Tomten ramlar ur släden 2008

Del 7 år 2008

När tomten vaknade ur sin dröm, hade han ingen aning om att han stod inför nya utmaningar och början till ett nytt liv. Han slog inte upp ögonen direkt utan kikade försiktigt omkring sig och blev glad i själen då han såg att precis som i drömmen så befann han sig i slädens baksäte bredvid en snarkande Rudolf. I framsätet såg han Nisse och Anastasia, ivriga, i arbete med att söka nya adresser dit Lill-Rudolf kunde dra dem. Rudolf hade för längesedan tröttnat på att viska adresser till Lill-Rudolf, han sov hellre.

Över Nisses axel såg han hur de kommit till bokstaven T. Nu förbannade även tomten ”Kanarieöarna -07”, Sangrian hade fått honom att missa utbildningen av Nisse så pass att de redan börjat dela ut klappar i Troja. Inte var det något märkvärdigt med det, men instinktivt visste han att resan därifrån skulle bli värre än hästvägen dit.

Nisse vände sig om mot Tomtefar och skulle just undra om det var Owe Törnqvist han hörde sjunga ”Kalypso i Engelska parken” i slädradion. Tomten hade stress i blicken och hans sittställning var kanske bekväm, men inte av denna världen och sittknölarna sved.

–        Låt oss skynda!

Det lät inte mer än ett m-ljud, han ville inte skrämma det unga traineeparet redan första året.

–        Det är bäst vi ger oss av mot de förenade Kefalinia och Ithaka, beläget på Greklands ytterkant just mot solnedgången i väster.

Tomtefar tyckte bestämt att Owe Törnqvist tonade ut i slädradion till förmån för Rahpsody klädda i rock, den gamla historien upprepade sig, och Lill-Rudolf drogs som av en osynlig kraft in den starka vinden mot frukterna i Lotofager, Greklands fantastiska trädgård. Anastasia slog febrilt i kartboken för att hitta vägen strax förbi, så att hon på ett smidigt sätt kunde ta för sig av blommorna som hon kände stark dragning till. Till slut fick Nisse Lill-Rudolf att stanna på en av Lotofagers vita turiststränder och knappt hade medarna tagit plats förrän Anastasia satt under ett äppelträd lite högre upp på stranden och åt av de vackra och inbjudande Lotusblommorna, så att hon glömde både tid och rum. Putin och barnhem försvann i glömska och hon log plötsligt med hela sitt ansikte, pannan log, ögonbrynen likaså mest log dock munnen, själv tyckte hon att till och med magen log. Rutinerade Rudolf visste att detta inte gick för sig, snart skulle hon glömt dem också och skyndsamt hade han tagit sig ur släden och med våld släpat henne tillbaka. En Grekisk ungdom som såg det hela blev förtvivlad och ringde 112, och hade det inte varit för att han försökte med att en flicka med våld blivit indragen i en släde av en ren, så hade det varit ett fall för de försvunna brottskoderna. Det blev en snabb avfärd och snart hade Anastasia lugnat sig fast hon hela tiden undrade vart hon kom ifrån.

Nästa anhalt är ön med alla simhallar!

Hon visade Nisse på kartan vart han skulle och smidigt styrde han Lill-Rudolf ner mot Cyklopernas ö. Tomtefar förberedde både klapplista och saker i baksätet, mest var det badgrejer till de unga och monoklar i guld till de äldre. På ön bodde Polyfemos son till en känd Göteborgare, men han var sedan tusentals år uppsatt på svarta listan, om det fanns en sådan, och han satt alltid vid juletid och funderade över varför Ingen kom med julklappar. Det var glest mellan husen, som egentligen var grottor, på ön och mycket stenar att flytta för att komma in med klapparna, på en del ställen råkade Nisse släppa ut lite får som också var inlåsta i grottorna, men Ingen såg det och kom Nisse till hjälp. Några öbor hade startat med Bed and Breakfast för att få kassan att gå ihop och Tomtefar fick skynda till släden så att även turisterna fick sina klappar. Det blev mycket att reda ut i bokföringen och kanske fick de komma att styra tillbaka till en del turisters hemorter för att hämta tillbaka klappar som redan var utdelade. Det var inte rättvist om en del fick klappar både borta och hemma.

Sedan långt före Kristus hade Tomtefar varit lika glad varje gång han lämnat denna enögda ö. Åter satte han sig tillbaka i sätet och lät ödet ha sin gång, egentligen var det fortfarande Sangrian som hade sin gång. Kulturens vagga gjorde också sitt till och strax sov han gott och vaknade som vanligt försent. Han var tvungen att lära sig att lita på ungdomarna men samtidigt frågade han sig varför de alltid skulle göra om varje misstag han en gång gjort. Nisse hade med nylärd elegans satt ner släden vid foten av berget Ida och knappt hade han släppt tömmarna förrän han hörde någon ropa till honom.

–        Paris, Paris skynda dig att kom!

Det var en stor rackare med en Åskvigg i handen som ropade till Nisse. Det Spanska språket klingade fortfarande i Nisses öron och han fick ur sig ett svagt.

–        Buenos Dias.

Lite längre bort, utslängd på en arbetsplats, låg Corrine Maier lättjefullt och försökte göra minsta möjliga av nödvändighet. Äntligen talar någon om min bok tänkte hon lättjefullt och fortsatte att ägna sig åt antislaveriet.

Mannen med Åskviggen tyckte inte om att bli kallad Dias, speciellt inte av en tjuraherde han tänkt till smakdomare. Inte hade han heller tänkt sig Paris i en sådan märklig klädsel och nog såg tjurarna lite märkliga ut också, dessutom lät den ena av dem väldigt konstigt. Han syftade på Rudolf som inte lät sig väckas av historiska vingslag utan vackert fortsatte att snarka.

–        Hell du Paris!

Mannen svarade och samtidigt som han gjorde det, upptäckte Nisse tre skönheter som kom i hans släptåg, detta var annat än änglarna, och vingarna hade de redan slängt. Detta förstod också Anastasia, instinktivt även denna gång, skulle hon någonsin bli Tomtemor på riktigt, gällde det att röja vid grinden. Mannen räckte bryskt fram ett äpple, tittade på Nisse som om han kom direkt från skogen och ångrade att han inte valt Niki Taylor istället, hon förstod sig på skönhet visste han.

–        Paris! Vem av dessa skönheter skänker du detta äpple av renaste guld?

En av skönheterna kråmade sig extra för Dias och hade han fått bestämma skulle hon säkert vunnit denna makabra skönhetstävling. Den andra som närmade sig och liknade en riddare i rustning och allt, skrämde Nisse med sin sköld med en avbild av Medusa på, kan det vara denne Eddie Medusa som han hört någon gång undrade Nisse. Fram emot honom skred så den skönaste av alla, sittande i en vagn dragen av duvor. Rudolf som just yrvaket tittade upp imponerades av vilka små motorer de byggde nu för tiden, men mer imponerad var han av kraften i de ryska barnhemsbenen som likt trumpinnar satte fart på Anastasias kropp, och just som Paris, förlåt, Nisse skulle överlämna äpplet, tacklade Anastasia henne likt och bättre än Lasse Björn någonsin åstadkom och som Acka landade i sargen landade skönheten i sin egen vagn. Nisse blev så häpen att han föll bakåt, tappade äpplet, som for iväg genom luften och olyckligt träffade Dias mitt i huvudet. Dias slogs till marken men vaknade strax, gned sitt huvud och utbrast.

–        Athena, det känns som om du skall få ett syskon, kalla på Hefaistos.

Hon som kråmade sig upphörde genast med detta och skrek så att himmel och jord skälvde.

–        Inte en moderslös till, jag går inte på det en gång till, och vi som skulle ha det lugnt och skönt de sista ljuva åren.

Strax ångrade hon sig, böjde sig över Dias och sa ömt.

–        Och om den bittra hopplösheten, har slagit rot hos dig just nu, så låt mig hjälpa dig då, att svälja förtreten, för mig finns det bara du.

Dias log, höll henne ömt och brydde sig inte om att äpplet som studsat från hans huvud, landade i knäet på en riktig tjuraherde som sovande under ett träd protesterade mot arbete i allmänhet efter att hört Corrine deklamera högt ur en kommande bok. När han bländad av solen såg skönheten som kravlade sig ut ur sin vagn med blicken riktad mot äpplet, så kunde han inte för sitt liv låta bli att ge henne detsamma med orden.

–        Äntligen kom skönheten till byn.

Han både log och grät när hon nu en gång kom till byn. Klokheten hade för länge sedan lämnat honom, lät han henne också veta.

–        Vem är klokheten?

Undrade hon överväldigad av hans intresse, vacker var han också som en gudason.

–        Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok, att rosor och akvileja förfrysa.

–        Jag önskar du finns kvar, när solen stiger, När natten blivit dag, vill du ha mej då? För jag vill öppna mej för dej när solen stiger. När månen blivit hel
vill du lyssna då?

Vacker att se på och vacker att lyssna till, hon förstod att han var en gud.

Anastasia hade snabbt rest sig, greppat Nisse i handen och rusat mot släden, påhejad av Tomtefar och Rudolf. Likt dörren till utvisningsbåset höll Tomtefar elegant upp släddörren, och snart var de på väg mot nästa adress.

Omedelbart blåste det upp och Lill-Rudolf förstod att det skulle bli en tuff landning på ön Lipari som var nästa mål, han förstod det inte alls egentligen, det var mest för att Rudolf skrek i facett då släden krängde i luftgroparna och dängde i vinden. Det var inte samma sak att sitta i baksätet som att sitta där fram och styra. Han rent av började fundera på framtida hastighetsbegränsningar och gupp för att sätta ner hastigheten för ungdomarna, själv ville han minnas att han körde lugnt och fint även som ungdom. Han pustade ut när landningen trots allt gick bra.

Nisse kunde se en gammal man sitta på stranden och sy på ett segel, bredvid sig hade han en säck, väl försluten, och han tycktes prata med någon som rörde om i hans hår.

–        Nej, Zefyros! Jag släpper inte ut dina bröder, de får sitta i säcken tills de lär att uppföra sig. Dessutom har jag bestämt att de skall få följa med Tomtefar till Nordpolen, där gör de mindre skada.

Han skrockade över sin fiffighet, men säcken skakade än värre.

Det var mycket folk som väntade på Tomten, bara vid havskanten satt det 50-talet barn, alla barn till Nereus och Doris. Det var inte alltid som Tomtefar fick ett sant svar på sin fråga.

–        HO, HO, H2O, finns det några snälla barn här?

Men Doris barn var alla snälla och gjorde bara gott, till skillnad från segelmakaren, även han, son till nämnde Göteborgare. Nisse föll in i sin fars roll ganska snabbt och frågade.

–        Vad heter du då min vän?

–        Jag heter Glauce och min syster här heter Galene.

Nisse var glad att hans far hade laddat säcken med stjärnglans och glädjen var stor hos de båda barnen då han överräckte klappen. Barnen kom sedan i en strid ström och Nisse delade ut så skilda saker som vispar, cement och klockor. Snart var säcken tom och det var dags att ge sig av, vid släden stod segelmakaren med en bångstyrig säck.

–        Se här Tomtefar, ta med den här säcken till Nordpolen och öppna den inte förrän ni är säkert framme.

Tomtefar nickade som om han förstod och satte säcken där bak. Avfärden gick bra, lugnt och fint som uppburna av västan. Strax försjönk Tomtefar och Rudolf in i sin slummer igen, det gällde att de gamla vilade mellan ansträngningarna, även om de egentligen inte ville.

När de befann sig över Kap Sounio för att gå in för landning kunde Anastasia inte hålla sig längre, sträckte sig efter säcken för att bara tjuvkika lite. Hon hann knappt lossa på det fint slagna repet förrän våldsamma vindar började blåsa. Det första som vindarna tog tag i var Tomtefars skägg och han vaknade abrupt, snällt tänkte han, eftersom han ändå hade tänkt slänga en blick på den kände Göteborgarens sommarstuga som de just passerade. Men här blev inga blickar slängda, istället slängdes hela släden med en väldig fart tillbaka till stranden de just lämnat och där de slog ner med en duns. Den dunsen var inget mot den ilska som den gamle segelmakaren uppvisade över att de inte lytt och att han fått tillbaka sin barn som var på väg bort. Det var första gången som Nisse tyckte sig se lite rädsla i sin fars ansikte, han förstod också att nu hade de retat Gudarna och både han och Anastasia bleknade.

–        Förlåt, jag visste inte.

–        Äh! Ingen rädder för Gudarna här vi får göra ett nytt försök. Nisse! Sela Rudolf framför Lill-Rudolf, vi behöver extra krafter för att ta oss ur vinden.

Sagt och gjort och snart var de åter på väg över Egeiska havet och dess upprörda vågor. När vinden lättade blev kraften från de två renarna för mycket och plötsligt befann de sig över Korfu, men det fick gå, Anastasia hade redan plockat fram listan över snälla barn och Tomtefar slet med att rota fram klapparna ur slädens inre. Det var de märkligaste av presenter, sångböcker, gymnastikredskap och tvättmedel, det som var trevligast var ett prinsessdiadem. Tomtefar undrade, men vem var han att ifrågasätta deras önskelistor, alla barn skulle ha sitt. Vid sista huset, strax intill stranden hände något märkligt, en gammal man, helt klart förmögen, närmade sig med famnen full av presenter och faktiskt fick inte bara Tomtefar gåvor utan även Nisse och Anastasia. Alla tackade artigt och Tomtefar såg fram emot att få komma hem med något till sig själv och Tomtemor för en gångs skull.

Glädjen var hög i släden då de styrde vidare ut mot Medelhavet för att äntligen nå Greklands fastland. Anastasia smög in sin hand i Nisses och båda hörde klockor av ekologisk modell svagt ringa någonstans.

Det här inlägget postades i JULSAGOR. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *