Tomten ramlar ur släden 2014

Det var Rudolf som ringde i klockan, inte stilla och vackert utan hårt och lite krävande. Anastasia tittade på Tomtenisse där de satt längst fram i släden på väg mot nästa adress, för hon hade aldrig hört klockan förut. Det är matklockan, sa Tomtenisse utan att vänta på frågan. Rudolf hade sovit sig till en illa hunger och krävde nu mat, kände han inte till och med revbenen? Så mager var han bliven.

Tomtefar reste sig ur sin sömn, inte så mycket av ringsignalen som av ordet mat. Tomtenisse! Styr mot ”Himmelska Baren” Ack nej! Ack nej! tänkte Tomtenisse, men sen sken han upp och vände sig mot Tomtefar. Det går inte, där är vi portförbjudna! Tack och lov tänkte han också men sa inget högt. Tomtefar muttrade något om rasism, men glömde kanske något om Bacchus. Då får det bli Riksdagshusets Matsal, där är maten subventionerad, mot Sverige. Strax landade Lill-Rudolf elegant på det vackra koppartaket, förlåt, papptaket, pengarna räckte ju inte. Kan vi verkligen gå in här? Tomtenisse var som vanligt lite orolig när Tomtefar dundrade fram, speciellt nu då det inte bara var Tomtefar, Tomtenisse och Anastasia som dundrade fram, utan nu också två utsvultna renar i släptåg. De mer ramlade än gick nerför den branta trappan till matsalen. Förvånat stannade de upp nedanför trappan. Här borde varit tomt en julafton, men icke, fullt med folk som förberedde sig för val, vilket en gråtande, kanske snart arbetslös Romson, proklamerade för dem. Gott, sa Tomtefar, Val är gott, lite som hästkött. Nej! Tomtenisse drog honom i armen, inte Valkött, det är förbjudet, det ska bli nyval, folket är inte överens med Socialdemokraterna.

Alla i matsalen, med det passande fantasifulla namnet ”Riksdagen”, satt nu vända mot bullret borta vid trappan till taket; Tomten, började det viskas. De första som upphöjde sin röst var, Karin Rågsjö och Jan Lindholm som på en konstig blandning av Samiska och Jiddisch upphöjde sina röster till ett märkligt ”TomBrawnten!” Rosanna Dinamarca höjde näven och skrek ”Du är inte min Tomte!”. Ska tänka på det, tänkte Tomtefar. Statsminister Löfven kom rusande längs vänsterkanten av matsalen, han hade förstått att nu var det läge för förhandlingar, här gällde det att sno åt sig. När han rände förbi de blå borden, höjde alla unisont näven och skrek ”Du är inte vår statsminister.” En med snelugg hade svårt att hålla näven knuten. Från söder hördes en röst, Tomten är svensk, så det så! Han bara bor på Nordpolen, men han är svensk. Inte Same! Löfven for de sista metrarna över det vackra golvet likt en sämre surfare och slog stopp med hela ansiktet i Rudolfs päls. Rudolf fnyste. Hö! Sa Tomten. Det är Tomten sa flera, han pratar som Tomten. Hö! Hö! sa Tomten igen, vi behöver hö till renarna, och vatten! Löfven MBL förhandlade inte om detta utan pekade på Anders Utbult som med pennan i högsta hugg jagat efter Löfven ifall han behövde ett tal. Ge dig av till Hovstallet och hämta hö till Renarna, bums, hälsa från statsministern. Ta med dig någon från Säpo för säkerhets skull! Det kan vara tungt att bära! Han log åt sig själv. Vill Tomtefar ha något att äta och dricka? Det kan jag som Statsminister ordna. Vid ordet dricka steg mungiporna på Tomtefar och sjönk på Tomtenisse. Sups det i Riksdagen? undrade den sistnämnde. Han hade trott att han äntligen kommit till en fristad.

Här sups något förskräckligt! Det var Göran Hägglund som släpat sig fram på dåliga opinionssiffror till Tomtefar! Strax efter kom Miljöpartisten Helena Leander, som hört något om sprit och förfärats, medlem som hon var i Riksdagens nykterhetsgrupp, en grupp som samlas då och då och är nyktra, också kallad länkarna, av belackarna. Belackarna har hängt i sedan den gamle Eskatologen Ekman första gången blev dess ordförande på 1890-talet. Supa här får de, det var Helena som tog till orda, men den vackra Juno på väggen, hon fick stryka på foten, för någon Socialdemokratisk feminists skull; men vi då som gillar det vackra. Vi som gillade vår tuttaval. Hänsyn till utländska gäster. Hon fnyste. Tomtefar som träffat Gudinnan Juno mer än en gång tyckte nog att Helena var lite lik Gudinnan Juno. Tomtefar tittade snällt på henne, han tyckte också om det vackra. Fast egentligen insåg han att om någon snabbt skulle bjuda på en öl så var det hon. Mycket riktigt, hon föll för hans törstiga blick och sa; Vill Tomtefar ha en öl? Ja, tack sa Tomtefar med nu ännu törstigare ögon. Hon ropade rakt ut till serveringen; Skynda hit med Öl, Tomtefar törstar! Vi hungrar också, sa Tomtenisse som nu intagit en övervakningsposition bredvid några Säpogubbar som tyckte de skulle bevaka Julen så inget hände med den. Strax hade det ordnats, på Hägglunds order, ett vackert dukat bord. Likt ett altare fast lite överdådigt som i en Katolsk kyrka. Trots allt var det mesta som serverades valfläsk fast i inlindad form. Ölen kom strax före och därefter maten, den ordning som Tomtefar föredrog. Framför altaret samlades nu alltmer riksdagsmän och andra, väl säkra på att det skulle bli julklappsutdelning, bara Tomtefar fick äta i lugn och ro. Det var sällan Tomtefar åt i lugn och ro.

En stilla doft av landet spred sig i matsalen, det var få Riksdagsmän som kände igen doften, men, det var bara Utbult som var tillbaka från Hovstallet med hö till renarna. Visst hade höet ett stänk av guld i färgen; kungligt. Både Rudolf och Lill-Rudolf for iväg mot hötappen, svultna som de var. Tomtefar blev ledsen av hödoften, den påminde honom om hemma, han ville tillbaka till Tomtemor, stugan och stallet. Riksdagsmännen tog Tomtefars tårar som ett tecken på att han inte var nöjd och med stor hastighet kom det fram mer mat och öl till bordet. Tomtefar märkte detta och grät en skvätt till. Mycket riktigt, det genererade ännu mera öl. Tomten sken upp; Nisse hämta säcken i släden, dags för att dela ut lite klappar. Tomtefar var så glad av ölen att han ansåg att Riksdagsfolket varit snälla under året och behövde lite klappar. Detta var en av Tomtefars livslögner, att folk var snälla. Tomtenisse slängde till Tomtefar säcken och satte sig ner igen bredvid Anastasia och fortsatte att äta. Anastasia hade inte varit så hungrig sedan barnhemstiden, men när Riksdagens berömda ärtsoppa kom fram på bordet fick det var nog. Hon kände inte till Erik den fjortonde, men en viss försiktighet, sa hennes intuition, att hon skulle iakta. Hon förbannade också Putin och tänkte på sina kamrater.

Ho, Ho sa Tomtefar, och tittade på Reinfeld som kommit släpandes fram till bordet. Du min unge man, du behöver en kofta och ett par tofflor när du nu ska dra dig tillbaka till hemmets lugna vrå. Anders Borg tittade försiktigt fram bakom axeln på Reinfeld, trånande, Du, hoade Tomtefar; det får bli ett par vandringskor, bra att ha i Alperna. Nu var Löfven mäkta irriterad på högern som trängde sig fram och sökte sno åt sig, trots att de förlorat valet, han tog fram den vassa armbågen och sa, Skyll er själva, de for liksom iväg lite grann åt det hållet där han stod, han som knappt kunde hålla handen stängd, hade han inte varit väl stöttad av folket hade han ramlat ikull. Löfven tänkte inte vänta på Tomtefars val, nej han föreslog att han skulle få folkets förtroende i julklapp. Anastasia kände lite av ett kalldrag från hemma. Tomtefar visste på råd, och upp ur säcken drog han en Violin, nej förlåt en Fridolin som han med varm hand överräckte till Löfven. Den där! utbrast Löfven, den vill jag inte ha! jag vill ha någon från andra sidan gränsen. Tjurig gick han därifrån och satte sig i ett inmålat hörn och väntade på att någon skulle komma över gränsen, ingen kom. De andra partiledarna hade nu ställt upp sig liksom från ingenstans alls. Ohly höll sig till vänster Björklund och Lööf höll sig i mitten, lite till höger, lite lutad mot Karlsson stod nu Hägglund. Strax innan stod ett tomt hå,l det var plats för en Libertarian, smartare än en lantis. Längst ut till höger stod Karlsson på stadiga kängor, visst hade han vuxit sedan sist tänkte Tomtefar. En del av dem framför bordet nådde knappt upp till kanten. Ni får dela på allt som finns i ladorna! Ropade Tomtefar och reste sig på nu vingliga ben, han tog upp handen ur säcken. Ta för er, och med en yvig gest kastade han upp ladorna i luften alla rusade efter för att roffa åt sig utom Andersson och Ohly som ansåg att det fanns ingenting att hämta. Stor kalabalik uppstod men Löfven tjurade i sitt hörn.

Nu ger vi oss av, innan sanningen kommer ifatt någon! Tomtefar stötte till Tomtenisse i sidan. Strax var de åter i släden fast en övermätt Rudolf hade problem innan han under stort stön gled ner i baksätet, strax sov han.

Hahooooo! Nästan som Tomtefar lät det när Tomtenisse styrde Lill-Rudolf mot en klar svart himmel. Anastasia var stolt.

 

 

Det här inlägget postades i JULSAGOR. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *