Del 18 år 2019.
Tomtefar liksom gled eller snarare hasade på det yttersta av sin väldiga mage, en vindpust hade lätt fått den ostabila farkosten att tippa ner på sidan. Nu klarade det sig och när han stannat och vågade öppna sina av skräck slutna ögon, stirrade han in i de svartaste ögon han någonsin mött. Spanjorska, tänkte han först, äntligen har mina drömmar gått i uppfyllelse, efter lite betänksamhet insåg han att det var ett par fårögon han djupt tittade in i och att det var fårets kalla nos som stötte mot hans näsa. Han kravlade sig upp med stånk och stön, vände sig om, såg kälken stå still och undrade till barnen vad som hänt.
Det var mitt fel, sa Anastasia med det samma, mitt fel! Förlåt, men då jag fick se det vackra landskapet drog jag, utan att tänka mig för det tillstår jag, i Renbromsen, inte visste jag att kälken skulle stanna så fort. Nåja, nåja, sa Tomtefar, ingen fara skedd men kom ihåg att den endast får användas om Lill-Rudolf eller Rudolf för den delen, av misstag eller i missroktad iver, rusar förbi en Himmelsk eller Jordisk bar.
Vad som hänt var att Tomtefar och Rudolf som vanligt låg utslängda som snarkande sopor i baksätet och då Anastasia drog i Renbromsen; så liksom gled de i mycket hög fart över huvet på Anastasia och Tomtenisse i framsätet, vidare flög de på var sin sida om Lill-Rudolfs skaklar, med rumpan i luften, och i en mycket vacker konkav men sprattlande bana dök de ner mot marken för någon form av buklandning som satte sina spår..
Var är Rudolf? Tomtefar tittade sig bekymrat omkring, han var som försvunnen, tills ljudet av en frustande ren uppenbarade sig för Tomtefar, först kom Rudolf och efter kom 100 Tackor av olika sort; de hade aldrig sett en så stilig Bagge. De var som galna och den röda nosen som tänts automatiskt under nödlandningen påminde dem om en studieresa till Amsterdam. Här vankades Mumma till Jul. Brösarps backar som nästan blivit avskurna av Rudolfs plöjande i marken, stod som förstenade. Till och med Piraten tittade fram och tänkte ingripa, men så kom han på att han kunde uppskjuta det till morgondagen. Rudolf for över elstängslet hans räddning, fåren tvärstannade som inför en politisk sanning, vände om och lunkade tillbaka till den grå vardagen utan den utlovade Mumman.
På en skylt vid vägkanten stod det ”Välkommen till Kiviks Musteri” Tomtefar missade inte den, med must följer cider, det visste han och med cider följer alkohol, det visste han också, men det visste inte barnen så de gick enkelt med på en tur dit. Dessutom hade de inte fått sina klappar enligt Anastasias lista. De landade elegant utanför en äppelodling med ett vackert staket mot vägen, där det stod på en lika elegant skylt att; Här bor familjen Björn Ranelid. Inte en turist i närheten, luften var fylld av all sköns kråkfåglar som lät och kraxade så ljudet var detsamma. Mitt i den tveksamma fågelsången, hördes inifrån villan någon som deklarerade att; Kärleken stavar aldrig fel (ett mirakel). Kärleken lutar en aning som gammeldags skrivstil (ett mirakel) Vilken kraft. Kvinnan är det första könet – glöm nu inte det! Det var Björns hustru, hans älskade Margareta som deklarerade hans egen text, där han halvlåg i sin älskade Eva av Bruno Matthsson. Diskussionen gällde vem som skulle åka till affären och inhandla hans, älskade Fläsklägg till det älskade Rotmoset. Bort med det fåfänga julbordets överflöd Rotmos och Fläsk skall det vara. Han tittade upproriskt på hustrun hon kunde väl inte mena att han skulle, nä? Han som tyckte att kärleken till hustrun var större än det stora, inte kunde hon mena?
In i detta, till oändligheten fyllt, kärleksfulla hus klev plötsligt och oanmäld Tomtefar på sin väg mot musteriet. Finns det några snälla barn? utbröt han klassiskt. Nej, nej svarade poeten; Inte över gräset i de svallande odlingarna, inte över de mest slitna av trösklar i detta hus, tassar några barnfötter. Men varje nyfött barn är ett mirakel som senare i livet späds till en droppe bläck i vatten. Likväl har allting kvar sin färg av den ursprungliga händelsen. Det första skriket för livet må ha förvandlats till sorg och smärta, men det är fortfarande fäst i navelsträngen som en långt utdragen ton. Hör den. Men här finnes nu endast min oändligt älskade Margareta! Och jag, som rör mig rastlöst till språkets möjligheter och löper amok i frihetens öga.
