Författararkiv: Åke Berntsson

Här står de, suparna, sida vid sida, njut medans ni får, snart mosade, jästa och brända, det goda sugs ut och kvar kommer åter till naturen, men det goda kastas för strupen.

Gräv dig en grav du fattige sate ty ingen gräver åt dig, gräv den vid ditt ställe, och kryp ner, ty ingen ger  dig mark på annat sätt, om du tror på honom, kanske prästen ger dig plats på helig … Fortsätt läsa →

Söt av naturen ger körsbäret Gudarna sitt eviga liv, smaka du stackars människa och se om du når din strävan om odödlighet, kanske får du svaret, kanske inte.

En gammal grav är inte alltid övergiven, en blomma och en porslinsros minner om det, att leva sitt liv så att graven därefter vårdas är en konst.

Ge mig barnet i dig, ge det till mig, varelse eller vad spelar ingen roll, det lilla nyss födda är det oskyldigas strävan, en strävan upp till samma liv, samma som du samma som andra.

Nu går klockans timmar alltmer mot mörker, nu tystnar sakta dagens röster, skuggor växer djupare, en viskning bärs i natten, som om tiden själv vill sova.

Spindel slagen till marken. Benen darrar i sin dans, livet tystnar på ett ögonblick, en kamp, men inte en chans.

Stumma syllar bär minnet av hjulens metalliska klagan och dess linjära bön ekar mot en horisont som inte ger svar.

Hårt arbete gav oss stålet och viljan, en av grunderna till välstånd och kärlek.

Går du med ryggen  mot framtiden vet du inte vart du styr din kosa.