Åke Berntsson's Blog

Träkolens hjärta slår utan ord, bränner sitt minne i köttets blod, en flyktig låga,  ger ett evigt spår, i askans rest finns något kvar, kanske.

I midsommarljus vaktar han sin broder, troget för framtida lugn, låt själen vila, låt själen få ro, se framåt, möt det nya i sommarens ljus.

Då växtligheten spirar, då står den där, för dörren, midsommar med sina väsen fördolda, i sinne men också i redan, aldrig går du säker i sommarljuset, när helst blir du rövad bort, förförd och förlorad för livets rest, sko dig och spring över hagar, skyndsamt, spring dig fri eller stanna och låt dig fångas, ditt eget val du människa.

Ur mörkret steg det, ett monster ingen sett ingen hört förut, det gick med steg som krossa mark och människa, dess själ är av järn och av vrede stark, hotad sätter den sig i rörelse i ett kall och över lik.

 Några pallkragar drömmer om skepp, staplade som misslyckanden i skymning, Stolen stirrar, en trasig rygg i tiden, utan tyngd, utan kropp, inget hopp, destruktion, destruktion, ända in i helvetet. Sockersött.

Gräv du fattige, gräv med vad du har, misströsta inte, du finner ditt guld, en dag.

I höjd där tankar frysa till glas, bryter vingslag tidens fas, under fjäder, eld och stoft, blicken vrider jordens doft, känner du ej vind, men svar, dit örnen svävar, tung och klar.

Billigt dåligt, dyrt och fint, vem vll vara billig när alla vill vara dyra och unika, ingen vanlig, ingen sned ingen utanför, kampanj så försvinner det en stund, men kommer tillbaka, eller inte.

Ej fallen, inte än, nu full av liv,

Ett tyst men stadigt tidsarkiv,

Den viskar, 

Stå när världen går, för rötter bär där styrkan står.