Dag nittio av trehundrasextiofem

Månen drar i havet; kom hit, men havet räds och håller emot men tvingas att böja sig. Lys solen lys mig upp! ropar månen, vi skrämmer böljan och hotar fiskaren,  låt oss hjälpas åt, vi ger ingen frid ingen ro, vrid dig människobarn i din bädd, vrid dig. Bort romantik, bort, bort, ingen vill ha dig, din tid är förbi, elände och död är det nya, elände och död. 

Det här inlägget postades i 365 Dagar. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *