Dag sextionio av trehundrasextiofem

Slingrande träd i förvriden gång, som tankar i skymningens tysta sång, dess ådror bär tiden som glömt sitt namn, ett viskande väsen i jordens famn.

Det här inlägget postades i 365 Dagar. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *