Dag etthundratjugosex av trehundrasextiofem

Träkolens hjärta slår utan ord, bränner sitt minne i köttets blod, en flyktig låga,  ger ett evigt spår, i askans rest finns något kvar, kanske.

Det här inlägget postades i 365 Dagar. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *