Dag etthundratre av trehundrasextiofem

En gräns av sten reser sig tyst mot markens skiftningar.

Lagd med omsorg, bit för bit, skiljer den ytor men förenar helheten.

Den ramar in, men stänger inte ute.

Ett tidlöst mönster av natur och mänsklig hand  där varje sten bär sin egen historia, och helheten viskar om gränser vi valt att respektera.

Det här inlägget postades i 365 Dagar. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *