Ensam gick du där och ingen hördes, ingen trängde in i ditt sinne, inte förstod du ditt svamliga minne, men Peth knackade på dörren och du vaknade upp, så mycket att förneka, inte jag, inte jag, kanske du, det är så dags att vakna med synden i sängen, på bar gärning tagen. Inte jag, inte jag.
Det enda som bär är den lätta lasten, den som ger näring och inte frågar från vem, ogräs är endast i betraktarens ögon och fjärilar betraktar ej.
Månen drar i havet; kom hit, men havet räds och håller emot men tvingas att böja sig. Lys solen lys mig upp! ropar månen, vi skrämmer böljan och hotar fiskaren, låt oss hjälpas åt, vi ger ingen frid ingen ro, vrid dig människobarn i din bädd, vrid dig. Bort romantik, bort, bort, ingen vill ha dig, din tid är förbi, elände och död är det nya, elände och död.
Buskstjärnblomma i nässlor fångad, trots sin skönhet och sin sprödhet, räds den inte sitt liv och den tar sin plats, de som ser förbi det giftiga, hittar inte sällan det sköna.
De trötta vadernas promenad,
mot det trygga hemmet i fjärran,
skon låter enformigt liksom kärran
den dödens vagn du släpat, i den grad
att ingen längre räknar, vad död den spridit
låt kanonen stå, släpp, nog, har du lidit
släpp djävulens redskap och ta ditt lagerblad.
Du vet att du är gammal när du börjar få känslor för din motors termostat. Den sitter där mitt i motorns hjärta, inte för att glänsa, inte för att imponera, utan för att reglera värmen., likt en diskret relationscoach mellan kylvätskan och motorblocket.
Visst är det en kärlekshistoria, motorn vill gasa, den är hetsig rent passionerad. Den vill till nittio grader på någon sekund, men termostaten viskar, Inte än, älskling, vi måste värmas upp långsamt.
När motorn når den rätta temperaturen så klick, termostaten öppnar sig som en romantisk dörr i en roman av Jane Austen, varsågod, nu får du kyla, det är stolthet och kylvätska på en gång.
Men vad händer när relationen går snett, när termostaten hänger sig , är stängd eller öppen, då blir det drama, motorlampan tänds, kylarvätskan kokar, bilen beter sig som en italiensk,. ay Dios mío, jag lämnar dig vid vägkanten.
Så nästa gång du startar bilen, ge en liten nick till termostaten, den jobbar i tystnad, håller motorn tempererad och kanske, bara kanske , förstår den mer om balansen i relationer än du gör.
Bakom rodret en vilja, varken dröm eller bön, blott en kurs ritad i salt, i vindens frusna lön. Mot horisonter där kartor tystnar och ljuset dör, drar fartyget sin tunga längtan, långt från vad som är och hör.
Innesluts stilla i grönskan, i mitt hjärta vilar du, tidens flykt är utan önskan., allt jag längtar finns i nu.
Så kom han då den onde marodören, vad ville han där med döden i sitt följe, tyst blev det som levde, och kommer inte åter.
Taggar skyddar grenars skuggor, värmer mer än solsken kan, den som letar bland det vilda, hittar hem i hjärtats land.
