Åke Berntsson's Blog

När blomman bleknar, tyst och grå, blir den till en boll, att blåsa på, den söker jord, en viloplats, där livet spirar, växer strax.

Sten på sten, möda på möda, tills tyngden dödar ditt sinne. Det lätta livet med brisens lust, blir bara ett minne.  Men tag din krage, sparka framåt din fot , byt din väg, säg världen förlåt., men nu kommer jag åter.

I storskogens skugga den växer sig stark, trots älgens hunger och rådjurens mark.

Slingrande träd i förvriden gång, som tankar i skymningens tysta sång, dess ådror bär tiden som glömt sitt namn, ett viskande väsen i jordens famn.

En grå liten groda på stenen satt, drömde om krona och slott så glatt, en sessa gick förbi, så skön och blid, kanske en kyss och drömmen blir vi.

Att skicka med darrande hand och hoppas på något åter, en plikt, en rutin, en svensk tradition att välkomna våren med.

När solen går ned över Golgatans krans, står vitsippan stilla och tyst i andaktens dans, hon bär sorg i sin vita skrud, men viskar ett tack, så enkelt så mjukt.

Blå Jungfrun vakar i dimmornas spår, där bär vinden viskningar ingen förstår, häxor på kvastar i skuggornas dans, förlorar sig stilla i urtidens trans.

Lymmeln ger sitt svaga ljud,  mullvaden knappast hörs, båda är ett förebud, om sådant som förgörs.

Så kom den då så försiktigt, årets första gula ros, vi aktar och ler åt hennes sakta växt, vi är nöjda, men så finns den överallt och mättar våra sinnen, bort, bort, bort, den irriterar oss, vi har fått nog.