det bättre att jag anställer någon som hjälper mig.”

”Jag skall hjälpa dig tills du blir bra igen.” sa Lena och såg Jenny allvarligt i ögonen. ”Jag hjälper dig så gärna, något annat blir det inte tal om.”

”Det kan jag inte be dig om, även om jag förstår att det vore en riktigt bra lösning på problemet, men det kan jag inte begära.”

”Jodå, det kan du och det vet du, ingen tycker så mycket om dig som jag.”

Jenny kände en värme strömma genom kroppen, en känsla som hon inte haft på många år. Plötsligt stelnade Jenny till.

”Lena, Lena, vet du vad. Idag på Rehab kände jag något i benen, fast jag inte vågade tro på det, men nu kände jag det igen, det stack till i högerbenet.”

Lena blev så glad och strax rann glädjetårar på deras kinder.

”Du skall se att allt blir bra.”

Nu var det enklare för Jenny att tro på framtiden och hon såg fram mot att få komma hem till Göteborg. De bestämde att Lena skulle åka hem som planerat, det var gott nog att Vera följde med Jenny under transporten upp till Göteborg.

På kvällen ringde Lena till Peter och fick reda på att polisen varit hos Tina och att hon skulle komma in till förhör så snart hon blev utskriven. Någon vecka skulle det minst ta, berättade han. Peter berättade också att de talat igenom allt och att de skulle göra ett nytt försök att leva tillsammans.

När Lena åkt till Köpenhamnför att ta flyget hem till Göteborg, berättade Vera för Jenny allt som hon pratat med Junior om. Mitt under samtalet slumrade Jenny in. Vera kallade på sköterskorna så att Jenny fick hjälp med att komma ner i sängen efter ännu en händelserik dag. Jenny sov sött då Vera lämnade henne för att gå hem till hotellet.

På måndagsmorgonen förbereddes Jenny för den långa transporten hem till Göteborg och Sahlgrenska sjukhuset. Det skulle bli ambulansbuss ihop med tiotalet andra patienter från Malmö och Lund. Resan tog närmaresex timmar och Jenny var glad att hon övertygat sin mor om att ta tåget istället för att åka med henne på ambulansbussen. Jenny kände också att hon behövde lite ytterligare tid för sig själv efter allt vad som hänt de sista dagarna. Hon behövde också noga tänka igenom sina känslor för Lena.

På Sahlgrenska, blev hon inskriven på avdelning 12, och hon hade garanterats att Johan inte skulle få reda på att hon var där, eller möjligheten att ta sig från sitt rum. Han var anhållen och därmed var han bevakad dygnet runt. Här på Sahlgrenska fick hon inte eget rum, hon fick en säng på en sal med tre andra kvinnor. Ingen var mer sjuk än de kunde delta i det obligatoriska välkomstsamtalet som alltid dyker upp på sjuksalar.

En kvinna hade ramlat av sin häst och brutit ryggen, en yngre kvinna vid fönstret hade kört av vägen då hon övningskörde med sin far, hennes pappa hade tydligen klarat sig bra. Den tredje kvinnan var äldre och hade ramlat av en stol då hon skulle byta glödlampa i kökslampan. Jenny tänkte först hitta på en historia men sedan berättade hon precis som det var, det var skönast att slippa ljuga.

Vera kom förbi på kvällen med ännu en uppsättning nya kläder och annat som hon tyckte att Jenny behövde. Sin vana trogen hade hon också med sig blommor, choklad, böcker och tidningar.

”Mamma” sa Jenny ”Jag har inte tänkt stanna så länge.”

”Hmf” var allt hon fick till svar, Vera lämnade inte utrymme för protester.

”Vila nu” sa hon och försvann lika fort.

Jenny uppfattade något om Junior och middag men bara i förbigående och då Vera var på väg ut. Jenny log och skakade på huvudet, hennes föräldrar måste ha det märkligaste förhållandet av alla föräldrar.

Vid tisdagens morgonrond berättade Jenny för en Dr. Carlgren med team att hon känt av sitt ben och det ledde till att hon direkt kördes till skiktröntgen, hade de missat något i Malmö eller var det en normal läkning, det var vad de ville veta. När röntgen var avklarad och Jenny kom in på salen, möttes hon av Dr Carlgren som förklarade att de egentligen inte sett något på röntgen, mer än att hennes svullnad efter operationen höll på att släppa. Däremot hade blodproverna visat att hon hade en liten infektion i kroppen så hon skulle få medicin för det. Dr. Carlgren ville inte väcka falska förhoppningar men han tyckte att det såg bra ut, och att de skulle fortsätta med rehabiliteringen.

Tur att hon satt uppe och var klädd när det gick mot lunch, för in kom hennes personal med hämtmat, blommor och tusen frågor. Alla kacklade till en början i mun på varandra och försökte verka så hurtiga och oberörda de kunde. Till slut satt de allihop vid ett större bord i dagrummet och åt. De lyssnade uppmärksamt då Jenny berättade allt hon visste och vad som hade hänt. Hon undanhöll det som hon tyckte var för privat. Jenny som hade ett handikapp i att hon var för ärlig märkte att Lena, som satt bredvid henne, då och då varnande sparkade till på rullstolen.

”Nog om mig och detta elände, nu vill jag ha en briefing om hur det går för oss och vilka uppdrag vi har igång. En del har jag hört av Lena, men nu strukturerar vi det hela. Vi bestämmer direkt att vi har lunchmöte här varannan dag tills jag åker hem. Jag kommer inte att behöva stanna så länge.”

Jenny ville inte gå in och styra verksamheten så länge Junior och Lena skötte det hela, men det var skönt att få kontakt med jobbet igen. Strax innan personalen skulle tillbaka till Hamngatan, kom Junior in i rummet.

”Har företaget fått nytt kontor?” frågade han skämtsamt.

Strax var stämningen hög och alla utom Lena och Junior som dröjde sig kvar, lämnade med ett bättre humör än när de kom. Alla var glada för att Jenny var så pigg som hon var.

”Well” sa Junior, ”nu kan vi sluta oroa oss för det här. Din skilsmässa och allt däromkring är under kontroll, Advokat Bergström kommer upp till dig endera dagen så du får skriva under alla papper. Jag skall ta tag i din lägenhet så att Johans alla grejer är borta då du kommer hem.”

”Pappa” Lena såg allvarligt på Junior. ”Pappa, det är mitt liv, och jag tar hand om det då jag kommer hem.”

Junior insåg allvaret och kanske själv tyckt att han gick lite långt i sin ilska mot Johan.

”Du har rätt min vän, det är klart att det inte är något som jag behöver bry mig om.”

Junior andades och såg ut genom fönstret.

”Men jag är glad att fastigheten och aktierna ligger skilt från honom i vart fall.”

”Det är vi alla pappa och det är bara dig vi kan tacka för det.”

Det var sant, för då var Jenny så förälskad och trodde Johan om allt gott och till och med hade hon propsat på att Johan skulle vara hälftenägare. Men Juniors klokhet vann en seger den gången en seger för framtiden skulle det visa sig.

”Nå” sa Jenny skälmskt ”hur gick din dejt igår? Hörde att du var ute med en mörk skönhet igår.”

Junior skruvade på sig.

”Jag hörde att du hade svårt att bli av med henne.” sköt Lena in.

”Ni.” Junior spelade arg. ”Ni skall inte lägga er i er mors affärer.”

Jenny och Lena skrattade, typiskt Junior att skjuta över ansvaret på Vera.

Eftermiddagen försvann på rehabiliteringen, och åter kände Jenny stickningar i benen, nu i båda. Hoppas att detta är ett bra tecken tänkte hon för sig själv där hon låg monterad i en elektrisk rörelsemaskin. Hon rycktes ur sina tankar av att en kvinna presenterade sig som Lisa, arbetsterapeut. Hon ville veta hur Jenny hade det hemma, var hon bodde och hur hon bodde och en massa andra praktiska detaljer som hur bred toalettdörren var. Gick det in en normal rullstol? Frågorna var så många och Jenny som aldrig tänkt så här tidigare hade inga bra svar så de beslutade en bit in i samtalet att de skulle ta färdtjänst under morgondagen hem till Jenny.

På kvällen fick hon besök av både Vera, Junior och Lena och tiden bara rusade iväg där de satt i ett litet besöksrum. Nu fick även Vera en dos av Jennys och Lenas kommentarer kring gårdagskvällen. Flickorna dukade upp en hel mängd med gissade påståenden som de höll som sanna, och Vera hade fullt sjå att värja sig. Hon kom undan då Ewa ringde till henne. Jenny kunde höra att det handlade mycket om barnbarnen och Ewas man Frank. Tur att Frank är på sjön tänkte Jenny, för han hade ett humör som inte var att leka med då det kom till den här typen av saker, han hade nog slagit ihjäl Johan. Men tydligt var att det fanns andra i Jennys eller Tinas närhet som hade just ett sådant humör för sönderslagen var ju Johan bevisligen.

Jenny hade fått besked via en lapp på sitt sängbord att färdtjänsten skulle hämta henne klockan två nästa dag och att Lisa Svensson som terapeuten hette, skulle ansluta strax före på avdelningen. Hon berättade detta för de andra och Lena bestämde omedelbart utan att fråga.

”Jag har inga möten imorgon, så jag kommer dit, om du behöver hjälp. Vem har din nyckel?”

Ingen hade tänkt på detta förut och ingen visste. I Jennys privata saker som hon fått i en kasse på sjukhuset fanns de i vart fall inte. De måste vara kvar i huset i Mölle. Till slut bestämde de att Lena skulle kontakta vice värden och få en ny. Jenny skulle ringa till honom så att allt blev rätt.

Det första Jenny gjorde tidigt på morgonen dagen efter, var att ringa till sin allt i allo, vicevärden Göran och instruerade honom att byta lås på lägenheten. Efter att hon åter fått berättat sin historia för honom så berättade han att polisen hävt avspärrningen på måndagsmorgonen genom att ta bort sigillet de satt på dörren, så det var inga problem för honom att byta lås.

”Jenny, jag var där och öppnade åt polisen, vill du verkligen se lägenheten som den är? Är du riktigt säker?”

”Jadå” försäkrade Jenny, men sedan tänkte hon efter en kort stund.

”Det är klart att kan du ordna så den blir städad så är jag nog glad i alla fall.”

Göran lovade fixa både det, låset och att hålla utkik efter färdtjänsten sådär vi halvtre tiden.

Fram till klockan två då det var dags för avfärd, så gick dagen sin gilla gång med undantag av att Jenny för första gången fick belasta sina ben med sin egen kroppstyngd. Hon fick hänga i en sele som var fäst på en skena i taket. Jenny kände sig både fånig och besviken, hon insåg att det skulle bli en längre resa, detta att kunna gå igen, än hon inbillat sig.

Jenny såg sin vicevärd stå på trottoaren utanför hennes vackra hus på Arsenalsgatan. Det var den första fastigheten som Jenny fick in till byrån för försäljning och det slutade med att hon köpte den till sig själv. Då var hon inte mer än 25 år gammal och hade inte klarat det utan sin far som deltog i hela processen. Göran följde med på köpet och det var hon glad för, han skötte fastigheten på ett ekonomiskt sätt och såg till att fastigheten hade goda hyresgäster. Hans bedömningar av folk hade visat sig vara riktiga i alla fall, den sämste skulle visa sig vara Jennys eget val, Johan, och just nu kom hon ihåg att Göran aldrig gillat Johan. Egentligen kom hon och Johan aldrig bra överens om det praktiska arbetet. När Jenny tänkte efter lite mer klarsynt, var det mycket folk som Johan hade problem med, faktiskt var det så. Sedan kunde han vara lika charmig och vänlig mot andra. Dr Jekyll och Mr Hyde.

Göran kom fram till Jenny så snart hon rullats ut ur bilen, det blev ett översvallat hälsande och hade inte Lena dykt upp i samma ögonblick så hade det hållit på en stund till. Inte nog med att Göran hunnit ordna låsbytet. Han hade också köpt en vacker nonfigurativ nyckelring till henne, han måste kommit ihåg den figur hon hade i sin tappade nyckel och som han gav henne då hon tillträdde som ägare. Han hade dessutom köpt en stor bukett blommor som han överräckte som en välkommen hem gest, även om det bara var ett tillfälligt besök.

I lägenheten syntes inte ett spår av att någon blivit misshandlad, ändå kände sig Jenny lite illa till mods. Johans väska stod på sängen med kläderna i oordning, det var polisen som rotat runt, samma sak med papperen i portföljen som stod uppslagen på köksbordet. De hade en timma på sig innan färdtjänsten skulle vara tillbaka, men genomgången med Lisa gick snabbt. De fann att det inte alls var omöjligt för Jenny att bo hemma, med hjälp från hemtjänsten och att Lena flyttade dit tillfälligt. En speciell toalettstol, en duschstol och förhöjd säng var allt som de såg behövdes till att börja med. Lisa lovade att skriva en rekvisition och Göran lovade att se till att de kom på plats.

Jenny och Lena såg sig lite noggrannare om i lägenheten och de hittade en lista på köksbänken som polisen lagt dit, över de saker som de tagit med vid husrannsakan. Biljett för en person, Johan Asp, för resa till USA, kunde de läsa, vidare hade de tagit lite kontrakt och ett arbetserbjudande från ett företag i USA, liksom ett tillfälligt visa utställt på Johan och naturligtvis glaspjäsen av Vicke Lindstrand. Jenny och Lena tittade förvånat på varandra. Johan hade planerat att fly från ett eventuellt åtal för mordförsök. Tinas nekande satte stopp för honom, inte undra på att han blev så aggressiv.

Jenny fick en stund för sig själv i sovrummet och hon fann att det lilla kassaskåpet bakom garderobsväggen, var oöppnat, trots husrannsakan. Jenny nådde precis kombinationslåset från rullstolen och blev så glad när alla hennes smycken var kvar, liksom alla viktiga papper. Johan hade förmodligen inte vågat röra dessa för risken att bli spårad, om han försökte sälja dem. De mest värdefulla var trots allt unika, funderade Jenny. Men som hon nu kände Johan, hade han säkert bara inte hunnit, innan han blev nerslagen av Tina.

Hon avslutade sin turné i lägenheten med att plocka ihop lite kläder och böcker som hon tog med sig i en väska. Under tiden hade Göran och Lena röjt upp i kylen och skafferiet, så att inget gammalt stod kvar, de fick ihop ett par plastkassar. De kom ner precis lagom för återfärden till Sahlgrenska.

”Krya på dig och kom snart hem” sa Göran.

Jenny gav honom sitt nya telefonnummer med uppmaningen att rapportera direkt till henne, fick han inte tag i henne, var det Lena som gällde. Det tog på krafterna och hon nästan nickade till under den korta färden upp till Sahlgrenska.

Vera var på plats i besöksrummet och kunde berätta att Junior hade en spekulant på huset i Mölle.

”Du ska ringa till Junior så säljer han det redan imorgon.”

”Men det är inte bara mitt, det är Johans också, han äger halva.”

Hur hade Junior tänkt undrade Jenny.

”Jag ringer pappa.”

Jenny tog upp sin nya mobil och slog det välkända numret till sitt eget skrivbord.

”Tradé” hörde hon sin pappa svara.

”Hej, pappa, inte kan vi sälja huset utan Johans medgivande heller?”

Jenny väntade inte på sin fars hälsningsfras.

”Jo, älskling det kan vi och det ska vi, du skall inte behöva se stället mer och han kommer inte att behöva det på länge.”

”Lena har hittat en fullmakt som du använde då ni köpte huset, juridiskt säger Bergström, att den fortfarande gäller, och så länge vi säljer till rätt värderat pris, kan han inte protestera, säger Bergström.”

Junior garderade hela tiden med advokaten för att slippa argumentera med Jenny.

”Vi fick papper från polisen idag att avspärrningarna är hävda både i Mölle och på Arsenalsgatan.”

”Jag vet” sa Jenny. ”Jag har varit hemma idag.”

”Vem skall tömma Mölle? Ska vi ta alltihop i en hyrcontainer och bara låta det stå tills bodelningen i skilsmässan?”

Nu vaknade affärskvinnan i Jenny.

”Hur mycket får vi för huset?”

Junior suckade, som vanligt hoppade Jenny över det praktiska.

”Tvåmiljonertrehundratusen kronor och jag ber Ewa tömma huset.”

Jenny kalkylerade snabbt.

”Hundranittio procents värdestegring, det är inte illa.”

Huset hade gått från att vara en minneslund för Jenny till att vara ett affärsobjekt. Jenny reagerade själv och undrade om man kunde omvärdera livet så snabbt. Junior skrattade åt sin dotter.

”Då säger vi så, puss och hälsa din mor.”

”Min mor? Här finns ingen mor! Här sitter bara en brunett som väntar på att få springa iväg på dejt.”

”Bannade unge.”

Jenny skrattade, det var längesedan hon hörde Junior härma Emils pappa.

”Spring och göm dig i veboa.”

Jenny skrattade då hon bröt samtalet.

Kapitel. VI        Polis, Polis

Under torsdagen och fredagen kom all tid som inte gick åt till rehabilitering och mat att ägnas åt polisförhör. En polis vid namn Nordin, en inkompetent typ, tyckte Jenny, ställde en massa frågor men inga som ledde framåt. I vart fall inte som Jenny såg det. Massor med frågor handlade om Tina och en hel del små korta förhör rörde sig om kvällen då hon blivit knuffad. Frågorna i sig tyckte däremot Jenny var bra, för samtidigt fick hon själv en klarare bild av vad som hänt. Tina hade hon inte mycket att berätta om, hon kände egentligen inte henne och inte heller någonting om Johans och hennes förhållande.

”Om det inte var Tina som misshandlade din man, vem var det då, tror du?

Vi har hittat både dina, Tinas och Johans fingeravtryck på glaspjäsen, vad betyder det?”

Jenny kunde inte hålla sig.

”Är det din mening att jag skall sitta och gissa? Är du infantil?”

I betydelsen outvecklad, tänkte hon för sig själv, beredd att förklara sig, men fortsatte.

”Jag har verkligen varesig lust eller orsak att gissa, det får du göra själv.”

Han blev riktigt sur, men det struntade Jenny i.

”Vem mer än du har nyckel till lägenheten?”

”Vet jag inte heller, min ligger förmodligen i Mölle, antingen där filten låg eller i stugan om Johan tog den med tillbaka. Sedan har naturligtvis Johan en och vicevärden Göran har såklart en huvudnyckel.”

Jenny tänkte efter. ”Mer vet inte jag.”

”Om jag säger att vi har hittat din mans nyckel, ett brunt fodral, men inte din. Är det då som du säger att den låg på filten?”

Jenny tänkte en stund.

”Ja, absolut, jag låste då vi gick och jag hade mobilen och nycklarna i handen, och mitt sista minne är att jag la dem på filten. Strax innan jag blev knuffad.”

Jenny tänkte att om de nu letade efter en nyckel, så betydde det att de trodde på Tina, och föresten en kvinna med hennes skador, hur skulle hon kunna slå sönder Johan?

”Men” sa Jenny till Nordin. ”Ni kan inte ha hittat Johans nyckel i Mölle, för det skulle betyda att han hade min nyckel för att komma in i lägenheten hemma, eller hur? I så fall hade han min nyckel.”

Jenny tänkte efter så det knakade och det måste påverkat hjärnan, för den dova huvudvärk hon haft sedan hon vaknade upp försvann. På beslagslistan fanns ingen nyckel nämnd.

”Hade Johan sin nyckel i fickan då ni hittade honom? Min nyckel?” ”Som jag sa, ”nu fick den sura infantila polisen lite av en revansch. ”Jag ställer frågorna.”

Nordin försvann med en ursäkt ut ur rummet en stund då hans telefon ringde med en pockande och irriterande signal. Då han återkom hade han svårt att formulera sig, men på något vis fick han fram.

”Vi har väntat oss detta under ett par dagar, men nu hände det verkligen klockan femton och fjorton.”

Vad var det som hänt tänkte Jenny och vad kan ha hänt som berör mig? Nordin skruvade på sig och liksom kastade fram.

”Johan är död, han dog stilla i tillstötande lunginflammation.”

Ur grundkursen för polismän, studerade han hur Jenny skulle reagera, men han såg inte mer än att Jenny sänkte blicken mot golvet, inte en min gjorde hon. Jenny tänkte heller inte så mycket, mer än att det kändes både skönt och ledsamt på samma gång.

”Jag vet inte.” sa hon ”Jag vet inte hur jag eller vad jag skall säga, ärligt talat, så känner jag mig bara lättad men jag känner också sorg för att jag både bildligt och bokstavligt har lagt mitt liv i hans händer.”

”Du.” Hon tittade upp på Nordin. ”Jag struntar faktiskt i om han lever eller är död, det är min känsla. Allt blir faktiskt enklare nu.”

Nordin tog inte den logiska intäkten för detta, att det var en reaktion från en misshandlad och plågad kvinna som utsatts för det mest nedbrytande man kan råka ut för. Utan istället drog han en annan slutsats.

”Så du har önskat livet ur honom länge?”

Jenny, affärskvinnan dök upp.

”Jaa du, det har jag faktiskt gjort de tre senaste åren, och när du frågar igen, så är jag glad att han är död. Kan du förstå det? Att min djävul är död, jag är fri.”

Jenny bestämde sig för att lämna förhöret och snurrade runt på rullstolen, som hon nu behärskade bra, fast det gjorde ont i revbenen fortfarande. Ett stycke ut i korridoren hörde hon Nordin säga något om att förhöret slutade då han bestämde. Jenny som fått upp farten mot hissen, gjorde något som hon aldrig gjort tidigare och som hon senare skulle komma att skylla på att hon faktiskt fått en chock. Hon sträckte upp högerhanden i luften och gav Nordin fingret.

På lördagsmorgonen var det naturligt stor samling hos Jenny i det lilla vilorummet. Ewa hade lämnat barnen hos deras farföräldrar i Ystad och tagit sig upp till Göteborg via Helsingborg, så snart hon fick beskedet om Johan. Hon berättade att Tina mådde efter omständigheterna bra och Peter hade tillbringat all sin möjliga tid vid hennes sida. Även Tina och Peter, berättade Ewa, hade få utstå det ena konstiga polisförhöret efter det andra. Polisen var ett tag fixerad vid Peter, men han kunde uppvisa ett hållbart alibi eftersom han och ett par anställda hade arbetat sida vid sida hela de dagarna med en stor omflyttning av butiken i Halmstad. När Vera, Junior och till slut också Lena dök upp, beslöt man att förflytta sig till någon restaurang. Den enda de kände till var Bistron ett par uppgångar bort så det fick bli där, om nu Jenny fick lämna avdelningen. Junior satte in en charmoffensiv mot avdelningens ansvariga sjuksköterska. Om det var den eller inte som gjorde att Jenny fick ledigt fram till sjukgymnastiken klockan två är svårt att säga, fast Junior hävdade så under hissturen ned till Blå Stråket som skulle ta dem till Bistron.

Junior tog utan att fråga upp sin telefon för att ringa till deras advokat, Bergström.

”Tjenare Bergström, är du på väg? Bra, vi sitter på Bistron, Blå Stråket 9 tror jag det är, ring om du inte hittar.”

De andra tittade på Junior.

”Jo, nu kan vi inte låta känslor styra, vi måste se till att allt blir ordnat efter den bästa juridiken.”

Efter lite palaver om hänsyn till Jenny från Ewa och Lena avbröt Jenny med att berätta om sitt sista polisförhör och de känslor hon fick då denne Nordin berättade om att Johan gått bort. Den dystra stämningen bröts upp i skratt då hon också målande berättade om hur hon gett han fingret.

Tiden flydde undan och som om det bara gått en liten stund så satt Bergström med en kaffe och ostfralla framför sig. Efter det vanliga hälsningspratet kom de in på Johans död.

”Nu är det inte längre ett misshandelsmål” upplyste Bergström. ”Nu talar vi om mord.”

Han såg strängt och metodiskt på en efter en runt bordet.

”Och ingen av er är väl skyldig?”

Ewa svarade först.

”Tyvärr är det inte jag, men det kunde varit, han står mig upp i halsen efter att jag sett min syster och Tina och vad han gjorde mot dem.”

”Säg inte så.” Junior såg faderlig ut. ”vi ska inte sänka oss till hans primitiva nivå.”

”Jasså?” Det var Vera som höjde rösten. ”Lovade inte du att slå ihjäl den efterblivna idiot som gjort så mot din dotter?”

”Jo men jag är pappa.” försökte han.

”Inget omodernt snack, det är klart att vi alla blir barbarer då det gäller att skydda de vi älskar, rätt eller fel har ingen betydelse.”

”Nej då” sa Lena ”Jag hade gärna sparkat sönder honom, och jag hade gjort det om tillfälle bjudits.”

Jenny tittade varmt omkring sig, här satt alla hennes kärlekar.

”Nåja Nåja” sköt Bergström in. ”Men jag tror mig veta att det inte var någon av er.”

Sedan förde han in samtalet på alla praktiska detaljer och han fick telefonnummer och adresser till Johans syster, för Jenny var inte intresserad av var eller hur han skulle begravas, hon ville inte ens veta. Efter lite samtal bestämde de att de skulle gå på en generös linje och se till att Johans alla personliga tillhörigheter liksom sådant han hade haft med sig då de gifte sig, skulle överföras till systern. Jenny kunde inte låta bli att fundera kring Johans syster, var hon lika känslokall? Hon hade inte hört av sig till Jenny, inte ens en hälsning via Johan.

Redan under måndagen bestämde de, skulle Vera och Ewa se till att lägenheten tömdes på Johans saker. Jenny gav upp sitt villkor att hon ville göra det själv. Jenny trodde inte det skulle vara några problem med att be Göran hjälpa dem. Mycket riktigt lovade han Jenny att ordna både bärhjälp, transport och ett lagerutrymme hos Shurgard i Mölndal. Passade bra eftersom Johans syster bodde i Kungsbacka.

”Nu går ni inte på ett enda förhör mer, någon av er.”

Bergström tog fram advokatblicken igen.

”Utan att jag eller någon av mina kolleger är med. Säg bara till polisen att ni nu har ett juridiskt ombud och att de får vända sig till mig.”

Skönt tänkte Jenny då blir det lättare att träffa denne Norén igen.

Söndagen var fri från allt vad rehabilitering hette och Lena och Ewa beslutade sig för att låta Jenny vila till tiosnåret för att sedan ta henne in till stan och den påbörjade julhandeln.

De var runt hela stan kändes det som, men mest av allt och viktigast av allt för Jenny var att hon fick besöka sitt kontor.

Dr. Carlgren hade berättat för Jenny under fredagens morgonrond att hon skulle bli utskriven på onsdag och den överraskningen berättade hon då hon satt vid sitt älskade skrivbord. Både Lena och Ewa blev riktigt glada men båda förnekade att hon skulle kunna börja arbeta medan Jenny hävdade att lika mycket tid som hon la på polisförhör, lika mycket skulle hon kunna arbeta.

”Har du en nyckel hit?” frågade hon Lena ”den är också borta för mig.”

Hon och Junior hade konstaterat att eftersom kontoret också hade larm och kodlås, så skulle de inte behöva byta låssystemet.

”Visst.”

Lena försvann in på sitt kontor, och snart var hon tillbaka med en liggare där Jenny fick signera den nya nyckeln och assignera sin gamla som tappad.

”Tusen kronor kostar det.” skojade Lena ”det är vad vi får betala om vi tappar våra.”

”Okay, okay, jag skänker tusen kronor till festkassan.”

”Var rädd om dina pengar.”

Ordningsmannen kunde inte låta bli att påpeka hennes slarv med pengar. Men det var skönt att de kunde skoja om det som hänt. Jenny tog upp sin nyckelring ur MiuMiu väskan som hon nyss inhandlat på NK. Nog tyckte hon att det var något bekant över den, men hon slog bort det med att det var en likadan. Jenny tog också fram sina reservnycklar till bilen ur en låda och satte också dem i ringen. Nu saknades bara nyckeln till Mölle, men den var nu bara ett minne.

Resten av dagen gick fort och tre trötta julhandlare avslutade dagen på restaurang Tjugoåtta Plus, ett stenkast från Avenyn. Tröttast var Jenny och hon hade fått uppleva Göteborg ur ett helt annat perspektiv än hon var van vid, höga kanter, butiker hon inte kom in i, toaletter som var för krångliga, men framförallt en mängd onödiga beklagande blickar.

Lika trevligt men mycket tröttsamt hade det också varit med de bekanta som kände igen henne, men Ewa var fenomenal på att korta ner dessa stunder på ett diplomatiskt sätt, så knappast någon fick sin nyfikenhet stillad.

Den nya veckan började med vila och rehabilitering men Jenny fick massor med sms från sin syster och Lena som undrade över de saker som de inte visste om de var Johans eller hennes. Nu var det ju inte så noga för allt var ju egentligen Lenas numera.

På eftermiddagen infann sig polisen Norén, nu med ytterligare en polis i släptåg som skulle visa sig vara släpad ända från Helsingborg.

”Vi blev ju avbrutna sist.”

Nordin försökte släta över deras förra möte.

”Inte alls, du uppförde dig illa punkt slut, uppför man sig illa, får man fingret.”

Jenny skämdes inte ett dugg och polisen från Helsingborg log ett snett leende.

”Sedan är det så” fortsatte Jenny ”att vi har blivit förbjudna av vår advokat att tala med er utan deras närvaro.”

”Men det är bara Stig här från Helsingborg som vill veta lite om det skick som ni fann Tina i på lördagskvällen och hur Peter reagerade.”

Det gick inte med Jenny.

”Kontakta Advokat Bergström på Bergström & son.”

Jenny vände demonstrativt på rullstolen och rullade därifrån, dock inget finger i luften denna gång, fast lusten fanns.

När Jenny under sen eftermiddag för egen maskin var på väg från rehabiliteringen fick hon ett sms från Lena

”Mission Performed, vi kommer om ett par timmar.”

Jenny stannade till en liten stund då hon kom ut ur hissen vid avdelningen. Stugan i Mölle var såld och Johan utröjd ur lägenheten, hon såg ut genom det stora fönstret, himlen var vackert röd. Visst kände Jenny ett vemod men inte alls på det sätt som hon tänkt sig, mest var hon ledsen över att hon inte lämnat Johan redan på bröllopsnatten. Att hon aldrig berättat för någon istället för att isolera sig.  Hon kunde inte förstå att hon, som annars var så affärsmässig och rationell, inte kunnat tänka klart kring känslor. Det hjälpte inte att hon delade detta med massor av medsystrar, det var lika trist att kasta bort livet i alla fall. Lika osäker och förvirrad var hon kring de varma känslor hon kände inom sig för Lena. Var känslorna bara tillfälliga eller var de en reaktion på förhållandet med Johan. Kanske var det något annat. Jenny bestämde sig för att låta saken ha sin gilla gång och möta framtiden med sinnena på vid gavel. Hon rullade in på avdelningen för att mötas av doften från sjukhusmaten. Kan inte Ewa och Lena komma nu och rädda mig? Hon log åt sig själv och sin tvära kast i tankarna.

Det kom ingen räddning utan Jenny fick äta den kokta smaklösa fisken, det var tur att hon hade så trevligt sällskap på rummet att skratten snart ekade på rummet. Mitt i dråplig historia från sin semester som kvinnan i sängen bredvid berättade, fick Jenny se sig själv stående i dörröppningen lutandes på två kryckor. Hon förstod att det var Tina, deras ögon möttes.

Kapitel. VII        Träffen

Glammet i rummet upphörde då Jenny la ifrån sig gaffeln och rullade fram till henne, de andra insåg att detta var ett särskilt möte.

”Vad glad jag blir.” sa Jenny.

De försökte att krama varandra fast det inte var så enkelt med kryckor och rullstol.

”Jag var tvungen att träffa dig, kan vi gå någonstans?”

Jenny nickade och rullade före till det lilla besöksrummet som hon mer eller mindre kände att hon abonnerat på. De var tysta och bara såg på varandra medan de satte sig vid ena kortsidan av det ovala teakbordet. De satt så en stund och såg på varandra, att de var väldigt lika kunde de se och lika i sättet var de också skulle det visa sig.

Tina berättade att hon blivit överförd till Sahlgrenska eftersom hon var skriven i Göteborg hon också.

”Berätta” sa Jenny ”Berätta vem du är egentligen.”

Tina började sakta berätta lite om sin bakgrund. Hon var född och uppvuxen i Halmstad men hade tidigt flyttat till Göteborg och så småningom studerat på Handelshögskolan. Efter examen fick hon direkt arbete på Handelskammaren där hon också praktiserat, efter några år hade hon fått tjänst som affärsutvecklare och fast de inte tänkte på det då, eftersom det var mest Jennys far som skötte affären så hade Jenny och hon faktiskt träffats då ett par gånger. Nästa gång Jenny hade sett Tina var då hon ryckt in som kassabiträde i butiken i Mölle, vilket både hon och Peter ofta gjorde på helgerna, antingen där eller i Halmstadbutiken.

”Det var så jag träffade Johan” hennes ögon mörknade ”och det var jag som uppmuntrade honom, eftersom han såg så arg och ledsen ut.”

”Jag förstår” sköt Jenny in ” det var därför jag inte fick åka och handla, det är nog ett år sedan drygt, han var rädd att du skulle se mig.”

”Ja så klart! Han var så förslagen.”

Några veckor senare, fortsatte Tina att berätta, hade han kommit till affären en lördagskväll. De hade börjat tala om hur farligt det var för Tina att stänga butiken och hur Johan chevalereskt hade erbjudit sig att ställa upp som vakt, han hade likt grindvakten krävt en kyss som ersättning. Detta hade sedan följts av flera middagar i Göteborg, och så gick det som gick.

Hon berättade hur hon tagit ledigt och följt med honom på resor och hur de övernattat på olika hotell.

”Jag är så ledsen” tårarna kom på Tina ”Men jag trodde på honom då han sa att han skulle ta ut skilsmässa. Jag trodde också på honom då han berättade hur labil och nervös du var, hur du ofta låg inlagd för depression.”

Hon såg Jennys förvåning.

”Ja, jag vet, men jag trodde verkligen på honom.”

För drygt ett år sedan hade de bestämt att de skulle ta ut skilsmässa och gifta sig med varandra.

”Jag glömmer aldrig hur sårad Peter blev när jag bad om skilsmässa, det är det värsta jag gjort i hela mitt liv. Jag visste innerst inne att det var fel, men jag hade fastnat i en känslofälla.”

Både Tina och Jenny grät men brydde sig inte längre om tårarna.

”Min skilsmässa blev snabbt klar, tack vare att Peter bara ville mitt väl, förstod jag senare. Men för ett halvår sedan ungefär, förde jag hans skilsmässa på tal, då mörknade hans ansikte och jag såg en helt annan Johan, en hemsk Johan. Han slog mig så hårt i bröstet att jag svimmade.”

Jenny kände alltför väl till hans mörka nyans och nickade mellan tårarna.

”När jag vaknade till efter en kort stund satt han och grät hejdlöst och höll mitt huvud så ömt som bara han kunde. Jag förlät honom, och när jag erkänt att det var dumt av mig att jaga på honom om hans skilsmässa, så var vårt förhållande bättre än någonsin till nästa gång.”

”Ja” sa Jenny ”det kom alltid en nästa gång.”

Tina och Jenny pratade sedan igenom en massa detaljer kring Johans slående, aldrig i ansiktet alltid det gjorde mest ont ibland så kraftigt att huden sprack och blödde. Ingen av dem förstod hur de hade stått ut.

Jenny berättade för Tina hur hon träffat Johan och allt som hänt i deras liv fram till mordförsöket, Jenny utlämnade inga detaljer.

”Hade jag fått chansen hade jag knuffat honom utför stupet.”

Jenny hade inte vågat väcka denna tanke förut, men den skrämde henne inte.

”Samma med mig” sa Tina. ”Jag är glad att jag slog honom med ditt glasblock.”

”Det fick jag av min far när jag gjort min första fastighetsaffär, det vill säga att jag köpte huset på Arsenalsgatan.”

”Ditt hus? Johan sa att det var hans och att vi skulle bo i lägenheten, när du, jag kanske inte skulle säga detta, när du låg inne för självmordet, som han sa, så var vi ofta i lägenheten. Men jag har bara dystra minnen, två gånger innan jag slog ihjäl honom.” Tina log ett snett leende. ”Som jag då trodde, så slog han mig i er lägenhet, riktigt otäckt i underlivet, på insidan av låret.”

