Det kunde bli mer elände, i världen, precis som jag förutsåg förra julen, nu var det ju inte så svårt att se det komma, för all del. Men bedrövligt är det!
Snäll håller också på att glömmas bort, till förmån för smart och strategisk; snart säger ingen det den vill säga utan vad som bör sägas.
I år utspelar sagan sig i Ukraina, mitt under brinnande krig, tänk på att inget är sant men Tomtefar ljuger aldrig.
Del 23 år 2024.
Tomtefar landade på magen, så kraftig var inbromsningen, att släden skar genom den kalla luften, den som Tomtefar inte kände alls. Han kände bara hettan som bildades då magen med Tomtefar på for fram i det grova gruset. Tomtenisse, Anastasia och Lill-Rudolf lyckades sitta kvar i släden, de var beredda, det är viktigt att vara beredd ”Alltid Redo” Semper Paratus. Riktigt redo var ingen, på att Rudolf skulle tvärnita ekipaget på sådant sätt han gjorde. Framför Rudolf, som inte ens vågade frusta, stod Djävulen i röd mantel, svarta horn och en treudd i handen. Djävulens svans kom i rörelse av luftdraget som Tomtefar åstadkom. Djävulen hann varesig se eller fånga Tomtefar, sådan hastighet kom han med. Men Tomtefar reste sig bakom Djävulen, borstade av kläderna och längtade efter en öl.
Han såg sig omkring, Tomtefar, det han såg gjorde honom djupt bekymrad, allt var i ruiner, förstört, och gruset som hans mage plöjt, var mer en krater än en väg. Se upp för minor skäggubbe, sa Djävulen, inte såg han att det var Tomtefar, för Djävulen såg inte det goda som det var, för honom var det något annat, något rysligt. Ryssen hade gett honom mannadagar, han trivdes när de goda led. Var är alla barn? Tomtefar anlade sitt bekymrade jag. De gömmer sig under jord, de fega stackarna! Djävulen var förbannad, fast det var han ju alltid, så det var ingen skillnad. Där! han pekade med den lätt skakande treudden mot ett stort dörrhål mellan ett par av de raserade husen. Där nere i katakomberna, han menade tunnelbanan, gömmer de sig för ryssens faror, de tokarna vill inte bli ryssar, de förstår inte sitt bästa. Det måste vara Djävulens påfund, han var arg, nej inte då, det är ju jag, Guds påfund är det, han kom på andra tankar, en liten vithårig gubben med kors i handen, den går inte att lita på. Treenighet vilket dravel, han spottade flammor, Treuddigheten borde det vara, Djävulen, Fanskapet och den lille Satan.
Kom! Sa Tomtefar till Tomtenisse och Anastasia, han orkade inte lyssna mer till Djävulen. Ta med säcken och kom! Den gröna, slitna, trasiga, sneda porten stod lite på glänt. Innanför porten var det en rulltrappa som gick ner under jord, den stod alldeles stilla. Djävulen varken vågade eller ville följa med, han fick kraftigt kliande utslag av värmen, hjärtevärme, som fanns i godhet, för den delen hade han också glömt sin kylbalsam hemma vid skärselden. Det värsta han visste, var när det kliade på kroppen. Det gick åt så mycket balsam att han blivit förmånskund på Apoteket, han älskade Asklepios orm, den lille sluge fan i loggan, men hatade hans dotter Hygiea, livet skulle vara skitigt och djävligt, inte rent och fint. Rudolf och Lill-Rudolf tog skydd en bit upp i luften och svävade där över oroshärden.
Tomtefar sköt upp porten så gott det gick och stod nu framför den branta rulltrappan som försvann djupt ner under mark, det hördes ett sorl och det stank, båda blev mer påträngande ju längre ner de kom. Mest påträngande var mörkret, det var svart så när som på ett svagt ljus från enstaka stearinljus och mobiltelefoner här och där, de ansikten som lystes upp var plågade. Tomtefar tände omedelbart upp juleljuset i hela stationen, alla blinkade förskräckt när de såg sig omkring, men när de såg en skäggig Tomtefar lös de upp, även om barnen tyckte han var några dagar försenad, men krig är krig. Det var bara gamla gubbar, fruntimmer och barn som han såg omkring sig men alla fick ett lugn i sitt ansikte. Tomtefar ångrade nästan att han givit sig ner, här fanns ingen servering ingen mat och framför allt ingen öl, inte en enda, ack ack ack hur världen kunde bli! Han tyckte det var dags för Putut. Nog såg han direkt att gubbarna verkligen behövde en öl. Han undrade sakta, hur det skulle bli för barna, de som nu flockades omkring honom. Skulle de nånsin få det som vi? Kommer de att ha kvar bruna bönor, har dom någonting alls? Framtiden verkar dyster när man grubblar, över ett glas öl. Men man hoppas att barna ändå får ett glas öl. Öl var det ju gubbarna behövde och han beordrade Tomtenisse att ta säcken och dela ut ett par öl till alla gubbar som behövde. Alla gubbar behövde. Själv behövde han minst ett par tre stycken och omedelbart.
Anastasia som kom från ryska och eländiga förhållanden, såg förbi mat och öl, hon tog raskt med sig både säcken och Tomtenisse och började ett korståg bland alla skadade och sjuka som fanns där, plötsligt dök det upp en sköterska vid namn Agatha och en läkare Rafael som tidigare haft sina händer bakbundna av materialbrist. Det tvättades och rensades, till och med spjälades, det syddes sår med de vackraste korsstyng, säcken stod vidöppen, men debiterade allt på Djävulens förmånskonto på Apoteket. När sista förbandet var lagt ropade Tomtefar efter säcken, barnen omkring honom började se honom som en snål öljasare från Göteborg, det var dags att ändra sin image efter verkligheten, som vilken influenser som helst.
Barnen lärde sig fort, att som man ropar får man svar, Nalle! ropade någon och över kanten på säcken stack det plötsligt upp ett par nötbruna ögon av porslin. Sådär höll det på tills varenda unge på stationen fått det de ville ha och tyckte sig behöva. Ungdomarna hängde på, kön han inte sina, smid medans järnet är varmt, tänkte de, bästa att lägga på ett kol tänkte Tomtefar, för nu var han både hungrig och törstig. Ungdomarna hade mycket enkla önskningar och alla hade samma ”Apple iPhone 16” Pro skulle det vara. Tomtefar tycktes på ett särskilt gott humör och inte ett enda förmanande ord fick han ur sig om skärmtid. Ge ungdomarna lite extra glädje i den ryska vintern, så tänkte han.
Hur Tomtefar gjorde sånt där förstod aldrig någon men plötsligt, stod det bara där, ett dignande långbord fyllt med mat och dryck så det räckte och blev över. Det stod snart på, så satt alla vid bordet och fyllde sina glas och tallrikar. Tomtefar var törstig och ödslade inte någon tid på mat, detta till Tomtenisses och Anastasias oro, de visste hur det skulle sluta. Det blev alldeles tyst och andäktigt, kring bordet, bara ett eländigt jämrande hördes och det kom från en dörr vid perrongens slut. Vad är det undrade Anastasia som erfaren hörde på jämret att något inte var bra. De som satt närmast och hörde frågan skruvade på sig. Det är hundar av värsta sort, sa någon. Hundar i stövlar, sa någon annan. Anastasia som var djurvän reste sig och gick fram till dörren, den var låst. Kan någon öppna? Kan någon släppa in mig? Tystnaden av mat och dryck framstod nu som ett buller jämfört med den tystnad som följde på hennes fråga. Han var skadad sergeant, han med nyckeln och som motvilligt reste sig för att öppna. När dörren gick upp såg hon fem par förskräckta ögon, och som visade sig vara fem ryska soldater, som frivilligt gått i en ukrainsk fälla. De var i dålig form, de var alltid de sista som fick vatten och mat, hygien var det inte att tänka på. Anastasia ropade på läkaren och julklappssäcken och snart var vården av fem halta och lytta ryska ungdomar i full fart. Många vid bordet såg det inte med blida ögon, men lät maten tysta mun.
Strax fanns det fem lediga stolar vid Tomtefar. Ungdomarna slog sig ner, nu i rena kläder som Anastasia försett dem med. De trodde inte sina ögon som nu var blida, ingen vid bordet trodde heller sina ögon eller öron, när en av de ryska ungdomarna ställde sig upp på sina lytta ben och knackade i glaset. På ren ukrainska började han tala; Kärleken, detta under av under är starkare än världens alla vapen, starkare än hat och ilska, det är det vapen som visat oss vägen hit. Ingen har skjutit sämre än vi fem kamrater, ingen har tappat mer granater på vägen än vi. Kärleken till frihet fick oss att springa häråt, istället för hemåt, när alla andra gjorde så. Vägen hit var som en navelsträng, men så snart vi såg er, brast den av vår lycka och den kommer inte att läkas åter. Tack för vi fått leva, tack för er kärlek. Hoppas att ni inte jagar oss som fiende för vi vill vara er vän.
Det var en stilig pojk han talaren, flickorna suckade efter honom nu när de hört hans vackra tal, visst må ni stanna, lyste ur deras ögon såväl som ur kanske blivande svärmödrars ögon. De var blida. Det var sällan Tomtefar tittade på klockan, men nu såg han att den var slagen, det var dags att ge sig av men han insåg att han inte kunde lämna det så här och när han vände det jublande bordet ryggen, var plötsligt stationen som ny, Tomte Skur hade ännu en gång visat sitt bästa jag. Göteborg och fabriken Tomten vann ännu en seger. När Tomtefar, för en gångs skull ganska nykter, lämnade underjorden, fungerade plötsligt rulltrappan, det var väldans märkligt tyckte Tomtenisse och Anastasia, fast de borde vara vana vid det här laget. Kanske var det ett Mirakel? Ska fråga Björn Ranelid tänkte Tomtenisse. Tomtefar var riktigt god i sinnet idag, kanske var det hans nyktra jag som lös igenom, hur som helst så lät han juleljusen brinna på stationen.
När de kom ut genom den sneda porten så stod Djävulen kvar där, hans skakade av ilska och fräste åt Tomtefar, du Skäggubbe vad har du gjort, du har ställt till med godhet, alldeles för mycket godhet. Du vet, Tomtefar suckade, du vet att du inte rår på kärleken, det starkaste vapnet av alla, det kommer att kasta dig tillbaka till din håla, där kan du sitta och klia.
Strax for släden vidare över himlavalvet.
GOD JUL och ett RIKTIGT GOTT NYTT ÅR
Önskar vi:
Familjen SKJUTARE-BERNTSSON i Fårabäck.
www.berntsson.eu där hittar du resterande år och lite annat, om du vill och har lust. Snart uppdaterat! Kanske inte just nu, men snart,