Men se Far på den vackra, i ljuset spelande sidentapeten, hänger ljuvliga bilder av mitt älskade barnbarn. Ja, ja tänkte Tomtefar, är man inte närvarande så blir det inget paket, så är det bara. Han dök ner i säcken, fick upp ett paket och deklarerade från texten på detsamma; Detta herr poet är till er båda, nu kan ni fåglar skåda. Ranelidarna sken upp och ikapp när de förstod att de fick en kikare, som de saknat en sådan. Nu kunde de ta sig upp på lilla Stenshuvud och spana efter Lärkorna högt i skyn som grannen sjunger om men som de aldrig sett.. Bara de slapp se Skatan från Duvnäset. Det fanns alltid en rädsla att hon skulle komma åt deras håll med sin kioskiala litteratur, när hon nu köpt in sig i utsiktstornet. Bäva månde Kiviks kulturelit.
Tomtefar drog sig sakta ut genom dörren efter att fått tre signerade böcker nedstoppade i säcken, Tusen kvinnor och en sorg, Kvinnan är första könet och Fantastiska kvinnor i Vattentornet. Mycket fruntimmer tyckte han, utan att säga det högt.
Ute på gården så lyss hans öra omedelbart till en skön melodi; den tycktes komma från fälten bortom äppelträden strax bredvid. Det var en mansröst som efter sin bästa tid, men musiken och texten var ljuvlig tyckte Tomtefar. Han slog bums in på den lilla stigen där en skylt deklarerade att Häruppe bor Ulf Lundell, men säg inte att ni sett skylten. B. Ranelid. Tomtefar anade en kärvänlig konflikt mellan äppelträden. När han lämnade äppelträden bakom sig och kom ut på det öppna fältet hördes musiken allt bättre. Återigen hörde han; Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med Johannesört. Tomtefar hörde, här, och var nöjd med det, han ökade steget, det var bråttom så att det inte hann ta slut, det hemgjorda. Tomtefar älskade hemgjorda saker.
Tomtefar klappade hårt på porten, ingen tid var att förlora. Musiken tystnade och strax öppnades dörren i det lilla vita huset. Vafalls är det Tomten, i år igen, det gick inte så bra i fjol, mannen var luttrad, gråhårig och skäggig, inte alls olik Tomtefar fast Tomtefar hade inga trasiga jeans och ingen t-shirt från 1968. Kom in här är så ensamt, kom in. Tomtefar steg försiktigt in, samtidigt som han kisade efter buteljer med hembränt. Han satte ner säcken och frågade som sig bör; Finns det några snälla barn här? Äh faan här är inte en unge och inte en unges unge heller. Ingen besöker en gammal rockare. Ungarna gillar inte mina skrönor och sånger så jag har dratt från stan hitut. Här trivs jag och gör vad jag vill bara jag slipper den där Läckberg och hennes ToyBoy. Bara hon inte kommer hit dragandes på den där Pascalido för att inte tala om den där Lotta på Liseberg, må hon hålla sig där. Nå, varför giver du inte mig en klapp av välbehag.
Tomtefar harklade sig så att det framgick att han var torr i halsen. Jovisst se här, den där Ranelid skickade med lite litteratur, han tog upp Tusen kvinnor och en sorg, Kvinnan är första könet och Fantastiska kvinnor i Vattentornet, ur säcken. De är signerade, sa han för att liksom öka värdet. Den där lille poeten han skall få tillbaka, han har slutat dricka så jag kan inte hota med indraget brännvin men jag skall måla en nidbild av honom på min bästa Canvasduk och hänga på hans staket. Har han slutat dricka, frågade Tomtefar försiktigt, då finns det över, kanske? Ja vi enstöringar får skåla in julen, törst tycks vara på utdöende! Lundell hasade sig fram i raggsockorna och nådde strax köket och kylskåpet. Han hasade tillbaka med tre öl i varje hand och de slog sig ner i den Danska design soffan som stod i ett hörn.
Ho! Ho! fick Tomtefar ur sig innan Lundell höjde upp sin röst; Kvinnor i Vattentornet, det kan Tomtefar lita på att det är, hela sommaren, kikare har de. Sculpture for an objective experience of architecture, Va? bara namnet visar på fulhet, tror Tomtefar, skål, att någon från Seved kan komma och spränga skiten. Innan Tomtefar lyckats övertala Lundell om att det bara bor snälla barn i Malmö hade strumporna hasat ut med honom till ölskåpet tre gånger och de hade sjunkt allt djupare ner i den Danska designen. Lundell hade också tagit ner en gitarr från väggen och plinkade på Vinterland, han kom knappt ihåg sin egen text; eller var det ölen. Han tyckte att han skulle hedra Tomtefar på något sätt. Det hasades ännu en runda till köket. Brå, ropade Lundell plötsligt, det är Brå:s fel att de är snälla, Tomtefar skall inte läsa sånt.
Var är Tomtefar? Anastasia var orolig, han brukade inte försvinna. Har han kommit ut än! Va? Ska han komma ut? Tomtenisse var vitt förvånad i ansiktet, hur skulle det nu gå för Tomtemor och äktenskapet? Jag har inte sett honom sedan han gick in till den där Raneliden? Tomtenisse fick tillbaka färgen. Rudolf som nu återfått sin förlorade renheder frustade, något var på gång, han hade varit med förr. Samma tid, precis efter Kalle Anka, samma plats. Vi knackar på och frågar, Tomtenisse bankade på den Ranelidska porten. En fru öppnade. Är min far här? Nej, tänkte hon, inte en till det går inte. Min far? Tomtefar! är han här? Nej, frun pustade ut lättad över att det inte dök upp en Ranelidare till, nej han har gått. Var han nykter? Björn, ropade hon inåt rummet; Var han nykter när han gick, Tomten? I denna vackra fantastiska dag var han endast belastad med den vackraste av litteratur, hördes det innifrån. Är han försvunnen? Hur kan han försvinna? Jag vet! Jag kommer, skall bara klä mig grovt!
Strax stod han utanför porten, pekandes på bottre hörnet av parkeringen. Däråt vandrar vi, genom äppellundarnas bleka ris som spretar i väntan på vårsolen. Framåt! Några minuter senare angjorde de den Lundellska innergården. Poeten, Lilla Nissen, Ryskan, han med röda nosen och sist en liten Ren med en smutsig släde efter sig. De var som hämtade från en saga av Bröderna Grimm. Trots de befann sig i en inre högre filosofisk gemensam värld, förstod både Lundell och Tomtefar att något var på gång, av gårdens ekande ljud att dömma. Strax tågade de in på led genom dörren, ja utom släden som fastnade i dörren. Lundell vände sig mycket mödosamt och mycket okoordinerat om i den Danska designen, för att inte säga helt utan motorik, mot Poeten, vad önskar min herre, och varför springer han här på julafton har han inget hem? Poeten upphöjde sin röst. Tomtefars följe som jag bringar med mig, och som är av det nådiga slaget, känna stor oro över Julens genomförande i Världen, att Julen glädjebringare hindras och stoppas upp i sin färd över himlavalvens blå skära. Kärleken, fortsatte han, ligger nu inte i den farkost som rör sig mellan ditt öga och ditt hjärta i världens längsta och kortaste resa och däremellan, behövs det inget visum och inget pass. Poeten var nöjd med att travestera sig själv. Så nu skall vi lasta Tomtefar upp i släden så att världens barn får sin gåva, sin efterlängtade kärlek den som inte väger mer än själen i en fjäril eller något med kraften hos ett kraftverk. Eller bara en fin leksak, tänkte Tomtenisse som kände alla barnen.
Tomtefar hade inte bara förlorat motoriken utan även glaset han borde varit hälld i, där han knappt försiktigt flöt omkring mellan den Danska designen och baksätet på släden. Men snart var de lastade och Tomtenisse lät Lill-Rudolf lätta upp över det vackra Österlen som Gudarna målar med färggranna vindar, en rödgul solnedgång. Tomtefar slöt sina ögon när släden flög genom luften. Han hade rest jorden runt och lärt sig att ett träd är ett träd och en sten är en sten, men att det var nog lite närmre till himlen, från Österlen.
En, syn i ögonvrån fanns, där Poeten vänligt stöttade sin granne, medan de vinkade adjö till Tomtefar för detta året. Nu du Lundell, sa poeten då släden försvann, nu går vi hem till Margareta och äter Fläsklägg med Rotmos; är det julafton så är det.