Ville på Slottet av Åke Berntsson maj 2009
Denna saga handlar om en liten pojke som fanns en gång på ett fult gammalt stenslott. Han hette Wilihamm, som lät lite konstigt, hans mamma hade inte pratat tillräckligt högt med prästen, som var lite döv, så egentligen skulle han heta William, men nu blev det Wilihamm, men det fick vara som det var med det, sa hans mamma, för alla kallade honom Ville i alla fall. Sagan handlar också om en flicka som faktiskt var prinsessa och också fanns en gång, fast för länge sedan, så när Ville fanns, fanns inte prinsessan, fast hon fanns ändå, men ingen av dem finns idag, men som sagt, de fanns förut.
Ville hade inga kamrater. Bara då hans kusiner kom på besök, men det var inte så ofta för de tillhörde något som kallades hovet. Ville och hans mamma var inte nog fina, tyckte de. En gång hade Villes mamma varit fin nog, men det var innan hon träffade Villes pappa som var en vanlig bonde, en rik och klok bonde, men inte dög han åt en prinsessa, för Villes mamma var faktiskt en prinsessa en riktig prinsessa, för hennes pappa var Kung i det här landet. Innan Ville ens hade fötts, så dog hans pappa, så Ville hade aldrig träffat honom, men hans mamma hade berättat jättemycket om honom, hur snäll och god han var.
– Vad bra, sa Kungen till Villes mamma, då han hörde att Villes pappa var död, nu kan du bli prinsessa igen och gifta dig med någon fin person. Men det ville inte Villes mamma, hon ville bara bo på slottet med Ville, Ville var hennes prins. Kungen blev sur, så Ville och hans mamma blev aldrig bjudna till det Stora Slottet inne i staden. Men ibland kom Villes mammas systrar på besök, och deras barn var Villes kusiner. Fast de var tråkiga och pratade konstigt.
– Har du ingen egen häst, frågade de ofta, bara för att retas, det hade Villes mamma sagt, att det var för att retas.
– Så bry dig inte om dem, sa hon, de bara retas. Du behöver inte ha en egen häst när du inte gillar hästar, man behöver faktiskt inte tycka om hästar.
Fast i Slottets stall, en vacker del av det fyrkantiga Slottet, där fanns det massor med olika hästar, en del som de red på, Villes mamma var jätteduktig på att rida och hade en vacker stor svart häst. Den var svartare än det var i stora salen på vintern, tänkte Ville. En del hästar, de flesta faktiskt, användes till att arbeta i jordbruket. Slottet hade stora ägor där de odlade massor med saker och då fick hästarna dra vagnar, två vita hästar som stod i stallet hade bara en fin svart vagn med stora hjul att dra, det var den vagnen som Ville och hans mamma åkte i då de skulle in till staden, men det var inte så ofta, för de trivdes inte där och det var sånt ståhej, alla vinkade och ropade till dem.
– Visa er, visa er, ärad vare Kungen leve Kungen. Ville förstod inte varför de ropade om kungen när de kom åkande och inte förstod han varför de skulle visa sig heller, det var väl inget att se, en pojk som nyss blivit 7 år och hans mamma.
Ville tyckte bättre om att vara i ladugården, den låg strax utanför slottet, så han fick gå över vallgraven, det var en sak som mamma sagt skulle hålla fienden borta. Ville hade aldrig träffat fienden. Vallgraven var fylld med vatten och där fanns faktiskt fisk för den fylldes på från en å som annars rann ut i sjön nedanför slottet. I ladugården fanns det massor med olika djur, tjurar, oxar, kor och kalvar förstås, men också får och lamm, höns och kycklingar liksom flera getter, för den goda ostens skull sa hans mamma, men Ville tyckte inte den var god. Oxarna fick också precis som hästarna hjälpa till i jordbruket med att dra vagnar, plogar och sånt. Villes pappa hade byggt ladugården så den var modern, Ville förstod inte riktigt vad modern betydde, men det hade Valter berättad att den var. Valter var högste man i ladugården och det var han som fick passa Ville då han kom dit. Valter var snäll, fast han luktade konstigt, men det gjorde Ville också, det sa hans mamma alltid, då han kom hem.
– Jasså, du har varit i Ladugården, sa hon varje gång, och varje gång svarade Ville.
– Hur vet du det, mor. Mamma hette mor då man talade, det visste Ville.
– För du luktar som din far. Far var pappa då man talade. Ville tyckte så mycket om detta, att lukta som sin far och varje gång det vankades bad, Ville badade bara på lördagen det gjorde man på den här tiden, så försökte han smita undan med håret för att lukten skulle sitta kvar. På den här tiden fanns det både vuxna och barn som inte badade alls, Ville var avundsjuk på dem. Ville kom aldrig undan hårtvätten, tvålen sved i ögonen, men hans sköterska som hette Fanny lät honom aldrig komma undan. Fanny ville inte ha ovett av Hertiginnan som hon kallade Villes mamma.
Så Ville hade det riktigt bra på det gamla stenslottet, trots att han inte hade några kamrater. Fast det var inte riktigt sant för i ladugården träffade han Valters pojke som var lika gammal och hette Erik, men Erik var tvungen att arbeta nästan jämt, men ibland fick han ledigt så de kunde busa omkring, mest tyckte de om att vara i höet i ladan. Där kunde de gräva gångar och slå kullerbyttor. En annan vän som han hade, var prinsessan, men hon var konstig och ingen kunde se henne fast att hon bott på slottet jättelänge var hon bara 9 år.
Anne hade långt ljust hår och en vit klänning på sig, det hade hon jämt. Första gången Ville träffade henne, var i den stora slottstrappan, som fanns mitt i slottets fina del. Då man kom in genom den stora porten ut mot framsidan, där bron gick över vallgraven, så var det en stor hall där med olika bruna plattor på golvet, om man tittade noga kunde man se att det var en kompass, om man visste vad en kompass var förstås, det visste Ville. Den visade var Norr och Söder. Öster och Väster var eller åt vilket håll man skulle gå för att komma dit. Ville visste det, men han visste inte vad det var, det var inte så bra och veta i alla fall när man bara var sju år sa hans mamma, det är för stora. Trappan var så fin och så mjuk fast inte då man ramlade, då var den hård, men alla hörn var runda och fina. De var slipade av tidens tand, hade Fanny sagt. Inte heller det förstod han men det spelade ingen roll. Han tyckte om att sitta i trappan då den var nyskurad och luktade såpa. Han kunde peta med fingrarna i de små sprickorna och låtsas att det var vägar där han åkte med häst och vagn. En speciell spricka fick vara vägen in till staden och en annan den som de åkte då de åkte till en damm där det fanns stora fiskar, Karpar, som han och några ur tjänstefolket fiskade upp med stora håvar. Ofta var mammas väninnor med och ibland deras fästmän. De vuxna åt mat ifrån en korg och satt på filtar i gräset, tjänstefolket fick nästan krypa för att kunna servera. De vuxna skrattade och fnissade. En spricka var så lång så den gick över hela det trappsteget och då Ville följde den med fingret var det alltid en vuxen som skrek.
– Kryp inte i trappan, men det brydde han sig inte om, om de snubblade på en sjuåring, fick de allt skylla sig själva de vuxna, så liten var han inte.
En dag då han följde sprickor på ett trappsteg blev det liksom vått och kallt omkring honom det kom från ingenstans, det bara kom. Han kom inte för sig att skrika men han satt inbäddad som i ett moln. Det konstiga var att det var en flicka som sa till honom.
– Bli inte rädd, jag är bara ett spöke, en ande. Som om det inte var något att vara rädd för Fanny som alltid skrämde honom för spöken.
– Vem är du, jag ser dig inte, sa han där han satt mitt inne molnet. Han såg att Fanny kom nerför trappen med en stor silverbricka i händerna. Det stod en stor brännvinskaraff och ett glas i slipad kristall på den. Han förstod att det var en skjutskarl som skulle ha sig en värmesup. Han ropade på Fanny, men hon såg inte åt honom. Syntes han inte?
– Jag är prinsessan Anne, jag bodde här förut, jag är syster till din morfars mor. Men jag är bara 9 år.
– Hur kan du vara bara 9 år och varför såg inte Fanny mig? Är jag död? Är jag ett spöke jag med?
– Nej, förstår du, när du är inne i mitt andemoln, då är det bara jag som ser dig och du kan se mig.
– Jag ser dig inte!
– Nej, vänta, det tar lite tid, du måste tänka på mig, gör det. Han tänkte så det knakade på en prinsessa med krona som hete Anne. Och, men, då fick han plötsligt se en söt flicka med blåa ögon som det bara gnistrade omkring, söt var hon alltså, men det skulle han aldrig säga till henne, aldrig, inga sådana barnsligheter. Han visste inte riktigt heller om hon var på riktigt.
– Där ser du jag finns, jag bor i en låda på vinden, så det så. Nu har jag bott här i ganska exakt 100 år, det är mer än dina sju. Hon var jätterolig att prata med och hon visste nästan allt som hänt på slottet och tiden gick jättefort. Plötsligt kom både hans mamma och Fanny till trappan och började ropa och leta efter honom.
– Vi får skicka bud till ladugården, till Valter, han har nog smitit dit. Jag hämtar en tjänare, sa Fanny. Ville ropade till dem, men de reagerade inte, de såg honom inte.
– De ser dig inte förrän du försvinner ur mitt moln. Kom vi springer ner till baksidan av trappan och det gjorde de. Vi ses imorgon eller sen, sa prinsessan och plötsligt var hon borta och vips så fick Fanny syn på honom.
– Var har du varit? Din mamma är jätteorolig.
– Jag har bara varit här nere och lekt lite förstår du, svarade han och skrattade lite med sitt sneda leende. Ett leende som han lärt sig att varken Fanny eller hans mamma kunde stå emot.
– Du din rackarunge, skynda dig upp till din mamma nu. Ville hade mycket i huvudet denna kväll då han försökte sova, spöken? Skulle han tro på det?
– Fannyyyy! Ville ropade så det ekade mellan de brungula tjocka stenväggarna i hans rum och hade inte den stora tunga ekdörren in till Fannys rum stått öppen så hade hon aldrig hört honom. Hon kom tassande på tå, det gjorde hon alltid på kvällen, precis som om hon trodde att han sov.
– Tss, sov nu det börjar bli sent, det är mörkt ute sedan länge.
– Fanny, finns det spöken på riktigt? På riktigt riktigt, menar jag. Fanny suckade vem är det nu som skrämt dig, är det Valters unge? Nej det finns inte spöken på riktigt. Tror jag. Hon var trots allt rädd för att stöta sig med de onda andar som kanske fanns. Så repade hon mod till sig.
– Det är någon som berättat för mig att de sett en skugga av en liten flicka en gång, uppe på vinden, men jag vet inte. Och inte ska du fundera på sådant, sov nu.
– Jag tror att de finns och är snälla. Ville suckade nöjt och strax sov han så att Fanny som suttit kvar på sängkanten och pillat på de vackra spetsöglorna i hans lakan, som hon alltid gjorde för att fördriva tiden tills Ville somnade, kunde stoppa om honom ordentligt. Hon undrade om hon någonsin skulle kunna sy så fina lakan och av finaste lin var de dessutom. När hon vände sig om för att gå in till sig, tyckte hon att något drog förbi hennes kind, det var inte alls obehagligt. Nu skenar min fantasi igen, sa hon viskande till sig själv.
Det var en vanlig tråkig dag och Ville riktigt längtade efter att få träffa prinsessan igen. Men han fick längta ända till eftermiddagen då hon plötsligt stod framför honom.
– Stig in i mitt andemoln så vi kan prata, viskade hon. Det gjorde Ville gärna och plötsligt var han försvunnen, ingen såg honom. Men han såg den söta prinsessan.
– Vet du vad? Vet du vad jag gjorde när jag var sju år?
– Nej, berätta. Ville var alltid nyfiken.
– Jag åkte kälke här i trappan.
– Nä, det får jag aldrig för mamma, aldrig i livet. Är det inte farligt föresten. En del saker var farliga det visste han, farliga saker gjorde ont, det hade han också känt. Han var rädd för farliga saker.
– Inte då, jo lite, men det är roligt, jätteroligt. Hon log. Ska jag visa dig?
– Ja, visa kan du ju alltid, det kan inte vara så farligt. Bara ingen ser oss?
– Nej ingen ser oss i mitt andemoln.
– Vi ska bara rulla ihop mattan som ligger där uppe, kom!
Ovanför trappan låg en äkta matta den var från Österlandet, långt borta. Den var röd med många olika stjärnor i blått och vitt. Vita stjärnor hade han sett på himmelen men inga blå och hans mamma sa att det var bara fantasistjärnor, men Fanny sa att man aldrig visste hur de var i Österlandet förrän man kommit dit. Det fanns så mycket konstigt i världen sa hon.
Ville hoppade ur andemolnet och såg sig omkring, ingen hade sett honom och ingen såg när han rullade ihop mattan.
– Inte för hårt viskade prinsessan i hans öra, inte för hårt för sen ska du sätta dig på den uppe vid kanten och vika upp framkanten så det blir som en kälke. Lika bra jag visar och både Ville och mattan försvann in i andemolnet.
– Prinsessan Anne visade och satte sig längst fram, drog till sig kanten på mattrullen och vek upp den så att mattan blev som en kälke. Hon sa till Ville att sätta sig bakom och strax åkte de i superfart nerför den slitna stentrappan. När de i en rasande fart kom till trappans slut ramlade Ville av med en kullerbytta, han slog sig lite men det brydde han sig inte om, detta var roligt.
– En gång till! Det blev bara inte en gång till utan många gånger, det var så roligt. En gång höll de på att köra rakt på en fin herre som kom in genom dörren. Då fick de snabbt dra undan mattan så han inte snubblade, för den syntes ju inte och inte Ville heller, det var nära att de hade blivit upptäckta. En gång då de för fyrtioförsta gången släpade upp mattan. Fick de se husmor som stod och stirrade i golvet ovanför trappan.
– Var är mattan muttrade hon, vem har tagit mattan. Hon rusade iväg för att ställa till spektakel för tjänarna, någon måste veta, för det var inte städdag idag, så mattan skulle ligga där.
– Bäst vi slutar! Prinsessan och Ville rullade snabbt ut mattan och vips så drog hon undan andemolnet och mattan låg där igen. Precis då kom husmor ut från biblioteket med en tjänare som hon höll i ett stadigt tag i örat. Han skrek och muttrade.
– Jag har inte tagit mattan, jag lovar, jag har plockat böcker hela dagen, Aj! De ska sorteras har Hertiginnan sagt.
– Det är säkert du, titta, var är mattan? Hon brydde sig inte om att titta själv på golvet, hon hade fullt sjå med att släpa den stackars tjänaren i örat.
– Men den är ju där! Ser inte husmor det, ingen har tagit den. Husmor stirrade först på mattan sedan på tjänaren igen på mattan och så på tjänaren.
– Aha, nu blev hon riktigt arg och högröd i ansiktet. Jasså! Det behagas att drivas med mig. Det skall ni inte göra ostraffat. Hon nästan kastade iväg tjänaren, som inte var så stor, över golvet. Säg du till dina gelikar att detta kommer ni inte undan med. Ville och prinsessan såg henne muttrande och bekymrad försvinna in i ett av sovrummen. De skrattade gott, men tyckte synd om tjänaren.
– Precis då ringde matklockan och det var bäst att skynda. De försvann nerför trappan och bakom den släppte prinsessan ut honom ur andemolnet då ingen såg på, och vips var han framme igen. Då han gick förbi trappan in mot matsalen såg han andemolnet mitt i trappan, man kunde se det om man tänkte på det.
– Men god dag, sa hans mamma då han kom in i matsalen och satte sig vid bordet. Hans mamma satt vid ena änden av det långa ekbordet och Ville satt vid den andra. Det var bara för att de var finast på slottet de var tvungna att sitta så långt ifrån varandra. På kvällarna då de inte hade gäster satt de ihop med Fanny och åt i köket istället. Där var det inte en massa höga ljusstakar i silver ivägen. Fast Ville tyckte om ljusen, de var av vax och det rann mycket ifrån dem. Vaxet bildade massor med mönster då det droppade på bordet och Ville kunde se olika figurer med sin fantasi. När de stora pratat en stund nästan ropade hans mamma till honom.
– Var har du varit idag Ville? Vi har inte sett till dig. Har du varit hos Valter? Fast det luktar inte så.
– Nej, sa Ville med sitt leende på läpparna. Jag har varit i bergen och åkt kälke.
De vuxna skrattade åt hans fantasi.