Vägen åter

Min blick letar sig ut ur ett dunkel, det dunkel som smärtan gör ovisstSom i rummet där inget är klart, inte klarare än tanken är möjlig, Jag ser inte det blå som någon ser, jag ser inte det regn som den svalkar, Som skuggor kommer jag till, föds ur den värld som är drogad, Inget hörs mer än suset av det inre, det inre som varit som fördolt, Likt knoppar i den varma våren, kommer livet sakta tillbaka.

Imorgon blir en vacker klar dag, där pennan får flyga rent i det fria

Det här inlägget postades i DIKTER etc. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *