Någons frivillighet, är den andres tvång.
Fredagen den 10 april 2009.
Med den nya flickan var det annorlunda, det var inget fel, hon följde med frivilligt, han var säker på att hon tyckte om honom. Lite fick han hjälpa henne, så klart, med cykeln, det vara bara för att hon var så ung, bara 9 år, inte visste hon, hur hon borde bära sig åt.
Han fann henne som bestämt var, på parkeringen bakom varuhuset i Huddinge, med en punkterad cykel. Den som lät henne vara där ensam, brydde sig inte om henne, det tyckte han sig förstå. Att hennes mamma var en hora som förtjänade detta, förstod han också. Bara horor släpper sina barn ifrån sig till vem som helst.
Ingen noterade då han satte fast hennes cykel på cykelstället som han strax innan satt fast på dragkroken. Ingen såg heller då han släppte in henne i bilen eller när han körde iväg, med flickan sittande i framsätet. Om någon såg vad som hände, kunde de bara anta att det var en morfar eller farfar som hämtade sitt barnbarn. Om de hört samtalet kanske de reagerat, kanske inte. Han brukade kalla dem Stockholmare, fast Huddinge knappast hörde dit, de varken såg eller hörde det som inte berörde dem. Det var ingen slump att han var i Huddinge centrum, flera timmar i förväg. När han tittat igenom platsen så bestämde han sig för att genomföra det hela, det var en idealisk plats. Fast egentligen var det tiden som spelade för ett genomförande, hans krav på säkerhet sjönk, ju närmare det bestämda klockslaget det blev. Hans ångest drev honom mot saken. Att Emilia fått punktering just där vid det klockslaget var inte heller en tillfällighet, långt därifrån.
Emilia förstod redan då de körde ut från parkeringen att något var fel, hon blev iskall ända in i själen. Hon frös, rös, en ångest hon inte känt förut, som hon inte förstod, jagade runt i hennes kropp. Den förstärktes då farbrorn med stor kyla i rösten förklarade för henne att hon måste lägga tillbaka telefonen i sin väska. Det var en fin modern skolväska som hon fått av sin mamma i julklapp, den var rosa med ett stort Addidasmärke på.
– Stoppa ner telefonen, annars blir jag ledsen på dig, litar du inte på mig? Jag ska ta dig hem.
Det var något i hans röst som fick henne att släppa telefonen igen. Han tog hennes väska ur hennes famn och satte ner den på golvet framför henne. Det var dumt att oroa henne genom att ta den ifrån henne.
– Jag bor inte häråt!
Han bara log så fånigt mot henne, som om han inte hörde. Hans blick saknade all värme, han var som en annan farbror, inte samma som för en stund sedan. Hon började må illa, magen var i uppror, hela kroppen ville krypa ut ur skinnet. Hon visste varken ut eller in. Det var första gången hon upplevde ondskan. Hon sneglade ändå sinnesnärvarande på dörren, kunde hon kasta sig ut? Mamma kom upp i hennes sinne hela tiden. Mamma, hon ville vara hos sin mamma.
– Vad fin du är i ditt vackra hårband! Har du fått det av din pojkvän?
– Jag bor inte häråt! Kör hem mig, jag vill hem! Stanna!
Nu kom också tårarna i hennes ögon, drivna av illamåendet i magen, ångesten jagade runt i kroppen den nya känslan, den som hon inte förstod
– Inte ska du gråta, det är inget att gråta för, jag är glad att du ville följa med mig, jätteglad. Du skall inte behöva åka tillbaka till din mamma, hon bryr sig inte om dig. Du ska få stanna hos mig, vi ska straffa henne, det ska vi. Jag ska hjälpa dig med det, du ska inte behöva göra det själv.
Hans röst var plötsligt nästan jämnårig med hennes. Jag vet hur mammor gör med sina barn, det ska du få slippa.
– Vad heter din pojkvän? För du har väl en pojkvän, du är van vid pojkar, är du? Du vet vad pojkar vill, har du prövat? Vad heter du?
Hon tänkte att hon måste kasta sig ut genom dörren, hon kunde inte förmå sin kropp att ens röra sig, inte det minsta. Kroppen var helt utom hennes kontroll på något sätt. Det gick runt i magen på henne.
– Mamma!
Hon skrek så högt hon kunde då kroppen plötsligt reagerade på hennes impulser.
– Heter du mamma, det tror jag inte på.
Han försökte skämta med henne samtidigt som bilen satte fart ut mot motorvägen.
– Vad heter du?
Han skrattade barnsligt.
– Du skall slippa din mamma, jag ska se till att du slipper din mamma, säger jag ju. Jag älskade min mamma, hon var elak, förstår du? Alla mammor är elaka.
– Vad heter du?
Hans plötsligt vassa elaka röst ryckte upp henne ur skräckens dvala så pass att hon utan att skrika, fick fram sitt namn.
– Emilia.
– Emilia det var ett väldigt vackert namn. Det kan du få heta, jag skall inte ta ditt namn ifrån dig, jag kallar dig Emilia, jag tror det är franskt. Min pappa var från Frankrike, honom har jag aldrig sett. Du ser hur föräldrar är, fega. Föräldrar bara förstör. Hon kommer att förstöra ditt liv, din mamma, tvinga dig till en massa saker som du inte vill. Fula saker.
– Min mamma är snäll, jag vill åka till henne. Snälla jag vill hem.
Hennes mamma var inte alls sån, inte alls. Emilia kände igen motorvägen de kom ut på. Det var här de åkte ibland till Södertälje, till hennes moster Birgit.
– Du ska följa med mig hem nu, jag bor i ett fint hus i Norrköping, där kommer du att få det fint, förstår du, slippa din mamma. Var är din pappa? Många kamrater som jag har, kommer du att tycka om, jag vet att de kommer att tycka om dig. Har du ingen pappa? Inte jag heller. Har du en pappa?
Stammade tittade hon på honom genom sina tåriga ögon, själv kände hon inte att tårarna rann, de försvann i hennes tröja som blev allt blötare.
– Min pappa är död, han finns inte mer. Han är i himlen, han var snäll.
Han fanns, fast Emilia levde i sin mors berättelse, som inte ville belasta henne med detaljer kring skilsmässan. Han tillbringade dessutom sin mesta tid inlåst. Han fick inte träffa Emilia eller hennes mamma, besöksförbudet gällde för all framtid. Ingen terapeut kunde ändra på det. Emilias mamma tog inte emot underhållet, som kom automatiskt från Försäkringskassan till Emilias välbefinnande. Hennes mor styrde med automatik om det till Bris. Deras liv var inte hans på något sätt, inte alls. Inte på något vis.
– Där ser du, jag kan vara din pappa då, jag kan ta hand om dig. Jag är bra på att ta hand om flickor, snart kommer du att älska mig. Du ska bo hos mig länge, ingen kommer att leta efter dig, dina föräldrar vill inte ha dig. De struntar i barn, utom då de vill elaka saker.
– Det vill de visst.
Hennes röst klingade av.
– Min mamma älskar mig.
Hon grät.
Långa stunder var det tyst i bilen, han tyckte inte att han behövde säga något, allt fick ha sin tid. Han svängde av från motorvägen mot Trosa, han tänkte ta gamla vägen ner mot Nyköping för att sedan köra motorvägen igen. Han stannade till vid Stora Berg, där han backade upp bilen en bit in på en skogsväg.
Tyckte du om det och vill läsa mer, så kan du köpa den endera genom att mejla till info@evello.se priset 159 kr inklusive frakt mot faktura.
Eller köper du den på Ord & Bok, www.ordochbok.se Artikelnummer: 9789186377496
Den finns också på AdLibris, www.adlibris.com/se/ och Bokus www.bokus.com/
Naturligtvis finns den att låna på ditt Bibliotek.
Baksidetext:
Varför inte en inblick i den andra världen? Den verklighet som kanske inte är din egen, den verklighet som finns oftare än du tror. Strax intill dig, kanske i ditt hem just nu, kanske inte. Tankar kring fenomenet Pedofili slår vi gärna ifrån oss, för startar våra tankar att mala kring dessa ämnen så kanske de inte slutar med sin misstänksamhet.
Att ges denna inblick genom det som är fiction eller inte, kan vara en bra sak, så har jag resonerat då jag skrev denna roman.
Visserligen utspelas denna roman i polismiljö, den är av det skälet definitivt inte en deckare eller en spännande polisroman, nej denna bok är helt enkelt bara en berättelse. En berättelse som vi kan välja att ta till oss eller att helt enkelt låta bli. Vi kan välja vår vetskap.
Skyddad av en plastkasse, lät han sin kostymklädda axel luta sig mot en av de vita, vackra björkarna vid strandkanten. Han betraktade med kisande ögon fötterna, som sakta guppade in mot stranden. Solen lyste upp dem och han kunde se att de var från en vit människa, sannolikt en kvinna eller ett barn, av storleken att döma. Vattnet spelade liksom spratt med honom, ömsom kom de nära intill stranden och ömsom fördes de ut en bit, igen. Han tänkte inte offra sina nästan nya chevråskor, de var beige med en behagligt tunn lädersula.
Detta är en debutroman av Åke Berntsson, boende i Växjö. Han är pedagog och har en bred livserfarenhet från såväl sociala-, juridiska- som ekonomiska företeelser och skeenden i samhället. Han har skrivit i hela sitt liv, detta är första romanen som är utgiven.