Tomten ramlar ur släden.
Del 21 år 2022
Tomtefar hade inte en aning om var de befann sig, när han vaknade till av att Lill-Rudolf, som bredvid sov sjukskrivet och oroligt, råkade sparka till honom i sidan. Han satte sig upp men såg snart att allt var under kontroll. Anastasia satt vid tömmarna, Tomtenisse satt bredvid med kartan uppslagen och Rudolf drog om än motvilligt släden över det svarta himlavalvet. Nästa plats på tomtekartan var Paradiset, platsen där precis alla trodde på Tomten, platsen där Tomtefar behövdes när han behövdes som bäst. Ett helt år hade längtan varat efter att få se honom igen. Lika älskad och lika omtyckt av alla.
Slädens medar slog hårt i snön, hon var inte så van än flickstackarn på att vara körkarl, men hon blir bra, tänkte Tomtefar när han rättade till luvan som hamnat lite på sned av stöten. Det var kallt, kölden var hård i Midvinternatten, men det brydde sig inte Tomtefar om, alla tycktes sova men det var inte sant. Alla i Paradiset var vakna inte bara Tomtefar. Ty trots den sena timmen satt de hopträngda, alla barn och vuxna som bodde i det lilla torpet, mitt ute bland fur och gran. Det var ett dunkelt sken i torpet av talgljusen som bara togs fram vid adventstider och om några var kvar tändes de i den mörka januari, annars var det lågan i den öppna spisen som lyste upp vintermörkret. Det svaga gula ljuset gjorde att de kunde se ut genom fönstren. Tomtefar smög förbi ladugårdsdörren och från torpets fönster tecknades han som en grå skugga av den vandrade månen, som också lös upp den vita snön på taken. Barnen hade förväntan i kroppen och det sög i magen, inte som den dagliga hungern utan mer lyckligt, detta var ingen eländesdag, som så många dagar var i Paradiset. Istället var barnen glimrade och deras ögon tindrade, i detta ögonblick fanns ingen skillnad mellan fattig och rik. Likt en mur runt torpets, av gärdsgård hägnade tomt, stod gran och fur. Likt en dunkel mur mot världen och vardagen. Tomtefar kände sig upprymd, som alltid i det goda görandet. Men, ändå slog honom tankar om livet, det var alltid så när han var nykter. Det var ingen idé att grubbla, livet var en märklig gåta. Men grubblet fanns ändå, trots att det ej lär båta över en underlig gåta.
Det de såg i dunklet var när Tomtefar smög in i stallet för att se till djuren. Som genom ett trollslag fylldes trågen med den färskaste klöver, hästen Pålle gnäggade belåtet, det hade varit fattigt länge i krubborna. Det tunga jordgolvet var fruset och unket, men fylldes nu med färskaste torraste halm. De tomtar och troll som bodde med djuren i ladugården höll sig undan, de var vresiga till sinnes och hade delat ut många sparkar till husbonden som inte födde djuren varje dag. Gröten, som fattigdomen till trots, de stackars människorna ställt ut då de inte tordes riskera elden och vresigheten, var uppäten, så både tomtar och troll gick med magen full. Visst var Tomtefar efterlängtad. Plötsligt händer det. Men Tomtefar var tungsint nu och såg knappt den stolta tuppen på sin höga pinne, vakande över hönsen. Det tuppen inte kunnat ge, gav nu Tomtefar när golvet täcktes av gyllene majs hönorna pickade. Inte ens Karo var rädd och gnydde inte från sitt hundbo de var vänner som man blir med de man känner. Tomtefar gav honom ett ben av fetaste sort.
När bodar och visthus var fyllda och djuren nöjda smög sig Tomtefar upp mot torpet. Han var så glad att se dem, Mor och Far och den indelte soldaten Jonsson som bodde som undantag. Han var tagen undan och nästan inte fanns, med sin dåliga ledbrutna rygg dög han till intet, han var ett besvär. Det enda han dög till karlakarlen var att fylla de elva barnen med kärlek. För bitterhet var inte hans sätt och mycket kunskap om saker hade han, han var bevandrad ända till Tyskland. Hultsfreds slätt hade han sett mycket av och aldrig tog hans minnen slut, och aldrig tröttnade barnen på att lyssna. Släkte på släkte hade kommit och gått i fattigtorpet Paradiset, en gång ett Paradis för någon, nu något annat. Vart de kommit ifrån och vart de skulle, var Tomtefars bekymmer varje år han var här. Barnen stod snart i sin blomstertid men visst vändes den allt för fort till åldrandets kant. Tomtefar förstod inte människans gåta och den var så svår att den inte gick att gissa. Han fick ordna och pyssla, Tomtefar, han fick sköta sin syssla.
