Åke Berntsson's Blog

Landskapet var ödsligt som om det avsagt sig all kontakt med både människor och byggnader och långt framför henne löpte en blå rand av kantiga berg längs horisontens linje. Det var rätt väg, hon visste att det var rätt väg och att huset skulle finnas därute i ödemarken. Ändå tvivlade hon på kartan hon fått. Det var ingen egentlig karta, bara några blyertssträck dragna på ett papper.

Hon bromsade in, körde in till vägkanten och stannade. Det skulle gå att vända bilen och köra tillbaka, hon hade alltmer börjat fundera på att köra tillbaka. Hennes nyfikenhet var stor men hennes tvivel på om hon verkligen skulle köra vidare för att hitta huset var större. Hon hade fått höra talas om det av en bekant och husets historia hade fängslat henne men nu tvekade hon. Hon steg ur bilen, drog några djupa andetag och såg sig om i alla riktningar. Plötsligt stod han bara där, inte med stav som hon kanske kunnat tänka sig, nej med en silverkrycka och klädd i västkostym av bästa gåbort slag, proper, ren och snygg. Hon kände igen honom från de foton som de visat henne i byn, gubben de påstod var hennes morfar. Hemma fanns det inga kort på honom, det talades aldrig om honom. Han sa inget, bara studerade henne med en åldersmans erfarna ögon, frågande ögon, ögon som undrade hur och varför? Hon visste inte om det var obehag eller behag hon kände, var det verkligen han och i så fall, varför så uppklädd mitt i ödemarken, minst fyra mil från Kiruna? Skulle hon säga något? Var det rätt att säga något, störa honom i sitt grubbleri? De hade sagt på byn att han var tokig, gjorde som han ville utan att bry sig om andra eller tala med andra, var han farlig? Kunde han vara farlig för henne? Hon visste verkligen inte vare sig ut eller in. Fortsätt läsa →

Vattnet forsade emot dem, ibland under någon sekund upphör-de det men så slog det åter till mycket kraftigt längs relingen och över det teakbelagda däcket. Så kraftigt rusade det dånande vattnet fram, att deras fötter ibland slogs undan där de stod på akterdäcket. Hans vackra segelbåt lutade kraftigt i den starka sjön, men det fanns inte mer segel att reva, utan storseglet vore de illa ute. De visste att det aldrig gick att sluta segla hur starkt vinden än låg på. Vinden rev och slet i seglet. Det var detta som var livet för honom och han log då vattnet strömmade kring hans fötter och slog över hans genomblöta kropp. Han log mitt i dödskampen som han förde med vädret. Döden var inget som skrämde honom, aldrig att han någonsin tillåtet rädslan att ta över sitt liv, aldrig. Musklerna spelade oavbrutet under den genomblöta vita tröjan, som skymtade under vindrocken, han slet hårt, det var ingen enkel båt att segla då det gick fort och vågorna gick höga. Så, han kände sig säker, trots faran. Nu var han helt ensam och utlämnad till sin egen kraft, sedan hans vackra gast retirerat till kabyssen. Hon hatade sjön, trots att hon var född på en utö och av födsel var en mycket duktig seglare. Enda gången hon njöt av segling var vid de tillfällen då hon i vackert väder kunde agera kuttersmycke, då var havet hennes stora kärlek. Fördäcket både betraktade och benämnde hon som soldäcket. Det slet i hans sjömanssjäl när hon pratade på det sättet. Det var nödvändigt nu att hon red ut stormen i kabyssen, så gott det gick, det fanns inget val, inget alternativ, inget annat än egen hjälp. Fortsätt läsa →

Kåkstad en novell av Åke Berntsson 2009

Mötet

Det var första gången det hände henne, att kärleken likt en hästspark träffat henne rakt i mellangärdet. Birgitta kunde inte släppa de djupblå ögonen en enda av de sekunder som förflöt mellan dem. Hon vågade inte ens blinka och inte ville hon heller. Det var en njutning att se in i hans ögon, en njutning som hon aldrig tidigare upplevt. Hon kände att förtrollningen var sann och var inte rädd för att den skulle upplösas, sanningen av det, kände hon i hela kroppen. De gick från att vara du och jag till att vara vi, utan att verkligen känna varandra, men det var inte intressant, i ögonblicket nu var det vi som räknades inte andra. Alla rätt eller fel försvann i samma stund som han sakta lutade sig över henne, tog hennes ansikte i varsamma händer och kysste henne. Livet stannade och gjorde liksom ett uppehåll för att slå in på en helt ny bana som hon inte visste något om, inte något alls.

–      Vad gör du med mig?

Hon var tvungen att säga något, fast hon visste inte varför och egentligen inte alls vad hon skulle säga, det blev som det blev. Hon kände att inget sätt kunde vara fel, att allt skulle vara förlåtet direkt även om det blev fel. Hon kände att de två skulle kunna göra varandra hur illa som helst, det skulle inte kunna dela dem åt, ingen skulle vilja fly men över allt låg en ro, en visshet om att de aldrig skulle göra varandra illa, de skulle aldrig skiljas åt.

–      Jag vet inte, förlåt, men jag är glad att du är svenska, vi är nog de enda svenskar här. Fortsätt läsa →

Strandfyndet av Åke Berntsson 2009.

Solen dröjde i hennes mörka hår och de färska vattendropparna ilade längs hennes vackra bruna kropp. Det våta håret spädde på de ilande dropparna som rörde hennes kropp så försiktigt.  Dropparna saktade mjukt in vid hennes axlar liksom för att välja väg, en del rann vidare ner mot hans vänstra arm som höll henne om ryggen medan andra valde att rinna ner mot hennes vackra bröst och sköte. Hon var vackert naken, så vacker att det gjorde ont i honom. Hennes vackra ögon i det blekt bruna ansiktet var slutna för hans blick men han var säker på deras mjukt vandrande skönhet. Han la försiktigt ner henne på den mjuka stranden och lutade sig försiktigt över henne för att låta sina läppar möta hennes. Han blåste försiktigt in luft i hennes mun och han såg hennes bröst höja sig. Det fanns inget dödligt över henne, allt han såg var fullt av liv. Han reste sig upp på knä igen, la sina bruna stora händer mellan hennes bröst och tryckte de trettio livgivande trycken. Under tiden han tryckte såg han sig omkring, men stranden var helt öde, och det var dessutom skälet till att han promenerade just här, ingen störande mobil hade han heller. Han kände på hennes vackra hals efter hennes puls men kunde ingen känna. Åter lutade han sig över henne och lät deras salta läppar mötas för att åter fylla hennes lungor med luft. Så reste han sig åter på knä och tryckte om möjligt ändå hårdare mellan hennes bröst trettio gånger, men inget tecken på liv, mer än hennes skönhet. Flera gånger upprepade han sin manöver och då hans uthålliga kraftiga armmuskler höll på att domna bort samtidigt som de skrek av smärta, hostade hon till, försiktigt på ett sätt som passade med hennes kropp. Han tryckte åter några gånger, nu med förnyad kraft. Plötsligt drog hon in ett djupt andetag för att plötsligt titta upp på honom med sina djupt bruna ögon. Det var först skräck som han möttes av då hon reste sig sittande upp, sedan slappnade de av för att låta tårarna komma. Han tog henne mjukt i sina armar och la sig tillbaka med henne i den mjuka varma sanden. Tårarna följde samma väg nerför kinderna som havsvattnet förut hade tagit. Han var helt slut och säkert hon också men han kände att hon andades och han var nöjd med det. De låg länge helt stilla men solen brände trots att dagen var ung och lät dem inte undkomma. Hon rörde sig försiktigt och snart satt de sida vid sida och kisade ut mot havet. Fortsätt läsa →

Barnbarnet, av Åke Berntsson 2009.

Han lät de svarta slitna Australienska bootsen vila tungt på sin fina svarta LME väska från Alstermo, en gåva en gång. Samtidigt lutade han sig bakåt i det lätt slitna sätet och slöt ögonen hårt för att stänga ute det starka ljuset som irriterade hans blodsprängda ögon. Han saknade verkligen det gamla sövande dunket från spåret och förbannade samtidigt den nya skarvfria rälsen. Trots avsaknaden av monotona ljud somnade han snart. Tankarna for runt i hans huvud utom kontroll, men plötsligt såg han sin son med ett stort leende komma rusande emot sig. Pojken sprang våt omkring med ett badlakan omkring sig. Han satte sig upp med ett ryck, så pass att väskan välte. Han var helt kall, svetten pärlade sig på pannan bakom den nedhängande kolsvarta luggen. De mörkblå ögonen vandrade runt i vagnen och han förstod att ingen egentligen noterat honom, vilket var ovanligt, men han var nöjd med det. Han satte sig åter tillrätta i stolen och sov snart igen, inte konstigt, han hade varit vaken i mer än ett dygn, och han visste att det kanske skulle dröja innan han kunde sova igen. Det skulle bli en lång helg, fast samtidigt var han på något sätt lugn och förväntansfull. Han vaknade strax före Lund, lite för tidigt tyckte han och för att verkligen försöka skingra sina tankar en stund, tog han upp sin älskade Iliad, en bok som följt honom i många år och var väldigt sliten. Hans favoritgud var Poseidon, havets gud framför alla, fattas bara Göteborgare som han var och av stor sjömanssläkt. Han log åt sig själv, oavsett när eller varför så tänkte han på Göteborg och sin stora familj varje gång han tog upp boken. Kanske också för att han fått den av sin mor med orden ”Läs och vårda sedan dina gudar”. Leendet förbyttes plötsligt i ett drag av vemod då hans blick föll på tre kort av sin son. Han hade kastat ner alla de nytagna kort han hade och de var bara tre stycken, det var ett tag sedan han såg honom och det verkade som om det skulle dröja, fast det fick det inte, han rös och ögonen tårades. Det hade inte varit en vanlig morgon, aldrig hade han trott att han någonsin skulle få vakna upp till ett sådant otäckt besked. Några ungdomar uppmärksammade honom där han satt och läste, men han märkte dem inte när de tog kort med sina mobilkameror. Fortsätt läsa →

ARGA PENNAN av Åke Berntsson april 2009.

–      Det var då faan! Kan du inte hålla fast i mig din krumpne dåre?

Här har flera gjort sig till för att jag skall vara så ergonomisk som möjligt. Extra tjock är jag också, får släpa runt på ett fett gummihölje om midjan, hur tröttsamt är inte det? Dessutom slår jag mig lika förbannat då du tappar mig, din krumpne faan!

–      Tror du att det är så roligt, att vara tjock för din skull va? Tror du det?

Det är stor risk att mitt blåa blod inte kommer att få se morgondagen, jag känner redan, så ung jag är, att blodet håller på att tjockna i ådran. Min fot kulan, går trögare och trögare för varje gång du försöker skriva med mig. Att ingen därute kan fatta att det blir en ond cirkel för lite skrivande gör att jag får skrivkramp i foten, men det får inte bli ett skäl för att lägga mig åt sidan, faan också, skriv mer så fungerar jag bättre.

–      Men du klarar väl inte att skriva så mycket mer med dina krumpna fingrar, va? Skyll inte på att du har ont! Jag har ont ända in i fjädern, och det är ditt fel!

Kan du sluta med det där upprepandet, det där nervösa klickandet, patron ut, patron in, patron ut, patron in… Fattar du inte att jag blir sliten i fjädern ta inte ut din frustration på mig. Kan du ta en stunds meditation som du skryter så om, mindfulness! Va faan är det sitta på en stol och göra ingenting, det passar sig det, och under tiden skall jag ligga slängd på skrivbordet. Igår låg jag rakt över spiralfjädern på kollegiet. Nu är jag inte kompis med honom längre, och det är ditt fel, han var kul att skriva ihop med. När du lämnar mig, skall du ställa mig i stället istället. Där vill jag stå bredvid lilla blåa fröken Bic, fatta det någon gång. Vårt blod passar ihop.

–      Jag är ingen kommunist, så håll mig borta från dessa förbannade rödpennor, fatta det nu!

Tänk sedan om jag kunde bli befriad från den där jävla Göteborgaren, den där jävla viktigpettern som ligger halvt utvikt på skrivbordet och mäter sig med alla. Från Hultafors är jag, ingenjör Bergs bästa vän. Det må så vara men bespara oss dina dåliga vitsar, Kal o Ada! Vi skiter i Karl o Ada, det skall vara ordning och reda på skrivbordet och inte en massa flams. Fortsätt läsa →