Tomten ramlar ur släden 2007

Del 6 år 2007

”Hemsk vad blött det börjar bli,” tänkte Anastasia, samtidigt som hon undrade om hon inte hamnat ur askan i elden. För både Nisse och Tomtefar började klä av sig. Anastasia hade ingen som helst erfarenhet, men någon inre biologisk klocka sa henne att detta kanske inte var så bra. Strax visade det sig att det hon blev blöt av, var svetten som sprutade kring Lill-Rudolf och det visade sig ungefär samtidigt att både Nisse och Tomtefar bytte om till sommardräkt. Lika fin var den och lika röd, men tunnare. Nisse hade inget förstånd på detta, men även han hade en inre klocka, men hans klocka fick honom att göra som Tomtefar gjorde, ja, fast med vissa små sprituiosa undantag och så.

–        Hade Anastasia förstått sig på geografin, hade hon uppmärksammat att de just nu genade mot Kanarieöarna via Mallorca och Apornas berg, dvs. inte läktaren på Råsunda utan Gibraltarklippan vid samma sund, ja alltså inte Ulvsundet utan Gibraltarsundet. Lill-Rudolf kunde inte hejda sig utan gjorde en attack, Djurgårdare som han var, mot apberget. Makakeraporna skrek och Anastasia tyckte det lät som Putin, som de hade spelat upp i högtalarna nästan hela dagarna på barnhemmet. ”Ryssland mår gott.” Hade han sagt flera gånger, hon undrade om hon kunde be Tomtefar att sätta upp honom på svarta listan, om det fanns en sån, det gjorde det nog inte, för på Julen är alla snälla. Hon suckade med hängande axlar som bara en ungdom kan göra. Putin, snäll på julen, ja ja.

–        Men sen då, resten då?

Sa hon plötsligt högt. Tomtefar ryggade till och skyndade sig att knyta till runt magen, han tittade lömskt på henne.

Lill-Rudolf dök på Tomtefars uppmaning direkt ner mot Stadshuset i Las Palmas. Så direkt var det föresten inte, det var Calle hit och Calle dit, men till slut hittade han det han trodde var Calle Doctor Phil, men det var Calle Doctor Chil, därifrån kände Tomtefar igen Stadshuset vid Plaza de Santa Ana, ett vackert hus som inramade torget och beboddes av hans gode vän Senor Soria Lopez, far till den unge borgmästaren, Senor José Manuel Soria López.

–        Borgmästarens förtjusande mamma, Senora Rocía, är från Andalusien och bakar de mest förtjusande Suspiros.

Nöjd med sin idé suckande han likt de Mexikanska nunnorna.

–        Maränger, överdragna med choklad, serverade med varma jordgubbar och chokladgrädde och till det lite av livets blod.

Det var två saker som lurade Nisse, dels att han lovade ta med några till honom och Anastasia och dels att han drog till med livets blod. Tur hade Tomtefar också för Rudolf reagerade inte heller, för han tyckte att han sa ”Livets Ord” inte för att han förstod vad Uppsala hade med Kanarieöarna att göra, men det var nog en religiös konferens eller så, tänkte han. Hade Tomtefar ersatt ”livets blod” med sanningens ”Sangria”, då hade Rudolf gått i taket, dessutom borde han inte redan ha glömt ”Kanarieöarna -83” Men som sagt, även renar blir gamla och slötänkta och lätt är det att glömma gamla tråkiga förhandlingar.

Släden hängde i luften över Las Palmas till alla turistande barns förtjusning, en familjefar från Tyskland som köpt ett resepaket från Ving, all included,  var jädrans imponerad över arrangemanget. Lika imponerad var Tomtefar över mottagandet i Stadshuset, där det inte stod länge på förrän Suspirosen stod honom långt upp i halsen. Men nu var de så väl ordnat med maränger, att fick de bara vätska på sig så sjönk de ihop och lämnade plats för mer vätska. Marängerna brydde sig inte om vilken typ av vätska som blötte dem, men för Tomtefar syntes Sangria som den bästa av upplösare.

Det syntes på Rudolf att han grubblade djupt, för nu, då han fått sansa sig från religiösa villfarelser och i lugn och ro fått se sig omkring i kvarteren, lyste plötsligt 83 års äventyr ur hans ögon. Både Nisse och Anastasia förstod att något var fel, och var något fel, visste Nisse att berätta, då var Tomtefar inblandad. Utan order styrde Lill-Rudolf ner och parkerade på Plaza de Santa Ana, just utanför Borgmästarens port. Han fickparkerade elegant mellan en svart Lincoln och en röd Lada utan vita knutar men av större modell. Vid såväl Lincolnen som vid Ladan stod en säkerhetsvakt i mörka solglasögon. Nisse och Anastasia rusade mot den stora porten medan Rudolf, nu försedd med mörka solglasögon, nonchalant parkerade sig i linje med de två säkerhetsvakterna. Med gemensamma krafter fick de upp den stora porten bara för att mötas av en husguru som inte ville släppa dem förbi sig.

–        Vem är ni?

Frågan betydde egentligen försvinn, men vare sig Nisse eller Anastasia var diplomatiskt skolade, utan värjde sig med en snabb förflyttning åt var sitt håll. Kvar stod den åldrande Gurun och undrade vilken av höftproteserna han skulle förflytta först. Uppför trappan och genom ytterligare en port, där, fastnade de i ett fång av spetsar och handsydda blommor. Det var kjolen på Senora Rocía, som var där, inte enbart för att leverera sina förtjusande Suspiros utan även för att i familjens lugna vrå fira jul.

Nisse som inte förstod så mycket, hade inte vett att bli rädd där han nu stod inlindad i en kjol, tillsammans med en Nissa som nyss förkastade kommunismen och dessutom tänkte illvilliga tankar om den samma. Det var alltså verkligen tur att de inte kände till att kjolen tillhörde Buenaventura Durrutis dansande moster.

–        Vad har vi här då?

Hon undrade med ett Spanskt vitt leende i ett vänligt ansikte.

–        Är det fler som är förälskade i mina Suspiros!

Med en ballettdansös forna smidighet lotsade hon dem utan att invänta ett svar till köket och där på det antika bordet stod en stor bricka Suspiros med tillbehör.

–        Skynda er nu att ta för er innan vi skickar in brickan till Noblessen.

Hennes vänlighet visste inga gränser och varken Nisse eller Anastasia kunde motstå frestelsen och snart bildade en blandning av chokladgrädde, jordgubbar och maräng ett töcken som fick dem att glömma sitt verkliga ärende, att rädda Tomtefar från Sangrian. Endast Senora Rocía kände till den fulla verkligheten bakom den ypperliga smaken hos sina maränger. Det var en gnutta av familjen Klinkers fantastiska senap i dem. Ett tilltag som hon lärt av, Ludwig, sonen till den kända svenska senapsfabrikören Herr Klinker. Ett råd som givet henne en rejäl dusör varje månad i underhåll för den nuvarande borgmästaren i Las Palmas. Varje krona av dusören hade målmedvetet gått till sonens utbildning och nu skördade hon sötman av den Svenska Flugan, förlåt, den svenska charterns ungdom.

Medan han tuggade av livets sötma, hörde Nisse hur det mumlades allt högre i salongen. Han och Anastasia smög, med Senora Rocías goda minne, försiktigt fram och gläntade ytterligare på dörren till salongen. De såg Tomtefar sitta mitt emot vad de omedelbart insåg var avkomman till en svensk senapsfabrikör, numera alltså Borgmästaren, Senor José Manuel Soria López. Hur Tomtefars gode vän borgmästarens far Senor Soria Lopez, i alla år undvikit hans blå ögon, det var ett mysterium.

Till vänster om tomtefar satt den bedårande ryssen Aleksandr Valdimirovitj Rutskoj före detta ställföreträdande president i Ryssland, numera på departementet för sociala frågor och därmed handläggare av ceremonier, som till exempel julen. I Ryssland var julen sedan tidigt förra seklet en ceremoni och inte en religiös högtid. Men numera började de Ortodoxa att ta över igen.

Till höger om Tomtefar satt Richard Smith, Associate Professor från USA, expert på organisationer och dess förhållande till ceremonier. I USA var julen en religiös högtid sedan tidigt förra seklet men numera mer en ceremoni eftersom köpmännen allt mer tagit över. Agendan som värdlandet Spanien hade stakat ut bestod endast av ett ämne. ”Hur skall Tomtefar överräcka julklappar?” Han är en rackare den där Tomten tänkte Nisse omedelbart för han förstod sambanden med detsamma.

Tomtefar hade nyss haft en lång utläggning med mer än 600 overheadbilder där han sökt förklara varför avtalets datum inte hade någon betydelse och hur han kunde dela ut julklappar i USA den 25 december och i Ryssland den 7 januari, fast samtidigt. Rutskoj insåg omedelbart att detta kunde leda till att han åter skulle kunna bli president för Ryssland. Med tomtefars teknik skulle han kunna skjuta av en raket mot USA 14 dagar efter att den smällde i NY. Han såg omedelbart för sin inre syn hur han skulle ta sig ut som president igen och hur han denna gång skulle spotta Boris Jeltsins anhängare i ansiktet, fast 14 dagar efter fast före. Tomtefar var nöjd med sin genomgång och tog för sig av Sangrian. Han såg på professorn att detta var annat än hans avhandling ”Assimilative and contrastive emotional reactions to upward and downward social comparisons”. Men en sak hade professorn lärt sig och det var att hur man än organiserade så gräts det någonstans i organisationen. Och skulle nu Tomtefar inte komma genom skorstenen längre, utan av rationaliseringsskäl komma genom dörren, då skulle många barn gråta. Men å andra sidan visste han att alla sotare skulle jubla för nu skulle de få en sotning extra.

Tomtefar hade länge varit orolig för detta möte och flera utredningar hade gjorts av honom och Tomtemor, men det var så enkelt att Tomtefar började komma till åren och det var inte så lätt längre att ta sig nedför och uppför skorstenar. USA hade inte accepterat en yngre Nisse heller utan USA visste att berätta hur en Tomte skall se ut. Ryssen log och spetsade Sangrian i smyg med Vodka, här gällde det inte skorstenar längre. Ryssland satt plötsligt på en dold agenda. Han visste dessutom att Ryska folket sket i tomten bara paketen kom som de skulle. Här gällde det att hålla med Tomten och få över honom på sin sida. Professorn däremot tänkte att här gällde det att hålla med tomten så att han åkte hem, tog sina värktabletter och fortsatte som vanligt. Han spetsade i smyg Sangrian med ”Vilda Kalkoner” som Richard Pernod skänkt honom då han rationaliserade bort 400 alkoholister från hans företag som just gjort dem till alkoholister.

Tomtefar tyckte alltmer att delegaterna satt långt från bordet vilket han påpekade. Detta tolkade Professorn som att Tomtefar tyckte att de skulle närma sig sakfrågan medan Ryssen tolkade det som att Vodkan började göra sitt.

–        Hur går det till? Detta med att dela ut klappar på olika dagar fast egentligen samtidigt?

Detta undrade Rutskoj, samtidigt som han fick en brilliant följdfråga i huvudet.

–        Och hur kan Tomtefar hinna sitta här och förhandla, vi, hrm, har räknat ut att Tomtefar endast har 53 mikrosekunder per barn på sig.

–        Dessa frågor avlossade han i samma stund som Professorn fördjupade sig i en utredning om barnens syn på Tomten, där han hoppades att finna sakfrågan.

–        HoHo!

Nisse hörde på ljudet att ”Kanarieöarna -83” kanske skulle komma att förringas till förmån för ”Kanarieöarna -07”.

–        Konsten sitter i min förmåga att stanna tiden, fast ändå inte.

Stanna tiden. Detta lät fantastiskt för Rutskoj. Tomtefar fortsatte.

–        Just nu står tiden stilla för alla utom för dem som vill se Tomten, de som vill se, ser. Så enkelt är det.

Bortsett från Jeltsin som var en vandrande gåta för Rutskoj så hade han god erfarenhet av gåtor. Han skvätte i lite mer Vodka i Sangrian, för säkerhets skull, samtidigt som han sköt in.

–        Ja, men mina barn vill ju två veckor efter att amerikanska barn vill, hur kan då det gå till om tiden står stilla.

Tomtefar försökte vara diplomatisk men var tvungen att nämna och nämnde försiktigt att historien pekade på att Ryssland mestadels är två veckor efter, så det är inget nytt.

–        Då kan Tomten lugnt berätta hur det egentligen går till, rent tekniskt alltså, för då har vi ingen användning för tekniken, det kommer alltid att vara försent.

Tomtefar tog sig tillfälligt ur dimman som började lägga sig.

–        Nej, det går inte utan vidare.

Han drog på det för att Sangrian skulle hinna spädas lite till, det gällde att ta vara på resurserna. När han såg att Sangrian i smyg hade spätts ut, fortsatte han.

–        Nja, det har med RAM minne att göra, minnen som är så små, så små, att jag inte kommer ihåg dem.

Han skrockade belåtet över sin fyndighet.

–        Fast de är väldigt stora, förstås.

Nu skrockade han ännu mer och högre över sin fyndighet.

–        Små så man glömmer dem fast stora så de kommer ihåg massor.

Nu förstod Nisse att Tomtefar var i sitt esse och beslöt sig för att göra entré. Hand i hand med Anastasia gick han över golvet mot den diplomatiska samlingen.

–        Tomtefar, det är dags nu att….

Längre kom han inte förrän Tomtefar avbröt honom.

–        Se här, se, här har vi två unga representanter, vi låter dem uttala sig om tomtens distributionssystem.

Det blev tyst i rummet och Nisse stammade försiktigt fram.

–        Dis..Dist… vad då för något.

Rutskoj försökte förklara på sitt enklaste diplomatspråk.

–        Som representant för presentfördelningen över världen har den gamle tomten, helt i ett gerontologiskt skeende och perspektiv, drabbats av ett föraktfullt beteende av USA, vilket land inte kan acceptera ett byte av utdelare eller ställa upp med medel för en ombyggnad av samtliga avgasledare i landet. Vi däremot accepterar detta men tycker att vi skall ha tillgång till tidssystemet så att vi kan koordinera förehavandet på ett kostnadseffektivt sätt med hänsyn tagen till tidsskillnader och systemkrav hos slutanvändaren.

Nu reste sig Professorn.

–        Vi kan inte göra avkall, så endera må Tomtefar banta eller överlåta distributionen till privata intressen.

–         Ho…ho…

Tomtefar skrockade.

–        Här saknas såväl Sangria som Suspiros! Inga beslut kan fattas utan smörjmedel.

Strax satt Tomtefar med munnen full av Suspiros som sakta smälte i floden av Sangria.

Nisse stampade med foten i golvet och sa högt.

–        Jag bryr mig inte om era fåniga distrub… Jag skall bara ha med mig Tomtefar, för hela Spanien väntar på paket.

–        Låt dem vänta för Ryssland har fått sitt, fast om fjorton dagar. Låt oss nu höra Tomtefar redogöra för RAM hit och dit, han kan viska i mitt öra, så skall jag tolka.

–        RAM.

Viskade Tomtefar plötsligt i örat på en lika plötsligt förväntansfull Rutskoj,

–        RAM betyder att tränga in sig i skorstenen eller genom dörren,

–         Men.

Fortsatte han viskande.

–        Det är också en grupp av människor, saker och platser, men det är dessutom ett planlöst sökande.

Nu var Rutskoj synonymt förvirrad, men Professorn förstod att Rutskoj nu satt inne med hemligt material som han förväntades dela med sig, och när han gjorde det på ett mer förvirrat sätt än Tomtefar viskat till honom, då blev Professorn irriterad å USA:s vägnar.

–        Vi kommer att anpassa oss efter Ryssland.

Skrek han plötsligt eftersom han var Professor och förstod allt som sades och skrevs.

–        Nu behöver vi bara ett officiellt utlåtande från Tomtefar om vad han uppfattade att han sa.

–        Jag sa.

Sa en nu lätt överförfriskad Tomte.

–        Att det är dags för den nya generationen att ta över. För jag vägrar att anpassa mig efter moderna eldstäder med små löjliga skorstenar, jag avgår när mandatperioden är över. Får jag presentera nya Tomten; Nisse från Tomtevärlden och nya Tomtemor, Anastasia från världen.

–        Anastasia då är hon Ryska, aha. Nu har vi fått in en fot i den världen som kan stoppa världen.

Rutskoj vädrade morgonluft igen. Nu var det nog inte så mycket morgonluft han vädrade, det var snarare en doft av Sangria, Whiskey och Vodka, för Tomtefar lutade sig emot honom och sa.

–        Hon kommer från ett Ryskt barnhem och har fått lära sig att Ryssland mår gott, så det behövs nog inte mycket där i Ryssland inte.

Rutskoj förbannade Putin och hans Ryssland mår gott samtidigt som Professorn förbannade energiutvecklingen som tog bort alla riktiga skorstenar.

Med förbannelser i ryggen lättade Lill-Rudolf från torget Santa Ana med en lycklig Nisse och en lika lycklig Anastasia, de skulle nu bli Tomtefar och Tomtemor.

”Schöönt.”

Hörde de Tomtefar schucka.

”Änttligen får jag dra mig tebaka, bara tuschen år kvar av mandadet, schedan såå…..rrrr.

Tomtefar la sig tillrätta i en solstol i baksätet och sov sedan över hela julklappsutdelningen i Spanien. Han drömde om Sangria, Vodka, Whiskey och skorstenar.

Tysken, turisten, som såg dem lätta, drömde om och kunde inte förstå vilken resebyrå de hade som dessutom kunnat included en ledig solstol. Obekymrad sov dock Tomtefar, allt medan Nisse och Anastasia läste listor och distribuerade paket i sin tusenåriga traineeutbildning.

Detta var en fortsättning av Åke Berntssons julsaga ”Tomten ramlar ur släden” år 2007.

Det här inlägget postades i JULSAGOR. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *