Åke Berntsson's Blog

Längs strandens kant vid skymningstid, står storkar stilla i vingslagen frid.Trötta av färden från fjärran land, vilar de tysta i vindens brand.

I skogens skugga går han tyst, bland trädens visk och jordens röst, mossan mjuk, men världen hårdhet hjärta bär på mer än tröst.

I vinden går de — trådar, tunna som tvivel, dragna från fjärran, från rötter och riv. De sträcks över tid, över fält utan namn, bär viskningar, brott, och försoningens skam.

Vackra varje dag, står de bland grånande löv, med kronblad som skriker, se mig, titta, de vet att de glänser, de bryr sig ej.

Med dumhet som sin enda vän, går någon i snön, om och om igen. men spåren leder bort från då, och livet blir ej, som det var ändå.

Vågor viskar hemligt språk, djupets röst i vindens bråk, under ytan, kall och klar, vilar drömmar, ingen har.

I pojkens hand, av glas en  skatt, små klot med färg lyser glatt, de snurrar runt med sol i skratt, tänk, världen ryms i hans skatt.

Vid strandens kant, i solens glans, håller gässen ting, småprat med dans.

Vi kryper på knän, vi skrattar och ler,  vårkulor hoppar, snurrar och ger, en röd, en vit, en glittrande grön, våren är kulornas egen säsong.

Bränn dig inte lilla blomma, du som hamnat i Nässlornas våld, väx dig stilla stor och stark, väx upp och ifrån och se så ner,  då nås du inte mer, av det som illa varslat, i vinden är du fri.