Del 17 år 2018
Tomtefar stirrade förfärat ner i säcken, som stod stadigt förankrad längst bak i släden, han liksom stod på knä lutandes över baksätets rygg. Rudolf stirrade också men mer på Tomtefars förfärelse eller egentligen hans
förfärliga bakdel. Rudolf lutade sig kraftigt bort därifrån, för var det något som inte gick att lita på, så var det Tomtefars bakdel. Tomtefar räknade högt…45,46,47 och 48. Ju högre han kom, ju längre ner i säcken försvann hans
huvud. På 48 dök hans huvud upp från säcken, hans röst var knappt hörbar när han med målbrottspipig röst berättade att det bara var 48 paket kvar. Vem sköter listan? Han visste väl, att listan var satt i Anastasias oerfarna
händer att sköta, men han tänkte inte på att detta var gjort utan internutbildning, det var hans fel, han förstod detta när han väl tänkte efter. Anastasia hade ropat ut nästa destination som var Färöarna, de var nästan där, där som
det bodde 48000 invånare som skulle ha paket. Det var tre nollor fel, sa han, men själv tänkte han att det var tre Nollors fel, eftersom han inte inkluderade sig själv som var felfri i tanken, vågade han inte säga det.
Anastasia stirrade förfärat ner på listan, Tomtefars förfärelse var befogad, nu förstod hon plötsligt att 48k inte betydde 48 klappar utan 48 tusen klappar. Det var därför hon missat påfyllningen när de var hemma på Nordpolen, om det nu var hennes ansvar.
Tomtemor stirrade förfärat på satellittelefonens lampa som blinkade kraftigt rött, rödare än Rudolfs mule, samtidigt som det lät intensivt, Ho, ho, ho. Med förfärelse lyfte hon luren, hade det hänt familjen något? Var Tomtefar full nu igen? Hennes oro lättade lite när det var Tomtefars röst i andra änden. Det saknas 47952 paket till Färöarna, var är dom? Är de färdiga eller är det en produktionsmiss, är det fel på Order, Lager Faktureringsprogrammet? Fakturering fnyste Tomtemor, vi har väl aldrig fakturerat, vem ska vi fakturera? Hur mår ni? Undrade Tomtemor som var mer intresserad av mjuka värden än en massa paket? Det är klart att det är bra med oss, Vi är bara lite törstiga! Vi? Funderade Tomtemor är det inte bara Kungen som titulerar sig Vi? Här är tomt i ladorna, Tomtemor ryste inför tanken att gå in och störa nästa års leveranser med övertid och allt, vi med litet v ordnar detta, sa hon, då hon förstod att det inte fanns något alternativ. Kör hemåt så är det klart när ni kommer. Tomtemor går att lita på, kör hemåt, men hon sa uttryckligen att vi inte fick vara för snabba, hon föreslog ett stopp vid närmsta törstsläckare, Tomtemor var orolig för att ni inte får tillräckligt med vätska. Tomtenisse och Anastasia tittade på varandra, i tyst överenskommelse valde de att inte bry sig om Tomtefars lögn. Med något tunga halkade steg tog sig Tomtemor ut till verkstaden, där femtiotalet Nissar var i full gång med nästa års leveranser. Den här tiden tillverkade de bara stapelvaror, sånt som alltid dök upp på önskelistorna. Tomtemor tryckte på stora nödstoppen som satt innanför den stora vita dörren, det blev rofyllt när alla maskiner stannade och för ett ögonblick tycktes nödstoppet också stängt av Nissarnas tjatter, men bara för ett ögonblick, när de såg Tomtemor skjuta upp luvan högt i pannan för att kyla av sitt stressade huvud satte det igång igen. Men nu var tjattret mera av orolig karaktär det var ett tecken de sällan såg. Tomtemor harklade sig och sa bedrövat; vi har missat nästan fyrtioåttatusen paket till Färöarna, med sinne för diplomati fortsatte hon, det är datorn som gjort fel, Tomtenissarna suckade och nästan svor, mest suckade och nästan svor, gjorde de fyra Tomtenissarna uppe på hyllan, där Datanissarna höll till. Vi har sagt det länge, det är inte våra tumvantar som är problemet, vilket Tomtefar hävdat på internmötena, det är fel
på en logaritm helt enkelt. Tomtemor visste inget om detta utan gav bara uttryck för diplomati, det gällde att få alla att vilja arbeta övertid.
Tomtefar är på väg hit för påfyllning, nu blir det hårt arbete en stund! Hon försökte vara vänligt bestämd. Mata in de listor som skall vara, sa hon rakt ut i luften vänd mot datahyllan. Så idag blir det en lång stunds övertid. Inte jag, hördes en försiktig stämma, bakom den stora bandsågen, strax skall jag gå till min kurs i paketinslagning. Inte jag heller, sa någon vid borrmaskinen, Målarnisse stack ut huvudet från sprutboxen. Inte jag heller, jag har hand om Renarna ikväll, men först skall jag bli ren själv! Han log med hela sitt nedkladdade ansikte åt sitt skämt. Inte jag heller…. Inte jag heller…… Bäst att stoppa dessa latnissar i tid. Tomtemor drog ner mössan, slängde diplomatin åt sidan, stampade med båda fötterna samtidigt i golvet, hur det nu var möjligt och röt. Ingen skall någonstans! Alla skall jobba tills fyrtioåtta tusen paket är klara, förstått? Frågor på det? Ingen vågade fråga på det, alla gick tillbaka till sina poster. Nödstoppet drogs ut, maskinerna rusade som frustande villiga hästar, fullt så villig var inte Tomtefar när han noterade att Tomtenisse valt en hemväg utan barer. Vad ska vi göra med den nya generationen, undrade han bekymrat.
Mer bekymrad var Tomtemor, hon var säker på att Tomtefar skulle komma hem berusad, uppfylld av öl. Bekymrad var hon också över det låga tempot i fabriken, var det en tyst protest? Hon tittade på räkneverket som satt monterat över dörren, det gick inte fort. Snarare var det nog en väntan på muta, förstod hon plötsligt. Nu stampade hon bara med en fot, och ropade; blir ni klara i tid, blir det gratis godis och must. Tjattret tystnade, maskinerna dånade, Nissarna log ett försmädligt leende, plötsligt rusade räkneverket som villiga hästar, det också.
Plötsligt skrek det till i hyvelmaskinen, ett helvetesvrål och så var den tyst. Ett lager, ett lager har havererat, skrek Hyvelnisse, inte med ett helvetesvrål men inte långt efter, han skrek, slängde luvan på golvet och stampade på den, han hatade när hyveln krånglade. Omedelbart, satte sig två Mekanikernissar sig i rörelse mot hyveln, en för att laga maskinen och en för att trösta Hyvelnisse, som redan sett sitt godis och sin must rinna ut i snön. Det var med all rätt, för alla Nissarna blängde på honom som om det var hans fel att produktionen sjönk. Nissarna tjattrade inte så mycket heller, de mer mumlade okvädinsord, tyckte han sig höra. Det är lugnt, ropade en av Mekanikernissarna, vi har lager på lager så det skall strax vara lagat. Det var det också och precis när räkneverket gick för fullt igen, snabbt rusandes mot fyrtioåtta tusen, överröstades det mesta av att Tomtenisse tvärnitade släden utanför dörren till lagret. Rudolf asade sig ur släden för att sträcka på benen och ruska på hornen. Tomtemor som åsåg detta ruskande, tog det som ett tecken på att Tomtefar var full igen. Men icke, Tomtefar var nyktert ursur på barnen, som lurat honom på dricka och han gick med fasta arga steg genom snön till baksidan av verkstan, där han hade ett hemligt lager av Lager. Ett underjäst öl som var ett under av jäst öl, tyckte han. Det smakade fantastiskt och han
blev genast på humör. Tomtemor tog sig fram till släden där Tomtenisse och Anastasia satt kvar, lätt bekymrade över sitt tilltag att lura Tomtefar på dryckesstopp. Hon förstod direkt på Tomtefars steg och dess riktning, vad det handlade om, hon kände väl till hans hemliga lager, det var ju faktiskt hon som fyllde på det sådär lagom. Vad roligt att få se er en extra gång, hon kramade Anastasia, bry er inte om Tomtefar, han är snart sig själv igen, jag tog med lite must till er, drick det så ska jag ge Lill-Rudolf lite vatten. Säcken var näst intill påfylld när Tomtefar kom tillbaka, lite rundare om magen och på ett strålande humör. Han kramade om Tomtemor men tillät sig att blänga på barnen, men det var ett snällt bläng och inte en sekund ångrade han att han räddat Anastasia från barnhemmet eller att han låtit henne och Tomtenisse ta över styret. Efter kramar och tackande av Nissarnas övertid bar det strax iväg mot det ständigt gröna Färöarna. J-dagen då årets julöl släpptes skulle Tomtefar förstås missa med mer än en månad, men på Koltur bodde hans två goda vänner och bara de, och de brukade rädda en låda till honom och bara han. Vi tar Koltur oya först, meddelade han framåt den går snabbast, där bor bara två. Rudolf fnös, han hade hört det förut och
väntat förut. De gick ner mot den lilla gården i vackraste söderläge. Han var väntad som vanligt och mitt på gården, på en upp och nervänd silltunna stod en låda med 24 Julöl och lockade. Tomtenisse han inte se den i tid dvs innan
Färöisterna sett dem och glatt börjat vinka, så han tröstade inte vända om. Ho, Ho. Tomtefar hälsade och höjde säcken, finns det några snälla barn här. Han skulle skoja med värdparet men det var ett stort misstag, för ut ur
Vandrarhemmet ett par hundra meter bort rusade ett femtiotal Tyska scouter. Här är vi, heja Tomten. Snart var han omringad och hade inte en möjlighet att nå silltunnan eller vad det var han skulle nå. Som tur var hade Tomtemor förstått allt i förväg och lagt kåsor, knivar, scarfs, boots och annat scoutigt överst i säcken. Tomtemor kunde sin sak. Snart hade de fått sina klappar och rusat upp mot Vandrarhemmet igen, kvar stod bara två ledare och värdparet. Ingen stod i vägen för silltunnan. Kom med sa Tomtefar och slog sig ner på en av de snabbt arrangerade stolarna från Ikeas sommarmarknad. Ta en öl, varsågoda. Ta mig tusan tänkte Tomtefar, var inte Tysken snabbare än han i lådan. Jag är modest, tänkte Tomtefar, men trodde inte på tanken, snarare lite gammal och trött. Under glada historier och mycket skratt, och som om silltunnan var en lägereld sjöngs det också en massa tyska scoutsånger. Öllådan tömdes ganska fort och Tomtefar tittade bort mot släden där barnen trampade otåligt, i takt med Rudolfs snarkningar i baksätet, han hade varit på ön tidigare och visste hur det alltid var och alltid blev. Ett berusat värdpar som sakta ledde en berusad Tomtefar till släden. Men inte denna gång, nu kom det ett glatt sällskap, orienterade dit av en glad tysk scout, till ljudet av sången ”Schlitten im Winter” eller så. Tomtefar bar till och med säcken själv. Väl uppe i släden dök han ner i säcken och valde bland de fyrtioåtta extraklapparna. Värdparet och de Tyska sångarna, förlåt scouterna, fick var sin Ölöppnare av ädlaste sort och till det en souvenirsejdel från Nordpolen med Tomtefars överdrivet leende ansikte på. Bäst att dela ut dem i tid, kanske sista turnén innan ungdomen tar över helt.
Landa på Koltur sist, plitade Anastasia in på listan under tillägg. Hon trodde inte på Tomtefars reträtt. Släden steg, scouterna vinkade, värdparet vinkade, ledarna vinkade ivrigast och höjde sejdlarna mot värdparet och undrade om
de förstod vinken.