Ekorrens död eller Cirkus Mossen. En novell av Åke

Jag, Larsarus och Hoffen, skulle starta cirkus. Inspirerade av de olika cirkusar som med jämna mellanrum kom till vår lilla stad. Vi tyckte att vi hade alla förutsättningar att lyckas. Själv var jag redan då en god administratör och fixare, bänkar, tak och manege var redan ordnat. Larsarus, omdöpt från Lars-Gunnar efter att vi hört berättelsen om honom under söndagsskolan, var grymheten själv. Ingen vågade ens tänka på att reta honom eller säga emot honom. Hoffen visade redan då sitt bollsinne och vi förstod att han skulle bli något stort. Redan då, som sexåring, jonglerade han med fyra bollar. Efteråt har jag funderat på om han någonsin i Las Vegas gjorde bättre föreställningar än de han gjorde i Tomaslundens källare.

Nedanför och väl synligt från bostadsområdet, där vi bodde, låg trekantsskogen. En ogallrad mosse bevuxen med den sorts krokiga tallar – som är så typiska för gamla uttorkade mossor. Där mitt i skogen, hade jag med stolthet byggt vår cirkus. Cirkus Mossen med bänkrader av sockerlådor, en manege omgärdad av gamla bildäck och en ridå tillverkad av slitna jutesäckar.

Endast några små detaljer återstod, program och publik. Detta satt vi nu i trappan och dryftade, jag den grymme och jonglören.

–            Dig har ju alla sett, sa Larsarus vänd till Hoffen.

–            Vi måste ha något annat, något sensationellt, ett spektakel, fortsatte Larsarus.

Han använde de ord han hört på cirkus.

–            Jag är snäll, infogade Hoffen, du Larsarus får göra något grymt.

Plötsligt stelnade Larsarus till, ett ondskans drag syntes i hans ansikte.

–            Jag vet, sa han, vi dödar en Ekorre, det är grymt.

Då i mitten på femtiotalet var det enkelt att fånga ekorrar, det räckte med en musfälla, uppspikad i ett träd, laddad med en nötbit. De dog inte, de skadades inte ens, de bara fastnade.

–            Det är grymt men äckligt, sa Hoffen, nästan gråtfärdig. Men han förstod redan då att döden skulle väcka sensation. Idag kör han svärd igenom sin förtjusande hustru, varje dag, i Las Vegas.

–            Visst, sa jag förnöjt. Vi hänger upp en levande Ekorre i svansen och sen, kastar du Larsarus, först kottar på den så att den plågas och så dödar du den med en sten.

–            Grymt, sa Larsarus, så gör vi.

Antagligen var det solnedgångens ljus, men visst tyckte jag att han hade ett sataniskt drag i ansiktet.

Den kvällen, tror jag, att vi hade svårt att somna av upphetsning allihop, och när vi väl gjorde det drömde vi säkert om ekorrar och döden.

På söndagsmorgonen var jag först uppe och ute av alla. I lugn och ro, ville jag ordna det sista med cirkusen. Ekorren skulle också infångas. När Larsarus och Hoffen så kom, satt en förskräckt Ekorre i en spann med lock.

–            Stackare, sa Larsarus när han tittade ner i spannen.

Nu när allvaret närmade sig, var han mer blek än satanisk. Tåren som föll från Hoffens kind, ner på ekorren, var det enda som bjöds honom som en sista måltid. Så här efteråt undrar man om Larsarus bromsar in sin taxibil då det springer upp en ekorre på vägen, eller om Hoffen gråter i Las Vegas när han kör svärdet genom frun.

–            Är vi klara, sa Hoffen när han samlat sig, jag har mina bollar, har du din sten och dina kottar?

–            Ja, sa Larsarus, jag hämtar publiken.

Jag skyndade mig att göra Ekorren i ordning.

Larsarus hämtade publiken, hämtade var rätt ord, för vad han gjorde var att skrämma dit ”Hildas ungar” alla elva med var sin femöring till entrén. Femtiofem ettöres kola, vilken dagsförtjänst. När publiken satt sig tillrätta på sockerlådorna, började Hoffen att jonglera, han uppträdde med en iver och en intensitet som vi sällan tidigare hade skådat. Kortare föreställning hade vi heller aldrig sett honom utföra, kanske ville han förkorta Ekorrens tid i dödscellen.

Larsarus var blek, händerna var fulla med kottar, ridån drogs undan, upphängd i svansen i en gammal resårsäng, sprattlade och gnällde Ekorren av dödsångest. Lite hes tycktes Ekorren, men vem vet hur en ekorre låter när han ställs, förlåt, hängs framför den grymme Larsarus.

Larsarus kastade med en oanad träffsäkerhet, Ekorren sprattlade och skrek vid varje träff. När stenen kom fram, spydde Hildas mellersta, ja han kallades faktiskt så, reste sig och rusade hemåt. De andra tio satt kvar för att visa att de inte var så barnsliga som han.

Larsarus kastade gatstenen, sängens fjädrar sjöng när han missade, Ekorren skrek och sprattlade. Nu spydde även Hoffen, ”Hildas ungar” svettades.

–       Fa-an, sa Larsarus och gick fram för att plocka upp stenen och göra om kastet.

Då, som genom ett trollslag, stod Hilda där. Min far och mor, Larsarus far och Hoffens mamma kom strax efter. Hildas mellersta, nu uppkrupen i Hildas famn, blek och nästan uppslukad av hennes barm, hade rusat till Ekorrens hjälp.

–       Vad i helvete gör ni! Skrek Hilda i falsett, här fanns inte tid till religiösa hänsyn, nu gällde det att rädda liv.

Min far som är av den lugnare sorten, och dessutom inte kände igen sin son som djurplågare, gick lugnt fram och studerade ekorren, som nu hängde slak och tyst.

–       Var har du Ekorren? Frågade han.

Den hänger ju där, död. Tycktes allas miner säga.

–       Där, sa jag och pekade på spannen.

Far lyfte på locket och en pigg otörstig Ekorre, hoppade ur dödscellen och kilade upp i närmaste tall och försvann. Far började skratta och rufsade mig i håret.

–       Din lille fixare, det var därför du plockade upp den överkörda ekorren på vägen i morse. Och här hänger den nu som en sprattelgubbe i min bästa björntråd.

Alla skrattade befriat, utom Larsarus, när han plockade upp stenen efter missen, kissade han på sig av rädsla, och det var sannerligen inget en sexåring skrattade åt 1955.

När vi satt i eftermiddagssolen, på trappan och åt kola, var vi åter rätt nöjda, jag, Larsarus och Hoffen.

Det här inlägget postades i HISTORIER. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *