I år är såklart ett speciellt år, för många av er fyllt med sorg och oro, för många en liten enkel stund av glädje. Sällan har livet tyckts så skört. Många av er som nås av vår enkla julsaga sitter isolerade det vet vi och till er vill vi säga det oerhört tråkiga ”håll ut”! Vi får förlita oss på vaccinet och hoppas att vi går ett bättre år till mötes att vi kan se lite ljus, men det blir extra tungt att i år gå till kyrkan och tända ljus då många fattas.
Tomten i sagan är dock oförbätterlig, hoppas att den även i år ger er huvudbry och gåtor att fundera över, och lite glädje!
Del 19 år 2020.
Plötsligt, kom som en blixt från klar himmel till Tomtenisse att Lill-Rudolf börjat att halta. Tomtenisse och även Anastasia märkte det då släden började mer att rycka framåt likt en skock soldater i mörka skogen, än att glida framåt likt en isprinsessa i sitt livs uppvisning. Lill-Rudolf hade känt det ett tag, att det ömmade i låret, men vem var han att ge upp, dessutom på sitt första uppdrag, sin stora chans i livet, kanske hans enda, vem vet sådant utom de stora filosoferna. Tomtenisse tittade på Anastasia då han ropade Ptrrrro….. De var båda lika oroliga. Tomtefar och Rudolf hade båda vaknat upp ur sin baksätessömn, mäkta irriterade av den ryckiga gången. Dra i nödbromsen ropade Tomtefar, högt och tydligt, detta går inte. Han såg hältan direkt och han insåg att Lill-Rudolf inte skulle stanna upp frivilligt. Hör han inte ungrenen eller vill han inte? Anastasia drog i det röda handtaget som hon lärt sig, var stoppet för ekipaget, och stopp tog det. Lill-Rudolf skakade inte bara på huvudet, kroppen liksom skalv i förtvivlan, tårarna gled som iskristaller nedför kinderna och låret smärtade. Det var en sådan smärta, av den arten, som ingen vill visa, men som kroppen rår över helt och hållet, livet var slut tyckte Lill-Rudolf, han tyckte inte om sin kropp just nu. Den stolta känsla han kände när han själv fick dra släden över himlavalvet, var nu förbytt till ledsamhet av samma grad.
Anastasia var inte sen att skynda fram till Lill-Rudolf och tröstande lägga sina mjuka armar om hans hals. Hon såg honom in i ögonen och tröstade med värmande ord, de goda orden och hennes varma andedräkt smälte de isiga tårarna och fick dem att sluta trilla. Tomtefar drog sitt hö till stacken och kom med det torraste och godaste höet han kunde finna i matbingen längst bak på släden. En ledsen Lill-Rudolf slängde inte ens sin förtvivlade nu torra blick på höet, dessutom ville han inte störa Anastasia i deras halleluja moment.
Rudolf hade makat sig upp ur baksätets mjuka värme med förtvivlan i kroppen då det gått upp för honom att det var dags att arbeta, att liksom förr stolt dra släden över himmel och nejd i månens skimmer. Rudolf menade att utan hans elegans hade Orphei Drängar föga att besjunga. Han nynnade texten för sig själv; Över nejdens skönhet glimmar, mild, högtidlig kvällens stund, bleknad aftonrodna’n simmar, slocknande kring våg och lund, Re’n de nalkas, nattens timmar, på det vida valvets rund. Det var där på Re´n som det redan gick fel det var inte Ren som i hans Ren men han var glatt ovetande om redan.
Tomtenisse rotade fram ett Trangias Stormkök ur den röda nödlådan som de alltid hade med sig, i lådan fanns stormkök, sprit till detsamma en stor burk Bullens, en konservbrytare med vidhängande tändare och två flak öl. Vem som packat den lådan var lätt att förstå. Men nu i nöden mättade det barnen och släckte törsten hos Tomtefar. Men vad skulle de göra med stackars Lill-Rudolf ? Veterinär? Var fanns det en sådan som hade jour på Julafton? Var han försäkrad, hur dyrt skulle det bli? Anastasia som lyckats slita sig från Lill-Rudolf tårfuktiga mule slog i katalogen och hittade en Veterinär Olsson på Hemängens Hästklinik i Vederslöv, jag ringer dit sa hon högt, blir det bra. Klart det blir bra, även Veterinär Olsson var snäll och vänlig på Julafton och inte helt förfriskad. Kom så snart ni kan med hästen, jag väntar. Lill-Rudolf skaklade ur och Rudolf skaklade i. Rudolfs min var inte av denna världen, han som satt all sin tro till den unga generationen, han som såg fram mot statens sötebröd, ack, ack, så illa han tänkt, visst var släden tyngre än någonsin.
När de landade i Vederslöv hos Veterinär Olsson stod denne korpulente och inte helt förfriskade man redan med dörren öppen för Lill-Rudolf att halta in igenom. Han haltade lite extra, då blir jag nog friskare, mycket ont, mycket frisk, tänkte han i sitt upprörda sinne. Han, Veterinär Olsson, hade aldrig sett en häst med horn men det fanns, trodde han bestämt, för även hästen som drog släden hit genom snön hade horn. Dörren slog igen bakom Lill-Rudolf, han darrade till av förfäran, vad skulle ske. Jag ser han är halt hästen, sa Veterinär Olsson då Lill-Rudolf var i förbigående. Väl inkommen, klämde och vred Veterinär Olsson på Lill-Rudolfs vänstra lår. Han är frisk! Finns inget fel på honom! Anastasia den vänliga själen, påpekade försynt att det var högra låret som var ömmande. Veterinär Olsson, harklade sig, sköt upp glasögonen i den breda pannan och angrep det högra låret. Det är varmt, det är sträckt och det luktar inte häst. Överansträngt är min dom, ett fall för Doktor Sloan, jag skall hämta en burk. En doktor i en burk? Lill-Rudolf blev upprörd men nyfiken, hur såg en sådan ut. Tomtefar log, hann Veterinär Olsson hämta en doktor hann Tomtefar hämta något i nödlådan. Veterinär Olsson och Tomtefar kom tillbaka samtidigt med var sin burk i handen. Veterinär Olsson, stannade upp, studerade Tomtefars burk, höjde sin stämma och sa; Vafalls din skäggige man, ämnar han inte bjuda en törstig veterinär? Tomtefar la till med sin vänligaste min, inte värt att reta upp Veterinär Olsson, nu när boten var nära. Följ med mig ut till min släde så skall vi ordna detta och även en överbliven kall Bullens. Veterinär Olsson skyndade efter Tomtefar ut, kvar stod två förundrade ungdomar och en ren, fast halt häst.
Detta var utmärkt och utmärkt förning tyckte Veterinär Olsson och Tomtefar gemensamt då de öppnade sin fjärde öl. Det blir Sloans, sa Veterinär Olsson, jag har kallat på min assistent, det blir massage med liniment! Vid hästen som var ren uppenbarade sig en varelse i hatt och rock, han presenterade sig som Helmer, hämtade linimentsflaskan ute hos chefen som var inne på sin fjärde Bullens. Ingen visste om han åt för att dricka eller drack för att åt. När Helmer kom tillbaka till Lill-Rudolf ropade han, Starta! rakt ut i rummet, och Google Home kunde inte motstå ordern och strax strömmade musiken från ingenstans, som om. Helmer föll in i låten samtidigt som lårmassagen började och sjöng; Den berömde Dr. Sloan’s Liniment, ett bra patent som gör Dig ”hot”, och Jukonsalva vi har försökt, och astmacigaretter, ja det har vi rökt, och Dralles Birkenwasser och omslag med gröt, även örtlavemang har vi känt, men inget vi prövat har håll’t vad det ”lövat”, som Dr. Sloan’s Liniment. Han var Jazzligt upprymd den där Helmer. Anastasia och Tomtenisse kunde inte stå s tilla utan kom loss i en het bugg, hela lokalen gungade. Hade Lill-Rudolf fått svära hade han gjort det, han nöjde sig med att skrika men ingen hörde honom, Google överröstade honom. Han kastade en vädjande blick mot Anastasia men hon var som uppslukad av Google eller om det var Tomtenisse. Alla tycktes älska den där Helmer utom Lill-Rudolf och Norrmännen för nu skaldade han. Det sägs ju att man inte ska Generalisera, Och säga t.ex. att Tyskland ej är bra, Det ska man inte heller I allmänhet jag tror, Men detta gäller inte om Det land där norrmän bor, Norge, Norge, det är ett ruttet land, Norge, Norge, ett jävla rövarband,
Norrmän, norrmän, dom fiskar dålig Torsk! Så där fortsatte det tills Tomtefar och Veterinär Olsson utan försiktighet inträdde i lokalen. Scchluta! skrek Veterinär Olsson till Google, och trots det yviga uttalet slutade musiken omedelbart. Helmer uppfattade inte först att det blev tyst utan hann med ytterligare några okvädningsrader om grannlandet. Tyst blev inte heller Lill-Rudolf vars skrik plötsligt hördes, Det var som att han och Helmer sjöng duett. Tomtenisse som var mitt i en halvtakt höll på att ramla, men landade mjukt i Anastasias famn. Men så, som på ett mänskligt tecken, blev det tyst.
Hur går det Helmer? Blir hästen bättre? Han är så gott som frisk, Sloan går att lita på, svarade Helmer. Rudolf där ute i skaklarna hörde samtalet och blev mäkta glad, äntligen slut på detta slit och släp, han kände sig verkligen sliten. När Helmer plötsligt uttryckte följande; ett par dagars sjukskrivning kommer att räcka, sjönk Rudolf genom marken, bara släden hindrade honom från att falla ner till Jules Verne. Anastasia sjönk inte genom marken, hon svävade på moln; små nätta danssteg kom till henne och hon sjöng. Fråga hur det blir sedan, det tror jag inte att jag ska, Blir ändå inte som man tänkt sig och planerat att det skall vara. Finns ingen annan som stör mig och berör mig som han. Finns ingen värld jag kan tänka mig där vi två inte har varann.
Så mycket bättre, än så här blir det inte tänkte Tomtenisse och kastade en blick på Anastasia när hon med lätt fot steg upp i släden, själv hjälpte han den heta haltande sjukskrivna hästen med horn ut i släden. Lill-Rudolf kröp ner i baksätets skönhet och Rudolf tände nosen sedan han kravlat sig upp och han var klar för avfärd, undrar när barnen skall klara sig själva funderade han, Tomtenisse undrade mer över när hans far skulle klara sig själv då han såg Tomtefar vinklat ta sig upp i släden.
Nu borde det burit iväg men så bar det sig inte, ryktet om en skadad häst och några tomtar med en släde full av paket hade färdats snabbt genom Vederslöv. Plötsligt fann de sig omringade av förväntansfulla barn med lika förväntansfulla föräldrar. Jag har varit snäll, dristade sig en liten knott att oblygt säga. Det var startsignalen till en kör av mäkta tiggeri, alla i Vederslöv hade plötsligt varit snälla hela året, till och med surgubben Ove i det röda huset, han som aldrig sagt ett vänligt ord i hela sitt liv, men paket tyckte han att han var värd. Tomtefar drog fram Vederslövssäcken från slädens inre, knackade Tomtenisse på axeln och sa; Träna nu pojk! Men dela ut rätt, inga fel! Jag, är tvungen att göra annat. Tomtefar reste sig, tog sig hoande genom folkhopen fram till Veterinär Olsson som stod lite vid sidan om och studerade nöjt sin insats med den halta hästen med horn. Sloan var en god kamrat i botemedelns djungel. Detta tyckte i och för sig inte den halta hästen med horn, då det fortfarande hettade och sved. Väl framme dristade sig Tomtefar till att titta allvarligt på Veterinär Olsson. Has det någon glögg eller så? Veterinär Olsson tog ett stadigt tag i Tomtefar och styrde honom mot kontoret, de såg oförskämt nöjda ut.
På släden slet Tomtenisse och Anastasia så svetten lackade, men en efter en fick Vederslövarna sina paket och drog sig hemåt, nöjda och belåtna. Alla utom gänget som var lite blyga och försynta och inte ville tränga sig på, det visade sig att det var kyrkokören, i stort sett mangrant. För att liksom göra sig förtjänta, vilket ju var tveksamt i Oves fall, tog de upp en vacker sång; Rudolf, en frusen renpojk, hade en rätt märklig nos, som lyste upp mörka natten lika röd liksom en ros. För nosen så blev han retad
hela tiden natt som dag av alla andra renar, ja usch, va mycke’ dumt dom sa!
Rudolf stramade upp sig i skaklarna, satte på nosturbon så att stoppljusen bleknade och skrapade med klöven, nu kom den fina versen om hans liv, han älskade sina memoarer; men så, en dimmig julafton kom jultomtens förslag: “Rudolf, kan du vara snäll, att lysa upp min väg i kväll?” Sen dess är vår renpojk älskad och renarna som detta såg, sjunger nu Rudolfs lovsång: “Din mule kommer vi ihåg!” (text Anders Lindeberg) Rudolf fällde en tår, det gjorde han varje gång han hörde den, tur att lyckan vände i hans liv.
Kören såg att det gick hem och medan Tomtefar tog sig ut till släden igen nu mer stödjande Veterinär Olsson än stödd av densamme och då kören hämtade sina paket, sjöng de trestämmigt; Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara! Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!
Både Tomtefar och Veterinär Olsson föll in i sången och då släden strax lättade dragen av den stolta renen med den röda nosen, ekade sången i minst fem tonarter över Vederslöv.