Åke Berntsson's Blog

Kretslopp är ett fint ord som vi alla deltar i,
men våra själar, söker en annan plats än jordens rike
även då den kommer åter för att möta någon
den älskat.

När sorgens musik hörs mullra vid fronten, fram och åter

finns det inget som gör att vi krigets herre förlåter

den tomhet som finns inför våldets död ser vi snart

som ingenting på rensad tallrik inte ens en stackars kart

ge den ensamma soldaten ditt stöd så han strider klart

När solen går ned över hus och hem, lägrar sig lugnet.  Både Tomten och Skogsrået kan strax vila från sin syssla. Bara hålla ett vakande öga på gården och dess folk, som strax kan vila i ro.

När vägen ändras, böjer livet, stegen får ändras, det klara ljuset, från himlens välvda båge, tränger igenom, och leder mot det nya. Var inte rädd, alla stenar sjunker sakta, lägger sig tillrätta. Snart barfotaväg.

Då solen bryter igenom den ihärdigt vackra fågelsången, stannar sinnet upp och skrider in i meståget. 

Tåget har ingen stins, skogen är dess station.  Meståget har ingen tidtabell, du må vara där när det kommer, ty annars går skönheten dig förbi. 

Då oro visar sig , kan man inte titta bort, inget kan man göra, oron kommer eller kommer inte. Men fånga den, andas den och den passerar förbi.

Mycket blir det inte kvar, då alla lämnat och tiden fått  sin tand.  Men i en annan form kommer vi åter och ger näring till det nya.

Vi lägger sten vid sten, lätt och tung, livets börda, för gammal som ung ,många är vackra, dock inte alla.

Att växa av egen kraft låter sig göras av alla, måttstocken måste vara sig själv. Att vara skogens största betyder inte att man är stor, bara större än.

Ett band för att minnas eller ett band för att glömma, hur vet någon annan, varför skall någon annan veta eller behöva veta, det som minner oss om vi.