De två minsta barnen förstod inget alls, men de åtta andra barnen såg med stor förväntan på Tomtefar. Äldsta flickan Eva som var fjorton år önskade innerligt att få lämna Paradiset bakom sig, men hon hade inte kläder till det. För att få ett anständigt arbete som gick att klara sig på var hon tvungen att se anständig, hel och ren ut. Det gjorde hon inte, för hon hade bara en uppsättning och det var hennes mors gamla känning, den var med både i kök, stall och stia. Även till skolan var det det enda hon hade. Nu var det inte mycket med skolan, prästen var en fyllehund och förstod inte att sköta, det han var satt att göra. Men Katekesen kunde hon läsa, men det var den indelte Jonsson som skulle tackas för det.
Tomtefar satte sig på den plats där han i sekler setat, på bänken vid den öppna spisen, elden värmde både hans kropp och sinne. Torr ved hade de gott om, knabbaved, som barnen fyllt boa med innan snön kom, torr och fin ved. Men utan mat på bordet hjälpte veden föga. Månen lös nu in genom fönstret och övertog talgljusens och eldens sken. Det låga taket av röken från eldstaden smutsat, kändes högre nu, det fanns en glädje som bidrog, hopp om ett bättre liv om än bara för en stund. Alla förstod då de tittade på Tomtefar att det var en bra dag för dem, men de krävde inget, det är aldrig den fattiges lott att kräva ,ty ingen lyssnar. Men Tomtefar såg utan att fråga.
Att glädja och hjälpa var Tomtefars syssla, det skulle dröja innan vårsolen skulle komma tillbaka med lärkan, det skulle dröja innan de fick höra henne kvittra om färdminnen. Men lärkans tankar plågade Tomtefar, vad var nyttan, vilken var nyttan med tidevarven. Han kom inte ihåg hur många år han varit i Paradiset, men detta var inte första generationen som plågats där. ”Ho, ho” undslapp han sig i vart fall och det gladde de små. Mor och Far i huset fick nya slevar, ett par grytor och nya beslag till plogen, ett sågblad slank också ur säcken, liksom en dunk fotogen av bästa sort. Den indelte soldaten Jonsson fick en käpp med droppsko, den skulle hålla fint och den skulle spara honom mycket besvär. Till barnen tog han upp dockor och annat onödigt, de lite större fick också papper och blyertspennor. Tomtefar satt helt tyst en stund på bänken och tittade på den glädje han skapat. Var detta en del av livets gåta, mycket svårt glömdes i glädjen. Vart kom den ifrån, glädjen, vad var källan? Det frusnas fall som aldrig tystnade. Inte ens Tomtefar hade svaret på gåtan.
Sakta reste han sig och gick ut i den kalla midvintern, det var tyst i ladugården, alla djuren var nöjda, alla vilade. Alla sov i sin enslighet som de delade med varandra. Alla barnen men även de vuxna, stod med näsorna tryckta mot de kalla enkla rutorna för att följa Tomtefar där han försvann mot släden. Trots att månen lös klart försvann han snart ur syn, grubblandes på gåtan, vad var nyttan. Vad var nyttan med allt slit, vad var nyttan med det fråntagna och det givna?
När näsorna släppte från rutan och de vände sig om stod på kammargolvet fjorton par kängor och på dem låg dubbla byten kläder till var och en, på spisen kokade en kittel full med gröt av vitaste sort. Det nyaste bröd sände sin doft till de frusna näsorna. Skafferiet var fullt så det klarade sig till vårslakten. Nog var han älskad Tomtefar, nog var han god.
Tomtefar såg det nästan spöklika skenet från månen som sänkte sin tysta ban, snön lyste vit över gran och fur, vid släden sov, både barnen och renarna, Endast Tomtefar var vaken.
Ha nu en riktigt
GOD JUL och ett RIKTIGT GOTT NYTT ÅR
Önskar
Familjen SKJUTARE-BERNTSSON i Växjö