Fårabäck

Postat den 8 augusti, 2023 av Åke Berntsson

Utskick 2 till medlemmar i Fårabäcksområdet.

Tack alla snälla ni så hemskt mycket för alla värmande ord om mina noveller och sagor, det är så otroligt roligt; just nu är det svagt på den punkten för vi, hustrun och jag, har fått i uppdrag att skriva våra memoarer, vilket vi gör och det är inte enkelt. Hur var det egentligen och vad är sant, hur var tidsföljden, vem sa vad?  Men alla borde göra det.

Förlåt ni tre barn som tvingades av er mamma att sitta en kväll och lyssna på Tomtesagor mitt i sommaren. Jag ser på statistiken att ”Turvasen” varit populärast.

När man gör ett utskick, väcker det för många, fler frågor än svar. Ni som haft egna funderingar har jag diskuterat privat med. men några saker är mer av allmänintresse och jag skall svara; men skjut inte budbäraren.

Solceller är populärt och flera av er funderar seriöst; det är några saker att tänka på som man kanske inte noterar för att säljarna mörkar; Hela ekonomin bygger i grunden på att du får skattereduktion (0,60 kr/kWh) för bara hälften av din årliga totala förbrukning. Sälja får du göra över detta, men priset blir då sådär 40 öre sämre, realt. Skattereduktionen avräknas i turordningssystem, men det som gäller normalt, är för pensionärer, Fastighetsavgiften och sedan Inkomstskatten. Tänk på att om ni inte har så mycket skatt inbetalt, så skall det eventuellt trätas med ROT och RUT någon gång. Så det gäller att tänka till. Hyr du ut ditt hus så når du kanske upp över de fyrtiotusen i intäkter som är tak för beskattning. 

De som håller din mätare och din framledning är skyldiga att se till att du rent tekniskt kan sälja det du vill, dock om du vill byta din mätare till ett högre Amperetal (16 till 20) så är det du som betalar nya mätaren och den är inte gratis. Eftersom framledningen och servis kanske är dålig, så kan servishållaren begränsa din försäljning bra länge men inte i evighet flera år blir det oftast, skall du sedan fresta med att ladda elbilar kan det bli jobbigt. (Inom parentes så skall elskåpen inom området bytas, de är för farliga enligt nya säkerhetsföreskrifter) Starta inte upp utan riktiga avtal i förväg.

Tänk på att när elen bryts i nätet fungerar inte heller solcellerna, för att klara en nödsituation med t ex ljus och vatten måste du installera system för det, ofta en batterilösning.

Fårabäck ligger inom sk Riksintresse (försvarets) det gör att du måste göra en förfrågan hos Kommunen. Bygganmälan skall inte behövas i första läget. Normalt innebär det dock inget problem. Så här säger lagen.

Bygglovsbefriade solfångare och solcellspaneler får inte monteras på en byggnad som ligger inom eller i anslutning till ett område som är av riksintresse på grund av att de behövs för totalförsvaret. Det beror på att solenergianläggningar kan innebära elektromagnetiska störningar på verksamheter inom totalförsvaret. Detta innebär dock inte att sådana solenergianläggningar som monteras på byggnader som är placerade inom eller i anslutning till ett riksintresse för totalförsvaret alltid är bygglovspliktiga. Utan en bedömning måste göras i varje enskilt fall om solenergianläggningen avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende och därför kräver bygglov. (jfr prop. 2017/18:197 sid. 17)

Ring in till Kommunen och fråga först hur de ser på det.

Attefall är ett särskilt kapitel som många har svårt för men för Attefallshus gäller att bygger du 4,5 meter från din tomtgräns så får du bygga upp till 30 m2 och du behöver inte fråga någon, det räcker med en bygganmälan. Du får inreda med vatten och avlopp om ditt avloppssystem klarar det, men här har kommunen en generös inställning för de tjänar pengar på extratömningar. Har vi tomter i Fårabäck, ja det har vi, tomter på arrendeområden sammanfaller med begreppet ”Hemfridszon”. Hur stort är det då, enligt domar,  jo det är mycket enkelt det går till grannens tomt eller till väg; är det en allmänning så utgörs gränsen av en rimlighetsbedömning. När kommunen beviljar bygglov är det din ritade tomtkarta de utgår från, för de har inga synpunkter. (Och ja, du får ha staket runt din tomt, och ja du får ha hur stora och höga buskar du vill planterade. Och nej, du får inte gena över grannens tomt, inte på något vis.) Är du klok så markera dina hörn på tomten även om du inte vill sätta staket. Det kommer andra tider) Attefallshusets nock får inte överstiga 4 m. Detta är ett mätproblem och mäts från omgivande mark, inte där huset står som vid Friggebod.  Du får bygga hur många Attefallshus du vill men sammanlagda ytan får inte överstiga 30 m2. Du får inte bygga ihop det med annan byggnad. Du får bygga med källare om du vill. Attefallshuset har inget med Friggebodar att göra. Det får innehålla sovloft (andra våning). Ja du får hyra ut ditt Attefalls hus, hur mycket du vill. Du måste göra en Bygganmälan pga Riksintresset, men Försvaret har förlorat i högre rätt så de opponerar sig normalt inte.

Attefallstillbyggnad är en Bygglovsbefriad utbyggnad av din huvudbyggnad, ditt hus, på max 15 m2. Du behöver inte fråga någon så länge du är 4,5 m från tomtgräns. Den får vara lika hög som ditt hus och innehålla vad du vill, du får ha källare under. Du får ha takkupa etc. Samma sak här, Riksintresset går in och du måste göra Bygganmälan så att försvaret får säga sitt om de vill, men det vill de inte normalt.

Just nu så sitter kloka människor i EU och funderar på olika förslag som vi kommer att märka av vad det lider EU vill ha enklare regler. Bl.a. funderar man på att ta bort 4,5 m regeln och att sk prickad mark skall försvinna. Europa behöver förtätas, som politiker ser det så är det enklaste sättet att bebygga ett land att öka rymligheten i byggnadsregler så att de kan bli permanenta, det skapar en fri lägenhet/hus för varje familj som flyttar ut i sitt Sommarhus. Politiker säger inte det här, de talar istället om att de skall förenkla. 

Uppföljning, Grinden till övningsfältet som styrelsen anser skall vara stängd av någon outgrundlig anledning, mycket ogint kan man tycka, skall inte samhället vara så öppet och inbjudande som möjligt? Varför skall Åhusbor, Cykelturister och hundägare hotas med grindar och skyltar, många tror nämligen att det är förbjudet att gå in och vänder, en del har till och med blivit utskällda så pass att de stått och gråtit. Som sagt ogina själar är det tristaste som finns. Varför har styrelsen så svårt att inse vad Strandskyddslagen säger om byggnadsverk, avstängningar etc. Jag tror allvarligt att styrelsen bedriver vendetta mot någon på området; nu är Fortifikationsförvaltningen inkopplad så får vi se vad som är rätt eller fel. Tillsvidare håller jag grinden öppen, hjälp till med det och låt er inte skrämmas av okunnighet.

Förhandlingar med Godsförvaltningen/ HG blir nog inte så enkelt, de är bekymrade för att vi inte gick med på att förhandla nytt avtal, de kommer sannolikt att pröva det i Arrendenämnden,  vägen säger de blankt nej till, de anser att de inte kört sönder den utan det har skett för att vägen är dåligt byggd och dåligt underhållen. Jag har ingen aning; detta är bara vad som sägs då jag träffar på folk från Godset och står och tjötar med dem uppe i skogen. Arvsordningen på Godset är klar (ryktesvis) och förvaltningsmodellen kommer inte att ändras oavsett hur det går för den gode HG. Det kommer inte att bli någon rea på mark om det ens blir någon försäljning av någonting alls, ”vår” mark ägs idag privat av HG. Det är alltså samma

förvaltning och samma motpart oavsett om HG lever eller går bort. Taxeringsvärdet är 28 miljoner vilket betyder en förhandlingsnivå på 50 miljoner och uppåt, mycket uppåt normalt. Havstomter brukar säljas för minst tre ggr taxeringsvärdet. Kanske är dags att börja förhandla om inteckningsrätt istället. Styrelsen har inte lagt in Intresseanmälan till Lantmäteriet man blir upprörd så det förslår; i mejlet bifogade jag handlingarna, kanske menar styrelsen att det inte behövs? Jo det behövs av en massa skäl och den ligger i 10 år. Idag kan alltså Godset (fullmakt från HG) sälja till vem de vill. Så om det skall säljas får vi slåss med Investerare direkt på en öppen marknad om vi ens får reda på att det säljs. Det första en investerare gör är att höja arrendet med all den problematik som då uppstår, samtidigt försvinner jämförelsetalen för arrendenämnden och vi får betala marknadspris; vad kan det vara? 4 000 per månad fortfarande billigt för en tomt vid havet. Då ligger vi på ett markvärde på ca 45 miljoner (10% avkastningsränta). Förstår ni? Detta är en problematik som rinner mellan fingrarna. Vad har nya Markägaren för ekonomiska preferenser? Vi har ingen aning för vi för inte dialog. När vatten och avlopp kommer till byn öppnar sig nya möjligheter för en investerare vad gäller marken norr om Fårabäck, Riksintresse? Vi har sett det komma förr.

Lekplatsen, kära vänner låt inte era barn leka på lekplatsen förrän den är ombyggd och så säker den kan bli. Mats Dragg vet inte ett dugg om lekplatser, inte ett dugg. Ingenting om strandskyddslagen heller. Så låt er inte luras av styrelsen. Lekplatsen är inte besiktigad. Besiktning av Lekplatser är inte Googelbart.

Styrelsen har lite att stå i. Bryggorna saknar bygglov, lekplatsen är osäker, grinden har inte styrelsen med att göra, Attefalls hus går inte att tramsa bort med påhittade paragrafer, Intresseanmälan (Hembud) är inte inlämnat, förhandlingar med Godset pågår ej (och har aldrig förekommit i egentlig mening vad avser köp) ansvarsförsäkring. Det är dags att mobilisera det duktiga folket i Fårabäck till nästa styrelse, det finns så många kluriga, erfarna personer unga som gamla så man bävar ibland när man talas vid.

Tänk vad jag önskar att Styrelsen publicerar dokument som visar oss hur det ligger till och tänk vad gott jag skulle må om jag har fel på alla punkter.

Nu återgår jag till memoarerna annars blir det inte roligt.

 

Publicerat i FÅRABÄCK | Lämna en kommentar

Fårabäck

Postat den 1 augusti, 2023 av Åke Berntsson

Hej alla intresserade av Fårabäck!

Innan du börjar läsa, se nedan om Hembudsförbehåll, det är viktigt.

Styrelsen anser att jag är otrevlig och har därför blockerat mig på Facebook, samt för inkommande mejl till styrelsen, intressant; otrevlig? Det kan ni själva se i korrespondensen nedan huruvida det är så eller inte. Därför skriver jag här, för jag och flera med mig, har tröttnat på styrelsens sätt att sköta föreningen.

När man ställer frågor till en styrelse och inte direkt får tydliga svar då är det inte riktigt rätt; jag tror och ingen blir gladare än jag om jag har fel på alla punkter;

Lekplatsen

Lekplatsen är inte besiktigad av en kunnig besiktningsman för han skulle aldrig godkänna infästningarna av redskapen eller underlaget, inte heller ”staketet” tveksamt är om han skulle godkänna stolparna till gungorna då dessa tycks vara av äldre impregnerad typ. Gungbrädan går an men inte underlaget. De små gungorna är hyfsade, där är det inte så noga med infästning såtillvida att det inte behövs en säkerhetskedja.

Men underlaget är på tok för liten yta och sand är inte dugligt, det måste blandas upp med bark exempelvis. Detta har med hur fötter landar att göra.

Det som styrelsen kallar staket blir i närheten av en lekyta till en klätterställning.

Om man köper lite dyra lekplatser så får man också utbildning; detta är ett exempel på olyckor som beskrivs där, mest händer det i trädgårdar:

Pappa kommer till lekplatsen med sina två barn 7 och 3 år gamla. En ”kompisgunga” vad roligt!  Pappan placerar barnen bredvid varandra så att de ligger med huvudet åt honom (det vanliga scenariot) Pappan sätter fart på gungan, det kittlar i barnens magar och de ropar ”högre pappa” När barnen är i högsta läget brister infästningen som saknar säkerhetskedja, korgen viker sig åt sidan, barnen fortsätter en bit till upp. Treåringen som inte är lång nog faller med huvudet rakt i marken, har han tur så landar inte 7 åringen över honom men det har hänt. 3 åringens nacke knäcks. Nästa lekredskap blir en rullstol.

Om nu lekplatsen är besiktigad av en besiktningsman så bör styrelsen distribuera protokollet. Så att oroliga föräldrar kan koppla av.

Nu till bryggorna;

Bryggorna har säkert bygglov med tillhörande prövning av strandskyddet det antar jag. Fast det verkar lite konstigt med badbryggan för flytbryggor brukar inte få lov om det inte är ett djup på minst 50 cm. Men, nu är det så här att lagen säger att man endast får reparera bryggor och byggnader inom strandskyddsområde; bräda för bräda. Detta gäller inte husen då de är inom planlagt område. Dvs man får reparera och ersätta material men endast lika som bygglovet. Man får heller inte reparera fundament, inte alls utan nytt bygglov. Båda bryggorna är gravt förändrade och jag hoppas att bygglov finns för förändringarna. När jag frågar får jag inte svar och jag antar därför att vi har två rejäla svartbyggen som kan kosta mycket pengar till kommunen och kanske dessutom måste tas bort.

Stranden, där har jag fått svar att det behövs inget tillstånd för att ta bort tång. Det är riktigt för myndigheterna har valt att se mellan fingrarna. Däremot; så är det enligt Strandskyddslagen totalt förbjudet att gräva utan dispens. Det spelar ingen roll vad du gräver, maskingrävning och större manuella grävningar kräver dispens. Jag vill anta att styrelsen sökt och fått sådan.

När det gäller dessa hundskyltar som styrelsen springer runt med; det är inte bra, styrelsen kan inte hitta på egna regler; Svea rikes lag gäller och man får gå hur mycket man vill på stranden med hundar, dock inte bada enligt kommunallagen. Det där känner alla hundägare till. Till detta kommer att så länge du inte stör ”ägarna” får du gå med hundar även på bryggorna.

Hembudsförbehåll!

Styrelsen talar hela tiden om att man skall förhandla med godset om köp av fastigheterna; man har ju inte ens lämnat in ett hembudsförbehåll till Fastighetsregistret; fick en chock nu när jag gick in och kollade. Nu är det så att det inte är rakt av givet att styrelsen kan göra detta utan delegation från varje husägare och är det flera husägare måste samtliga delegera. Utan inlämnat Hembudsförbehåll kan vem som helst köpa marken. Finns det ett hembud har vi rätt att köpa, men vi måste matcha det pris som Fideikommisset erhållit från annat håll. Vilken investerare som helst kan köpa marken över våra huvuden just nu. Styrelsen måste prompt ordna detta!

Styrelsen

Styrelsen har meddelat att de samtliga skall avgå vid nästa stämma; betänk detta, då står vi utan styrelse, till valberedning har utsetts hennes man Johan Blucher; inte så bra, men ingen annan ville vara, det är dags för Fårabäcksborna att ta tag i denna problematik annars är risken stor att det går överstyr. Tänk att jag känner ingen under åren som berättat att de fått frågan att ingå i styrelsen, konstigt!

Vägen

Vägen är som den är och börjar nu gå mot vägs ände . Räknade lite på det, hoppas jag räknade fel, men 25 000 kr per hus under en tioårsperiod är rimligt. Detta oavsett vem som betalar. Vore trevligt att se den plan styrelsen har upprättat.

Budget

Jag är medlem på lite olika ställen, men ingenstans tillåts styrelsen arbeta utan budget och månadsredovisning av den. I föreningen skramlar stora belopp omkring helt utan budget, det är inte ens tillåtit. Vi är ingen ekonomisk förening men vi borde bilda en sådan vid nästa stämma och förhandla om med Godset samt starta upp med transparens, som medlem har man rätt att veta när, var och hur. Facebook och hemsida är en självklarhet 2023.

Hemsida

På årsmötet för ett par år sedan röstades jag fram att sköta hemsida åt föreningen; kul tänkte jag som då höll på att varva ner; jag skickade över en begäran till styrelsen om underlag, och jag föreslog också vilka underlag; äldre protokoll, policy etc. Efter en längre tid meddelade styrelsen att man skulle inte ha någon hemsida, dvs ett flagrant brott mot stämmans medlemmar, Man skylde på kostnaden för servern, ca 1600 kr per år. Men stämman hade inte satt någon ekonomisk ram! Konstigt.

Diverse

Vi husägare står inför stora påfrestningar under ett antal år framöver och inga kommittéer kring dessa frågor har bildats.

Vill vi ha solfångare med ekonomi och laddaggregat till våra bilar så måste en diskussion inledas med elserviceägaren.

Kommunen håller på med VA frågan och där måste vi få till ett samarbete på riktigt så att vi vet när det händer; det skall också finansieras inga problem om vi är friköpta annars stort problem för många.

EU kommer nu allt tätare med direktiv kring energiklassning av hus, riktigt hur det kommer att se ut vet ingen just nu, men år 2030 blir det dyrt att ha hus i för dålig energiklass, det står klart.

Soptömningen kommer inte att accepteras av kommunen på det sätt som det nu sker utan vi kommer säkert att bli ålagda att bygga gemensam återvinningscentral, det sker i allt större omfattning.

MEJLKONVERSATIONEN

Följande mejl fick jag som svar av fru Ordförande på ett mejl som jag skickat till styrelsen under gårdagen.

Hej Åke och familjen skjutare

Styrelsen har diskuterat ditt mail och dina synpunkter om grinden och står enade i att vi inte delar dina synpunkter. 

I övrigt väljer jag att inte svara på dina osammanhängande synpunkter som jag föreslår att du tar upp på ett strukturerat sätt genom att skicka in för diskussion på nästkommande årsmöte i enlighet med stadgarna. Jag behöver förhoppningsvis inte påpeka att det är ägaren till stugan som ska skicka in synpunkter. Den här mailen kommer att fortsättningsvis stoppa alla mail från dig då det helt enkelt räcker nu med alla påhopp. Jag ber Miriam sprida det här mailet till samtliga stugägare eftersom du efterfrågar transparens.

Detta var ett svar på följande mejl och ett tidigare mejl. Ni kan läsa detta här under!

Hej!

Då jag inte tilläts yttra mig på årsstämman skriver jag, samt bifogar brev.

Vad avser lekplats och bryggor har styrelsen nu ett särskilt ansvar då synpunkter påpekats av mig som sakkunnig, detta låter sig inte viftas bort.

Säkerhetsregler för lekplatser är inte tillkomna som ett skämt utan grundar sig på EUs regler och lagar på vilka Boverkets tvingande regler och lagar baserar sig. Jag hoppas att styrelsen har låtit besiktiga bryggor och framföralllt lekplatsen av professionell besiktningsman. Det duger inte med att Googla och protokoll skall upprättas för att styrelsen skall slippa sitt ansvar vid en olycka.

Jag kommer inte för styrelsens räkning att utföra besiktning.

Bryggorna är en cirkus skild från all vett och balans. Det är ett brott som kan ge höga böter att bryta mot strandskyddslagen och dess dispens förlopp. Tala med någon kunnig på området. Bryggorna bör för styrelsens ansvarsdel besiktigas ur ett säkerhetsperspektiv (Första delen av bryggan strider mot en mängd säkerhetsregler samt tillgänglighetsregler, skaderisken är mycket stor) samt ritas om till verkligheten eller återställas till dispens utförande.  Jag önskar att ni sökt och fått dispens för ombyggnationen av bryggorna, jag har inte sett någon information om detta i protokoll, därför bekymrad. 

Jag kommer inte för styrelsens räkning att utföra besiktning.

Nedanstående brev var bifogat!

Lekplatsen är publik. Den finns inom strandskyddsområde skild från Hemfridszon. En före detta kollega gjorde samma bedömning. Produktsäkerhetslagen gäller. (SFS 2004:451).

Det har satts upp ny gunga (gruppgunga) och framför allt denna gör lekplatsen farlig (ökad risk) men även övriga redskap är farligt monterade och är inte att anse som säkra. (Inom parentes så utgör gruppgungan det mest ska- deverkande redskapet, om man ser till nack- och huvudskador.)

Marklagret har brister till volym, densitet och yta.

Bad- och båtbrygga

För att anlägga brygga inom strandskyddad mark krävs dispens från strand- skyddslagen; jag förutsätter att föreningen har sådan dispens. Vid renovering av brygga gäller metoden ”bräda för bräda”. Dvs det är inte tillåtet att förändra konstruktion eller utöka yta eller förändra utseende, då behövs en ny dispens före åtgärden. Man får heller inte ändra eller ens återställa fundamentala delar utan ny dispens.

Föreningen har sannolikt brutit dispensen såvida föreningen inte ansökt om ny dispens, före den typ av reparationer och förändringar som gjorts.

Konstruktionen är heller inte skademinimerad vilket den skall vara då den är publik.

Med förhoppning om att styrelsen har ovanstående under kontroll tecknar jag dag som ovan och överlämnar ansvarsfrågan.

Åke Berntsson Sakkunnig

Då följer följande svar:

Hej Åke och tack för ditt mail.

Jag noterar dina synpunkter och ditt konstaterande kring besiktning. Som du förstår kommer jag fortsättningsvis inte att gå i någon form av polemik med dig eller någon annan i stugföreningen.

Ha en skön sommar,

Anette

Då svarar jag:

Hej!

Jag tror att du missförstått något! Genom detta har ansvaret flyttats till styrelsen och händer en olycka eller ett bötesbelopp vilar ansvaret på styrelsen; inte föreningens medlemmar. Tror inte du ser allvaret, i det ansvar ni tar på er genom att inte agera enligt lag, tala gärna med en jurist i saken. Det har inget med dig eller någon annan i styrelsen eller föreningen att göra, jag agerar ur min yrkesroll.

Med vänlig hälsning,

Åke

Då följer följande svar:

Noterat.

Härefter går styrelsen ut i media och skriver följande:

”Nu är Fårabäcks lekplats besiktigad! Fel och brister är åtgärdade och alla krav

som ställs på en offentlig lekplats är uppfyllda.”

Då skriver jag följande mejl till styrelsen:

När styrelsen går ut i media och säger:
”Nu är Fårabäcks lekplats besiktigad! Fel och brister är åtgärdade och alla krav

som ställs på en offentlig lekplats är uppfyllda.” Då är det detsamma som att säga att lekplatsen är säker.

Det är den inte och den uppfyller inte de krav som ställs på en publik anrättning. Den har fyra stora brister, bara så du vet.

Styrelsen talar osanning och ökar därmed sitt ansvar vid olycka istället för att ta bort ansvarsfrågan genom korrekta åtgärder.

Jag såg på bilden i media samt från havet där jag promenerar att det satts upp ett ”staket”. Anette! Om du färdas från Ystad till Haparanda och stannar vid samtliga publika lekplatser och/inrättningar; hittar du inga ”staket” på detta sätt. Varför inte? Kan väl vara käckt! I samma ögonblick som du applicerar detta i samband med en lekplats, blir det tänkta ”staketet” en klätter/hoppställning. Klätter/hoppställningar är det lekredskap som har de kraftigaste reglerna, här uppfylls inte en enda.

Staket i sig är ett särskilt kapitel och får aldrig utgöra del av lekplats. Man kan omgärda en lekplats men det är en helt annan sak.

Dessutom, eftersom det är fast, utgör det ett byggnadsverk och inom strandskyddsområde gäller Bygglov och Dispensprövning. Däremot är det nog helt möjligt att få dispens. Men som skrivits; det faller på säkerhet.

En sak som slog mig nu, i skrivandet, är huruvida styrelsen har en ansvarsförsäkring eller ej, hoppas det vid min Gud för hemförsäkringar etc. går inte in, regress är inget bra. Betänk dessutom att då ni låter någon agera i styrelsens namn eller på styrelsens uppdrag och ni inte reserverar er personligen i protokoll är ni medansvariga. Styrelsen är också skyldig att ekonomiskt hålla fri den som skadar sig i samband med att ”frivilligt” göra något på styrelsens uppdrag. Helt att jämföra skadeståndsmässigt med en anställning.

Anette; jag är högt utbildad och har stor erfarenhet och yttrar mig inte kring saker jag ej behärskar.

Jag håller på att ta strid med Försvaret kring ”deras” grind; som strider mot Strandskyddslagen; jag binder upp den för jag vill ha en reaktion som kan prövas. Varje gång agerar styrelsen med att plocka bort repet/snöret; sluta med det, grinden är olaglig även i försvarets värld, och definitivt har inte ni i styrelsen med grinden att göra. (lika lite som jag har egentligenJ) Många barnfamiljer, cyklister flanörer och motionärer etc. vänder vid grinden, det är fel.
Ha det sommargott/ Åke

Då får jag följande svar:

Hej Åke,

Under de månader som jag har kvar som ordförande kommer jag att fokusera på att diskutera med styrelsen och andra medlemmar den frågan som jag anser är av störst betydelse för föreningen de kommande åren; nämligen hur vi bäst förbereder oss inför kommande förhandlingar med godset inför uppköp, d v s när vi får besked om att greven gått bort, hur agerar vi? Som en enhet eller företräder var och en sig själv? Vilket är rätt pris på den del av fastigheterna som vi arrenderar? Ska vi låta värdera fastigheterna redan nu?

Jag kommer det sagda till trots att självfallet ta upp din skrift vid nästkommande styrelsemöte.

Slutligen vill jag påpeka att, för det fall du har diskussioner med försvarsmakten, representerar du endast dig själv som privatperson och ingenting annat. Men det utgår jag från är självklart för dig. 

Anette Blücher

Jag fortsatte med grinden och skriver följande mejl till styrelsen:

Hej!

Nu får styrelsen ta tag i de representanter/styrelsemedlemmar som skapar oro och bestörtning samt inte att förringa ilska i framförallt de västra delarna av Fårabäck.

Idag satte jag upp en skylt på grinden med följande text:

STÄNG EJ GRINDEN!

DE SOM FLANERAR LÄNGS HAVET, SKALL KUNNA GÖRA DETTA I LUGN OCH RO. 

ÄVEN HUNDAR ÄR VÄLKOMNA!

SÅ! DU SOM ROAR DIG MED ATT IDELIGEN STÄNGA DENNA GRIND; TROTS ATT DEN ÄR TYDLIGT ÖPPEN OCH BLOCKERAD, GÖR DIG SKYLDIG TILL INSKRÄNKANDE AV;

STRANDSKYDDSLAGEN

SAMT

ALLEMANSRÄTTEN

DETTA GÄLLER ÄVEN FÖRSVARSMAKTEN VILKA PÅSTÅR ATT DE ÄGER GRINDEN, VILKET KANSKE INTE ÄR SANT.

LÅT NU GRINDEN VARA! 

ÅKE B (STYRELSEN ÄR INFORMERAD I SAKEN)

Den togs ner inom ett par timmar! Märkligt! Nej jag tror inte att det är så märkligt utan någon eller några går omkring i livet och tror att det vet, men det brukar sällan vara så.

Inom parentes sagt så noterade jag att styrelsen satt upp skyltar om hundförbud, mycket märkligt, hur motiverar styrelsen detta? Var i kommunlagen hittar jag detta. Styrelsen kanske skulle slå en signal till Hanna Tornevall uppe i Gtb, hon är bäst i Sverige på strandskydd och hjälpte mig med ett ärende på en av våra fastigheter i Brastad en gång. Ta ner skyltarna; varför skapar styrelsen problem ideligen och varför gör ni allt för att bryta mot strandskyddslagen, kommunallagen och trafikförordningen?. Jag/vi fattar ingenting. I min värld, tar man först reda på vad som gäller och sedan agerar man. Det är lika jobbigt att gräva ett dike i fel riktning som i rätt riktning.

Om nu styrelsen tycker att ni har ordning på detta med strandskydd och allemansrätt och vi sådär femtontal olika stugägare inte har det, så är det bäst att vi skickar in en förfrågan till Kommunen och Länstyrelsen kring bryggor och lekplatsens besiktning, då vi har fått intrycket att styrelsen inte agerar i saken eller är det någon som bedrar styrelsen? (Att styrelsen bara vågar ha lekplatsen igång utan varningsskyltar är för mig mycket förvånande. Den är publik och ansvaret vilar på styrelsen.)

Styrelsen; en allt mer växande skara av husägarna är trötta på självsvåldigheten hos styrelsen. Många är oroliga för tillkommande kostnader, de tycker att det är illa nog med allt som kommer att hända ändå i en mycket snar framtid. De är oroliga för Vägkostnad, Vatten och Avloppskostnader, höjd Fastighetsavgift, Energiombyggnader och Elnätskostnader. Vi talar alltså om hundratusentals kronor för genomsnittshuset i Fårabäck. Varför i herrans namn skall styrelsen dra på sig viten och annat tråkigt?

Om styrelsen vill att Fårabäck skall ha en framtid gäller det att engagera människor, framtidsmänniskor, den moderna människan kräver information och transparens, inte okunskap och förtal.

Ha det så gott i sommaren!

Åke Berntsson

Publicerat i FÅRABÄCK | Lämna en kommentar

Adventskalender 2022

Postat den 26 december, 2022 av Åke Berntsson

1 December 2022 Oskar

Oskar ledde ut hästen i snön, han gjorde det på morgonen då solen var långt från himmelen, så långt att solljuset inte nådde lagårdsbacken.  Hade det gjort det, så hade en blå skugga dallrat över snön, så blå som det bara blir då morgonluften är kall, riktigt kall. Egentligen visste han inte varför han drog ut  hästakraken i ottan men något hade talat till honom  och han hade vaknat av att han oroligt vred sig i sängen. Han var förbryllad av att adventstakens första ljus brann då han kom ut i köket, som att någon hälsade honom välkommen i hans egna kök.
Utan kaffet och utan den saltade sillen på ett grovt bröd, drog han sig ut till Hästakraken, som bara förvånat tittade på honom . Hästakraken tillhörde de hästar som sov  sina tre timmar liggande, han fnös då han förstod att han måste resa på sig. Men även Hästakraken kände oro i kroppen han ville iväg, men vart det visste han inte.  När Oskar fått på honom skaklarna och satt sig tillrätta i vargskinnspälsen bar det iväg, inte fort, men absolut inte sakta.
Oskar kände att någon satt bredvid honom, men ingen kändes då han stötte med armbågen åt det hållet. Oskar var stor och stark, mycket stor och stark men visst kände han lite obehag. Hästakraken tog inte order av tömmarna och det spelade ingen roll, för Oskar hade inte en aning om vart han skulle men han märkte att det bar iväg längs vägen mot Grumlan. Vad skulle de till sjön och göra, vad skulle Hästakraken dit för.
Isen låg tjock och blytung över vattnet så det var ingen risk, Oskar blev inte orolig för den saken. Värre var att det stod en väl påbyltad figur vid strandkanten vem kunde det vara. Hästakraken stannade utan kommando vid  figuren. Ett ljust ansikte dök upp under luvan på filtkappan, han kände igen henne direkt, det var Beata från Östanå, ingen annan. Va gör i ute så hära dags, spörjde han. Jag vet inte ja, svarade Beata, men ja vesste att nöen sulle komma förbi. Kliv då upp på bocken, men sätt sig på andra sidan för här är fullt, dä setter nåt som är mig obegripligt här breve. Forts…..

2 December 2022 Beata

Med ett ryck vaknade Beata, först trodde hon att det var pigan Lydia, som hon låg skav med i kammarens utdragssoffa, som hade sparkat henne igen, men så var det inte, inte denna gången. Det kröp i hela kroppen och det körde i magen. Var hon med barn? Var det första hon tänkte, men hon slog fort bort tanken, inte blir en med barn för att man kysst granndrängen, inte då.Greta hade glömt att släcka ljuset i staken, för det stod och brann i västanfönstret, men hon brydde sig inte för från fönstret såg hon ut över Grumlan, dit skall du gå drog något inom henne. När hon stängde dörren till kammaren, såg hon att Lydia oroligt snurrade på sig. Varför visste hon inte men påklädd ute i den djupa snön, bar stegen henne lätt ner mot sjön. Det var konstigt. Inte länge stod hon fast vid isens kant förrän en hästkrake med kärra dök upp. Hon kände igen Oskar direkt, han var den ende med vargskinnspäls i hela bygden. Oron försvann ur kroppen då hon steg upp på kuskbocken. Hästakraken rörde sig inte framåt ett enda steg men han frustade i samma ögonblick som de hörde Lydia ropa. Vänta på me, ja sa mä.Forts……

3 December 2022 Lydia

Forts från gårdagen….
Lydia plumsade lätt genom snön fram till kärran och satte sig upp och tillrätta bakom kuskbocken. Hon lutade huvudet  mot Oskars rygg och hans päls värmde hennes kind. Hon lät benen dingla över kärrkanten. Lydia hade vaknat med ett ryck, som om hon försovit sig, då Beata stängde kammardörren bakom sig och skenet från ett brinnande adventsljus försvann ur hennes ögonvrå. Lydia var ”Kvinnan från Lydia” hon hette så för att hennes mor var säker på att drängen hon vänslats med, var från Turkiet, en vandringsman. Lydia föddes mörk om håret och med ett gyllene skinn, som vore det så. Först hade prästen inte godkänt hennes mors namn oäktingen, det var Muslimsk visste prästen att berätta, men när storbonden bar fram henne vid dopet då gick det för sig. Inte en dag hade storbonden och stormora behandlat henne eller hennes mor illa. Hon var nöjd i livet.
Men som kroppen var nu, det hade den aldrig varit, hon förstod inte varför hon skyndat efter i Beatas fotspår ner mot sjön men ron infann sig i samma ögonblick som hon satte sig tillrätta.
Hästakraken drog vidare rakt mot den frusna åafåran ut mot Norrsjön, skulle det bära tänkte Oskar men hästakraken tycktes säker på sin sak. Han styrde upp mot vägen vid järnvägsbron och stannade till ett tag. Från bron ropade ett fruntimmer ”Ja kömmer!” Det var Barbro; kärringen i Märrhagen som skyndade fram. Vart ska ho tänkte Oskar, trots att han själv inte visste vart han skulle. Morgonen gnistrade nu stjärnklart.
Forts imorgon…..

4 December 2022 Barbro andra söndagen.

Forts från gårdagen….
Vad är gubben uppe och yrar med i denna tidiga morgon, tänkte Barbro, när två adventsljus tändes i köket. Men det var inte det och det var inte han som väckt henne. Gubben sov tungt i utdragssoffan bredvid henne. Hon klev över kanten och började klä sig. Ingen tanke for i huvudet annat än ut och bort. Snart stod hon, fattiglappen i för tunna kläder i för stora trätofflor utanför köksdörren. Fötterna bar henne ut mot vägen och bort mot åbron. Stegen är lätta att gå, tänkte hon då hon stegade fram i snön, det var då märkvärdigt på riktigt. Vad är det som drar, vart ska du kärring tänkte hon. Inte frös hon så mycket heller. trots att det var bitande blått ute.
Vägen var i uselt skick, så hennes steg styrde henne upp på den av sexan plogade järnvägen, hon förstod inte hur lätt hon kom över vallen, hon förstod ingenting, men var nöjd med det. Hon stannade till vid  änden av järnvägsbron men strax såg och hörde hon en hästakrake  som frustande drog upp mot vägen. ”Ja kömmer!” ropade hon. Snart satt hon bredvid Lydia på kärran och visste fortfarande inte vart hon skulle men bra var det.
Hästakraken skyndade vägen fram mot Hjältarydsvägen  mot Madhagen, det spårade och slängde då det gick raskt. Vid Madhagen stannade kraken och frustade högt. Plötsligt skyndade Gubben Sven sig runt knuten på dasset som var närmast vägen och lätt att tömma. Käppen var mer i luften än stöd på marken, för snön var för djup för käppen men fötterna bar på snön. ”Vänta jag kommer” ropade han.
Forts imorgon ……

5 December 2022 Sven

Forts från gårdagen….
Han var stolt över Madhagen, Sven, hade i stort sett byggt allt själv. Lagårn var ekplankad och skulle komma att stå i många år det visste han. Vartenda spikhål hade han fått borra och smörja för att få in trekantspiken, varje takspån var spikat och innan dess hyvlat på lånehyvel. Boningshuset var halva arbetet att få till mot lagårn. Han var seg och arbetsvillig och nu en seg gubbe med fårat ansikte.
Hans mor hade sagt att hans namn betydde ”ynglingen” det fick vara hur det ville med det nu.  Mor var borta och ynglingen hade som sagt blivit seg gubbe. Men något sa gubben att denna arla morgon skulle han upp och ut, på Husqvarna spisen i köket stod två adventljus tända, det lös upp hela köket och farstun. Inte hade han tänt sådana ljus inte och ensam var han i huset sedan kärringen gick bort.
Med Raggsockar i Wellingtonen och käppen i handen rundade han snart dasset ute vid vägen, det bar ner i diket för där stod en hästakrake med folk på, han kände igen allihop. Så snart gubben satt sig, drog hästakraken framåt igen. Det gick inte många steg framåt, för där vid kanten stod Nikolaus från Nässja. Påven kallad.
Forts imorgon….

6 December 2022 Nikolaus

Forts från gårdagen….
Påven snubblade till, på spåret till Sävsjö, då han skulle över där. Aldrig någonsin gick någon där, för det var djupa och blöta diken kring banvallen, men det gick lätt ändå för dikena var frusna och fyllda med hård plogsnö från tåget. Det var svart ute, kunde han se och han förstod att det var mitt i natten, vad skulle han ut och göra?  Hemma i drängkammaren hade han vaknat av två klara stearinljus,  det förstod han inte, för han fick inte ha ljus i kammaren för bonden; det var för dyrt tyckte han och det fanns inget att se för den sakens skull. Det var första gången på hela hösten som han såg sina kläder när han klädde sig, de låg i en fin hög, annars var det ogörligt att hitta, hade han lärt sig. Ullstället hade inte lämnat hans kropp på ett par månader och inte sockarna heller. Det gällde att passa sig när kliandet upphört och varmt var det. Han drogs på något sätt  ut ur drängkammaren och trots den svarta natten hittade han väl ut till vägen även om han snubblade ibland. Fötterna som nu var nerkörda i trätofflorna hittade sin väg.
Väl ute vid vägen stod en hästakrake med vagn och väntade, han såg att det var Oskars och han såg folk på vagnen. Längst bak satte han sig och kraken drog iväg, men länge blev inte resan, bara en bit, för där stod grannens piga Angelika, det fruntimret kände han väl till, de var lite betuttade i varandra, tyckte han allt.
Forts imorgon….

7 December 2022 Angelika

Forts från gårdagen….
Angelika; som en ängel lik, så är det, hade hennes mor sagt, du är änglalik, och det var hon också både ljus, vän och vacker. Hon var född i torpet Nyholm dit hon och hennes mor fått flytta sedan faren supit ihjäl sig. Hennes mor hade arbete i staden som bageribiträde och själv var hon piga på Blomsholm strax bredvid. Hela natten, tyckte hon, hade hon sovit oroligt. Påven, drängen i granngården hade blivit alltmer efterhängsen och inte ville hon det, hon var rädd att han skulle fria. Hennes mor hade fått lova att inte gå med på sådant giftermål.
När hon vaknade till var det ljust i rummet, två ljus stod och brann i fönstret, det förstod hon inte, för inte hade de sådana ljus inte. Hon såg att det var dyra kyrkljus dem kände hon igen från kyrkans altare. I kyrkan fanns det en friare av bättre format, prästen Amunds son, hon tyckte nog att de var kära i varandra, att det var så från hans sida också. Dessutom sprang prästen själv lite för mycket hemma hos hennes mor också, änkling som han var. Kanske hade han lämnat ett par ljus, men varför brann de och varför så klart?
Det var något hon hade i tankarna då hon kom till sans, då var hon redan vid Hällingevägen och hon såg en vagn förspänd av en krake, det satt folk, känt folk på vagnen, längst bak satt Nikolaus sitsen bredvid honom höll hon sig undan och satte sig istället bakom kuskbänken på andra sidan. Det satt två på bänken men de satt så knölat att det verkade som tre.
På väg upp mot backen var det besvärligt för kraken och ändå stannade han mitt i som väntade han på någon. Ur mörkret kom den alltid sjungande och leende  Virginia från Tattartorpet.
Forts imorgon……..

8 December 2022 Virginia

Forts från gårdagen….
Jungfru var hon då inte även om hon hette så, Virginia. Fem ungar hade hon och ingen hade tagit på sig faderskapet, fast det fanns många att välja på. Oäktingar sa prästen, men det sa inte Virginia som älskade sina barn över allt annat. De var då inte oäkta, inte mer oäkta än prästens son, den som han skröt så med. Var kom de två ljusen ifrån, var hennes tanke då hon vaknade till dem, varifrån.
Hon var påklädd redan när hon vaknade,  för det var ont om torr ved så det blev kallt i torpet, även om det var litet. Ungarna låg huller om buller i utdragssoffan och hon lät dem sova, för hon kände att hon skulle bort en stund men också kände hon att de klarade sig. Hennes humör var alltid bra och hon bar mest på urringade klänningar och oskyldiga  enkla tankar, det var hennes sätt. Hon hade sjungit sig fram i livet och tyckte att hon var lycklig, trots allt elände. Virginia var en fri själ och levde sitt liv utan att döma sig själv eller andra. Hon var faktiskt en god människa men inte välkommen i kyrkan.
Det var ett stycke att gå ut till Hällingevägen konstigt var att då hon passerade myren, så var det inte kallare, som det brukade vara. Bra kängor hade hon i vart fall och barnen med, skomakardrängen hälsade ofta på liksom mäster själv de var vänliga själar men lite rädda som de flesta, de kom smygande från Norget hållet. Godsägaren i Hällinge däremot, han red ända till dörren, han blygdes inte. Han var dessutom far till den lilla och betalade  för det. En bra karl tyckte Virginia, även om han kallades okänd.
Kraken stod och väntade på henne och hon hoppade upp på kärran bredvid sin motsats Angelika, men på något sätt kom de alltid överens och trivdes ihop. Bums hon satt sig så drog kraken, nu bar det av ända upp till Backen, det lite större torpet. Utanför stod Anna, dottern i huset, hon stod som om hon väntade.
Forts imorgon….

9 December 2022 Anna

Forts från gårdagen….
Anna var dotter på Backen, men det ville hon inte vara, det var ett oändligt slit och aldrig dög hon till. Hade hon haft så mycket som en egen riksdaler hade hon rymt hemifrån, en enda hade räckt. Två år till sedan var hon myndig då behövdes ingen gåva till prästen för att få ett flyttbetyg, då skulle hon Betesåka till Skåne och aldrig mer komma hem. Det hjälpte inte att Joakim i Vetlanda,  kysste henne så fort han kom åt och ville gifta sig med henne. Joakims kyssar var inte som andras och hon förstod nu att hon bar på en unge, det visste Virginia att berätta för henne. Hon förstod sånt, men trodde inte på det där med bara kyssar. Men det spelade ingen roll ungen skulle få följa med till de Skånska betesfälten, sen fick det bli annat men inte hem. Aldrig mer hem. Aldrig att hon skulle gifta sig heller ingen karl, vackert snäll eller inte, skulle få domdera med henne.
Som vanligt hade hon gått till vila som sist i huset, fått sitta uppe och elda till spöktimmen men rädd för skuggorna eller trollen i dem var hon inte, bara för far och mor sin var hon rädd. Vaxljuset släckte hon ordentligt vid sängdags, det visste hon, annars hade det blivit ris, så det var med förvåning hon vaknade upp till att två ljus lös klart i hennes lilla kammare. Vad var detta? Men hon klädde sig fullt tog kängorna på och smög ut i natten vid vägkanten stannade hon. Neråt vägen hörde hon en hästakrake som frustade som vore lasset tungt. När vagnen stannade framför henne gick hon utan att tänka runt kraken och satte sig bredvid Angelika som hjälpte henne tillrätta.
När Anna satt sig, bar hästakraken iväg igen, nu bar det nedåt mot Hällinge. Vid kvarnvägen stannade Kraken, det kom någon springande från Kvarnhållet, med håret slängandes i den kalla morgonen och i ansiktet ett par glittrande ögon blå. Det var Malena från Kvarnen som kom.
Forts imorgon…..

10 December 2022 Malena

Forts från gårdagen….
Malena var också en sån, en sån som alltid log och alltid välkomnade det livet bjöd. Hon var gift med Mjölnare Frans och de hade två ungar. Gott om mjölmat hade de också och Säteriet höll med ved. Hon var glad och inget fanns att klaga på. Gubben Frans hade varit ute halva natten och hackat is, rännan till hjulet fick inte frysa till ännu. Det blev alltid en del att mala till Jul både grovt och fint. När han inte malde formade han lera som han tagit uppe på åsen på andra sidan näset. Det var den bästa leran i bygden sa han och han hade blivit lite känd för sina bra lerstenar. Det gjorde inget om de frös, för till Midsommar hade de tinat och torkat ut, frösen sten höll en högre kvalité, det var som om de mognade, det var vad han sa.
Malena hade sovit gott hela natten, ingen unge hade stört henne, men nu vaknade hon av att det var ljust i stugan, för ljust, På köksbordet stod en stake hon inte kände igen och på en stol satt gubben och värmde sina nästan förfrusna händer vid två ljus. Hon klädde sig i kammaren och gick ut i köket. Det var som om gubben inte såg henne, nej det gjorde han inte, men han gned sina händer varma, hon la ett par vedträn i spisen åt han, tog på sig ytterkläderna och gick ut. Plötsligt fick hon bråttom i bena som om hon trodde att hon inte hann. Hon såg vagnen och förstod att det var den hon skulle med. Det var fullt med folk på hennes sida, så hon skyndade runt och hittade en plats.
Många meter till gick inte kraken framåt, bara  fram till skälet mot Näsby. Ett par tre figurer kom gående från lia. Först kom Smen, Daniel, i sina svarta läderstövlar.
Forts imorgon….

11 December 2022 Daniel

Forts från gårdagen….
Smen som han kallades Daniel, var namnad av sin mor, som av prästen fått lära att Daniel betydde ”Den som Gud dömer” en devis som han var tvungen att förhålla sig till och fann mycken tröst i. Smen bodde i Smebostaden tillsammans med Smedrängen  Karl eller ”Den frie” som hans mor tagit reda på och Smens  mor Karin. Innan hon gifte sig med Ladugårdsfömannen i Vallsjön bodde också hans syster där.
Smens mor hade sina aningar eller rättare, hon visste, vilket syndigt liv pojkarna levde. Varje dag var en rädsla att någon skulle förstå, att någon skulle komma in i torpet och se. Pojken hade smitt ett vackert och starkt lås, själv hade hon sett till att det var bra gardiner utan att bli för mörkt. Den ende utanför som visste var Godsägaren, men han var inget att oroas för, han var mer än frisinnad och hade inget ihop med Gud. Dessutom visste han att en bättre Smed till alla hästarna det fanns inte och dessutom smidde han både betsel och sporrar och alla andra järn som behövdes. Det gick inte för sig att bli av med en sån karl.
Smens far hade försvunnit på Hultsfreds Hed för 15 år sedan och ingen hade sett han sedan dess, nog var det så att sonen var en besvikelse fast stor och rejäl. Han ville  inte fostra en sån, som han kallade honom inför hans mor men mor såg bara sin stora kärlek i sonen.
Både Karl och hans mor sov djupt trots att det lös så starkt av tre adventsljus i en stake ute i köket. Hans kropp var full av oro när han drog på sig stövlarna och gick lia ner. Visst var det en hästakrake med nästan full vagn som stod där vid kanten och väntade på honom, han satte sig upp på avigsidan bredvid Malena som log och tog hans hand till hjälp.
Hästkraken rörde sig inte och det var gott nog för efter Smen kom Aleks från Månstorp nån kilometer upp i lia.
Forts imorgon…

12 December 2022 Aleks

Forts från gårdagen…. Blev lite fel igår på Facebook
Ljuset från springan i dörren ut till köket irriterade Aleks så pass att han vaknade. Vem hade glömt ljuset? Var någon uppstigen? Nej, det var bara tre märkliga adventsljus som lös i köket. Så snart han satte sockorna på andra sidan tröskeln till köket, visste han vart han skulle. Han skulle ut, han skulle ner mot godset. Han klädde sig i tystnad och smög ut.
Aleks var inte vem som helst,  han var den i trakten som kunde Guds ord, så pass att han predikat både i Vetlanda, Nävelsjö och Jönköping inte minst. Där hade han träffat Pastor Palmberg den store förkunnaren, han som hjälpt till att få bort förbudet mot samlingar och fått bort hucklet på fruntimmer. Jordbruket i Månsarp räckte till så han kunde resa runt med sin Bibel i hand. Han var en stilig och märkvärdig karl vilket gjorde att han fick mycket välsignande när han låg över i socknarna. Hans hustru och två drängar fick sköta gården där även hans fyra ungar fick hjälpa till. Guds ord var det viktiga för Aleks han var skickad., utsänd.
Men prästen inne i Vetlanda förbannade honom, han var en vagel i ögat på honom. Han hatade alla som sa sig bättre förstå Gud än han själv. Kronolänsman hade fått in flera anmälningar från prästen rörande bygdens syndare.  Inte nog med det, det spreds dåligt beteende bland fruntimren, några hade varit i hans kyrka utan huckle och några till och med utan knut.
Han hörde inte ett ljud då han satte sig på släpet han var inte så mycket profet i sin egen bygd. Kraken stod kvar, han väntade på ytterligare en figur som kom gående från lia. Det var bygdens vänaste varelse, Lucia från Klockarehagen. Hon hade gått en lång promenad för att komma fram.
Forts imorgon ….

13 December 2022 Lucia

Forts från gårdagen….
Ett par tre kilometer hade hon gått i sliret på vägen. Det var godset som skötte vägen, men de var inte så noga med arrendeböndernas framfart.  Inte noga alls. Klockarehagen var det mest välskötta stället i bygden, men så beboddes det också av inte mindre än en Snickare och en Murare; far och son. Mor i huset, Lucia,  var utbildad Sjuksköterska i Rappes anda, hon kunde sina saker och for runt i bygden. Mest var det böjda ryggar och förlossningar som det blev, men inte sällan var hon in till staden för att arbeta på Epidemisjukhuset hos Dr Dahlberg, borta i Pukaregården. Då låg hon över på sköterskehemmet. Hon fick 75 öre om dagen, faktiskt mindre, mycket mindre än då hon kunde hjälpa välbeställda bönder och torpare i bygden, men hon tyckte att hon lärde sig det moderna därinne, hon hängde med. Hon fick inte använda stetoskop, men det struntade hon i, om hon förnärmade någon läkare, på det viset hade hon räddat mången dräng och bonde. Redan i Uppsala då hon utbildade sig hade hennes far skickat pengar till inköpet. Hennes far var bokhandlare och kyrkvärd, han hade det gott ställt.
När hon gick förbi Månstorp fick hon tankar om Guds förtappade själar, men det var allt hon tänkte och aldrig yttrade hon ett elakt ord, det var inte hon att döma.  Snart var hon nere vid stora vägen mot Näsby. Hon kände till alla som satt på vagnen några hade hon till och med förlöst. Hon satte sig upp och hamnade bredvid en förtappad själ.
Kraken rörde sig inte, väntade på skuggan som frigjorde sig vid vägkanten. Det var Sixten från Sjöstugan eller den fattige faan som han kallades.
Forts imorgon

14 December 2022 Sixten

Forts från gårdagen….
Den fattige faan var verkligen fattig och utan välviljan hos folket runt omkring hade han varit mager som en speta och värre, han var dock så mager att kläderna gungade på kroppen då han haltade fram med krycka under ena armen.Vad skulle han ute och göra tänkte alla men det var allt de tänkte där i mörkret.
Ett par drängar på godset hade sett till att han hade vinterved att elda med och att det var framkomligt kring stugan.  Mitt på dan orkade han gå ett par vändor till boa och hämta ved. Veden var sur så det fick inte slockna i kaminen, då var det ogörligt att tända igen.  På kaminen kunde han värma maten som sändes till honom, mest var det gröt och potatis till jul brukade Godset skicka några korvar och en bit blodpudding.
En gång i tiden hade Sixten varit tillsyningsman vid järnvägsbyggen, en bra och omtyckt man, om än lite törstig. Det var törsten som fick honom att förlora knäet och armen på höger sida. Han ramlade ner mellan loket och kolvagnen det var ett mirakel att han stod upp, sa de som varit med utanför Sävsjö där det hände. Nu för tiden hade han inget att släcka törsten med utan vid Jul, då brukade det alltid komma någon dräng från Godset och bjuda på några supar, men inte mer än så.
Också Sixten vaknade av att det stod tre ljus och brann och lös upp hela rummet. Så lätt som nu hade han aldrig fått på sig byxorna eller stigit i stövlarna. Han kände sig så lätt. Inget förstod han heller då krycka inte försvann ner i snön vad hände? Han var förvirrad men klar i huvet. Väl framme satt han enkelt upp vid Lucia som lindrat honom så många gånger.
Hästakraken satte nästan lite fart nu, men bara ett par hundra meter  fram till kröken där Kaptenen Gottfrid Ullsporre stod i full uniform. Det var en särskild dag, det kunde man se på honom.
Forts imorgon…..

15 December 2022 Gottfrid

Forts från gårdagen….
Att han skulle bli militär, det bestämde hans far redan då han bar fram honom för dopet, i  Eksjö gamla kyrka. Hans far var Major vid Smålands Husarer och hans hustru var Kaptensdotter från Tångerda . Själv hade han aldrig hittat något fruntimmer som dög, det fanns inte. Fruntimmer var i allmänhet oduglingar. Ingen stod sig i jämförelse med hans mor eller hans fyra systrar. Men inte visste han detta då prästen i Eksjö namnade honom till Gottfrid. Guds frid.
Det var på nåder han fick bo på godset. Vid en av sina sista manövrar som Kapten Ullsporre gjorde för kronan, hade en beväring illa sprungit på ett sätt som inte dög åt honom, det gick inte fort nog. Kaptenen red upp jämsides och rappade honom så illa med ridspöt att kinden sprack. Kronan gav inget straff för detta tilltag utan det onda hamnade på den lata soldaten. Men då det skrävlats färdigt på mässen och lögnerna var slut, försvann den sociala sanden under Kaptensstövlarna, samhället gjorde sitt val, som så många gånger förr.  Så kraftigt belackad blev han bakom sin rygg att han slutade med pension ett år för tidigt och i Eksjö kunde han inte stanna.
Godsägaren som var kusin till han, förbarmade sig över han, och lät han bo i sidobyggnaden, mot en mindre ersättning mot att han red deras hästar när det behövdes. Fruntimmer förstod han sig inte på, men han var skicklig med hästar.
Först tyckte Gottfrid att det var en häst han hört, men sedan förstod han att det var de två ljusen på bordet som väckt honom. De var inte hans, men han funderade inte på det utan stod upp och klädde sig i bästa uniformen. Det var sällan han bar den nu för tiden, han ville inte bli påmind om sitt avsked. Han drog sig ut mot kröken och strax kom en skjuts och hämtade upp honom. Det var trångt på flaket, men det gick an. När han satt sig startade ekipaget omedelbart. Vid vägskälet till Ekebo stannade det igen. På vägen från Ekebo kom Assar springande,  ett ironiskt namn (den som svarar) på en döv pojke, men inte visste föräldrarna att han skulle tappas i spishällen och bli döv på kuppen. De hade bara valt det modernaste namn de visste om.
Forts imorgon…….

16 December 2022 Assar

Forts från gårdagen….
Han hade för länge sedan förlikat sig med att vara döv, han kände inget annat och mindes inte den dagen då hans syster, så illa tappade honom mot spishällen att huvet sprack och hörseln försvann. De hade gjort sitt bästa inne på sjukstugan, till och med borrat hål i skallen på pojken men hörseln tog det. Nu var han 17 år och fullt arbetsför, redan hade han förstått sig på kloka saker och skötte mycket av böckerna och breven på godset. Det var Kamrer Ottoson och hans mor som lärt honom att både läsa, räkna och skriva. Till skolan hade han aldrig varit, han var ett besvär, sa de. Ja inte fröken Zachrisson förstås, hon var snäll och såg till att han hade böcker, pennor och papper. När han var tio år räckte inte skolans böcker till åt honom, så hon köpte realskoleböcker och studentböcker till honom. Hans tysta värld fylldes med kunskap. Han slapp åka till dövskola, nu hade de inte haft råd till det ändå, men han lärde sig teckenspråk tillsammans med sin mor och syster.
Han såg ljust på livet, särskilt ljust var det med Ida borta i Lanthandeln han var så förtjust i henne så det gjorde ont i kroppen. De brukade sitta på affärens lastbrygga på kvällarna och resonera genom att teckna och titta. Hon hade lärt sig mycket teckenspråk av Assar men också av hans syster, hon, Anna, som tappade han. Anna var mån om att han skulle vara glad. Lite dåligt samvete hade hon fast hon aldrig anklagats av mor eller far, hon mindes det knappt själv längre.
Assar brukade aldrig vakna på natten för det var alltid tyst hos honom, men nu vaknade han av att det var ljust i rummet, det var tre ljus som lyste upp. Han klädde sig varmt och gick ut, varför visste han inte, men han tog vägen upp mot Godset, han kände sig sen så han skyndade på stegen tills han sprang. Det var en sak han tyckte om, att springa. Han förstod att målet var Hästakraken med vagnen full med folk, det var nästan bara känningar men han såg inte Ida. Han knölade sig upp i mitten av vagnen som började bli full..
Kraken rörde sig framåt igen ett hundratal meter bort till avtaget mot Gläntan, torpet, som låg så vackert vid sjön. Där stod Stig kikandes på ekipaget då de kom fram.
Forts imorgon…..

17 December 2022 Stig

Forts från gårdagen….
Stig in, för all del stig in, brukade förmannen uppe i stallet roa sig med att säga då Stig var senare än han, Albert. Stig var bra med hästar och hade egentligen inte gjort något annat än så i hela sitt liv. Några år i folkskolan var allt och han hade knappt lärt sig att läsa och ännu mindre räkna, aldrig satt han still och fröken fick ofta ta honom i örat, men inte hjälpte det. Han var stimmig till sin natur sa hon. Men så fort Stig kom in i stallet till hästarna blev han lugn, han språkade med dem utan att säga ett ord. Han var den ende som kunde sadla hästarna utan att sätta grimma först, han började med sadeln och slutade med betslet.
Han betslade alltid med mjuka betsel och red han själv eller det var Kaptenen så var det bara grimma, han var snäll vid hästarna. Han och Kapten var de enda som riktigt förstod hästar. När det skulle fölas så var det han och Smen som var där och vaktade, så det blev rätt,  ibland hjälpte Kapten till också med det. Åttio hästar och fjorton unghästar och ett senkommet föl hade de nu att sköta men de var många om det, för det var gott om mjölkdjur, tjurar och kalvar också. För att inte glömma höns och grisar. Men det bästa var tyckte Stig var att somna i boxen när fölet var tvättat och stod upp. Då var han nöjd. Inte var han rädd för att bli skadad, nej han sov gott.
Inte fullt så gott sov han nu då han vaknade av att tre ljus lös i rummet, men det var som att de lös bara för honom, de var elva syskon och nio som bodde hemma, de låg i byrålådor i sängar och på lösmadrasser av halm så han fick tassa försiktigt ut i farstun och klä på sig. Kläderna låg i en kall hög så det var att riva runt. Men snart stod han påklädd och gav sig av upp mot vägen. Han kände inte igen Hästen, det var ingen av godsets men några av folket på vagnen kände han. Stig fick sig en plats mitt på flaket, det var tyst, ingen sa något.
Kraken drog vagnen vidare en bit men stannade vid Björkbacken och väntade.
Forts imorgon….

18 December 2022 Abraham

Forts från gårdagen….
Det var som om hans mor visste vad hon gjorde när hon namnade honom till Abraham, de mångas fader. För nio ungar hade han åstadkommit med tre fruar Karin, Karin och nu sist Karin. Det skilde inte mer än 14 år på den äldste och den yngste. De två första Karin hade dött i barnsäng den tredje var pigg och arbetsam i mjölket borta på Godset, men till våren skulle hon föda fram sitt fjärde barn, då kunde det bli värre med inkomsterna. Torpet bågnande av ungar för stort var det inte. Abraham hoppades att Cecilia, den äldsta, skulle ge sig av och tjänstgöra snart, fjorton år snart femton, då gick det bra med den saken. Han hade hört sig för hos brorsonen sin i Åseda och väntade nu på brevsvar från honom. Hon var grann och titta på också, lik sin mor, så med lite tur skulle hon snart kunna vara bortlovade då hon kom till en annan trakt. Men hon behövde ingen fattig krake utan en med bättre ställt. Abraham önskade allt gott för alla barn och han visste hur det var att vara luspank.
Abraham arbetade varje dag i stallet borta på godset, det var tidiga mornar och sena eftermiddagar, men han kunde gå hem och äta mitt på dagen, längre var det inte. Det bästa med stallet var att hästarna värmde upp det, bara de höll dörrarna stängda. Var han förkyld och frusen, var bästa sättet att dra sig undan på höskullen och bädda ner sig i höet, det var torrt och varmt alltid. Ingen sa något om det, alla förstod det svåra för alla hade det på något sätt svårt.
Fyra ljus stod och brann på köksbänken, inte visste han var de kom ifrån, aldrig sett dem förr men vackra var de och ovanligt starka i skenet. Abraham gick upp och utan frukost gav han sig åstad från Björkbacken ner mot vägen. Det var kallt ute men lätt att andas och lätt var steget för en gångs skull. Han såg en krake med vagn vid vägkanten, det var dit han skulle, det förstod han. Han tog sig upp i vagnen och de andra tryckte ihop sig så han fick plats.
Hästakraken drog vagnen vidare bort till Helgeviken, där det stod två bylten och en herre och väntade på dem.
Forts imorgon…

19 December 2022 Isak

Forts från gårdagen….
Isak började alltid sin dag med en bön, denna morgon eller natt vaknade han upp av fyra ljus på bordet, han föll ned på knä och tackade Gud för den dag han ännu inte sett. Detta innan han klätt sig och innan han som alltid krampaktigt tog sin bibel i handen. Bibeln var välläst och det var inte mycket han inte kunde utantill, särskilt tyckte han om det Gamla Testamentet. I byn visste ingen var han kom ifrån, det hade han hållit för sig själv och notarien inne i stan hade inget att berätta i saken, även om Godsägaren försökt. Torpet han bodde i var det enda i byn som var fritt och inte ställt under Godset. Isak arbetade heller inte på godset, men hade alltid pengar att betala med i affären och i mjölkboden på gården. Ibland tog han sig in till Vetlanda och Folkbanken, Östra Härads kallad, han tog ut små summor för det var inte ofarligt att färdas hem om någon Tattare eller slyngel sett han. Men ofta fick han skjuts med Godsets transporter, det var lugnare.
Isak Andersson hade varit med i Aftonbladet, fast ingen mindes, mer än han själv, han hade vunnit femtusen riksdaler på Penninglotteriet och så klok var Isak att han kom att lämna storstaden och bege sig, för att pengarna skulle räcka längre. Av en slump steg han av tåget i Vetlanda och samma slump gjorde att Bankdirektören kände till torpet där ute i Hällinge. Så blev det köp och så stod han snart på tröskeln till farstun med sin skinnklädda Bibel med lövtunna sidor i handen. Torpet var sparsamt möblerat och mer hade det inte blivit senare heller.
Nu stod han vid vägkanten och väntade, ett par andra stod där också men han liksom såg dem inte. Strax fann han sig tillrätta i högen med folk på vagnen.
Forts imorgon…..

20 December 2022 Moses

Forts från gårdagen….
Moses var den ende som levde på att fiska i hela socknen. Godset höll han med fiskevatten och båten och redskapen hade han gjort själv. Han fiskade både vinter och sommar. Det bästa fisket var då han kunde skjuta nät. Godset skulle ha sitt först och sedan kunde han sälja resten. Skräpfisken gav han gratis till de fattiga vilket retade handlarna i byn så pass att de därför inte sålde hans fisk. Saltad sill var det enda de hade och så Långa till Jul förstås. Moses hade ordnat det så att han lämnade fisken, hälften hos mor Berta i Kröken och hälften hos mor Irma i Näsby. Han blev alltid av med all fisk. Det sämsta var när Godset skulle ha kalas då blev det mindre kvar att sälja.
Både Flögen och Norrsjön var rik på fisk, Gös, Aborre och Röding var populärast och så Kräftorna på höstkanten såklart.  Det bästa och enklaste fisket var med Sax fast det blev bara Gäddor på det, och de var inte så lättsålda, dessutom var han lite rädd för Saxfisket, och det hade sin förklaring. Han stod en gång på huk i båten invid vasskanten och skulle spänna saxen med bete på. Det bar sig inte bättre än att saxen brann av och Moses for upp, halkade på båtspannet eller halvlitern som låg där, slog bakåt så att huvudet slog i locket till förpiken.  Han domnade av helt och hållet. Tur var att båten guppade in mot vassrunken och inte gav sig ut mot sjön. Där låg han i sin erbarmlighet när Godsherrens dotter fann honom och förbarmade sig över honom. När han vaknade till liv igen var han hemburen och iordning nerbäddad i kammaren. Lämnad ensam var han och först senare fick han reda på vem som hjälpt han, det var Godsägarens dotter som larmat i Lagårn och sedan hade han blivit buren hem av starka armar. I tre dagar matades och sköttes han av mor Berta i Kröken som också sett till att båten var uppbunden.
När han vaknade nu i kolsvarta morgonen, hade han samma känsla i kroppen. Fyra ljus brann för honom då han klädde på sig för att stiga ut i mörkret. Han styrde upp för slänten mot vägen. Där stod några andra men han sa inget utan när en hästakrake kom dragandes tog han sig upp på vagnen och satte sig.
Forts imorgon…

21 December 2022 Tomas

Forts från gårdagen….
Tomas var en av tvillingarna borta i Helgevik,  han döptes till Tomas och hans syster till Tomasina. Tre gånger hade mor hans fått tvillingar, men då Tomas och Tomasina föddes gick det inte så bra. Tomasina var klen vid födseln så det blev nöddop vid barnsängen.  Tomas kom från hans mor Olga medan prästen kom på Tomasina, men både Olga och hennes man tyckte det var fint, så de hade inget emot det. Tomas växte upp till en stilig man och var omsvärmad av bygdens flickor. Själv blev han kär och betuttad i Godsägarens dotter och hon i han, redan då de konfirmerades. Godsherren hade ingen sympati med detta och nu hade han skickat iväg dottern Lisa till Lund där hon lärde till Läkare och redan blivit Medicine Kandidat. De brevväxlade ivrigt och hon skickade paket till Tomas hela tiden, paket med böcker och skrifter för Tomas att läsa, det var nästan bara om läkning och metoder för det. Det var svåra saker men mycket förklarade Lisa i breven och hon svarade på hans frågor. De hjälpte varandra till kunskap. Breven var också fyllda av kärleksförklaringar.  Hennes far kände väl till korrespondensen, men han lät dem hållas för på något sätt tyckte han om pojken. Till våren skulle Lisa till Karolinska i Stockholm och bli Läkare på riktigt. Noga hade de planerat med flytt och boende  bakom ryggen på föräldrarna. Bröllop var inte att tänka på för båda var förtjusta i och förstod såväl Key som Lagerlöf. Feminism var något som de tyckte om men även barn och fred.
Breven och hans kunskap hade gjort att han fått tjänst som enkel vårdare inne i staden på Sjukhuset han fick gå långt, men det var det värt, ibland slog han följe med Lucia men ibland eller nästan alltid fanns det någon att få skjuts med.
Tomas var alltid glad, även om han ofta tvivlade på livet, var det så enkelt undrade han. Inte var det enkelt att förstå varför han vaknade av fyra ljus i köket och varför vaknade inte de andra i huset? Han steg upp drog på sig Byxor skor och rock, han drog tjockemössan över huvet och händerna hittade ner i mulavantarna.
Han stod där vid kanten till vägen när Hästakraken kom förbi och snart satt han på vagnen. När Tomas satt sig drog Kraken vidare men inte längre än till Prästtorpet borta vid sunket, där stod Guds gåva och väntade.
Forts imorgon….

22 December 2022 Natanaels

Forts från gårdagen….
Natanaels mor, Maria,  hade levt länge tyckte hon och hon hade som skam i kroppen, fyrtiofem år var kärringen och inne på sin andre gubbe men inga barn hade det blivit, det viskades bakom hennes rygg både i Handelsboa och på Kyrkbacken ho dög inte te att, var vad de sa. De visste inget, de. Hennes förste gubbe han som gick ner sig i Norrasjön och aldrig kom upp, han var inget annat än en skrävlig Korpral. Korpral utan värja, skulle det visa sig. Det var snarare en fällkniv, men munnen var desto större. Två försök blev det i kammaren, men det var lönlöst. Det var tur att Korpralen gick ner sig i sjön, full som en Alika synd att han drog Handlarens pojk med sig i djupet, men han var inte mindre förstörd han och minst lika full.
Även om hon fick lämna soldattorpet uppe på backen så var hon glad för sin skull. Hon hade vänslats lite med Pär, kyrkvaktmästaren i Näsby och det var bara att dröja någon månad hos syster hennes innan de kunde gifta sig. Maria trivdes i Prästtorpet och hon trivdes med Pär. På sin fyrtiosjätte födelsedag, om det stämde som stod i Husförhörsboken, förstod hon vad som hade skett, ett mirakel en Guds gåva, Natanael. Tre till hann hon med i livet i snabb följd och äntligen förstod byn att det var Korpralen som var en odugling. Nu var hon nästan äldst i byn av kärringarna och Guds gåva var redan två och tjugo år gammal. Duktig pojk som intill yngste kyrkvaktmästaren i landet, vad prästen sagt.
Natanael brukade stå upp tidigt, men denna stund var alltför tidigt, det förstod han, men fyra ljus väckte honom, han klädde sig och gav sig av på spängerna förbi sunket och ut till vägen. Där stod en Hästakrake med vagn och väntade. Det var mycket folk på vagnen, men han fann en plats. Hästen drog mot Kyrkan men stannade strax till vid en människa  som stod vid vägkanten.
Forts imorgon………

23 December 2022 Adam

Forts från gårdagen….
Den som stod vid vägkanten var Adam. Han hade sitt dagliga värv i Prästgården, men han försvann allt som oftast. Det gick aldrig att lita på att han dök upp nästa dag eller ens samma vecka. Det var därför Prästen hade fått ta sig ann han för arbete, på Godset fungerade han inte. Ibland fick Adam en tanke och så var han bara tvungen att ge sig av ett stycke eller någon annan stans. Varför visste han inte själv.
Någon mor och far hade han aldrig sett och de tre första fosterhemmen slängde ut han till socknen igen. Fjärde gången var det ingen som ens bjöd på han även om priset blivit högt och han såg arbetsför ut. Han fick flytta in i Fattighuset bland gamla och sjuka,  och gamla sjuka fyllon, de som inte hade något.
Han gick visst i skolan när han växte upp och det var inga problem, men då han hade oron i kroppen så blev han mer eller mindre en dagdrivare. Han hade bestämt sig för att en dag, en dag skulle han dra vidare, nu var det längsta han varit, Oxbacken i Vetlanda. I Myresjö fanns det en fattigflicka som han hört var hans syster, hon hade ordnat sitt liv och arbetade som husa på Bjädesjö säteri, kanske skulle han våga sig däråt en gång. Han väntade dock på att tanken om längre promenader skulle komma till honom. Nu vid tjugofem års ålder hade tanken fortfarande inte kommit till han.
Idag hade han vaknat i prästens stall som ofta och där mitt i halmen stod fyra ljus och lös, de hade väckt honom förstod han. Han drog på sig mössa och stövlar och stegade ner till vägen och ställde sig, det kom en krake med vagn längs vägen som han fick åka med.
Forts imorgon

24 December 2022 Eva

Forts från gårdagen….
Eva bodde mitt inne i skogen i Klasatorpet, hon hade inte ens en redi väg till huset utan var dag hon skulle göra dagsverken i de olika hemmen nere i Näsby, fick hon gå i djupa skogen bland rötter på ytan. Stigen var trots allt inte så dålig för prästen körde de hållet med vagnen då han skulle in till stan. Därför kallades den Prästastigen. Eva hjälpte till med alla sysslor där det behövdes och det gick ingen nöd på henne, ingen alls, tvärtom. Hon skötte både födslar och döda, bakade till både fest och sorg, hon kunde sina saker, hon var känd.
Denna sena kväll, dagen före julafton, fann hon fyra levande ljus på köksfönstrets lilla hylla. Ljusen lös upp inte bara köket och kammaren utan även ett stycke av stigen mot Näsby. Klockan var ödestimman då hon stängde dörren bakom sig och promenerade de två kilometrarna ner till Näsby Kyrka. Vad hon skulle där och göra det förstod hon inte, men dit lös ljusen.  Vid kyrkan gick hon den branta trappan upp mot den tunga ekdörren. Dörren öppnar sig enkelt då hon trycker  upp den. Några steg genom vapenhuset, så var hon inne i kyrkorummet.  I rummet fanns inga bänkar, de var borta, golvet var täckt med sand, det var öken. Vid altartavlan stod ett par palmer. Eva visste inte vad hon skulle tänka, men hon såg sin uppgift direkt för längst fram vid palmerna låg en födande kvinna och bredvid stod en man.
Eva hjälpte till att förlösa ett gossebarn, ett vackert, sådant. Hon la barnet på kvinnans barm och frågade vad hon hette. Maria, var svaret hon fick, och detta är Josef, hon tittade ömt på mannen som stod där med den fåniga min som bara nyblivna pappor kan inta.  Eva bäddade med lite halm, som hon fann, en säng till barnet i den stora dopfunten.
Strax var morgonen kommen och  Eva hörde folk  i vapenhuset. Det var en salig och brokig samling som kom in och ställde sig vid dopfunten för att högtidligt betrakta Modern och Barnet.
Lydia, Virginia och Daniel dröjde dock kvar i Vapenhuset och efter en stund fann de gåvor att bringa med. Det var tre små kistor, en till dem var.
Lydias kista innehöll guld och var mycket tung. Lydia var tacksam och önskade allt gott, som hon själv mött, dock inte av prästen, men hon fann sig.
Virginias kista innehöll välluktande rökelse  som en symbol för kontakten med Gud, det visste hon från sin oskyldiga tid,  då hon var välkommen i kyrkan. Nu var prästen välkommen till henne istället.
Daniels kista innehöll Myrra, ett väldoftande kåda från Ogaden. Daniels hemliga liv gjorde att han och Karl gick i kyrkan ofta tillsammans med hans mor. Myrrans doft inhöljde verkligheten i en lustfylldare anda.
Den brokiga samlingen föll ned på knä i sanden, då de tre kom in med sina gåvor i utsträckta händer. Det var Josef som fick ta emot gåvorna och han satte dem vid dopfunten. Maria log då hon förstod att detta var vanligt folk med vanliga bekymmer och egna liv. Tiden var sådan att var och en fick göra så gott de kunde efter egna förutsättningar. Någon gjorde det bättre än någon annan men alla gjorde det. De var utvalda det förstod de alla, utvalda för att symbolisera Herrens önskan om det myckna, ingen var bättre eller dålig, ingen var sämre än den andre.
De föll på knä när Hästakraken, ledd av Oskar, kom in i kyrksalen, men visst var han en Fåle alla såg att han var en Gråskimel men det var inte Staffan som red därpå utan det var Gabriel ärkeängel, Guds utsände,  Staffan stod utanför på trappan och stirrade fortfarande förundrat på stjärnan som lyste över Kyrkan och Dopfunten. Ett, två, tre och fyra, visst såg han fyra ljus på himmelen.
Gabriel steg av Fålen, steg upp i predikstolen,  såg ut över den brokiga skaran ”Ja. jag vet att jag är fyra månader försent ute, men har ni sett Fålen, vår herre sände. Men det säger jag Eder, att ni skall känna er förlåtna för era liv, ni är alla städse förlåtna. Ni duger allihop som ni är. Du också Josef, tack vare de kranka Fålar vår Herre håller oss med så hann inte heller inseminatorn fram i tid. Du räddade allt du Josef, du räddade allt. Så nu får det vara bra så, tänkte Gabriel, han hade suttit så illa på både kuskbänken och Fålen, så han behövde en promenad. En stärkande vinterpromenad, det sista som sågs av honom var att han och Staffan sida vid sida i Allians  skyndade mot  Flögensborg. Fyra stjärnor lös välsignat över dem.
När den brokiga skaran som vanligt vaknade på julaftons morgon, var och en hos sig , kände  också var och en sig mycket tillfreds, de kände att de varit med om något, det kunde inte bara vara en dröm. Ibland träffades de och kom i språk om det hela. Daniel berättade ivrigt för Karl och sin mor vad han upplevt vad han drömt, ”Tokerier” sa hans mor ”Skriv ner den” sa Karl.  Daniels berättelse, blev ”Daniels Bok”.  Allt om hur han blev mer eller mindre blev bortförd till Näsby kyrka vid tiden för Jesus födelse en del av boken blev kanon, den andra om hur Gud bekämpar ondskan, någon som hette Gabriel tolkade och översatte Daniels Bok till många språk. Någon i den brokiga skaran talade om ursprungsstöld och tänkte stämma Daniel.
Mest brydd av alla var Kyrkvaktmästarn i Näsby, han kunde inte förstå att golvet var så dammigt av sand och grus. Nu alla vänner; ha en riktigt God Jul och skulle ni vakna av ett starkt ljus, tänk att det bara är sillen som dröjer sig kvar i kroppen, gå upp och kissa, lägg er på sidan och somna om.
Ha nu en riktigt GOD JUL i den förtrollande världen.

Publicerat i JULSAGOR, SAGOR, SLÄKTHISTORIA | Lämna en kommentar

Tomten ramlar ur släden 2022

Postat den 26 december, 2022 av Åke Berntsson

Tomten ramlar ur släden.

Del 21 år 2022

Tomtefar hade inte en aning om var de befann sig, när han vaknade till av att Lill-Rudolf, som bredvid sov sjukskrivet och oroligt, råkade sparka till honom i sidan. Han satte sig upp men såg snart att allt var under kontroll. Anastasia satt vid tömmarna, Tomtenisse satt bredvid med kartan uppslagen och Rudolf drog om än motvilligt släden över det svarta himlavalvet. Nästa plats på tomtekartan var Paradiset, platsen där precis alla trodde på Tomten, platsen där Tomtefar behövdes när han behövdes som bäst. Ett helt år hade längtan varat efter att få se honom igen. Lika älskad och lika omtyckt av alla. 

Slädens medar slog hårt i snön, hon var inte så van än flickstackarn på att vara körkarl, men hon blir bra, tänkte Tomtefar när han rättade till luvan som hamnat lite på sned av stöten. Det var kallt, kölden var hård i Midvinternatten, men det brydde sig inte Tomtefar om, alla tycktes sova men det var inte sant. Alla i Paradiset var vakna inte bara Tomtefar. Ty trots den sena timmen satt de hopträngda, alla barn och vuxna som bodde i det lilla torpet, mitt ute bland fur och gran. Det var ett dunkelt sken i torpet av talgljusen som bara togs fram vid adventstider och om några var kvar tändes de i den mörka januari, annars var det lågan i den öppna spisen som lyste upp vintermörkret. Det svaga gula ljuset gjorde att de kunde se ut genom fönstren. Tomtefar smög förbi ladugårdsdörren och från torpets fönster tecknades han som en grå skugga av den vandrade månen, som också lös upp den vita snön på taken. Barnen hade förväntan i kroppen och det sög i magen, inte som den dagliga hungern utan mer lyckligt, detta var ingen eländesdag, som så många dagar var i Paradiset.  Istället var barnen glimrade och deras ögon tindrade, i detta ögonblick fanns ingen skillnad mellan fattig och rik. Likt en mur runt torpets, av gärdsgård hägnade tomt, stod gran och fur. Likt en dunkel mur mot världen och vardagen. Tomtefar kände sig upprymd, som alltid i det goda görandet. Men, ändå slog honom tankar om livet, det var alltid så när han var nykter. Det var ingen idé att grubbla, livet var en märklig gåta. Men grubblet fanns ändå, trots att det ej lär båta över en underlig gåta.

Det de såg i dunklet var när Tomtefar smög in i stallet för att se till djuren. Som genom ett trollslag fylldes trågen med den färskaste klöver, hästen Pålle gnäggade belåtet, det hade varit fattigt länge i krubborna. Det tunga jordgolvet var fruset och unket, men fylldes nu med färskaste torraste halm. De tomtar och troll som bodde med djuren i ladugården höll sig undan, de var vresiga till sinnes och hade delat ut många sparkar till husbonden som inte födde djuren varje dag. Gröten, som fattigdomen till trots, de stackars människorna ställt ut då de inte tordes riskera elden och vresigheten, var uppäten, så både tomtar och troll gick med magen full. Visst var Tomtefar efterlängtad. Plötsligt händer det. Men Tomtefar var tungsint nu och såg knappt den stolta tuppen på sin höga pinne, vakande över hönsen. Det tuppen inte kunnat ge, gav nu Tomtefar när golvet täcktes av gyllene majs hönorna pickade. Inte ens Karo var rädd och gnydde inte från sitt hundbo de var vänner som man blir med de man känner. Tomtefar gav honom ett ben av fetaste sort.

När bodar och visthus var fyllda och djuren nöjda smög sig Tomtefar upp mot torpet. Han var så glad att se dem, Mor och Far och den indelte soldaten Jonsson som bodde som undantag. Han var tagen undan och nästan inte fanns, med sin dåliga ledbrutna rygg dög han till intet, han var ett besvär. Det enda han dög till karlakarlen var att fylla de elva barnen med kärlek. För bitterhet var inte hans sätt och mycket kunskap om saker hade han, han var bevandrad ända till Tyskland. Hultsfreds slätt hade han sett mycket av och aldrig tog hans minnen slut, och aldrig tröttnade barnen på att lyssna.  Släkte på släkte hade kommit och gått i fattigtorpet Paradiset, en gång ett Paradis för någon, nu något annat. Vart de kommit ifrån och vart de skulle, var Tomtefars bekymmer varje år han var här. Barnen stod snart i sin blomstertid men visst vändes den allt för fort till åldrandets kant. Tomtefar förstod inte människans gåta och den var så svår att den inte gick att gissa. Han fick ordna och pyssla, Tomtefar, han fick sköta sin syssla.

De två minsta barnen förstod inget alls, men de åtta andra barnen såg med stor förväntan på Tomtefar. Äldsta flickan Eva som var fjorton år önskade innerligt att få lämna Paradiset bakom sig, men hon hade inte kläder till det. För att få ett anständigt arbete som gick att klara sig på var hon tvungen att se anständig, hel och ren ut. Det gjorde hon inte, för hon hade bara en uppsättning och det var hennes mors gamla känning, den var med både i kök, stall och stia. Även till skolan var det det enda hon hade. Nu var det inte mycket med skolan, prästen var en fyllehund och förstod inte att sköta, det han var satt att göra. Men Katekesen kunde hon läsa, men det var den indelte Jonsson som skulle tackas för det. 

Tomtefar satte sig på den plats där han i sekler setat, på bänken vid den öppna spisen, elden värmde både hans kropp och sinne. Torr ved hade de gott om, knabbaved, som barnen fyllt boa med innan snön kom, torr och fin ved. Men utan mat på bordet hjälpte veden föga. Månen lös nu in genom fönstret och övertog talgljusens och eldens sken. Det låga taket av röken från eldstaden smutsat, kändes högre nu, det fanns en glädje som bidrog, hopp om ett bättre liv om än bara för en stund. Alla förstod då de tittade på Tomtefar att det var en bra dag för dem, men de krävde inget, det är aldrig den fattiges lott att kräva ,ty ingen lyssnar. Men Tomtefar såg utan att fråga.

Att glädja och hjälpa var Tomtefars syssla, det skulle dröja innan vårsolen skulle komma tillbaka med lärkan, det skulle dröja innan de fick höra henne kvittra om färdminnen. Men lärkans tankar plågade Tomtefar, vad var nyttan, vilken var nyttan med tidevarven. Han kom inte ihåg hur många år han varit i Paradiset, men detta var inte första generationen som plågats där. ”Ho, ho” undslapp han sig i vart fall och det gladde de små. Mor och Far i huset fick nya slevar, ett par grytor och nya beslag till plogen, ett sågblad slank också ur säcken, liksom en dunk fotogen av bästa sort. Den indelte soldaten Jonsson fick en käpp med droppsko, den skulle hålla fint och den skulle spara honom mycket besvär. Till barnen tog han upp dockor och annat onödigt, de lite större fick också papper och blyertspennor. Tomtefar satt helt tyst en stund på bänken och tittade på den glädje han skapat. Var detta en del av livets gåta, mycket svårt glömdes i glädjen. Vart kom den ifrån, glädjen, vad var källan? Det frusnas fall som aldrig tystnade. Inte ens Tomtefar hade svaret på gåtan.

Sakta reste han sig och gick ut i den kalla midvintern, det var tyst i ladugården, alla djuren var nöjda, alla vilade. Alla sov i sin enslighet som de delade med varandra. Alla barnen men även de vuxna, stod med näsorna tryckta mot de kalla enkla rutorna för att följa Tomtefar där han försvann mot släden. Trots att månen lös klart försvann han snart ur syn, grubblandes på gåtan, vad var nyttan. Vad var nyttan med allt slit, vad var nyttan med det fråntagna och det givna?

När näsorna släppte från rutan och de vände sig om stod på kammargolvet fjorton par kängor och på dem låg dubbla byten kläder till var och en, på spisen kokade en kittel full med gröt av vitaste sort. Det nyaste bröd sände sin doft till de frusna näsorna. Skafferiet var fullt så det klarade sig till vårslakten. Nog var han älskad Tomtefar, nog var han god.

Tomtefar såg det nästan spöklika skenet från månen som sänkte sin tysta ban, snön lyste vit över gran och fur, vid släden sov, både barnen och renarna, Endast Tomtefar var vaken.

Ha nu en riktigt 

GOD JUL och ett RIKTIGT GOTT NYTT ÅR

Önskar

Familjen SKJUTARE-BERNTSSON i Växjö

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

Tomten ramlar ur släden 2021

Postat den 26 december, 2022 av Åke Berntsson

Tomten ramlar ur släden 2021

TOMTEN RAMLAR UR SLÄDEN av Åke Berntsson

Del 20 år 2021.

Från Vederslöv till Finland var det inte särskilt långt, egentligen, bara en båge på himlavalvet en båge dock så vacker att den sällan skådats. Det var Anas- tasia som styrde Rudolf dit, det var hennes tur nu att ta för sig, bestämt vart efter listorna, hade hon gjort ett bra tag nu, men styra en rödnost ren var en annan sak. En helt annan sak.

Tomtefar som behagligt snarkade ikapp med den sjukskrivne Lill-Ru- dolf i baksätet, var en klok man som förstod att kompetens fanns hos alla, ibland får man bara leta lite och våga lite. Han slutade att tänka så när hon slog i slädens medar både hårt och lite snett mot Kemi Älvs hårda is. Rovani- emi lös starkt i bakgrunden likt en neonskylt. Han vaknade med ett ryck och drog Lill-Rudolf med sig ur sömnens djup. Vafalls! Tyckte Tomtefar då han insåg att de stod parkerade mitt på älven där de kunde ses över hela staden. Det var en brist i handboken för slädar, det stod aldrig några landningsplatser utsatta, men Anastasia var smart, så långt från krogen som möjligt, en tes hon lärt sig, till Tomtefars förtret. Tomtefar kisade med ögonen, kunde han se den förrädaren i fjärran? Han som kallade sig Tomte gömde sig väl som vanligt på kontoret. Tomten i Rovaniemi var en restprodukt av ett försök att outsourca tomtetjänsten genom franchising, en gång på 80-talet då det begav sig. Tanken var god, den var att Tomtefar skulle kunna resa mindre, av det blev inget. Kvar var bara den marknadsförda filuren i Finland.

Tomtefar hoppade ovanligt virilt ur släden, tog säcken över högra ax- eln och lunkade iväg mot staden. Från slädens lugn till buller och tumult. Han ropade, Tomte kom, ditt timglas är nu fullt, din tid är slut. Dessutom har du inte betalt franchiseavgiften på många, många år! Tomtefar var synbart upp- rörd. Ut från Tomtens kontor kom en Julgubbe med en lika falsk Tomtenisse bredvid sig. Du gubbe, ropade Tomtefar högt, fäll ner din krycka och halta ut i livet. Och du, du yngling, lyd min lag! Den skönsta Tomtenissa som åt dig ler, inunder armen tag. Det var som att tala med två döva renar på fjället en blåsig dag. Ingen reaktion, likt byns fånar stod de kvar.

Tomten yttrade sig plötsligt från någon vrå under sitt konstgjorda skägg, Är du här nu igen? Jag tar hand om mitt distrikt, vi har ett avtal. De stod mitt på Polcirkeln likt två kombattanter under kriget. Tomtefar, öga mot öga med honom som falskeligen kallade sig Tomten, han var från Korvatunturi, nästan vid ryska gränsen, inget att lita på. Tomtefar var faktiskt lite orolig, ingen visste vem som Puttade Tomten i ryggen. Han stod väl inte här och grävde sin grav, men inte kunde den bli djup, tjälen var kraftig.

Men kom in sa Tomten, tag dig så en sup. Låt mig bjuda. Du kommer att bli nöjdare, jag lovar. Snart satt de i var sin fåtölj som var klädda med ryska björnskinn. Tomtefar hade hamnat där motvilligt, enbart lockad av vad han förväntade sig, den Ryska Vodkan. Snart var de inne på ditan och strax datten två och tre. Tomtefar började känna sig förnöjd även med den falske Tomten som alltså sa sig komma från Korvatunturi. Ingen visste hur det egentligen var med den saken.

Plötsligt upphöjde sig Tomtefar och sa, Du, som stulit min titel utan att betala din avgift, förgyller din tiggarstav vart år, men pengar tjänar du icke! Nog sjönk Tomten som sade sig vara nästan rysk, lite djupare ner i fåtöljen, Tomtefars röst var mäktig om än den andades vodka. Hur det än är så kommer det en dag då Tomtenisse får ta över, allt detta som är mitt, renar, släden och min tomtedräkt men det smärtar att han också får ta över dåliga avtal. Tomtefar var mäkta arg och upprörd.

Plötsligt stod Tomtenisse i dörren, han anade konflikt och vände sig mot Tomtefar och sa, kom ihåg vad Tomtemor brukar säga, lär dig älska, glömma och förlåta, det Tomtefar, är livets allra största hemlighet, kärleken är en underbar gåva, du skall ge och ta med en smula ödmjukhet. Tomtefar rycktes upp ur sitt förgrymmade tillstånd. Ja, det är så hon säger, du har rätt. Tomten i björnskinnet andades ut och sträckte sig efter en försoningssup, samtidigt som han upphävde sig och sa, Jag tänker dela ut klappar tills jag dör, inte nog med det, jag tänker inte retirera och absolut inte stryka flagg och inte heller resignera, mitt sista kort är inte lagt. Det sista sa han med ett leende under det falska skägget. Jag, fortsatte han, har både guld och gröna skogar, det sista var inte sant för vid ryska gränsen var alla skogar döda blåtallar som en rest av Lapplandskriget. Guldet syftade inte heller på hans förgyllda tig- garstav. Ta hit lådan, sa han till den falske Tomtenissen. Tomtenissen för- svann men var strax tillbaka med en låda på magen. Det här verkar bli en fin affär, tänkte Tomtefar. Det går bra nu.

När Tomten öppnade locket på lådan log hans guldbruna ögon. Tom- tefar såg att lådan var full av guld, hur har detta gått till, har han gråtit tårar av guld, månde. Det här är Norrlands glimmande guld och inget annat, det har jag hittat i bäckar och vattendrag. Ja, under lågsäsongen, sa han urskul- dande. Man kan ju inte vaska guld i badkar, tänkte Tomtefar och i naturen hade han säkert en stund att vara sig själv. Hur mycket var han skyldig? Tom- tefar var inte säker men mycket var det. Två och en halv lovikavante med guld är vad du är skyldig, Tomtefar blinkade inte ens. Tomten såg förfärad ut men fann sig ganska snart, Då vill jag vara din Tomte, resten av mitt liv. Tomtefar såg förtvivlad ut, men samtidigt var det en skön tanke att slippa Finland, det var mest kallt och eländigt, det är ingen väg för Tomtefar bland snö och tusen sjöar, inget att tänka på längre, skönt att kunna glömma bort. Men att glömma är inte så enkelt, tänkte han. Det får helt enkelt slippa mellan mina fingrar. Tomtefar var nöjd, avtalet var ratificerat.

Mindre nöjd var Tomtenisse som fick bära två och en halv lovikavante med guld tillbaka till släden. Han tyckte att alla tittade lystet på honom, men det var bara något som kom över honom då han gick gatan fram. Var det något, som fanns att se, så var det guldet som han borde lagt något över eller åtminstone lagt det i en balja. Det viktiga var att han inte tappade vantarna. Han gick förbi bangården, där stod ett blå tåg och fnyste i kylan. Snart var han framme vid älvens industrier, alla i spillror, men fulla av gamla drömmar. Han såg släden på älven, Anastasia hade tänt upp parkeringsljusen och den Rudolfska nosen lös som aldrig förr. Det var så vackert. Guldet hamnade i bagagen och Tomtenisse steg upp i släden och satte sig bredvid Anastasia.

Göta Petter! Utropade han plötsligt, Mitt sjätte sinne, säger mig att jag bli- vit lurad. Det slog honom plötsligt att han lämnat Tomtefar mitt i en förso- ningsfest, Inget bra för Tomtefar och inget bra för mig! Tomtefar hade något som bubblade i blodet och tyckte alltid att livet var en fest. Men så fick det inte vara enligt Tomtemor, de hade ansvaret för Tomtefar. Rudolf drog slä- den i ilfart till Polcirkeln och huset därpå. Inifrån huset hördes musik och stim. När Anastasia och Tomtenisse steg in i rummet möttes de av en syn för Gudarna, vid flygeln satt Tomten och spelade, Jag önskar att det vore Julafton varje dag, så det ekade och lät, tyckte wizza. Den falske Tomtenis- sen kom loss i en dans med en överbliven Lovikavante utan like. Tomtefar satt uppflugen på pianot mellan flaskor, glas och fimpar. Nej inga fimpar såklart, det var slocknade ljus, men då han blundade skymtade han lyckan och han visste att allt var bra nu. Tänd ett ljus, uppmanade han Anastasia, och låt det brinna. Tomtefar rann sakta ner till golvet igen och som det gungade, han försökte komma loss i en dans även han, men dock så stilla, så långsamt som det gammalmodiga livet. Hej vem är du, han såg Anastasia tydligt, bara han kisade, bredvid såg han också Tomtenisse, han som han skulle lämna över till, han hade gaddat ihop sig med resterande ungdomen. Det är dags att tänka på refrängen, sa Anastasia, lika vänligt som vanligt. Nu är de gyllene tiderna över, jag skall visa dig hur vi går hem. Håll mig hårt, tyckte Tomtefar, och höj en skål för kärleken, låt oss ej förspilla den, livet är för kort!

Tomten tittade upp från pianots tangenter och övergick till att spela Gånglåt, efter en snabb klunk rysk vodka, tempobytet gjorde så att den falske Tomtenissen som var mitt inne i önskelåtens höga tempo, snubblade vid takt- bytet och ramlade rakt in i den sprakande brasan i eldstaden, han brände sig, kände lukten och skrek, Fläsket brinner! Men det var inte så farligt, men han kände sig som släpad i eld och aska. Kränkt var ordet, det kom som en käft- smäll, han fick inte missa att ta upp det på sin terapi.

Som så många gånger förr passerade Tomtefar genom en dörr stödd på ungdomar, Anastasia höll upp dörren, inte på glänt, utan fullt ut, det var inget litet följe som skulle igenom. De fick upp Tomtefar i släden efter en sakta promenad som inte var stadig alls men visst hördes det en jubelkör, och visst, det var alla människor som samlats för att se Tomtefar. Julklappar hade de redan fått av Tomten och den falske Tomtenissen, så de var nöjda med allt som julen gett, för tillfället i vart fall. Många hoppades på lite gullregn över stan, men vantarna var väl gömda till bistra och kalla tider. Ge mig en öl! ropade Tomtefar till några knuttar som stod och brummade i ett hörn av tor- get. Du har fått nog, sa Anastasia strängt, du får nöja dig med hallonsaft ett tag nu. Knuttarna log och kören jublade, Frälsningsarmén som likt många kände guldlukten, stämde upp en jubelsång. Men det var slutdansat för den brände Tomtenissen och Rudolf kunde inte tas för en guldkalv, även om han själv tyckte att han var skapt av ädel metall. Rudolf frustade, skrapade med klöven och tittade upp mot himlen som hängde stjärnsvart över dem, inte alls så oskyldigt blå som den kunde vara. Kanske grät himlens änglar över Tom- tefar, för nu kom ett sakta snöfall. När Anastasia fått ner Tomtefar i säkert förvar i baksätet, bredvid den fortfarande sjukskrivne Lill-Rudolf, satte hon sig bredvid Tomtenisse, tog tömmarna, ropade Rudolfs namn och iväg bar det. Var det stjärnorna över Skarpnäck som tindrade? Var det på riktigt? Vackert så!

Ha nu en riktigt
GOD JUL och ett RIKTIGT GOTT NYTT ÅR Önskar vi
Familjen SKJUTARE-BERNTSSON i Fårabäck.

www.berntsson.eu där hittar du resterande år och lite annat, om du vill och har lust.

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

TOMTEN RAMLAR UR SLÄDEN 2020

Postat den 2 augusti, 2021 av Åke Berntsson

I år är såklart ett speciellt år, för många av er fyllt med sorg och oro, för många en liten enkel stund av glädje. Sällan har livet tyckts så skört. Många av er som nås av vår enkla julsaga sitter isolerade det vet vi och till er vill vi säga det oerhört tråkiga ”håll ut”! Vi får förlita oss på vaccinet och hoppas att vi går ett bättre år till mötes att vi kan se lite ljus, men det blir extra tungt att i år gå till kyrkan och tända ljus då många fattas.

Tomten i sagan är dock oförbätterlig, hoppas att den även i år ger er huvudbry och gåtor att fundera över, och lite glädje!

Del 19 år 2020.

Plötsligt, kom som en blixt från klar himmel till Tomtenisse att Lill-Rudolf börjat att halta. Tomtenisse och även Anastasia märkte det då släden började mer att rycka framåt likt en skock soldater i mörka skogen, än att glida framåt likt en isprinsessa i sitt livs uppvisning. Lill-Rudolf hade känt det ett tag, att det ömmade i låret, men vem var han att ge upp, dessutom på sitt första uppdrag, sin stora chans i livet, kanske hans enda, vem vet sådant utom de stora filosoferna. Tomtenisse tittade på Anastasia då han ropade Ptrrrro….. De var båda lika oroliga. Tomtefar och Rudolf hade båda vaknat upp ur sin baksätessömn, mäkta irriterade av den ryckiga gången. Dra i nödbromsen ropade Tomtefar, högt och tydligt, detta går inte. Han såg hältan direkt och han insåg att Lill-Rudolf inte skulle stanna upp frivilligt.  Hör han inte ungrenen eller vill han inte? Anastasia drog i det röda handtaget som hon lärt sig, var stoppet för ekipaget, och stopp tog det. Lill-Rudolf skakade inte bara på huvudet, kroppen liksom skalv i förtvivlan, tårarna gled som iskristaller nedför kinderna och låret smärtade. Det var en sådan smärta, av den arten, som ingen vill visa, men som kroppen rår över helt och hållet, livet var slut tyckte Lill-Rudolf, han tyckte inte om sin kropp just nu. Den stolta känsla han kände när han själv fick dra släden över himlavalvet, var nu förbytt till ledsamhet av samma grad.

Anastasia var inte sen att skynda fram till Lill-Rudolf och tröstande lägga sina mjuka armar om hans hals. Hon såg honom in i ögonen och tröstade med värmande ord, de goda orden och hennes varma andedräkt smälte de isiga tårarna och fick dem att sluta trilla. Tomtefar drog sitt hö till stacken och kom med det torraste och godaste höet han kunde finna i matbingen längst bak på släden. En ledsen Lill-Rudolf slängde inte ens sin förtvivlade nu torra blick på höet, dessutom ville han inte störa Anastasia i deras halleluja moment. 

Rudolf hade makat sig upp ur baksätets mjuka värme med förtvivlan i kroppen då det gått upp för honom att det var dags att arbeta, att liksom förr stolt dra släden över himmel och nejd i månens skimmer. Rudolf menade att utan hans elegans hade Orphei Drängar föga att besjunga. Han nynnade texten för sig själv; Över nejdens skönhet glimmar, mild, högtidlig kvällens stund, bleknad aftonrodna’n simmar, slocknande kring våg och lund, Re’n de nalkas, nattens timmar, på det vida valvets rund. Det var där på Re´n som det redan gick fel det var inte Ren som i hans Ren men han var glatt ovetande om redan.

Tomtenisse rotade fram ett Trangias Stormkök ur den röda nödlådan som de alltid hade med sig, i lådan fanns stormkök, sprit till detsamma en stor burk Bullens, en konservbrytare med vidhängande tändare och två flak öl. Vem som packat den lådan var lätt att förstå. Men nu i nöden mättade det barnen och släckte törsten hos Tomtefar. Men vad skulle de göra med stackars Lill-Rudolf ? Veterinär? Var fanns det en sådan som hade jour på Julafton? Var han försäkrad, hur dyrt skulle det bli? Anastasia som lyckats slita sig från Lill-Rudolf tårfuktiga mule slog i katalogen och hittade en Veterinär Olsson på Hemängens Hästklinik i Vederslöv, jag ringer dit sa hon högt, blir det bra. Klart det blir bra, även Veterinär Olsson var snäll och vänlig på Julafton och inte helt förfriskad. Kom så snart ni kan med hästen, jag väntar. Lill-Rudolf skaklade ur och Rudolf skaklade i. Rudolfs min var inte av denna världen, han som satt all sin tro till den unga generationen, han som såg fram mot statens sötebröd, ack, ack, så illa han tänkt, visst var släden tyngre än någonsin. 

När de landade i Vederslöv hos Veterinär Olsson stod denne korpulente och inte helt förfriskade man redan med dörren öppen för Lill-Rudolf att halta in igenom. Han haltade lite extra, då blir jag nog friskare, mycket ont, mycket frisk, tänkte han i sitt upprörda sinne. Han, Veterinär Olsson, hade aldrig sett en häst med horn men det fanns, trodde han bestämt, för även hästen som drog släden hit genom snön hade horn. Dörren slog igen bakom Lill-Rudolf, han darrade till av förfäran, vad skulle ske. Jag ser han är halt hästen, sa Veterinär Olsson då Lill-Rudolf var i förbigående. Väl inkommen, klämde och vred Veterinär Olsson på Lill-Rudolfs vänstra lår. Han är frisk! Finns inget fel på honom! Anastasia den vänliga själen, påpekade försynt att det var högra låret som var ömmande. Veterinär Olsson, harklade sig, sköt upp glasögonen i den breda pannan och angrep det högra låret. Det är varmt, det är sträckt och det luktar inte häst. Överansträngt är min dom, ett fall för Doktor Sloan, jag skall hämta en burk. En doktor i en burk? Lill-Rudolf blev upprörd men nyfiken, hur såg en sådan ut. Tomtefar log, hann Veterinär Olsson hämta en doktor hann Tomtefar hämta något i nödlådan. Veterinär Olsson och Tomtefar kom tillbaka samtidigt med var sin burk i handen. Veterinär Olsson, stannade upp, studerade Tomtefars burk, höjde sin stämma och sa; Vafalls din skäggige man, ämnar han inte bjuda en törstig veterinär? Tomtefar la till med sin vänligaste min, inte värt att reta upp Veterinär Olsson, nu när boten var nära. Följ med mig ut till min släde så skall vi ordna detta och även en överbliven kall Bullens. Veterinär Olsson skyndade efter Tomtefar ut, kvar stod två förundrade ungdomar och en ren, fast halt häst. 

Detta var utmärkt och utmärkt förning tyckte Veterinär Olsson och Tomtefar gemensamt då de öppnade sin fjärde öl. Det blir Sloans, sa Veterinär Olsson, jag har kallat på min assistent, det blir massage med liniment! Vid hästen som var ren uppenbarade sig en varelse i hatt och rock, han presenterade sig som Helmer, hämtade linimentsflaskan ute hos chefen som var inne på sin fjärde Bullens. Ingen visste om han åt för att dricka eller drack för att åt.  När Helmer kom tillbaka till Lill-Rudolf ropade han, Starta! rakt ut i rummet, och Google Home kunde inte motstå ordern och strax strömmade musiken från ingenstans, som om. Helmer föll in i låten samtidigt som lårmassagen började och sjöng; Den berömde Dr. Sloan’s Liniment, ett bra patent som gör Dig ”hot”, och Jukonsalva vi har försökt, och astmacigaretter, ja det har vi rökt, och Dralles Birkenwasser och omslag med gröt, även örtlavemang har vi känt, men inget vi prövat har håll’t vad det ”lövat”, som Dr. Sloan’s Liniment. Han var Jazzligt upprymd den där Helmer. Anastasia och Tomtenisse kunde inte stå s tilla utan kom loss i en het bugg, hela lokalen gungade. Hade Lill-Rudolf fått svära hade han gjort det, han nöjde sig med att skrika men ingen hörde honom, Google överröstade honom. Han kastade en vädjande blick mot Anastasia men hon var som uppslukad av Google eller om det var Tomtenisse.  Alla tycktes älska den där Helmer utom Lill-Rudolf och Norrmännen för nu skaldade han. Det sägs ju att man inte ska Generalisera, Och säga t.ex. att Tyskland ej är bra, Det ska man inte heller I allmänhet jag tror, Men detta gäller inte om Det land där norrmän bor, Norge, Norge, det är ett ruttet land, Norge, Norge, ett jävla rövarband,
Norrmän, norrmän, dom fiskar dålig Torsk! Så där fortsatte det tills Tomtefar och Veterinär Olsson utan försiktighet inträdde i lokalen. Scchluta! skrek Veterinär Olsson till Google, och trots det yviga uttalet slutade musiken omedelbart. Helmer uppfattade inte först att det blev tyst utan hann med ytterligare några okvädningsrader om grannlandet. Tyst blev inte heller Lill-Rudolf vars skrik plötsligt hördes, Det var som att han och Helmer sjöng duett. Tomtenisse som var mitt i en halvtakt höll på att ramla, men landade mjukt i Anastasias famn. Men så, som på ett mänskligt tecken, blev det tyst.

Hur går det Helmer? Blir hästen bättre? Han är så gott som frisk, Sloan går att lita på, svarade Helmer. Rudolf där ute i skaklarna hörde samtalet och blev mäkta glad, äntligen slut på detta slit och släp, han kände sig verkligen sliten. När Helmer plötsligt uttryckte följande; ett par dagars sjukskrivning kommer att räcka, sjönk Rudolf genom marken, bara släden hindrade honom från att falla ner till Jules Verne. Anastasia sjönk inte genom marken, hon svävade på moln; små nätta danssteg kom till henne och hon sjöng. Fråga hur det blir sedan, det tror jag inte att jag ska, Blir ändå inte som man tänkt sig och planerat att det skall vara. Finns ingen annan som stör mig och berör mig som han. Finns ingen värld jag kan tänka mig där vi två inte har varann. 

Så mycket bättre, än så här blir det inte tänkte Tomtenisse och kastade en blick på Anastasia när hon med lätt fot steg upp i släden, själv hjälpte han den heta haltande sjukskrivna hästen med horn ut i släden. Lill-Rudolf kröp ner i baksätets skönhet och Rudolf tände nosen sedan han kravlat sig upp och han var klar för avfärd, undrar när barnen skall klara sig själva funderade han, Tomtenisse undrade mer över när hans far skulle klara sig själv då han såg Tomtefar vinklat ta sig upp i släden. 

Nu borde det burit iväg men så bar det sig inte, ryktet om en skadad häst och några tomtar med en släde full av paket hade färdats snabbt genom Vederslöv. Plötsligt fann de sig omringade av förväntansfulla barn med lika förväntansfulla föräldrar. Jag har varit snäll, dristade sig en liten knott att oblygt säga. Det var startsignalen till en kör av mäkta tiggeri, alla i Vederslöv hade plötsligt varit snälla hela året, till och med surgubben Ove i det röda huset, han som aldrig sagt ett vänligt ord i hela sitt liv, men paket tyckte han att han var värd. Tomtefar drog fram Vederslövssäcken från slädens inre, knackade Tomtenisse på axeln och sa; Träna nu pojk! Men dela ut rätt, inga fel! Jag, är tvungen att göra annat. Tomtefar reste sig, tog sig hoande genom folkhopen fram till Veterinär Olsson som stod lite vid sidan om och studerade nöjt sin insats med den halta hästen med horn. Sloan var en god kamrat i botemedelns djungel. Detta tyckte i och för sig inte den halta hästen med horn, då det fortfarande hettade och sved. Väl framme dristade sig Tomtefar till att titta allvarligt på Veterinär Olsson. Has det någon glögg eller så? Veterinär Olsson tog ett stadigt tag i Tomtefar och styrde honom mot kontoret, de såg oförskämt nöjda ut.

På släden slet Tomtenisse och Anastasia så svetten lackade, men en efter en fick Vederslövarna sina paket och drog sig hemåt, nöjda och belåtna. Alla utom gänget som var lite blyga och försynta och inte ville tränga sig på, det visade sig att det var kyrkokören, i stort sett mangrant. För att liksom göra sig förtjänta, vilket ju var tveksamt i Oves fall, tog de upp en vacker sång;  Rudolf, en frusen renpojk, hade en rätt märklig nos, som lyste upp mörka natten lika röd liksom en ros. För nosen så blev han retad
hela tiden natt som dag av alla andra renar, ja usch, va mycke’ dumt dom sa!

Rudolf stramade upp sig i skaklarna, satte på nosturbon så att stoppljusen bleknade och skrapade med klöven, nu kom den fina versen om hans liv, han älskade sina memoarer; men så, en dimmig julafton kom jultomtens förslag: “Rudolf, kan du vara snäll, att lysa upp min väg i kväll?” Sen dess är vår renpojk älskad och renarna som detta såg, sjunger nu Rudolfs lovsång: “Din mule kommer vi ihåg!” (text Anders Lindeberg)  Rudolf fällde en tår, det gjorde han varje gång han hörde den, tur att lyckan vände i hans liv.

Kören såg att det gick hem och medan Tomtefar tog sig ut till släden igen nu mer stödjande Veterinär Olsson än stödd av densamme och då kören hämtade sina paket, sjöng de trestämmigt; Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara! Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara! 

Både Tomtefar och Veterinär Olsson föll in i sången och då släden strax lättade dragen av den stolta renen med den röda nosen, ekade sången i minst fem tonarter över Vederslöv.

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

TOMTEN RAMLAR UR SLÄDEN 2019

Postat den 2 augusti, 2021 av Åke Berntsson

Del 18 år 2019.

Tomtefar liksom gled eller snarare hasade på det yttersta av sin väldiga mage, en vindpust hade lätt fått den ostabila farkosten att tippa ner på sidan. Nu klarade det sig och när han stannat och vågade öppna sina av skräck slutna ögon, stirrade han in i de svartaste ögon han någonsin mött. Spanjorska, tänkte han först, äntligen har mina drömmar gått i uppfyllelse, efter lite betänksamhet insåg han att det var ett par fårögon han djupt tittade in i och att det var fårets kalla nos som stötte mot hans näsa. Han kravlade sig upp med stånk och stön, vände sig om, såg kälken stå still och undrade till barnen vad som hänt. 

Det var mitt fel, sa Anastasia med det samma, mitt fel! Förlåt, men då jag fick se det vackra landskapet drog jag, utan att tänka mig för det tillstår jag, i Renbromsen, inte visste jag att kälken skulle stanna så fort. Nåja, nåja, sa Tomtefar, ingen fara skedd men kom ihåg att den endast får användas om Lill-Rudolf eller Rudolf för den delen, av misstag eller i missroktad iver, rusar förbi en Himmelsk eller Jordisk bar. 

Vad som hänt var att Tomtefar och Rudolf som vanligt låg utslängda som snarkande sopor i baksätet och då Anastasia drog i Renbromsen; så liksom gled de i mycket hög fart över huvet på Anastasia och Tomtenisse i framsätet, vidare flög de på var sin sida om Lill-Rudolfs skaklar, med rumpan i luften, och i en mycket vacker konkav men sprattlande bana dök de ner mot marken för någon form av buklandning som satte sina spår.. 

Var är Rudolf? Tomtefar tittade sig bekymrat omkring, han var som försvunnen, tills ljudet av en frustande ren uppenbarade sig för Tomtefar, först kom Rudolf och efter kom 100 Tackor av olika sort; de hade aldrig sett en så stilig Bagge. De var som galna och den röda nosen som tänts automatiskt under nödlandningen påminde dem om en studieresa till Amsterdam. Här vankades Mumma till Jul. Brösarps backar som nästan blivit avskurna av Rudolfs plöjande i marken, stod som förstenade. Till och med Piraten tittade fram och tänkte ingripa, men så kom han på att han kunde uppskjuta det till morgondagen. Rudolf for över elstängslet hans räddning, fåren tvärstannade som inför en politisk sanning, vände om och lunkade tillbaka till den grå vardagen utan den utlovade Mumman. 

På en skylt vid vägkanten stod det ”Välkommen till Kiviks Musteri” Tomtefar missade inte den, med must följer cider, det visste han och med cider följer alkohol, det visste han också, men det visste inte barnen så de gick enkelt med på en tur dit. Dessutom hade de inte fått sina klappar enligt Anastasias lista. De landade elegant utanför en äppelodling med ett vackert staket mot vägen, där det stod på en lika elegant skylt att; Här bor familjen Björn Ranelid. Inte en turist i närheten, luften var fylld av all sköns kråkfåglar som lät och kraxade så ljudet var detsamma.  Mitt i den tveksamma fågelsången, hördes inifrån villan någon som deklarerade att; Kärleken stavar aldrig fel (ett mirakel). Kärleken lutar en aning som gammeldags skrivstil (ett mirakel) Vilken kraft. Kvinnan är det första könet – glöm nu inte det! Det var Björns hustru, hans älskade Margareta som deklarerade hans egen text, där han halvlåg i sin älskade Eva av Bruno Matthsson. Diskussionen gällde vem som skulle åka till affären och inhandla hans, älskade Fläsklägg till det älskade Rotmoset. Bort med det fåfänga julbordets överflöd Rotmos och Fläsk skall det vara. Han tittade upproriskt på hustrun hon kunde väl inte mena att han skulle, nä? Han som tyckte att kärleken till hustrun var större än det stora, inte kunde hon mena? 

In i detta, till oändligheten fyllt, kärleksfulla hus klev plötsligt och oanmäld Tomtefar på sin väg mot musteriet. Finns det några snälla barn? utbröt han klassiskt. Nej, nej svarade poeten; Inte över gräset i de svallande odlingarna, inte över de mest slitna av trösklar i detta hus, tassar några barnfötter. Men varje nyfött barn är ett mirakel som senare i livet späds till en droppe bläck i vatten. Likväl har allting kvar sin färg av den ursprungliga händelsen. Det första skriket för livet må ha förvandlats till sorg och smärta, men det är fortfarande fäst i navelsträngen som en långt utdragen ton. Hör den. Men här finnes nu endast min oändligt älskade Margareta! Och jag, som rör mig rastlöst till språkets möjligheter och löper amok i frihetens öga.

 Men se Far på den vackra, i ljuset spelande sidentapeten, hänger ljuvliga bilder av mitt älskade barnbarn. Ja, ja tänkte Tomtefar, är man inte närvarande så blir det inget paket, så är det bara. Han dök ner i säcken,  fick upp ett paket och deklarerade från texten på detsamma; Detta herr poet är till er båda, nu kan ni fåglar skåda. Ranelidarna sken upp och ikapp när de förstod att de fick en kikare, som de saknat en sådan. Nu kunde de ta sig upp på lilla Stenshuvud och spana efter Lärkorna högt i skyn som grannen sjunger om men som de aldrig sett.. Bara de slapp se Skatan från Duvnäset. Det fanns alltid en rädsla att hon skulle komma åt deras håll med sin kioskiala litteratur, när hon nu köpt in sig i utsiktstornet. Bäva månde Kiviks kulturelit. 

Tomtefar drog sig sakta ut genom dörren efter att fått tre signerade böcker nedstoppade i säcken, Tusen kvinnor och en sorg, Kvinnan är första könet och Fantastiska kvinnor i Vattentornet. Mycket fruntimmer tyckte han, utan att säga det högt. 

Ute på gården så lyss hans öra omedelbart till en skön melodi; den tycktes komma från fälten bortom äppelträden strax bredvid. Det var en mansröst som efter sin bästa tid, men musiken och texten var ljuvlig tyckte Tomtefar. Han slog bums in på den lilla stigen där en skylt deklarerade att Häruppe bor Ulf Lundell, men säg inte att ni sett skylten. B. Ranelid. Tomtefar anade en kärvänlig konflikt mellan äppelträden. När han lämnade äppelträden bakom sig och kom ut på det öppna fältet hördes musiken allt bättre. Återigen hörde han; Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med Johannesört. Tomtefar hörde, här, och var nöjd med det, han ökade steget, det var bråttom så att det inte hann ta slut, det hemgjorda. Tomtefar älskade hemgjorda saker.

Tomtefar klappade hårt på porten, ingen tid var att förlora. Musiken tystnade och strax öppnades dörren i det lilla vita huset. Vafalls är det Tomten, i år igen, det gick inte så bra i fjol, mannen var luttrad, gråhårig och skäggig, inte alls olik Tomtefar fast Tomtefar hade inga trasiga jeans och ingen t-shirt från 1968. Kom in här är så ensamt, kom in. Tomtefar steg försiktigt in, samtidigt som han kisade efter buteljer med hembränt. Han satte ner säcken och frågade som sig bör; Finns det några snälla barn här? Äh faan här är inte en unge och inte en unges unge heller. Ingen besöker en gammal rockare. Ungarna gillar inte mina skrönor och sånger så jag har dratt från stan hitut. Här trivs jag och gör vad jag vill bara jag slipper den där Läckberg och hennes ToyBoy. Bara hon inte kommer hit dragandes på den där Pascalido för att inte tala om den där Lotta på Liseberg, må hon hålla sig där. Nå, varför giver du inte mig en klapp av välbehag.

Tomtefar harklade sig så att det framgick att han var torr i halsen. Jovisst se här, den där Ranelid skickade med lite litteratur, han tog upp Tusen kvinnor och en sorg, Kvinnan är första könet och Fantastiska kvinnor i Vattentornet, ur säcken. De är signerade, sa han för att liksom öka värdet. Den där lille poeten han skall få tillbaka, han har slutat dricka så jag kan inte hota med indraget brännvin men jag skall måla en nidbild av honom på min bästa Canvasduk och hänga på hans staket. Har han slutat dricka, frågade Tomtefar försiktigt, då finns det över, kanske? Ja vi enstöringar får skåla in  julen, törst tycks vara på utdöende! Lundell hasade sig fram i raggsockorna och nådde strax köket och kylskåpet. Han hasade tillbaka med tre öl i varje hand och de slog sig ner i den Danska design soffan som stod i ett hörn. 

Ho! Ho! fick Tomtefar ur sig innan Lundell höjde upp sin röst; Kvinnor i Vattentornet, det kan Tomtefar lita på att det är, hela sommaren, kikare har de. Sculpture for an objective experience of architecture, Va? bara namnet visar på fulhet, tror Tomtefar, skål, att någon från Seved kan komma och spränga skiten. Innan Tomtefar lyckats övertala Lundell om att det bara bor snälla barn i Malmö hade strumporna hasat ut med honom till ölskåpet tre gånger och de hade sjunkt allt djupare ner i den Danska designen. Lundell hade också tagit ner en gitarr från väggen och plinkade på Vinterland, han kom knappt ihåg sin egen text; eller var det ölen. Han tyckte att han skulle hedra Tomtefar på något sätt. Det hasades ännu en runda till köket. Brå, ropade Lundell plötsligt, det är Brå:s fel att de är snälla, Tomtefar skall inte läsa sånt.

Var är Tomtefar? Anastasia var orolig, han brukade inte försvinna. Har han kommit ut än! Va? Ska han komma ut? Tomtenisse var vitt förvånad i ansiktet, hur skulle det nu gå för Tomtemor och äktenskapet? Jag har inte sett honom sedan han gick in till den där Raneliden? Tomtenisse fick tillbaka färgen. Rudolf som nu återfått sin förlorade renheder frustade, något var på gång, han hade varit med förr. Samma tid, precis efter Kalle Anka, samma plats. Vi knackar på och frågar, Tomtenisse bankade på den Ranelidska porten. En fru öppnade. Är min far här? Nej, tänkte hon, inte en till det går inte. Min far? Tomtefar! är han här? Nej, frun pustade ut lättad över att det inte dök upp en Ranelidare till, nej han har gått. Var han nykter? Björn, ropade hon inåt rummet; Var han nykter när han gick, Tomten? I denna vackra fantastiska dag var han endast belastad med den vackraste av litteratur, hördes det innifrån. Är han försvunnen? Hur kan han försvinna? Jag vet! Jag kommer, skall bara klä mig grovt! 

Strax stod han utanför porten, pekandes på bottre hörnet av parkeringen. Däråt vandrar vi, genom äppellundarnas bleka ris som spretar i väntan på vårsolen. Framåt! Några minuter senare angjorde de den Lundellska innergården. Poeten, Lilla Nissen, Ryskan, han med röda nosen och sist en liten Ren med en smutsig släde efter sig. De var som hämtade från en saga av Bröderna Grimm. Trots de befann sig i en inre högre filosofisk gemensam värld, förstod både Lundell och Tomtefar att något var på gång, av gårdens ekande ljud att dömma. Strax tågade de in på led genom dörren, ja utom släden som fastnade i dörren. Lundell vände sig mycket mödosamt och mycket okoordinerat om i den Danska designen, för att inte säga helt utan motorik, mot Poeten, vad önskar min herre, och varför springer han här på julafton har han inget hem? Poeten upphöjde sin röst. Tomtefars följe som jag bringar med mig, och som är av det nådiga slaget, känna stor oro över Julens genomförande i Världen, att Julen glädjebringare hindras och stoppas upp i sin färd över himlavalvens blå skära. Kärleken, fortsatte han, ligger nu inte i  den farkost som rör sig mellan ditt öga och ditt hjärta i världens längsta och kortaste resa och däremellan, behövs det inget visum och inget pass. Poeten var nöjd med att travestera sig själv. Så nu skall vi lasta Tomtefar upp i släden så att världens barn får sin gåva, sin efterlängtade kärlek den som inte väger mer än själen i en fjäril eller något med kraften hos ett kraftverk. Eller bara en fin leksak, tänkte Tomtenisse som kände alla barnen. 

Tomtefar hade inte bara förlorat motoriken utan även glaset han borde varit hälld i, där han knappt försiktigt flöt omkring mellan den Danska designen och baksätet på släden. Men snart var de lastade och Tomtenisse lät Lill-Rudolf lätta upp över det vackra Österlen som Gudarna målar med färggranna vindar, en rödgul solnedgång. Tomtefar slöt sina ögon när släden flög genom luften. Han hade rest jorden runt och lärt sig att ett träd är ett träd och en sten är en sten, men att det var nog lite närmre till himlen, från Österlen. 

En, syn i ögonvrån fanns, där Poeten vänligt stöttade sin granne, medan de vinkade adjö till Tomtefar för detta året. Nu du Lundell, sa poeten då släden försvann, nu går vi hem till Margareta och äter Fläsklägg med Rotmos; är det julafton så är det.

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

Tomten ramlar ur släden 2018

Postat den 2 augusti, 2021 av Åke Berntsson

Del 17 år 2018

Tomtefar stirrade förfärat ner i säcken, som stod stadigt förankrad längst bak i släden, han liksom stod på knä lutandes över baksätets rygg. Rudolf stirrade också men mer på Tomtefars förfärelse eller egentligen hans
förfärliga bakdel. Rudolf lutade sig kraftigt bort därifrån, för var det något som inte gick att lita på, så var det Tomtefars bakdel. Tomtefar räknade högt…45,46,47 och 48. Ju högre han kom, ju längre ner i säcken försvann hans
huvud. På 48 dök hans huvud upp från säcken, hans röst var knappt hörbar när han med målbrottspipig röst berättade att det bara var 48 paket kvar. Vem sköter listan? Han visste väl, att listan var satt i Anastasias oerfarna
händer att sköta, men han tänkte inte på att detta var gjort utan internutbildning, det var hans fel, han förstod detta när han väl tänkte efter. Anastasia hade ropat ut nästa destination som var Färöarna, de var nästan där, där som
det bodde 48000 invånare som skulle ha paket. Det var tre nollor fel, sa han, men själv tänkte han att det var tre Nollors fel, eftersom han inte inkluderade sig själv som var felfri i tanken, vågade han inte säga det.
Anastasia stirrade förfärat ner på listan, Tomtefars förfärelse var befogad, nu förstod hon plötsligt att 48k inte betydde 48 klappar utan 48 tusen klappar. Det var därför hon missat påfyllningen när de var hemma på Nordpolen, om det nu var hennes ansvar.

Tomtemor stirrade förfärat på satellittelefonens lampa som blinkade kraftigt rött, rödare än Rudolfs mule, samtidigt som det lät intensivt, Ho, ho, ho. Med förfärelse lyfte hon luren, hade det hänt familjen något? Var Tomtefar full nu igen? Hennes oro lättade lite när det var Tomtefars röst i andra änden. Det saknas 47952 paket till Färöarna, var är dom? Är de färdiga eller är det en produktionsmiss, är det fel på Order, Lager Faktureringsprogrammet? Fakturering fnyste Tomtemor, vi har väl aldrig fakturerat, vem ska vi fakturera? Hur mår ni? Undrade Tomtemor som var mer intresserad av mjuka värden än en massa paket? Det är klart att det är bra med oss, Vi är bara lite törstiga! Vi? Funderade Tomtemor är det inte bara Kungen som titulerar sig Vi? Här är tomt i ladorna, Tomtemor ryste inför tanken att gå in och störa nästa års leveranser med övertid och allt, vi med litet v ordnar detta, sa hon, då hon förstod att det inte fanns något alternativ. Kör hemåt så är det klart när ni kommer. Tomtemor går att lita på, kör hemåt, men hon sa uttryckligen att vi inte fick vara för snabba, hon föreslog ett stopp vid närmsta törstsläckare, Tomtemor var orolig för att ni inte får tillräckligt med vätska. Tomtenisse och Anastasia tittade på varandra, i tyst överenskommelse valde de att inte bry sig om Tomtefars lögn. Med något tunga halkade steg tog sig Tomtemor ut till verkstaden, där femtiotalet Nissar var i full gång med nästa års leveranser. Den här tiden tillverkade de bara stapelvaror, sånt som alltid dök upp på önskelistorna. Tomtemor tryckte på stora nödstoppen som satt innanför den stora vita dörren, det blev rofyllt när alla maskiner stannade och för ett ögonblick tycktes nödstoppet också stängt av Nissarnas tjatter, men bara för ett ögonblick, när de såg Tomtemor skjuta upp luvan högt i pannan för att kyla av sitt stressade huvud satte det igång igen. Men nu var tjattret mera av orolig karaktär det var ett tecken de sällan såg. Tomtemor harklade sig och sa bedrövat; vi har missat nästan fyrtioåttatusen paket till Färöarna, med sinne för diplomati fortsatte hon, det är datorn som gjort fel, Tomtenissarna suckade och nästan svor, mest suckade och nästan svor, gjorde de fyra Tomtenissarna uppe på hyllan, där Datanissarna höll till. Vi har sagt det länge, det är inte våra tumvantar som är problemet, vilket Tomtefar hävdat på internmötena, det är fel
på en logaritm helt enkelt. Tomtemor visste inget om detta utan gav bara uttryck för diplomati, det gällde att få alla att vilja arbeta övertid.
Tomtefar är på väg hit för påfyllning, nu blir det hårt arbete en stund! Hon försökte vara vänligt bestämd. Mata in de listor som skall vara, sa hon rakt ut i luften vänd mot datahyllan. Så idag blir det en lång stunds övertid. Inte jag, hördes en försiktig stämma, bakom den stora bandsågen, strax skall jag gå till min kurs i paketinslagning. Inte jag heller, sa någon vid borrmaskinen, Målarnisse stack ut huvudet från sprutboxen. Inte jag heller, jag har hand om Renarna ikväll, men först skall jag bli ren själv! Han log med hela sitt nedkladdade ansikte åt sitt skämt. Inte jag heller…. Inte jag heller…… Bäst att stoppa dessa latnissar i tid. Tomtemor drog ner mössan, slängde diplomatin åt sidan, stampade med båda fötterna samtidigt i golvet, hur det nu var möjligt och röt. Ingen skall någonstans! Alla skall jobba tills fyrtioåtta tusen paket är klara, förstått? Frågor på det? Ingen vågade fråga på det, alla gick tillbaka till sina poster. Nödstoppet drogs ut, maskinerna rusade som frustande villiga hästar, fullt så villig var inte Tomtefar när han noterade att Tomtenisse valt en hemväg utan barer. Vad ska vi göra med den nya generationen, undrade han bekymrat.
Mer bekymrad var Tomtemor, hon var säker på att Tomtefar skulle komma hem berusad, uppfylld av öl. Bekymrad var hon också över det låga tempot i fabriken, var det en tyst protest? Hon tittade på räkneverket som satt monterat över dörren, det gick inte fort. Snarare var det nog en väntan på muta, förstod hon plötsligt. Nu stampade hon bara med en fot, och ropade; blir ni klara i tid, blir det gratis godis och must. Tjattret tystnade, maskinerna dånade, Nissarna log ett försmädligt leende, plötsligt rusade räkneverket som villiga hästar, det också.
Plötsligt skrek det till i hyvelmaskinen, ett helvetesvrål och så var den tyst. Ett lager, ett lager har havererat, skrek Hyvelnisse, inte med ett helvetesvrål men inte långt efter, han skrek, slängde luvan på golvet och stampade på den, han hatade när hyveln krånglade. Omedelbart, satte sig två Mekanikernissar sig i rörelse mot hyveln, en för att laga maskinen och en för att trösta Hyvelnisse, som redan sett sitt godis och sin must rinna ut i snön. Det var med all rätt, för alla Nissarna blängde på honom som om det var hans fel att produktionen sjönk. Nissarna tjattrade inte så mycket heller, de mer mumlade okvädinsord, tyckte han sig höra. Det är lugnt, ropade en av Mekanikernissarna, vi har lager på lager så det skall strax vara lagat. Det var det också och precis när räkneverket gick för fullt igen, snabbt rusandes mot fyrtioåtta tusen, överröstades det mesta av att Tomtenisse tvärnitade släden utanför dörren till lagret. Rudolf asade sig ur släden för att sträcka på benen och ruska på hornen. Tomtemor som åsåg detta ruskande, tog det som ett tecken på att Tomtefar var full igen. Men icke, Tomtefar var nyktert ursur på barnen, som lurat honom på dricka och han gick med fasta arga steg genom snön till baksidan av verkstan, där han hade ett hemligt lager av Lager. Ett underjäst öl som var ett under av jäst öl, tyckte han. Det smakade fantastiskt och han
blev genast på humör. Tomtemor tog sig fram till släden där Tomtenisse och Anastasia satt kvar, lätt bekymrade över sitt tilltag att lura Tomtefar på dryckesstopp. Hon förstod direkt på Tomtefars steg och dess riktning, vad det handlade om, hon kände väl till hans hemliga lager, det var ju faktiskt hon som fyllde på det sådär lagom. Vad roligt att få se er en extra gång, hon kramade Anastasia, bry er inte om Tomtefar, han är snart sig själv igen, jag tog med lite must till er, drick det så ska jag ge Lill-Rudolf lite vatten. Säcken var näst intill påfylld när Tomtefar kom tillbaka, lite rundare om magen och på ett strålande humör. Han kramade om Tomtemor men tillät sig att blänga på barnen, men det var ett snällt bläng och inte en sekund ångrade han att han räddat Anastasia från barnhemmet eller att han låtit henne och Tomtenisse ta över styret. Efter kramar och tackande av Nissarnas övertid bar det strax iväg mot det ständigt gröna Färöarna. J-dagen då årets julöl släpptes skulle Tomtefar förstås missa med mer än en månad, men på Koltur bodde hans två goda vänner och bara de, och de brukade rädda en låda till honom och bara han. Vi tar Koltur oya först, meddelade han framåt den går snabbast, där bor bara två. Rudolf fnös, han hade hört det förut och
väntat förut. De gick ner mot den lilla gården i vackraste söderläge. Han var väntad som vanligt och mitt på gården, på en upp och nervänd silltunna stod en låda med 24 Julöl och lockade. Tomtenisse han inte se den i tid dvs innan
Färöisterna sett dem och glatt börjat vinka, så han tröstade inte vända om. Ho, Ho. Tomtefar hälsade och höjde säcken, finns det några snälla barn här. Han skulle skoja med värdparet men det var ett stort misstag, för ut ur
Vandrarhemmet ett par hundra meter bort rusade ett femtiotal Tyska scouter. Här är vi, heja Tomten. Snart var han omringad och hade inte en möjlighet att nå silltunnan eller vad det var han skulle nå. Som tur var hade Tomtemor förstått allt i förväg och lagt kåsor, knivar, scarfs, boots och annat scoutigt överst i säcken. Tomtemor kunde sin sak. Snart hade de fått sina klappar och rusat upp mot Vandrarhemmet igen, kvar stod bara två ledare och värdparet. Ingen stod i vägen för silltunnan. Kom med sa Tomtefar och slog sig ner på en av de snabbt arrangerade stolarna från Ikeas sommarmarknad. Ta en öl, varsågoda. Ta mig tusan tänkte Tomtefar, var inte Tysken snabbare än han i lådan. Jag är modest, tänkte Tomtefar, men trodde inte på tanken, snarare lite gammal och trött. Under glada historier och mycket skratt, och som om silltunnan var en lägereld sjöngs det också en massa tyska scoutsånger. Öllådan tömdes ganska fort och Tomtefar tittade bort mot släden där barnen trampade otåligt, i takt med Rudolfs snarkningar i baksätet, han hade varit på ön tidigare och visste hur det alltid var och alltid blev. Ett berusat värdpar som sakta ledde en berusad Tomtefar till släden. Men inte denna gång, nu kom det ett glatt sällskap, orienterade dit av en glad tysk scout, till ljudet av sången ”Schlitten im Winter” eller så. Tomtefar bar till och med säcken själv. Väl uppe i släden dök han ner i säcken och valde bland de fyrtioåtta extraklapparna. Värdparet och de Tyska sångarna, förlåt scouterna, fick var sin Ölöppnare av ädlaste sort och till det en souvenirsejdel från Nordpolen med Tomtefars överdrivet leende ansikte på. Bäst att dela ut dem i tid, kanske sista turnén innan ungdomen tar över helt.
Landa på Koltur sist, plitade Anastasia in på listan under tillägg. Hon trodde inte på Tomtefars reträtt. Släden steg, scouterna vinkade, värdparet vinkade, ledarna vinkade ivrigast och höjde sejdlarna mot värdparet och undrade om
de förstod vinken.

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

Tomten ramlar ur släden 2017

Postat den 23 december, 2017 av Åke Berntsson

Del 16 år 2017.

I den kraftiga högerböjen, ner från Himmelriket, small det till i höger mede, kraftigt, liksom ett rejält knak, som när en hel björklund bryts. Lill Rudolf kände omedelbart att det blev trögt att dra och att släden drog sig åt höger. Tomtefar och Anastasia hängde sig över kanten för att studera vad det tänkas vara kunde. Den är av, hann Anastasia säga innan Tomtefar la upp ett irriterat brummande från djupet av sin själ. Han uttryckte inte alla meningar, om vårdslösa ungdomar, som alltid skulle köra så fort, vilka for runt i hans huvud. Den är av, meden är av, kom det istället ur skägget. Vi körde på kanten till Solens altare, sa han uppgivet, lite högre upp skyndade sju små vita änglar fram för att bedja för dem. De, änglarna, var fortfarande tacksamma för de fina julklapparna. Men här hjälpte inga böner, det var dags att skynda på hem till medverkstaden. Framåt ropade Tomtenisse uppfodrande till Lill-Rudolf men inte mycket hände. Lill-Rudolf bara skakade på huvudet och tittade bedjande bakåt på Rudolf som inte hunnit sjunka in i dvala före olyckan. Fortsätt läsa →

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar

Tomten ramlar ur släden 2016

Postat den 12 september, 2017 av Åke Berntsson

Anastasia tyckte, med hänsyn tagen till sin trista bakgrund på det Ryska barnhemmet att hon redan var i Himmelriket, men så stod det på listan. Nästa anhalt var Himmelriket. Hon liksom sög på ordet, läste det en gång till för sig själv. Kan det bli bättre än så här, tänkte hon. Hon sa det högt, så att Tomtenisse vid tömmarna bakom Lill-Rudolf skulle höra det, Himmelriket nästa! Svårt att säga vem som var snabbast i baksätet, Tomtefar eller Rudolf, men båda satte sig upp snabbare än Hermes någonsin rört sig. Svetten trängde fram i Tomtefars panna och Rudolf fick lite vit fradga i mungipan, oron fladdrade i deras ögon. Anastasia och Tomtenisse som båda vänt sig bakåt, i nyfikenhet av den snabba rörelsen, såg mäkta förvånade ut. Var det inte bra med Himmelriket undrade Turturduvorna som redan befann sig där, och tyckte att det var utmärkt så. Var Himmelriket inte något bra? Jodå, fick Tomtefar fram, men prövningen, det är en prövning att komma in, Sankte Per ränner runt med sina Himmelska nycklar, skramlar och lever om. Men så sken han upp lite grand. Han tänkte på alla de vackra änglarna som hjälpte Sankte Per att vakta porten, vackrast var Jofiel och Chamuel, vackrare än kvinnorna på Himmelska Baren, fast inte lika villiga att bjuda upp till dans, förstås. Nu hade både Tomtefar och Rudolf fått fram sina Biblar, här gällde att läsa på, nu var det bråttom att bli from. Kom de inte in, skulle Gud bli utan julklapp och då fanns ingen nåd att få, hur skulle det då gå med Tomtefars eviga liv? För att inte tala om alla som blir utan julklappar, det ena ger det andra, given och få.

På långt håll, strax Fortsätt läsa →

Publicerat i JULSAGOR | Lämna en kommentar