Kan det bli mer elände i Världen nu? Ja, jag är säker på det. Fred är snart ett ord som tillhör en annan tid. Att vara snäll tycks också svårt att vara, det tycks också som att demokratin saboteras.
Snälla ni var snälla och pröva ibland att ta ett steg åt sida.
I år utspelar den sig åter i Vetlanda bland den tidens fattiga och rika. Inget är sant men Tomtefar ljuger aldrig.
I år blev sagan lite längre till en dels glädje och andras sorg kan man tänka, men den har i år publicerats också i andra skrifter och verk, därav detta.
Del 22 år 2023.
Rudolf for fram över himlavalvet med den röda släkt, han ville inte väcka förhoppningar för tidigt! Han var så nöjd; nöjd skall man akta sig för även om Anastasia skötte tömmarna som en hel hästkarl. Som sagt, akta sig för ordet nöjd även om vi lärt att man skall vara nöjd med det som livet ger, Rudolf kände det innan det kändes, sträckningen i höger bak, han kände också att den inte var att leka med. Omedelbart slog han om till nödlandning, Anastasia kände att hon inte hade kontroll längre, tömmarna hjälpte inte och Tomtefar tog sig upp i baksätet, han var liksom i direktkontakt med Rudolf. Även Lill-Rudolf vaknade till. Vad har hänt undrade han! Som han läst hans tankar, sa Tomtefar rakt ut, det är något fel på Rudolf, han nödlandar. Tomtenisse släppte blicken från Anastasia och fokuserade så gott det gick på Rudolf. Nosen blinkade som varning åt alla flygfän och visst haltade, om möjligt, hela högra sidan, från baken till bringan. Strax rusade världen mot dem. Det syntes tydligt att ett ljus trots allt log emot dem. Allt var inte slut det hela var inte över. Så mycket ljus var det inte men det stod Distriktsveterinär på den svartvita skylten och Gettinge på en annan. Trots skadan landade han elegant på planen framför huset. Tomtefar var strax framme vid porten för att påkalla veterinär Hastags uppmärksamhet. I dörren mötte han kusken Bagge från Svensgård, han hade lett dit en halter häst och nu skulle han ta sig hem uppför lia. Tomtefar kände allt igen den herren, han som inte visste att framtida led skulle bli större än universum. Hia sig lite sa Tomtefar, vore bra om du tittade på Rudolf du också, du vet ju hur veterinären är då han inte är som han skall vara och det är ju sällan. Vesst kan ja dä. Men säg till han därinne, han är inte så farlig idag. Tomtefar steg in i veterinärens förstuga och knackade på den vackra spegeldörren. Kom in! Hörde han och öppnade dörren lite försynt. Men vad ser jag är Tomtefar här så tidigt på dagen? Nej, egentligen inte, svarade Tomtefar, Rudolf skadade sig, förmodligen på ett blivande åskväder, så han haltar på hela sidan. Ta in han i stallet så skall vi titta till han. Tomtefar gick ut och Anastasia och Tomtenisse hade redan selat av och spände istället för Lill-Rudolf, fast denne var fortfarande sömndrucken och lite vinglig i bena, men stolt att åter få hjälpa till.
När de med stöd av alla fått in Rudolf i stallet anslöt både veterinären och kusken Bagge. De kände och kände på Rudolf, men blev inte klokare. Klokare blev heller inte Rudolf förrän veterinären öppnade locket till brödkistan som stod i stallet och stack ner handen i rågen. Upp kom handen med en helbutelj. Glas var snart ordnat som från ingenstans och skål låg i luften. Rudolf grymtade, Anastasia suckade och Tomtenisse skakade bekymrat på huvudet åt sin far. Lill-Rudolf ute på gårdsplanen hade dubbla känslor; kanske fick han nu dra släden igen men visst var Tomtefar en lurifax. Veterinären som var en skolad man med eget bibliotek vände sig till den förtappade kusken Bagge som blivit av med sitt frälse någonstans på vägen från Berga; låt oss sjunga en lov! Samfällt stämde de upp den välkända Röda näsan; ”Den lille Rudolf med den röde näse, han kan ej skrive, ej heller läse, men dricke hembränt och spele kort och kysse piger, det kan han godt.” Både Rudolf och Tomtefar tyckte att travesteringen var en aningens dålig och undrade båda om detta kunde leda till en framtida vinst på stora scenen. En sup till, upphävde sig den bjudande veterinären, sedan väntar arbetet, inte hinner vi sitta här som vore vi finska dagdrivare. Tomtenisse rönte plötsligt hopp om Tomtefars vidare arbete denna dag skönt att få slita utan att släpa.
När Tomtefar och Rudolf, som nu åter var sjukskriven, hade satt sig till rätta i baksätet, ”Hoade” Tomtenisse till Lill-Rudolf och släden var igång. Tomtefar tyckte att det var lika bra att klara av det som var kvar av Vetlanda med omnejd från förra gången, när de nu ändå fått nödlanda där. Efter många stopp landade Tomtenisse på gården utanför det lilla torpet Nyebro. Där inne satt de uppradade alla ungarna och deras föräldrar Julle och Jenny. Julle var trött för även julafton hade han gjort ett dagsverke på det nya huset som växte fram på gårdsplanen. På plats var också skomakare Karlsson och hans Anna båda från undantaget i Strömslund; de kom inte överens med de sina så det var gott att gå undan en stund, det var ett stycke tyckte deras slitna kroppar fast det bara var en bit landsväg emellan. Det var gott att träffa Jenny också och nu var det lite välbeställt i det Johanssonska hemmet, det var tur att de inte visste vad nästa jul skulle bjuda. Men nu bjöds det på bröd, smör och ost. Grisfötter sylta och potäter och en stor bunke med inlagd sill av bästa sort, sillen hade Julle fått med sig från sin bror Arthur, målarmästaren i Ryd, det hade varit besvärligt med bunken hem på tåget, han hade som tur var polletterat sina resandeväskor med prover i, det var både utsäde, glasögon, enklare smycken och ringar mot reumatism tyngst var alla broschyrer och böcker kring de små lantbruksmaskiner han också sålde, utan dem ingen mat på bordet och inget hus att bygga.
Den lille Roland som skulle bli Skomakamästare och den ännu yngre Ingvar, han som skulle bli Tavelhandlare och Rammakare förstod inte så mycket, men båda sken med hela ansiktet när Tomtefar på fortfarande lite ostadiga ben, steg över den höga tröskeln till torpet med ett ”Ho God Jul i stua!” De äldre syskonen och de vuxna förstod att detta var ett särskilt år, aldrig hade de sett en sådan tomte förut, som vore han på riktigt. Julle förstod direkt att här gällde det att se till att Tomten inte gick hem törstig för han var ju inte törstig då han kom. Tomtefar slog sig ner vid det mörka ekbordet och satte säcken mellan sina svarta stövlar, med ett illmarigt leende undrade han vem som var Berta? Det är jag, sa lilla Berta, hon som skulle bli Nalen Mästarinna i Jitterbugg, men vem visste sådant när Tomtefar räckte över ett par fina vinterstövlar fodrade med det vitaste kaninskinn, varmare fanns inte. Visst kom det en tår, ja det gjorde det. Att hennes storebror Bernt var just den brådmogna 15 åringen som just fått arbete på möbelfabriken i Flugeby, ett välkommet tillskott till familjens ekonomi, missade inte Tomtefar. ”Han där pojke! Sa han vänligt. ”Han får skynda sig ut till knuten, kanske det är något där till han!” Tomtefar visste att detta skulle falla i god jord, så han var så nöjd och belåten. Bernt skyndade ut. Precis utanför fast en bit upp i luften stod Tomtens släde, hela gården var upplyst av ett Glimrande sken, Tomtenisse pekade över slädkanten mot gaveln och log, Anastasia vinkade och Lill-Rudolf gav upp ett renligt läte. Rudolf själv syntes inte till, han sov djupt i baksätets lugn. Bernt skyndade på stegen och där stod den, en ny cykel, en Union av bästa sort, det var fjädersadel och det fanns ett lås och extramonterad pakethållare. Nu grät andra barnet och då visste ingen, kanske Tomten, att den cykeln skulle Bernt trampa, bara några år senare, mellan Landsbro och Västra Torsås, då med mat på den extramonterade pakethållaren, till sin då svältande mamma med två småsyskon. Livet vänder när någon minst anar det. Det var kallt ute så någon provtur blev det inte, men Bernt ställde in den i vedboden för säkerhets skull.
När han med ett stort leende steg tillbaka in i stugvärmen, möttes han av en, om möjligt, ännu mer leende syster Eva, eller Ingrid som hon egentligen hette, med ett fullt pennskrin i ena handen och en fin, i hennes lilla hand, stor Morakniv i den andra. Hur kunde någon veta att hon innerligt hade önskat en kniv? Något hon inte ens vågat yppa, flickor skulle ha dockor, men Eva var speciell, hon tyckte om att tälja. Inte visste någon att hon, sådär trettio år senare, vid sin stuga på Södertörn, skulle stå öga mot öga med den fruktade Tumba Tarzan och hans fru Alice, Alice med en ”upphittad” polisschäfer i ett enkelt snöre. Rolf eller då Tumba Tarzan blev överraskad och hotade Eva med sin pistol. Eva var inte så lättskrämd, det är man inte om man bor utan el och vatten i en sommarstuga i skogen mitt på Södertörn året runt. Hon drog sin Morakniv till försvar, Först började Alice att skratta sedan skrattade Eva och så stoppade Tumba-Tarzan också skrattande tillbaka pistolen i kavajfickan. Eva som var femtontalet år äldre än ungdomarna, såg till att de fick mat och framförallt fick de sova ut hos henne. Femton år är inte så mycket men Rolf kallade sedan Eva för ”Tant Eva” och de höll sedan kontakt, trots hans extrema fortsättning av livet.
Tomtefar fortsatte med spenderbyxorna på och lille Roland fick en bil, som man kunde sätta på en pinne och skjuta framför sig, det var annat än den sillburk på en spik som var alternativet. Han var glad. Lille Ingvar fick en Nallebjörn av tysk kvalité som var gott att krama.
Till Julle och Jenny tog Tomtefar fram en hel servis av bästa Gustafsbergs sort, 12 av varje. Julle fick också ett halvkilo snus av Ettans sort och Jenny fick två franska rosentvålar och ett armband i silver. Till skomakaren och hans Anna gav Tomtefar en spånkorg av större modell full med mat av alla sorter, visst syntes det också en halvliter och en tvål vid kanten. Nu grät alla och med tårar i ögonen gick Julle ut i köket och hämtade sin julliter inte skulle Tomtefar gå törstig ur huset. Julle slog sig ner med tre glas vid bordet och snart var Tomtefar, Skomakaren och Handelsresanden i fullt språk om världens problem, men allt under det bästa av skratt. Det bankade på dörren, sådär som bara en irriterad Tomtenisse kan banka, Ja,ja, sa Tomtefar och reste sig på fortsatt inte alltför stadiga ben. Strax var de uppe i släden och Tomtenisse Hoade till Lill Rudolf som snabbt var igång. Utanför det lilla torpet Nyebro stod en tacksam liten skara med tårar i ögonen.
Det var ingen lång resa till nästa ställe, bara en båge på himlavalvet, så var de vid Alsborgs Fattiggård Håkansgård. När Tomtenisse gick in för landning såg de Föreståndare Johansson stå på trappen med kalla händer i fickorna. Han visste inte varför han gått ut för att vänta och inte på vad, men det var en vacker Julaftonskväll. Han blev inte rädd men lite förvånad och förtjust som ett barn när han uppfattade Tomtens släde som landade just framför trappan. Årets höjdpunkt för de boende, likt barn såg de fram emot Tomtefar fast många glömt så fanns det något i deras blickar som kände igen han. Blickar som mötte Tomtefar då han steg in i stora rummet, där de boende som kunde vara uppe, och det var de flesta, satt längs väggarna, det var enklare så för personalen, att ha dem ur vägen. Ho Ho Alla! Alla lös upp med den kraft de hade kvar att lysa med. Någon julmat var det inte tal om på borden, det var tur att Tomtefar hade med sig en del. Skomakareänkan Fru Sofia var föreståndarinna och bodde där med sina två små barn, som inte var länge gångna. Tomtefar uppslukades av julklappsutdelningen, det var rakknivar, sockor och morgontofflor men också massor med underkläder, sånt som behövdes. Skomakareänkan fick en stor ask med den bästa av Lindts choklader och biträdena fick var sin stor Toblerone som var senaste mode på kontinenten. Lite vackra underkläder i rätt storlek blev det också till såväl Fru Sofia som flickorna. Nu blir en väl omgifter tänkte Fru Sofia. Det hördes musik i rummet, helt plötsligt, det hördes från en grammofon som stod i hörnan, en modern sak utan tratt, det låg en hög med stenkakor bredvid. Tomtefar var inte sen att bjuda upp gamla struttiga tant Klara, 85 år gammal, men plötsligt dansant. Hon log och strålade så att taklampan bleknade lite grann. Snart var alla på benen, krämporna var som bortblåsta. Inte sen Parken invigdes hade ett sånt dansgille setts. Tomtefar släppte taget om tant Klara och Tomtenisse fick se sin far komma dansande ut på bron. Druckit igen tänkte han, bekymrat, men det var bara dansens lusta som satt kvar i knäna. Strax var de på väg igen.
Denna landning gav Tomtenisse och Anastasia bekymmersamma veck i pannan trots deras unga ålder. Det var inte landningen i sig utan platsen som väckte tankar om vin, bröd och vingliga ben. Gästgivargården! Ja, nu var ju inte Gästgivargården någon Gästgivargård, utan ännu ett fattighus, men; och det kom Rudolf väl ihåg och skakade bekymrat på sig i baksätet. Det fanns en festlokal där mot kyrkan och där hade mer än en alkoholrelaterad händelse utspelat sig genom åren. Där firade flera familjer jul utan att beblanda sig med de fattiga i resten av huset.
Anastasia och Tomtenisse följde i hasorna på Tomtefar, inte vågade de släppa Tomtefar lös! Inte alls, detta trots att de likt den försonande kraften gång på gång gick bet och fick bära sitt Törne. Utanför lämnades Renarna sakta skakande uppgivet på sina kronor, Rudolf sin rejäla, Lill-Rudolf på sin inte fullt så rejäla. Oavsett så kändes kronan tung att bära och luften uppgiven att andas. Tomtefar ville begynna med de fattiga, han prioriterade dem som inget hade mer än saknad, dem där hoppet rasat utför livets av svartis skapade glaciär, den utan slut. Så det blev bakdörren, de eländigas dörr, den som var vänd bort från Staden och Helgedomen den som saknade färg och hade slitet handtag. Tomtefar steg in på självsäkra om dock lite vingliga ben, det fanns ingen uppgiven luft för honom att andas, nej då inte alls, Tomtefar andades alltid vårens första bris trots att det inte alltid syntes och kändes så. Inte bara de gamla log som om solen strålade in genom de illa boaserade väggarna, även den vardagsarga föreståndarinnan log allt lite grand, fast inte så det syntes förstås nej då inte syntes det alls. Alla var de fattiga och inte bara det, de var fullständigt och totalt utfattiga, ägde intet och likt kyrkans råttor var de fria att stampas på efter behag; några var friska, några ofärdiga, någon sinnessjuk och någon blind. Alla var de nu samlade i det lilla rummet, det bredvid köket. Ty det stora rummet med de vackra taklamporna från Kosta, rummet som låg innanför den som om av Gudomligheten vackert snidade verandan. Den av honom snidade hade han vänt mot sin boning som tycktes rest av Tegnér fast inte, Frid lös det dock över dess inre interiör, stadens pengar hade bara räckt till bygdens verkare. Det rummet, just det rummet var julafton ockuperat av finare familjer, syföreningens familjer, så var det.
Ingen av de fattiga tänkte på det nu i den här stunden då Tomtefar steg in, nu kändes allt både finare, renare och mycket större. Likt ett ungdomligt hjärta fyllt till brädden av oförstörd kärlek, bar rummet dem alla, på sin sirliga mot drömmarna flygande linoleummatta. Säcken satte Tomtefar dock ned med en oroande tysthet alldeles framför sina stövlar som var så välputsat blanka att de likt lackskor speglade sin omgivning, just som om de såg den, som om de såg både glädje och oro. Just nu, såg de hur den halte och lytte, med säregen lätthet i sin rörelse sköt fram en trebent pall till Tomtefar att sitta på. Även pallen var lite halt men inte fullt så lytt. Den som bjöd Tomtefar att sitta var den tidigare i livet så firade cirkusartisten Torvald som då på sin grasserade tid, med lackskor på fötterna, svingade sig och flög likt Fenix upp och kring i all sköns balanskonster ofta högt under tältets rödvita tak ibland låtsades han falla från högsta höjd. Publiken bävade och skrek högt, inträdet blev väl återbetalt och lackskorna glänste, barnen glömde att äta sina sockerklubbor, konfekten föll till marken och lackskorna glänste.
Säckens tysta ljud då den säckade ihop på golvet gjorde att alla suckade av förnyat vemod. Bidde det inget i år tänkte de alla, är Tomtefar inlationisk, men Tomtefar log fortfarande om något ansträngt, den vardagsarga som på intet känt sätt var ointelligent förstod omedelbart att det berodde på törst och inget annat. Strax räcktes det över både en och två kanske tre flaskor Ybel till Tomtefar. Tomtenisse och Anastasia kunde bara titta på, ingen sa emot den vardagsarga. Tomtefar tittade mest på den vackra Ybelska etiketten som hade ett grönt skimmer över sig och stod sig väl mot den bruna flaskan. Om någon förunnat och kunnat se just då, den Ybelska gravstenen på kyrkogården strax bredvid, så log nog Bocken i paradiset?
Tomtefar liksom dök ner i säcken med bara ändalykten över kanten och så till den milda grad att det kom upp det ena efter det andra, han Hoade belåtet mellan dykningarna, det var som att klapparna kom upp genom golvet. Den sinnestrasiga Jakob, bara några och tjugo år gammal fick något till tröst, en go kudde väl fylld med Ejderdun av bästa sort, han log för en stund och ögonen glittrade till när han ömt famnade kudden och sakta vaggade fram och tillbaka likt kvällsbrisen vaggar seglen i kvällsbrisen. Ett salighetens lugn spred sig i pojken och visst fick den vardagsarga en tår i ögat eller? Han tycker om Lakrits, dristade hon sig att säga till Tomtefar, samtidigt som hon ställde ytterligare en Ybel bredvid säcken. Plötsligt hade Jakob ett knyte med den finaste Lakritsrot i handen och så fick också kroppen sitt. Den gamle plåtslagargesällen Nils, han som krupit på snötäckta kyrktak med blöta kläder och frusna vantar, han som rört sig i stekande hetta och lagt det ena kyrktaket efter det andra, Domkyrkan i Lund var hans första och Vetlanda Kyrka det sista. Inte hade dock herren brytt sig det minsta om hans uppoffringar och gärningar inte något, inte hade han belönats med rikedom, nej med fattigdom var han plågad, så dåligt ställt, hade det varit att det knappt räckt till brännvin och bröd. Nu blev han dock som alla de andra belönad med moderiktiga morgontofflor i skotskrutig ull, varma över ankeln och med halkfritt rågummi på undersidan. Till det blev det också en stor påse clementiner, Tomtefar höll sig gärna i säsong.
Tomtefar la märke till en liten gumma som kanske tarvade annat än ett standardpaket, hon hade ett svart huckle på huvudet, framdraget så att ögonen inte syntes, det ville hon inte, hon skämdes och for illa av att folk skulle se hennes ögon; de stod stilla och var helt utan liv, såväl i glädje som i sorg, men hon förstod att Tomtefar var här och att det var bra. Den gamla gumman var inte ens trettio år fyllda, men dömd till ett liv på fattighuset. Hon hade varit i Växjö på blindskolan och lärt sig att både hitta och väva. Fick hon bara garn av olika sort för olika färg eller påsar med olika mattrasor var för sig, då vävde hon det bästa som fanns. Men inte hade någon råd att hålla fattighuset med vävstol inte, och stadens vävkammare var fylld med kärringar av bättre sort. Hade hon haft någon att hjälpa sig hade hon kunnat sticka på maskin för Anna Kollén men de sa; att det var bättre de gjorde det själva, så slapp de dela med sig av pengarna de tjäna. Ingen ville hjälpa henne och ingen grät hennes tårar och ingen torkade dem. Men Tomtefar lät sig inte slås ner; du flicka rara, sa han, du skall om du vill, gå ut i världen, när du vill, det skall gå bra för dig därute. Hon log och kände en värme, hon förstod att det var riktigt, men hon sa inget. Först i mars när snön fläktat ut, tog hon modet hon fått och en gryning suddades hennes namn ut ur kyrkboken, hon var försvunnen, hon återvände aldrig till folks nåder, vart Tomtefar fört henne visste ingen men av stor godhet var allt och inga tårar behövdes torkas.
Tomtefar harklade sig och den vardagsarga förstod att han var törstig och plötsligt stod det en kjolavarm Ybel bredvid honom. Se här sa han och fick upp en svart klänning och en till och en till här verkar vara bara fruntimmerskläder kvar, skrockade han, en var extra fin och hade ett svart förkläde av bästa Venedigspets, med lurig min gav han den till den vardagsarga. Jo men nu drog det allt lite i mungipan. Bredvid henne stod lilla Maja, som blivit över när familjen splittrades av sjukdom, ingen vill ha mig, och inget får jag, tänkte hon så som 6 åringar tänker. Tomtefar och Ybel kunde dock läsa tankar tycktes det, kom flicka, sa han till Maja, kom här, titta i säcken och se vad du vill ha. Inte alls räddfotad gick hon fram till Tomtesäcken och titta ner, det var som att titta in i Åhléns katalog, det var i dem hon lärt sig läsa, det kunde hon. Leksaker överallt såg hon, men hon fastnade fort för en docka, en stor speciell docka som kunde blunda och som hade en väska full med kläder, hon var tyska, dockan, och hennes huvud var gjort av vackraste porslin. Lutade man henne bakåt så sa hon Mutter fast det lät mer som mama. Maja mindes inte sin mamma men det gjorde både gott och ont när hon tänkte på henne hon hade aldrig fått säga mamma till någon, första gången de sågs, var den gången de skildes, någon ville annat. Tbc var det, sa hennes pappa innan han fick flytta till Sanatoriet och som han inte kommit hem från sen dess. Hennes storebror var flyttad till Lannaskede och lillebror som föddes med Tbc någonstans, fick andas frisk luft vid kusten. Det var bara hon kvar här, men hon hade bestämt sig för att hon skulle, minsann, bli stor själv alldeles själv. Skiten, kom hon också ihåg att hennes far sagt, fick vi i oss på Hessleby, jag förbannar den jävla dag jag bestämde mig för att bli Skräddare på sanatoriet. Men dockan var fin tyckte Maja. Två år fick hon leka med den sedan kom skiten och ville annat med henne också. Kanske mötte hon en inte så ensam värld någonstans, kanske inte. Ingen fanns där och grät hennes tårar, de som flöt ut på dockans porslin som den vardagsarga utan leende men ömt lagt bredvid henne.
Ska vi ta in gröten nu, frågade biträdet den vardagsarga. Vilken gröt, vi har ingen gröt! Det står en full kittel och kokar på spisen, nya tallrikar och fetaste mjölk står där också. Den vardagsarga rusade ut i köket, hon blev stående innanför tröskeln när hon fick se Anastasia stå och röra i en stor kittel med gröt. Tomtenisse hade famnen full av tallrikar och skedar. Kan du ta med dig brödet och skinkan, bad han vänligt biträdet som nu anslutit på tröskeln strax bakom den vardagsarga. Hemskt gärna, sa hon, biträdet, som var så glad för sin nya klänning att den redan åkt på. Det var ett vackert tåg som steg in till de gamla, Tomtenisse först med tallrikar, efter kom biträdet med bröd och skinka, sedan Anastasia med en kittel varur det doftade så gott av gröt och kanel, att alla ögon tårades, sist kom den vardagsarga med ännu en Ybel till Tomtefar i handen. Men Tomtefar var som uppslukad, konstigt tänkte hon då hon förde buteljen till sin egen mun istället. Är det Jul så är det!
Tomtefar hade obevakat tagit sig in i stora salen, just innanför den vackra verandan den som var vänd mot kyrkan. Härinne sparades det inte på glammet inte det minsta, här fanns det lite finare folket för att i kyrklig stämning fira in julafton. Det var en salig blandning av vuxna och barn. Julbordet var uppdukat och intet fattades. På ett mindre bord med mässingsbricka var söta drycker och sockerdricka tillsammans med öl och brännvin uppdukat, bordet stod i bortre hörnet, så långt från kyrkan som möjligt. På stora bordet fanns allt som behövdes Grishuvud förstås, vackert dekorerat av stans duktiga Elvira Larsson, skinkan var uppskuren i tjocka skivor med rejäl fettkant. Det var i kanten den satt; smaken., kroppkakor fyllda med skrapet från slakten och lök, allt knapert stekt, grönkålen var bruten och stekt sedan stuvad, lutfisk av finaste Långa hade Anna lagt i blöt, leverpastejen var hälften grislever och späck och rejält med konjak och grädde, fläskkorven var saftig det var Larssons finaste, syltan hade bråkat med kroppkakorna om köttet, palten bråkade också med kroppkakorna kokt och riven eller rå och riven det trätte de om, potatisen sa inte mycket rå eller kokt vem brydde sig?, gröten var av vitaste sort och mjölken tycktes fetare än vanligt, julost och sill var andra delikatesser. Alla åt, frossade, pratade och rapade därtill, maneret var det bästa som kunde bjudas i Vetlanda en julafton detta år.
Alla tystnade när Tomtefar visade sig vid mässingsbordet, det i hörnet, högtiden var kommen in persona. Han sågs med en vit i ena handen och en säck i den andra, snart var han beredd att glädja dem alla, bara en vit till och kanske en tredje. Han var inte stadig när Drätselkammarens ordförande steg fram till honom för att önska en god och tacksam jul. Jo tack, sa Tomtefar kan man få en god till? Naturligtvis, det var den jungfruliga staden som bjöd och Drätselkammarens ordförande offrade sig till att skåla, han kände ett visst ansvar, flera gånger.
Det tog ett tag innan en av syföreningens vänner ordnade en stol till Tomtefar. Stadens övriga församlade potentater ansåg sig också, plötsligt, att se nödvändigheten i att skåla för julen, staden och Tomtefar både en och två gånger. Plötsligt var det trångt kring det lilla bordet med snart tomma buteljer och avsaknad av glas. Härinne hade den vardagsarga inte mycket att säga till om, här sköttes ruljangsen av Änkan Cederholm och Tjänarinnan Hanna som bara var femtontalet år gammal, hon var pigg och alltid lika glad, hon hade behag och glittrande ögon vilket fick potentaternas nackar att vrida sig, då hon graciöst rörde sig i rummet. Hanna uppmanades av Änkan Cederholm att skyndsamt hämta såväl glas som Brännvin och Ybel.
Tomtefar harklade sig och undrade om det fanns några snälla barn. Det fanns det, och ingen av dem behövde trugas utan raska ben förde dem in i trängseln kring det lilla bordet där Hanna just fyllt på och Tomtefar ockuperat sig, det var en fröjdens hörna det där. Hon med behagen blev inträngd strax bredvid bordet och Tomtefar. Skulle hon stanna kvar där, undrade hon, var hon ett snällt barn eller strålande vuxen. Tomtefar löste hennes dilemma och strax hörde hon honom säga God Jul Hanna och så stod hon där med en papperskasse i handen, Kolléns Trikåhandel stod det tryckt på den och överfylld var den. Tack Tomtefar viskade hon, ingen Ybel skall fattas. Hon trängde sig ut mellan de vridna nackarna och försvann glatt ut i köket. De andra barnen hade ordnat sig en lite kö och de äldre hade tagit några steg bakåt. Det var mest dockor och träbilar i säcken men det var gott nog. Tomtefar hade noterat i dimman att det var en pojk med glasögon som verkade lite eljest. Tomten tog fram en låda till honom, det stod Märklin-Modelleisenbahn 110 Volt. 1 Zug und 4 Eisenbahnwaggon. Vetlandas första modelljärnväg som var elektrisk. Föga anade denne blivande kyrkoman, med eljest sätt, att hans son, senare i tiden, skulle komma att byta Märklinlådan, mot ett hus i centrala Lund, rakt av. När Tomtefar hade klarat av alla barnens klappar, delade han ut vackra vintermössor till alla damerna i rummet alla var olika och alla kom från Borlänge. Herrarna, de med nackarna, fick var sin rökpipa i vackraste Briarrot alla Danska och alla olika. De få som inte rökte, ville Tomtefar inte fresta utan det blev en flaska Rémy Martin XXO, ingen av herrarna förstod nog riktigt vad det var för något, men de såg belåtna ut ändå. Det fanns inte någon av herrarna som vare sig rökte eller drack en cognac, kyrkoherden hade turen han, att nykterhetsrörelsen inte hade startat ännu, så något nykterhetslöfte var ännu inte avgivet och cognacen skulle säkert gå åt innan dess.
Nu låg röken från piporna blå och tung över rummet, Tomtefar var nöjd och behövde frisk luft, han gick mot dörren ut till den vackert snidade verandan. Ute i friska kvällen kände han en förtroendets arm om sina axlar. Det var drätselkammarens ordförande som tänkte att han var tvungen att hålla fast Tomtefar med Tomtefar var det gott för staden att vara. Bort mot kyrkans vackra järngrind tog de sig fram längs landsvägen efter kom släden med Anastasia och Tomtenisse nu var det Lill-Rudolf som drog medan Rudolf grisade i baksätet, han snarkade så pass att Tomtefar förstod att det var dags och snart sågs Drätselkammarens ordförande stå vinkandes upp mot skyn. En tanke hade han fått av Tomtefar längs promenaden; Kanske behövde de fattiga inte ha det fullt så fattigt.
Ha nu en riktigt
GOD JUL och ett RIKTIGT GOTT NYTT ÅR
Önskar vi:
Familjen SKJUTARE-BERNTSSON i Fårabäck.
www.berntsson.eu där hittar du resterande år och lite annat, om du vill och har lust.