.– Inte visste jag att du var så jävla dum!
– Vem faan är far till den? Vem är far till horungen?
– Du älskling, och det vet du, vem skulle det annars vara, du tror väl inte att jag………?
– Det är klart! Det har hänt förr, det vet jag, så försök inte, försök inte ditt jävla luder, försök inte! Han visste såväl att det inte var sant, men panikångesten inom honom skrek åt honom att slå sig ut, det pockade i hela kroppen.
På ett orättvist sätt, tyckte Anna att hela rummet hjälpte honom att skrika åt henne. Hon hade aldrig tyckt om sitt eget hem, det var inte hennes hem, inget hade hon egentligen fått välja, inte ens hjälpa till att välja. Allt skulle passa in hans sjukdoms millimetrar och raka linjer. Visst hade hon älskat honom en gång, men det var för länge sedan, inte så många år, bara tre, men det var tre långa tunga år år, mycket långa år. Rädd för honom, hade hon varit sedan denna morgon då hans högra knytnäve slog henne medvetslös. Detta påmindes hon om varje morgon, det vita ärret över ögonbrynet lyste vitare än hennes nu så ljusa och glåmiga hud. Hon levde bara för det barn som låg bakom slaget. Denna morgon hade hon glatt berättat för honom att hon var med barn men skräcken på något sätt så snart hans ögon svartnade, det gjorde de alltid före ett slag, det hade hon nu dyrt fått lära sig, ingen bra kunskap brukade hon tänka. Hon var faktiskt innerligt tacksam för att det första slaget kom just då, den där morgonen, hon var tacksam att det tog så att hela ögonbrynet sprack, och att hon blev medvetslös, hon var tacksam. Han var tvungen att ringa om hjälp, gråtande och hysterisk ringde han. Ambulansen hade hittat henne i hallen, bredvid det strama skrivbordet, med ett modernt ramverk av aluminium, med vassa hörn. Det var blod på skrivbordets ena hörn, Anna var naken och hade ett badlakan i handen, på väg från duschen. Hon hade halkat sa han till ambulansmännen och de trodde honom, det syntes tydligt att hon hade halkat på väg från duschen. På sjukhuset grät han i förtvivlan för att hon inte ville vakna. Personalen led med honom, vilken omtänksam och kärleksfull man. Alltid då han bad om förlåtelse så grät han förlåtelse som hon alltid gav honom, varför visste hon inte men det var en förlåtelse för att kunna ta emot mer stryk, mera slag. Men glädjen denna gång var för att hon visste att så snart hon berättat för läkaren att hon var gravid, då skulle han inte kunna slå bort barnet från henne. Han var för feg för det, risker ville han inte ta, det visste hon, allt han gjorde var riskfritt. Det var sent på morgonen då hon vaknade upp den gången, han satt rödgråten vid hennes säng. Hon vågade inte säga något hon ville inte vakna riktigt, det var så lugnt och så tryggt att ligga där. Han talade om för henne att hon hade ramlat i hallen, hon sa att hon inget mindes, inget alls, men hon mindes och bevarade det i sinnet.
– Förlåt viskade han, förlåt, han var livrädd och ångerfull. Hon log emot honom, det är bra älskling, det är bra, hade hon sagt. En ramsa som hon sedan skulle få anledning att upprepa många gånger under de två kommande åren.
I två år hade han hållit deras barn Felicia som gisslan. Hon fick inte gå någonstans, han vaktade henne och barnet överallt. Det var hon sitt älskade barn och TV som blev hennes vardag. Långa promenader tillhörde också dagen, men aldrig hon ensam, bara i sällskap med honom. Konstigt att han är så stolt över horungen, tänkte hon, där han gick likt en tupp med barnvagnen före sig.
Hon log inom sig den tidiga morgon då deras dotter Felicia vaknade skrikande och hostande, hon hostade så att hon förlorade medvetandet. Kikhostan hade utvecklat sig till ett allvarligt stadie, var vad läkaren sa, då de kom in till akuten någon halvtimma senare. Detta är allvarligt, jag förstår inte varför medicinen inte tagit, men nu ligger hon i respirator och jag förelår att ni byts om att vaka hos henne. Medicinen hade Anna noggrant spolat ner varje gång, hon riskerade sin älskade dotters liv för att rädda både hennes och sitt eget. Det var bara en tidsfråga då hans okontrollerade ilska skulle gå ut även över Felicia hon fruktade för vad han kunde göra. Hon visste att han måste vara på fabriken på morgonen och hon såg att hans ansikte fick ett bekymrat drag kontrollen försvann, ängesten låg på lur.
– Stanna du älskling, var han tvungen att säga, stanna du, så kommer jag då jag startat upp fabriken så kan du vila, jag skyndar mig. Han var rädd för att lämna henne ensam i en trygg miljö där han inte kunde ingripa. Hon log mot Felicia då han lämnade rummet, min lilla skyddsängel kom det över hennes läppar.
Efter fem minuter ringde hon på klockan och med tårar i ögonen bad hon att få tala med läkaren. Trots ronden så kom han strax in till henne, han skulle bli sittande en timma tillsammans med en sköterska som han kallat in som medhörande. En timma tog det för henne att i stort berätta vad som hänt henne under närmare tre år och läkaren som kallat dit hennes journal såg att varje huvudskada, varje armbrott stämde med hennes berättelse, som hon tog stöd för i en sliten liten dagbok som hon haft all sjå att gömma undan. Läkaren såg att varje besök av henne och barnet, alltid skett i hennes mans närvaro. Han ville ringa polisen, vilket han var skyldig att göra, men det ville hon inte, inte nu, det var inte dags, men Läkaren ringde polisen och informerade att han skulle komma dit för en anmälan om misshandel i hemmet, men att det skulle dröja ett par timmar, var han vänlig att bestämma. De bestämde att Läkaren och sjuksköterskan skulle se till att hennes man blev kvar på sjukhuset medan de hjälpte henne hem för att hämta Felicias och hennes saker.
Strax efter att han kommit tillbaka från fabriken och gett henne viskande instruktioner att stanna kvar på sjukhuset, för annars, hans ögon var svarta.
– Det är ditt fel. Fortsatte han att viska. Ditt fel att min dotter kan dö. Nu var det inte horunge längre utan hans dotter. Faktiskt så log hon inom sig.
Jag mår inte bra, hon hostade till och slog i golvet. Hon brydde sig inte om att det gjorde ont. Sköterskan tittade upp från kuvösen och skyndade fram till henne.
Hon är utmattad, stackars liten. Snart kördes hon in på en bår i ett undersökningsrum. Snart fick han meddelande om att hon vaknat upp och fått något lugnande och att hon nu sov och att de skulle ta en del prov då hon vaknade, han skulle få veta. Gulligt av honom att se till sin dotter. Vad söt hon var, pappa upp i dagen.
Bara tio minuter efter att hon svimmat, var hon och Läkaren på väg mot lägenheten i Läkarens bil och efter dem följde en Vaktmästare i en liten vit Pickup. Polisen var åter informerad och Läkaren skulle sedan köra henne direkt dit efteråt för förhör och anmälan. Hon plockade fram alla sina saker och Läkaren och Vaktmästaren bar ner i bilarna för fullt. Hon tog så mycket hon kunde. Det var nu inte så mycket, hon hade inte fått köpa, eller rättare, han hade inte köpt så mycket till dem, allt fick rum där bak i Vaktmästarens lilla Pickup, Länssjukhuset stod det på sidan. När de var färdiga bad Anna om att få vara ensam en stund i lägenheten. Hon såg att Läkaren förstod men han nickade bara men begärde bestämt att få stanna i Felicias rum för han ville inget se, han ville inte ha något att ljuga om. Han skickade iväg Vaktmästaren med Pickupen. Han fick stanna och där inifrån hörde han och faktiskt njöt över hur Anna metodisk slog sönder allt som gick att slå sönder. Hur många tjänstefel han begått idag visste han inte, men strunt samma.
Han kände en oro i kroppen efter en stund och snart var han på väg ut till avdelningen där han fick beskedet av en icke invigd sköterska att hans fru var hemskickad sedan länge. Hon tog en taxi trodde hon. På väg upp för trappen till deras lägenhet hörde han en smäll, en kraftig smäll, hela det lilla tvåfamiljshuset skakade till. Det var det exklusiva stora danska vitrinskåpet med alla hans idrottspriser som föll i golvet, men det visste han först då han hastigt steg innanför tröskeln. I samma ögonblick som han kom, ringde Läkaren viskande, mycket viskande till polisen, de lovade komma.
– Inte visste jag att du var så här jävla dum! Hans högra hand var uppe färdig för slag. Sedan ångrade han sig och rusade ut i köket för att titta där också. Den som kunde ställa till så mycket på så kort tid, var fylld av hat och fullständigt orädd, men det förstod han inte, han förstod inte att hans lilla rådjur mäktade detta. Det mesta var utspritt på husets baksida, alla lådor var tömda rakt ut genom köksfönstret. Högröd rusade han tillbaka mot vardagsrummet och in i sovrummet. Alla hans kläder var genomstuckna av en kniv. Alla textilier också. Alla möbler var sönderslagna eller huggna i, när han åter såg sina älskade bucklor och priser, en del förstörda, så rann sinnet och han rusade mot henne. Inte ett steg hon tog, inte en blinkning och han hejdade sig i sitt slag.
– Din förbannade hora, du ska inte tro att du skall få med dig din dotter härifrån. Din förbannade hora, din horunge skall du aldrig få tillbaka.
Lugnt tittade hon på sin klocka.
– Just nu blir hon omhändertagen av socialen och flyttad till ett annat sjukhus, hon är utanför din räckvidd. Hon ljög utan att blinka. Hela hon njöt fast hon visste att det var en lek med döden.
– Du, jag räddade dig, vad tror du att det ska bli av dig din förbannade hora? Vad tror du? Han skrek rakt ut samtidigt som han tryckte upp dörren till Felicias rum. Läkaren hade förstått detta och stod i skydd bakom dörren.
– Jasså, detta rummet har du inte rört, du tror väl för helvete inte att du ska få med dig något, tror du det din idiot. Nu var han på väg mot henne med höjd hand, men det blev inget slag nu heller. Läkaren hade nu fått full utsikt till hallen genom dörrspringan där han stod bakom den öppna dörren, beredd att rycka in.
– Jag drog dig ur Bangkoks skit, utfattig var du, din otacksamma förbannade jävla hora. Du kommer att bli utvisad utan din horunge, det ska jag ordna. Han slog mot henne men missade med avsikt. Han ville bara se henne backa. Men det gjorde inte Gewalin inte mer nu. Inte ens sitt namn hade han låtit henne behålla. Men nu försvann Anna ur hennes sinne för alltid.
– Dina fattiga föräldrar hur mycket pengar har jag inte skickat till dem, va? Hur mycket, ditt otacksamma luder?
– 150 kr i månaden! Hon blinkade inte ens men han ryggade, inte inför upplysningen utan för att hon vågade svara. Plötsligt exploderade han, men han valde att slå näven i väggen. Det var inte smärtan som fick honom att gråta, men sakta kom tårarna, hulkande bad han henne plötsligt att stanna kvar.
– Aldrig inte en minut till stannar jag här. Han tog tag i hennes arm och tittade med sin ömkliga uppsyn på henne. Hon log överseende mot honom och skakade på huvudet, samtidigt som hon hörde polisbilen komma och Läkaren kom ut ur Felicias rum. Nu var han chockad, hade det funnits ett vittne. Aggressiviteten rusade upp inom honom igen och han tog ett steg fram mot Läkaren, för att sedan hostande sjunka ihop på golvet. Läkarens knä hade landat där det gör som mest nytta.
– Precis då Gewalin och läkaren tog de sista stegen nerför trappen mötte de polisen. Båda försäkrade att allt var under kontroll och att de nu skulle köra direkt till stationen för en anmälan, han hade inte ställt till något bråk eftersom Läkaren var med, ljög de unisont. Poliserna förstod att han skulle komma att häktas senare men just nu tog de hellre sikte på nästa fall. De sa artigt adjö och knappt hade polisen hunnit in i bilen förrän Gewalin och Läkaren brast ut i skratt, ett skratt av befrielse.
– Förlåt att jag sparkade till honom men det kom automatiskt, jag rådde inte för det. Han såg in i hennes vackra ögon. Efter polisen, bjuder jag på middag, vi måste bara titta till Felicia först, men det är ingen fara med henne, då hade de ringt mig. Hon log ett vänligt leende mot honom, samtidigt som hon kostade på sig att vinka upp mot sin man som nu stod gråtande i fönstret. Hon tackade Gud för att hon träffat just denna Läkare på sjukhuset.
– Inte visste jag att du var så klok och vänlig.