Författararkiv: Åke Berntsson

I aprils jord så kall och grå, lägger vi knölar i rader små, fast vinden nyper och fingrar fryser drömmer jag om skördar när sommarsol lyser, inte ser de mycket ut för världen, men livet börjar ofta i färden.

I dike slängd, ingen ro, hämtas när, hämtar  vem, vad blir det av om ingen vill, förtvina i ensamhet, så blir det.

Bär din krona med stolthet, oavsett hur den ser ut, sök inte att dölja den under gycklarens bjällerkrans, spegla dig inte i annans glans, nej stig av dess svans, stig av i rättan tid.

Följ inte efter när stora vägen svänger, titta i din karta, din tanke och följ den oavsett vart den bär. Låt inte andra skapa dina tankar.

Till skogs för att möta våren med flit, men visst är det ett slit, inga blommor nära men snart kommer sommaren med prakt, det vänder och allt ges i överflöd.

Med unga fötter på vandring jagas de gamla och trötta, men en dag har de gått sin vandring, även de, mellan nu och då, mellan ljus och ljus, ingen går mot mörkret alla går mot ljuset, men olika.

Att stå på stubbe blå är allt ett sjå, inget för alla inget för dig, men  den lille pojken han vet inget annat han.

Viskande vingar i nattens bris, ljus som dansar i evig pris, osynligt men nära, en skyddande hand, änglar vandrar i ditt eget land.

Liten och knappt synas men klok ändå, när föds en tanke och hur växer den sig stark, näring och åter näring, för att den skall finnas, tanken, måste någon se den.

Att stå emot, att inte svikta, att inte böja ryggen, är naturens dygd. Lögn, svek och bedrägeri kommer från böjda ryggar!