Åke Berntsson's Blog

Del 6 år 2007

”Hemsk vad blött det börjar bli,” tänkte Anastasia, samtidigt som hon undrade om hon inte hamnat ur askan i elden. För både Nisse och Tomtefar började klä av sig. Anastasia hade ingen som helst erfarenhet, men någon inre biologisk klocka sa henne att detta kanske inte var så bra. Strax visade det sig att det hon blev blöt av, var svetten som sprutade kring Lill-Rudolf och det visade sig ungefär samtidigt att både Nisse och Tomtefar bytte om till sommardräkt. Lika fin var den och lika röd, men tunnare. Nisse hade inget förstånd på detta, men även han hade en inre klocka, men hans klocka fick honom att göra som Tomtefar gjorde, ja, fast med vissa små sprituiosa undantag och så.

–        Hade Anastasia förstått sig på geografin, hade hon uppmärksammat att de just nu genade mot Kanarieöarna via Mallorca och Apornas berg, dvs. inte läktaren på Råsunda utan Gibraltarklippan vid samma sund, ja alltså inte Ulvsundet utan Gibraltarsundet. Lill-Rudolf kunde inte hejda sig utan gjorde en attack, Djurgårdare som han var, mot apberget. Makakeraporna skrek och Anastasia tyckte det lät som Putin, som de hade spelat upp i högtalarna nästan hela dagarna på barnhemmet. ”Ryssland mår gott.” Hade han sagt flera gånger, hon undrade om hon kunde be Tomtefar att sätta upp honom på svarta listan, om det fanns en sån, det gjorde det nog inte, för på Julen är alla snälla. Hon suckade med hängande axlar som bara en ungdom kan göra. Putin, snäll på julen, ja ja.

–        Men sen då, resten då?

Sa hon plötsligt högt. Tomtefar ryggade till och skyndade sig att knyta till runt magen, han tittade lömskt på henne. Fortsätt läsa →

Del 5 år 2006

Tomtefar öppnade vantefacket och bland en hel hoper mer eller mindre trasiga och fördärvade världskartor så drog han fram Stora adresslistan, han ville veta vart Rudolf hade kommenderat Lill-Rudolf. Nisse såg Tomtefar kasta sig bakåt i sätet och liksom skaka, Nisse förstod omedelbart att han grät hejdlöst för att varje tår som kom ut på kinden frös till is och ramlade med ett klingande ljud ner på slädgolvet, efter att ha fåt extra fart nerför Tomtefars guppande mage.

–        Vad är det?

Nisse frågade försiktigt.

–        Vad är det för fel?

Tomtefar sansade sig lite och satte sig upp.

–        Ser du inte tundran? Vi är på väg mot värdens tristaste stad, med världens sämsta barnhem.

–         Till och med Rudolf i baksätet fnös upprört, han hade ju varit med förr. När de kom närmare den svagt upplysta staden så ändrade landskapet plötsligt karaktär, det såg dött ut, till och med i det ständiga vintermörkret så kunde Nisse se att snön var täckt med gul smuts.

–        Barnhem 7 i Norilsk, det hemskaste som nästan finns för barn.

Stalin grundade Norilsk 1935, och under Gulagperioden uppstod den ur ingenting för att som gruvstad producera Nickel och Palladium. Plötsligt stack det till i Nisses ögon och näsa, Lill-Rudolf frustade, Rudolf kastade sig på golvet och Tomtefar drog stora vita halsduken över ansiktet.

–        Dyk!

Rudolf frustade. Fortsätt läsa →

Del 4 år 2005.

Nisse hade nu fått klart för sig att det fanns ett samband mellan att dricka och att uppföra sig på ett sådant sätt att omgivningen tycktes förändras, och den som drack med den. Jag tar en extra sväng över världen, så får vi se om Tomtefar vaknar till liv igen. Rudolf insåg snabbt Nisses förståndiga grepp och nickade instämmande. Tredje gången släden passerade över Medelhavet så började Tomtefar röra på sig.

–        Ge Kungen en häst!

Plötsligt rycktes han ur sin dröm och slog upp ögonen, vände sig till Nisse och sa.

–        Var är vi? Vad gör vi?

Nisse förklarade i förmildrande uttryck vad som hänt men han såg ett tvivel i Tomtefars ögon, inte kunde en Tomte uppföra sig på detta sätt! Han var i detta ögonblick benägen att själv sluta tro på Tomten.

–        Nu måste vi skynda oss! Skynda till Amerika, där väntar alla snälla barn och en del andra.

Nisse som denna natt lärt sig en hel del styrde visserligen mot Amerika som hans far sagt, men han tog en vid sväng förbi Himmelska baren och dess egenheter. Tomtefar blängde på Nisse, men sa inget, han hade faktiskt tänkt sig en återställare. Anonymt hade han tänkt sig smyga in till Bacchus och få sig en sejdel, men vid närmare eftertanke kanske idén inte var så bra. Fortsätt läsa →

Del 3 år 2004.

Lill-Rudolf angjorde Sverige via Värmdölandet i sådan fart att leden något ändrade riktning och äppelträden slets i sina rötter. Någon betraktare blev så förfärad att han föll av stegen på väg upp mot taket, vad han nu skulle där attgöra. Han tog sikte på Stadshuset, som han kände igen sedan släddragarskolan, för att sedan efter Rudolfs instruktioner styra rakt mot Drottningholm. Elegant landade de framför stora porten bland limousiner och Porschar. Nisse kunde se kungabarnen som tryckte sina näsor mot rutorna i spänd förväntan. I ett fönster kunde han dessutom se Kungen själv nyfiket titta ut, samtidigt som han vinkade aristokratiskt rakt ut till ingen och alla.

–        Vilka paket är till Kungabarnen?

–         Tomtefar ryckte till.

–        Är vi redan här!

Han var fortfarande synnerligen berusad men kände sig stadd i benen.

–         Det är de felstavade, de som det står från Far Knugen och Mor Drottning Silva på.

Nisse fyllde på säcken och i ljuset av Se och Hörs Paparazzi fotografers blixtar, gick Nisse stolt mot sitt första jobb i sitt nya liv. Han slog näven i porten så hårt han kunde men det lät ingenting, bara ett ynka knack. Han försökte igen, men resultatet var detsamma.

–        Pappa! Pappa!

Hörde han till sin förvåning innanför.

–        Det bultar på porten, vi måste öppna, det är tomten.

Det var Madelaine som uttryckte sin åsikt. Fortsätt läsa →

Del 2 år 2003.

Både Nisse och lille Rudolf skötte sig bra och det bar iväg över jorden i en rasande fart. Plötsligt slog blixten ned i Tomtefar, nja blixt och blixt, det var en tankens blixt som träffade honom och med stor vishet stod det klart för honom att han hade chaufför. Om än det var en liten sådan, så dock en chaufför.

–        Kör mot Amerika!

Tomtefar ropade upprymt till Nisse som förvånat tittade upp på sin far.

–        Men det är ju dags för Sverige?

Nisse försökte men hade svårt att säga emot, orutinerad som han var.

Ja, Ja det ska vi, vi ska till Sverige, men vi hinner en sväng mot Amerika först förstår du.

Tomtefar hade inte hunnit tala färdigt förrän Rudolf satte sig spikrakt upp i baksätet och skakade på huvudet så att också hela släden skakade.

–        Lugn du Rudolf jag ska bara in och hälsa på lite kamrater.

Rudolf frustade och slog med klövarna på sätet. Bäst att lyda tänkte Nisse som ju som sagt inte hade så mycket att säga till om men han tittade bekymrat på Rudolf. När de hade åkt en bit mot Amerika lystes plötsligt hela släden upp. Det var en enorm neonskylt och på den kunde Nisse läsa, ”Himmelska baren, sista glädjen före Amerika.”

–        Stanna på parkeringen och vänta på mig, jag kommer strax.

Nisse kunde se att Tomtefar var upprymd när han steg ur släden och banade sig väg mot ingången. Han fick armbåga sig fram bland änglar och profeter. Nisse kände igen ängeln Gabriel, men det var hemskt vad han gick konstigt, och inte hälsade han heller då han gick förbi släden och vingligt tog sig fram samma väg som Tomtefar. Fortsätt läsa →

Del 1 år 2002.

Tårarna rann liksom näsan, Nisse torkade av sig med vanten, samtidigt som han lastade i den sista paketen. Han hade varit uppe extra tidigt för att visa att han var duktig nog för att få följa med detta år. Han var 11 år nu och det var dags för honom att göra den farliga klättringen genom skorstenarna, hans pappa Tomten var alldeles för tjock och trött. Rudolf började också bli lite gammal och hans röda mule lyste inte lika klart som förr i världen.

Med Lill Rudolf var det nu så, att Tomten tyckte att han var lite för oerfaren för att ta över det ansvarsfulla arbetet med att hitta till alla snälla barn över hela världen. Med Nisse var det så, att Tomtefar på väg till Rudolf i stallet, bara liksom i förbigående hade sagt.

–         Du är för liten, ett år till eller två får du växa till dig.

Men mumlade Nisse när tårarna kom.

–        Hur i alla tider skall han kunna lära sig om han inte får träna och aldrig bli visad.

Det var mycket konstigt som de vuxna sysslade med. Att kunna utan att lära, hur ska sånt gå till?

Det sista han skulle göra var att polera medarna för att resan över den stjärnklara himlen skulle gå extra fint i år. Just som han skulle till att börja, hörde han ett förfarligt vrål från ladugården.

–        Han är död!

Hördes Tomtefar skrika i högan sky.

–        Rudolf är död!

Tomtemor kom rusande förbi samtidigt som Nisse slängde polertrasan och rusade mot ladugården. Tomtefar stod utanför spiltan med tårarna rinnande, han vaggade samtidigt som han jämrade sig. Fortsätt läsa →