Jenny kände igen detta och nickade sakta.

”Men på något sätt blev Johan sitt snälla jag ett tag, och det var när han charmade mig till att gå till banken i ditt namn. Jag förstod bättre, men jag hoppades att det skulle vara en vändpunkt i vårt förhållande, han sa också att så fort du blev frisk skulle han skilja sig. Du ska få tillbaka dina pengar.”

Jenny skakade på huvudet.

”Kommer aldrig på frågan, jag om någon vet hur du haft det, och det är bara Johans fel, ingen annans, förstå det. Dessutom har han tagit ut massor på mitt kreditkort som han hade koden till, det du gjorde var bara en test inför hans flykt till USA.”

”Flykt.” Tina såg frågande ut. ”Vi skulle ju åka på kärlekssemester, New York, Niagara, han var tvungen att komma bort från allt det tragiska med ditt självmord.”

”Tina.”

Jenny såg allvarligt på henne.

”Det fanns bara en biljett, han hade bara köpt en biljett till USA. Han skulle fly någonstans via USA, eller hålla sig undan en tid. Vi tror till och med att han skulle försöka döda mig på sjukhuset, men han kom aldrig åt det, jag var bevakad dygnet runt. Självmord så hade han fått ut en massa pengar på mina försäkringar.”

”Polisen förstod redan vid husrannsakan att jag blivit slagen många gånger, de hittade gammalt och nytt blod i stugan, blod som Johan försökt torka upp, men det är inte så enkelt med blod, tack och lov.”

De satt tysta en stund igen och bara iakttog varandra.

”Johan, sa till mig att du hade fått minnesförlust och inte kom ihåg dit självmordsförsök?”

Jenny log.

”Jag bara fejkade, jag kommer som du hört, ihåg allting, varenda detalj sitter inbränd i mitt huvud, varenda detalj. Det var det som avhöll honom från att ge sig på mig så snabbt som han kanske tänkt, men kanske han inte blev lurad av min spelade älskvärdhet, kanske tvivlade han på att han hade kontrollen över mig. Vi får inte glömma att genom händelsen så kom jag nära både min familj och Lena igen.”

Jenny kände att hennes självkänsla började återvända och att hennes förmåga att tänka logiskt fungerade.

”För hans skull har jag tappat alla mina gamla vänner och inte fått skaffa några nya, vi var alltid ensamma.”

”Samma med mig” sa Tina ledsamt.

”Hur dumma är vi egentligen?”

”Jag tror inte vi är dummare än andra förälskade kvinnor. Kanske har vi mer empati, kanske tycker vi om att ta hand om män.”

”Då kunde vi blivit Samariter istället.” Sköt Jenny in, de grät och skrattade.

”En gång beskyllde han mig för att vara otrogen med Peter och han tvingade mig att kasta en sten genom rutan på vår, eller hans affär i Halmstad. Den gången tvingade han mig att ligga i baksätet under en filt medan han var inne och skällde ut Peter i butiken i Mölle, därefter körde vi till Halmstad. Därefter blev han mycket mer misstänksam. Nu har Peter berättat att han hotade Peter för att han hade en affär med dig, vilket inte var sant, han var riktigt sjuk.”

”Det enda Peter och jag haft ihop är extrapriser i er butik.”

Tina fortsatte.

”Jag har aldrig varit så rädd för någon i hela mitt liv, som jag var för Johan, men det har jag inte förstått förrän nu efteråt, jag var rädd, jag fruktade för mitt liv, det förstår jag nu.”

Tina blev vit i ansiktet.

”Se på mig.” sa Jenny ”Egentligen tog han mitt liv, det var bara försynen som räddade mig, eller oss, för jag tror inte han hade släppt dig levande ur lägenheten, aldrig hade han gjort det. Och om du visste hur rädd jag varit, jag har varit så rädd. Vi har haft turen på vår sida, faktiskt har vi det.”

Tina höll med Jenny.

”Han var snäll, charmig och älskvärd när han var på det humöret.”

”Men.” Tina samlade sig. ”Visst var han en medioker älskare, visst var han?”

Jenny tittade uppriktigt förvånat på Tina och sedan brast de ut i ett hejdlöst skratt. Tårarna inte bara rann de bokstavligen sprutade ur deras ögon, och skratten ekade långt ut i korridoren. Båda hade dessutom så ont så att egentligen var skrattet en plåga, men de brydde sig inte. Det var som om chocken kring allt som hänt plötsligt släppte sitt grepp om dem båda.

Ewa och Lena hittade två, av tårar blöta, skrattande och gråtande kvinnor som höll om varandra, då de kikade in i besöksrummet som Jennys välbekanta skratt hade visat dem vägen till.

”Är det glada änkornas afton.” Undrade Ewa.

”Nej.” svarade Jenny då de lugnat sig lite. ”Det är de otillfredsställda änkornas afton.”

Ewa och Lena förstod ingenting men detta betydde att de två kvinnorna återigen skrattade så de grät.

”Det måste vara ett hemligt språk” sa Ewa som inte tyckte om då hon inte hade kontroll.

Lena kunde se att både Jenny och Tina hade fått tillbaka en självsäkerhet i blicken, detta var två individer som inte skulle komma att gå i ledband mer i sina liv.

Vid samtalet kring det ovala bordet hade Tina berättat att hon skulle sluta sin tjänst vi Handelskammaren och flytta ner till Nyhamnsläge för att tillsammans med Peter istället utveckla sina butiker och kanske köpa ytterligare en, då i Helsingborg. Sitt förhållande skulle de ta från den verkligheten och så får det bli som det blir. De fortsatte att informera varandra och till slut tröt ämnet Johan Asp och det följdes av en genomgång av varandras sjukdomar när detta ämne höll på att ta slut, blev Jenny allvarlig.

”Jag ska berätta något, men ta det inte för allvarligt, själv har jag beslutat mig för att bara konstatera utan att värdera det.”

Jenny höll andan och såg på de andra.

”Idag på sjukgymnastiken började det sticka i mina ben, känseln kan vara på väg tillbaka. Jag har känt lite förut men inget velat säga.”

Nu var det Lenas tur att gråta glädjetårar och då Ewa såg henne gråta tappade också hon kontrollen över sina känslor. Trots det glada beskedet och det följande samtalet kring detta. gled de fyra kvinnorna snart in på det som de behärskade mest, ekonomin och den oroliga världsbilden. Hur skulle detta komma att drabba Sverige.

När en sköterska kom in i rummet var de mitt uppe i en diskussion kring fastighetsmarknaden och betydelsen för detaljhandeln. Sköterskan gjorde inte en min, hon var van vid det mesta. Hon ville bara berätta, fast hon bokstavligen körde ut dem, att det var dags för kvällsmat och stillhet på avdelningen. Tina förstod att hon också var tvungen att åka tillbaka en våning ner för att göra sig hemmastad, hon hade fått besked om att hon skulle få åka hem till veckoslutet.

Ewa följde Tina ut medan Lena stannade kvar för att snabbt berätta lite om tömningen av lägenheten och hur smidigt det hade gått. Göran hade kommit med två man och en liten hyrbil. Alla papper som de hade hittat och som var Johans hade de delat upp i två högar. Det som var juridiska handlingar och värdepapper skulle Lena buda till advokatbyrån imorgon och andra papper hade de lagt i en kartong så att Jenny fick gå igenom det då hon kom hem. Hälften av möblerna blev det ungefär som försvann inklusive dubbelsängen.

”Min säng? Det hade inte varit nödvändigt. Vi kunde höjt den.”

Lena försvarade sig.

”Det var Ewa som bestämde att du ska ha en ny, kan du tänka dig. både för minnenas skull och för att du behöver en bättre säng nu, en höj och sänkbar.”

Det hade inte Jenny tänkt på, men Ewa var alltid ordningsam och omtänksam.

”Vi lämnade alla mattor och alla sängkläder och det som låg i tvättkorgen till tvätt, vi får dem imorgon redan. Imorgon kommer det också en städfirma och gör en riktigt grundlig städning, Göran visste vilken firma du brukade anlita till fastigheten och han är där och instruerar dem.”

”Så jag har tagit ledigt på onsdag, Ewa stannar också, så vi kommer och hämtar dig vid middagstid så ska vi till IKEA eller Drömbutiken och shoppa säng. Det andra får vi ta senare. Junior och Vera har lovat att bjuda på god mat på kvällen.”

Bara det blir restaurang tänkte Jenny som inte ville utsättas för sin mors matlagning den ende i världen som var sämre på mat var hennes far, inte konstigt att hon själv bara kunde koka vatten.

”Imorgon kommer jag inte” fortsatte Lena. ”Jag måste arbeta ifatt en hel del på jobbet, så det blir sen kväll, både Kristoffer och Patrik har lovat detsamma.”

Jenny förstod att det var för att Lena visste att Jenny skulle sitta vid sitt skrivbord på torsdag och då ville hon inte att det skulle vara för mycket som hängde i luften. Alla var så omtänksamma.

Lena gav Jenny en puss på kinden och en riktigt varm kram.

”Vi ses. Föresten så har jag talat med arbetsterapeuten hon skickar någon med specialgrejerna imorgon. Göran tar hand om det också, och hämtar tvätten.”

Jenny följde Lena med blicken då hon gick mot utgången, Jenny kände en sådan värme, inte bara för Lena som gav en speciell värme men också för sin syster och Tina, fantastiska vänner tänkte hon, skönt att vara tillbaka i livet.

Inne på salen ringde hon upp Vera som hon visste var ute och åt middag med Junior i kväll igen. Jenny tyckte det var bättre att förekomma Ewa som hon visste skulle ringa till deras mor det första hon gjorde. Vera svarade.

”Hej älskling.”

Jenny hörde sin far i bakgrunden.

”Är det någon av ungarna så lägg på, de har ingen rätt att störa sina föräldrar, de skall hålla sig på dagis.”

Junior var på gott humör.

”Mamma, jag vill bara berätta för dig och pappa, innan Ewa gör det, att jag har fått stickningar i benen, känseln kan vara på väg tillbaka.”

Hennes mor svarade inte men Jenny förstod att hon var berörd.

”Se där.”

Hon hörde att Junior förstått att det var ett glatt besked, men han låtsades det motsatta.

”Nu har du förstört kvällen för Don Juan.”

”Nej Junior, inte förstört, tvärtom hon har gjort kvällen mer magisk än tillåtet.”

Vera räckte över telefonen till Junior.

”Hör själv.”

Jenny berättade samma sak för sin far, han sa inget mer än.

”Vad glad jag blir.”

Ingen av hennes föräldrar kunde tala mer och hon la på. Jenny lämnade två nästan gråtande föräldrar vid ett restaurang bord. Hade hon lyssnat lite till i luren hade hon fått höra sin far med glad hög röst säga.

”Hovmästaren, ta in er bästa Champagne, vi har fått känslor och det skall firas.”  Omgivningen förstod inget.

Kapitel. VIII        Den sälta kyssen

Onsdagen kom med stormsteg och Jenny kände sina fötter då hon stod upp i barren på rehabiliteringen. Trots detta menade Dr. Carlgren vid utskrivningssamtalet att hon skulle räkna med rullstol ett bra tag framöver, fast han var givetvis glad för hennes skull. Han betonade också hur viktigt det var att hon verkligen kom till rehabiliteringen både förmiddag och eftermiddag.

”Jenny lovade.”

Både Ewa och Lena som var med, kontrollerade så hon inte hade några korsade fingrar eller tår.

”Men inte i eftermiddag, vi måste handla allt som jag behöver.”

”Ok.”

Dr. Carlgren lovade att meddela Rehab detta. Snart hade Jenny klarat av det traditionella hej då och krya på er så ni kommer hem, samtalen. Inget vi ses, det var aldrig någon som ville ses på sjukhus. Ingen i personalen förutom Dr. Carlgren hade satt några avtryck hos Jenny så de fick ett hej då i förbigående.

Lena hade hyrt en större SUV, så de klarade sig utan färdtjänst. De hade räknat ut att de skulle klara av att lyfta Jenny från rullstolen och in i bilen. Det gick smidigare än de trott, det var inte mycket som fattades för att Jenny klarat sig själv. Jenny hade också fått låna en mindre rullstol så att hon slapp Landstingets blågrå klumpiga modell.  Kryckor hade hon också fått låna så att hon skulle kunna träna hemma.

De lyckades hitta en säng som hade alla finesser innan det var dags för lunch. Det fick bli en dubbelsäng igen för att Lena skulle ha någonstans att sova också.

”Men jag behöver inte en så dyr säng.”

Lena gick försiktigt fram och hon ville inte ha en ekonomidiskussion med Ewa. Lena ville att Jennys och hennes eventuella beslut inte skulle behöva diskuteras i en möbelbutik.

”Sluta larva dig.” Jenny gav Lena en varm snabb blick.

Ewa tyckte att hon kände något i luften men skakade bort tanken, men hade inte Junior också antytt något. Hon beslutade sig för att inte bry sig. Jenny ringde till Göran som blev glad av att höra hennes röst och han lovade att ta emot leveransen och montera ihop sängen.

Advokat Bergström ringde och han hade lovat polisen ett skriftligt utlåtande från Jenny om hur hon reagerade inför Tina och hur hon uppfört sig. Polisen ville också veta vem som kunde tänkas ha en nyckel mer än hon och Johan. De stannade till Lisebergsparkeringen på Mölndalsvägen så att Jenny kunde klara av detta genom att diktera för Bergströms sekreterare, det var snart gjort och det var inga nyheter från förra förhöret. Hon undrade över vad polisen fiskade om egentligen. Det verkade som om att de drev en teori om att detta var en komplott av två kvinnor och en man, löjligt. Varken jag eller Tina är mördare och Tina hade all rätt att försvara sig.

När Jenny var färdig med underlaget till Bergström och polisen fortsatte de in mot stan nu längs Södra Vägen, som leden bytte namn till, just där de stått parkerade.

Det var dags för en sen lunch och de hade bestämt träff med Vera och Junior på The Dubliner. De parkerade, efter mycket trixande på gatorna kring Hamngatan, i P-huset mitt emot NK:s baksida. På detta sätt var de tvungna, tyckte de, att ta sig igenom NK med allt vad det innebar. De skulle också in på Apoteket Kronan vid Hamngatan, för att få ut Jennys värkmedicin och annat. Ewa och Lena var förvånade över att Jenny inte hade föreslagit en tur till kontoret, då de var så nära, men inte.

Rejält försenade kom de till restaurangen nedlastade med kassar och paket, rullstolen såg ut som en liten lastbil. De hittade Vera och Junior vid ett av de större borden, och efter lite bökande hade de gjort plats för Jenny. Vera och Junior hade redan beställt Pepparstek med cognacsås och till det ett glas Italienskt Masi Mondello till dem alla. Vera hade valt vinet för dess vackra färg men när de fick smaka på det märkte de att smaken stämde med den vackra färgen.

”Härligt att se dig så glad igen.” Junior log vänligt mot sin dotter.

”Det är några år sedan vi såg dig så glad, att det alltid skall behövas ett elände för att skapa något nytt. Då är mitt uppdrag slut förstår jag, nu kan du ta över kontoret igen.”

”Kommer aldrig på frågan.” Det var Vera som la sig i.

”Du behövs under hela hennes rehabilitering, nu glittrar hon, men tröttheten infinner sig snabbt när man inte är frisk.”

”Ja, ja, jag måste åka över till en klient i USA över helgen, det är stora problem därborta med den pågående finanskrisen, men sedan stannar jag minst månaden ut.”

”Er far och jag har också tänkt fira jul i Sverige, hos Ewa och barnbarnen i Simrishamn, om det går för sig?” Lät Drottningen annonsera med en blick på sin dotter.

”Klart att ni skall göra det. Nu då ni hänger ihop så mycket, skall ni inte gifta om er också?” Ordningsmannen vaknade igen.

”Nej du.” Skämtade Junior.

”Det är ingen som vill ha oss, vi är för gamla.”

”Mamma! Kan du inte få ordning på er någon gång?” Alla skrattade gott.

Jenny sökte Lenas hand på bordet och sa.

”Det är något jag vill berätta.”

Det blev helt stilla kring bordet, det hördes på rösten att Jenny ville säga något speciellt.

”Om Lena vill så kommer vi också med vid Jul.”

Lena såg varmt rakt in i Jennys ögon, det fanns ingen oro bara gemenskap.

”Klart jag vill, älskade vän, klart jag vill.”

Vera drog en stor suck som av bekräftelse kring sina tankar. Ewa kunde inte släppa dem med blicken, och Junior sträckte upp handen för att kalla på Champagne, egentligen bara för att inte börja gråta. Handen räckte inte och snart var allas ögon tårfyllda. Lenas tårar rann fritt då hon lutade sig fram och gav Jenny den första kyssen, en tyst saltdränkt kyss.

Han stoppade upp i trappen, mitt i skurandet, då han såg Jennys nyckel i låset in till lägenheten, han kände väl igen nyckelringen som han själv gett henne som gåva. När han blev stilla hörde han högljudda röster genom dörren. Det kokade inom honom, det var två år sedan han första gången förstod att allt inte stod rätt till i Jennys och Johans förhållande. Han hade också sett honom med andra kvinnor i lägenheten, han bet ihop och det kraftiga ansiktet vitnade. Det hördes tydligt att en misshandel pågick i lägenheten, de ord han uppfattade genom dörren var inga bra ord.

Han tvekade lite, hur kunde Jenny vara hemma? Det sista han hörde så var hon kvar i Malmö. Han brydde sig inte, nu fick det vara nog, han tog några snabba steg ner mot dörren. Han satte handen på nyckel, nu får det vara nog din jävel, tänkte han igen, nu får det vara nog.

Precis då han skulle vrida om nyckeln, hördes en duns och så blev det helt stilla. Han blev orolig, vad betydde detta? Skulle han ringa ambulans och polis? Det gick någon minut. Han bestämde sig för att gå in men precis då öppnades dörren och en kvinna mycket lik Jenny kom ut. Han tog ett steg åt sidan och dolde sig bakom dörren. Hon brydde sig inte om dörren utan tog sig försiktigt nedför trappen. Det var bara viljan som höll henne uppe, hon var likblek av smärta. Han bestämde sig för att ta hand om henne men då han rundade dörren och kastade en blick in i hallen mötte den Johan på väg ut med en grön glaspjäs i handen. Blodet rann utför hans ansikte och handen som höll i glasblocket var blodig.

Instinktivt förstod han vad som hänt och hans stora starka knutna näve landade mitt emellan ögonen på Johan som vacklade bakåt och blev liggande utanför toalettrumsdörren.

”Hjälp mig.” Ömkade Johan sig. ”Det är inte som du tror. Hon försökte döda mig.”

Johans vädjande var meningslösa och nästa gång och det sista som kom ur Johans mun, var att han bad om nåd, han bad för sitt liv.

Men han visste att han inte skulle ge Johan någon nåd, han lät de gröna arbetskornas ståltåhätta metodisk och iskallt knäcka ben efter ben tills han låg helt stilla. Han kände ingen ånger och han visste inom sig att denne man låg bakom allt som hans kära Jenny fått utstå.

Han stängde dörren efter sig och låste noggrant. Nere i trapphuset, fanns det inga spår av flickan och han fortsatte ner till sitt lilla förråd och verkstad i källaren. Han tog av sig skorna och overallen, rullade ihop dem och la dem i en kasse, och tog på sig gymnastikskor och en ny overall. Han förstod att han skulle bli tvungen att skaffa nya skor, det var inte bra att jobba utan ståltåhätta. När han tömde sina fickor hittade han Jennys nyckelknippa. Han tog ur hennes tre nycklar torkade av dem noga och la dem i kassen. Det nonfigurativa nyckelringsmotivet, som han visste betydde, med kärlek, satte han fast i skruvstädet, tog fram en putsduk och började polera. Han polerade länge, ända tills anspänningen i kroppen släppte. Nyckelringen var som ny, med undantag av några märken som inte gick att putsa bort utan att förändra den.

När han nu åter var sitt gamla jag, beslutade han sig för att han gjort det rätta, det enda rätta. Han lät kassen stå, den skulle han göra sig av med i kväll, tog en flaska klorin från kemikaliehyllan och gick upp i trapphuset igen.

Innan han metodiskt fortsatte att skura trappen, slog han i hela flaskan klorin och mera skurmedel i spannen. Rent och fint skulle de bli, överallt, både trappa, ledstänger och hissen, mycket rent och fint.

Han kände ingenting då han skurade sig förbi Jennys dörr, han önskade bara att hon skulle komma hem. Som vanligt förstod han, skulle det aldrig mer bli.

Göran stod i Jennys hall med famnen full av kartonger som skulle till återvinningen, varför så mycket emballage till ett par sängar hade han funderat då han monterade ihop sängen. När han med foten sköt upp dörren ut mot trapphuset, hörde han ljudet av ett par fnittriga kvinnor från hissen. Det var Jenny och Lena som var på väg upp. Han la ifrån sig kartongerna i trappen och då de kom upp, höll han chevalereskt upp dörren för dem. Två kvinnor som han tyckte så mycket om kom ut från hissen.

”Hej Göran och tack för all hjälp.” Jenny såg honom i ögonen.

”Lena flyttar in hos mig, vi skall leva ihop nu, resten av livet.”

Båda fnittrade som bara nyförälskade kan. Göran blev ärligt glad.

”Så härligt!” Hans Norrländska bröt igenom då han blev rörd och glad.

”Fröken Jenny har gjort ett bra val.”

”Jag vet, kan du ordna en nyckel till Lena också?”

”Ja visst kan jag det, men kanske inte en likadan nyckelring, frökens är speciell, mycket speciell.”

”Ja, jag har förstått det och jag kommer alltid att vårda och skydda den.”

Lena förstod inte mycket av samtalet men strax rullade hon fnittrande in Jenny i lägenheten.

Göran visslade glatt på sin väg mot återvinningen med famnen full av kartonger.