Del 2 år 2003.
Både Nisse och lille Rudolf skötte sig bra och det bar iväg över jorden i en rasande fart. Plötsligt slog blixten ned i Tomtefar, nja blixt och blixt, det var en tankens blixt som träffade honom och med stor vishet stod det klart för honom att han hade chaufför. Om än det var en liten sådan, så dock en chaufför.
– Kör mot Amerika!
Tomtefar ropade upprymt till Nisse som förvånat tittade upp på sin far.
– Men det är ju dags för Sverige?
Nisse försökte men hade svårt att säga emot, orutinerad som han var.
Ja, Ja det ska vi, vi ska till Sverige, men vi hinner en sväng mot Amerika först förstår du.
Tomtefar hade inte hunnit tala färdigt förrän Rudolf satte sig spikrakt upp i baksätet och skakade på huvudet så att också hela släden skakade.
– Lugn du Rudolf jag ska bara in och hälsa på lite kamrater.
Rudolf frustade och slog med klövarna på sätet. Bäst att lyda tänkte Nisse som ju som sagt inte hade så mycket att säga till om men han tittade bekymrat på Rudolf. När de hade åkt en bit mot Amerika lystes plötsligt hela släden upp. Det var en enorm neonskylt och på den kunde Nisse läsa, ”Himmelska baren, sista glädjen före Amerika.”
– Stanna på parkeringen och vänta på mig, jag kommer strax.
Nisse kunde se att Tomtefar var upprymd när han steg ur släden och banade sig väg mot ingången. Han fick armbåga sig fram bland änglar och profeter. Nisse kände igen ängeln Gabriel, men det var hemskt vad han gick konstigt, och inte hälsade han heller då han gick förbi släden och vingligt tog sig fram samma väg som Tomtefar.
När Tomtefar hade försvunnit in slog Rudolf upprört på sätet igen och nosen blinkade och fradgan stänkte åter. Nisse förstod att det inte var så bra det här så efter en för lång stund beslutade han sig för att smyga sig efter och se vad som var i görningen. Försiktigt närmade han sig dörren och lyckades smita in och gömma sig bakom en tunna som stod på golvet, utan att någon såg honom. Det var varmt och rökigt i lokalen. När han kikade fram såg han Tomtefar stå och trängas med en massa änglar vid en lång bardisk, i handen höll Tomtefar en stor sejdel med julöl och framför honom stod ett par tomma sejdlar och han log som Nisse aldrig hade sett honom le förut. Nisse såg sig omkring, han blev förfärad, överallt satt änglar och drack öl eller något som såg ut som saft fast med paraplyer i, det läcker nog in här när det regnar tänkte han.
Uppe på en scen stod ett gäng glada änglar och spelade på harpor och strax bredvid stod Sirenerkören och sjöng så att det ekade i hela lokalen, det gick knappt att prata så alla skrek till varandra. På golvet framför scenen dansade ett gäng änglar med svarta vingar och i ett hörn av lokalen måste det vara extra varmt, tänkte Nisse, för där stod Astrilds tre nympher och tog av sig kläderna i takt till musiken. Han kände igen dem sen vårfesten men då var det inte så varmt. När han stack upp huvudet lite extra fick han se att det var Bacchus som stod och serverade tillsammans med Bellman från granngården.
Det höga ljudet i lokalen överröstades plötsligt av ett fruktansvärt illskrik från Astrilds döttrar, och Nisse blev så perplex att han reste sig upp bakom tunnan. Astrilds döttrar slutade skrika, höll upp sina kläder framför sig så gott de kunde och pekade med darrande händer mot Nisse samtidigt som de ropade till Tomtefar.
– Är du klok tomtegubbe! Ska du dra med dig Nisse in här, här får han inte vara, o Gud vad vi skäms.
Det är inte var dag någon kallar mig Gud, det var artigt tänkte Bacchus och ingrep resolut.
– Sköt du baren!
Han ropade strängt till Bellman.
– Men låt bli vinet och flörta inte med Fröja.
Han gled elegant fast lite vått under disken, greppade snabbt Tomtefar i skägget och drog honom mot Nisse som han lika elegant greppade, fast i örat och strax flög de båda ut genom dörren. Båda, på magen, plöjde de en gata genom kön med VIP änglar och andra som trodde att de i lugn och ro väntade på sin tur att komma in. I ögonvrån såg han hur flera änglar flaxade förtvivlat med vingarna för att inte tappa balansen. Nisse förstod egentligen inte alls varför han plötsligt befann sig vid släden liggandes på magen bredvid sin far som brummade.
– Vad hade du där inne å göra? Jag hade ju snart kommit ut.
– Skitsnack jag minns 1947.
Far och son tittade på varandra, far med mycket blank blick och sonen med mycket förvånad blick. När de tittade upp stod Bacchus och tittade ner på dem.
– Då fick vi ta nästan hela Olympen till hjälp, till och med Hypnos fick vi upp på benen, och ändå hann det bli morgon i Amerika innan vi hittade den sista adressen.
Tomtefar reste sig grymtande upp med hjälp av Bacchus och steg med uppbjudande av sina sista krafter och sin sista värdighet upp i släden. Rudolf nickade tacksamt mot Bacchus samtidigt som han vinkade åt Drottningen av Saba som med vaggande höfter gick förbi, viftande med ett gåtfullt VIP kort i ena handen och släpandes på David med den andra.
– Kan du svara på varför Tomtefar är så sen i år David?
Sabas drottning tilltalade David, men för första gången var han svarslös.
Strax var de på resa igen och nu styrde Nisse resolut mot Sverige utan att fråga sin far om vägen, Lill Rudolf sträckte ut och snart skulle de säkert ha hämtat in den syndiga tiden igen. Hoppas, tänkte Nisse, bara nu att det inte blir fler överraskningar, hoppas, hoppas. Helt övertygad var han dock inte för Tomtefar hängde oroväckande ut över kanten på släden, men Rudolf hade ett horn i sidan till honom så risken för fall var nog liten. Vi får se så småningom.
Detta var en fortsättning av Åke Berntssons julsaga ”Tomten ramlar ur släden” år 2003.