Åke Berntsson's Blog

I skuggornas rike, i tystnadens famn, smyger jag fram utan ära och namn. jag lånar din kraft, jag tar vad du ger, du märker mig knappt, men jag finns alltid där. En mästare på att leva, på någon annans besvär, en parasit jag är.

I varje språng, en saga bor, ett löfte om att livet gror., under solens ljuva ord, hopp om dur ackord, ty knoppning är en hemlig bön, världen stillas och blir skön.

Möss av stengods, stilla de står, former av lera som tiden består, örat glaserat i skimrande ton, tyst i sitt bo, men evig i form.

Du hackar igång med en rostig röst, ett eko från svunna drömmars tröst, med olja som blod och stål som själ, du kämpar med tiden, står dock kvar och ändå så väl.

Gravens port är ej förseglad, inte än, min broder kär, du som slogs för det du helgat, vakta själv du som var här.

Våren skriker men allt vill bort, små knoppar tvekar i morgons port, vinden viskar med röst så liten, en sorg  gömmer sig djupt i viten, ljus far över marken men hjärtat är torrt, livet är nära men längtan har gått.

Den gamle med käppen, blott en skugga han är, av de stora dar, men många att sörja och sakna han har, att tända ett ljus då solen går ner, är en stund han i dåtiden ser.

Havet, havet, havet håller tand för tunga, strävar över jordens yta säger inget, ser allt, men är tyst, vinden talar och ryter, men havet är tyst.

Att sitta still där tystnad bor, låta tanken gå dit hjärtat tror, en stund i ro, ett andetag, min själ får vila denna dag.