Åke Berntsson's Blog

Ur mörkret steg det, ett monster ingen sett ingen hört förut, det gick med steg som krossa mark och människa, dess själ är av järn och av vrede stark, hotad sätter den sig i rörelse i ett kall och över lik.

 Några pallkragar drömmer om skepp, staplade som misslyckanden i skymning, Stolen stirrar, en trasig rygg i tiden, utan tyngd, utan kropp, inget hopp, destruktion, destruktion, ända in i helvetet. Sockersött.

Gräv du fattige, gräv med vad du har, misströsta inte, du finner ditt guld, en dag.

I höjd där tankar frysa till glas, bryter vingslag tidens fas, under fjäder, eld och stoft, blicken vrider jordens doft, känner du ej vind, men svar, dit örnen svävar, tung och klar.

Billigt dåligt, dyrt och fint, vem vll vara billig när alla vill vara dyra och unika, ingen vanlig, ingen sned ingen utanför, kampanj så försvinner det en stund, men kommer tillbaka, eller inte.

Ej fallen, inte än, nu full av liv,

Ett tyst men stadigt tidsarkiv,

Den viskar, 

Stå när världen går, för rötter bär där styrkan står.

En labyrint, en gång in aldrig ut, som livets val, ett steg aldrig åter, en tanke aldrig åter, ett ord, aldrig åter.

Sliten eller naggad det är frågan? Livserfaren är svaret.

Likt en åldringsman stannar vingarnas fladder av ,med stigande ålder, till slut, förr än senare, står det helt still,  inget att göra och få bryr sig, bra kanske någon tänker, åldringsmannen tänker inte alls, så låt dem tänka.