Etthundrafemtioett av trehundrasextiofem

Nu går klockans timmar alltmer mot mörker, nu tystnar sakta dagens röster, skuggor växer djupare, en viskning bärs i natten, som om tiden själv vill sova.

Det här inlägget postades i 365 Dagar. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *