Del 5 år 2006
Tomtefar öppnade vantefacket och bland en hel hoper mer eller mindre trasiga och fördärvade världskartor så drog han fram Stora adresslistan, han ville veta vart Rudolf hade kommenderat Lill-Rudolf. Nisse såg Tomtefar kasta sig bakåt i sätet och liksom skaka, Nisse förstod omedelbart att han grät hejdlöst för att varje tår som kom ut på kinden frös till is och ramlade med ett klingande ljud ner på slädgolvet, efter att ha fåt extra fart nerför Tomtefars guppande mage.
– Vad är det?
Nisse frågade försiktigt.
– Vad är det för fel?
Tomtefar sansade sig lite och satte sig upp.
– Ser du inte tundran? Vi är på väg mot värdens tristaste stad, med världens sämsta barnhem.
– Till och med Rudolf i baksätet fnös upprört, han hade ju varit med förr. När de kom närmare den svagt upplysta staden så ändrade landskapet plötsligt karaktär, det såg dött ut, till och med i det ständiga vintermörkret så kunde Nisse se att snön var täckt med gul smuts.
– Barnhem 7 i Norilsk, det hemskaste som nästan finns för barn.
Stalin grundade Norilsk 1935, och under Gulagperioden uppstod den ur ingenting för att som gruvstad producera Nickel och Palladium. Plötsligt stack det till i Nisses ögon och näsa, Lill-Rudolf frustade, Rudolf kastade sig på golvet och Tomtefar drog stora vita halsduken över ansiktet.
– Dyk!
Rudolf frustade.
– Dyk!
Lill-Rudolf kastade sig i en brant kurva ner mot stadens centrum och på så sätt undkom de den värsta svavelröken.
– Här hittar inte jag.
Tomtefar mumlade långt inifrån textilierna.
Rakt fram bara!
Ropade Rudolf som sakta kravlade sig upp från golvet.
I denna stad finns 400 stora statliga hus som är precis likadana. Rudolf tänkte frustande högt.
– Och nog skall vi runt bland dem.
Barnehm 7 byggdes 1955 och hade sedan dess inte sett någon hantverkare i onödan.
Där! Där, huset som det knappt ryker ur skorstenen på.
Rudolf frustade till Lill-Rudolf som gjorde en elegant Disneysväng ifall någon tittade ut och stannade på en av de smutsiga sidogatorna.
– Ta med dig den generösa säcken och följ med.
Sa Tomtefar vänd mot Nisse samtidigt som han själv grabbade tag i en jättesäck med Pellets som han skulle ge till vaktmästaren, han hatade när barn frös. Snabbt hade han kalkylerat, ”BOA i m2 gånger Th i m gånger Kwh per m3” han fick det till 450 tusen Kwh och det fick bli den största säcken han någonsin levererat 150 kubikmeter pellets av bästa sort. ”Oj-Oj” tänkte han ”men vad det skulle värma.
Tomtefar smet direkt ner i källaren med sin säck när han hade visat Nisse framdörren. I källarens smutsiga halvmörker hittade han en förskrämd smutsig vaktmästare som med ledsna ögon just la in det sista i bränsleväg han hade hittat. Det var de sista möblerna från det en gång så fina styrelserummet. ”Tänk” tänkte han ”en gång samlades politrukerna här en gång i veckan för att äta och dricka, samtidigt som barnen på sin höjd fick urvattnad borsjtj med ännu mera urvattnad kvas till, själv kom han inte ihåg när han senast fick ett riktigt mål mat. Med Gorbatjov hade han trott att politrukerna skulle upptäcka vilka de stunget hade, men med Putin visade det sig att getingen snabbt fick tillbaka gadden, men nu i mörk kostym och direktörens titel. Politruker blev oligopoler.” ”Konstigt,” tänkte han igen, ”Ior som satt i den nu uppbrända stolen och söp på barnens bekostnad ägde nu helt plötsligt stadens nickelindustri, som det kan bli!”
Mitt i sina funderingar vände han sig om, och mitt på en jätte hög med Pellets i den förut så tomma kolkällaren satt Tomtefar och skrockade. Som i trans greppande han kolskyffeln och med sina bara smutsiga händer och armar började han ösa in pellets i pannan. Pelletsen var som bomull på den tunga järnskyffeln. Tomtefar som var en teknisk jäve… nej en teknisk tomte, kunde inte låta bli att gå fram och knacka på termostaten, den rusade snabbt upp mot 100 grader, och man kunde höra ett välbelåtet dånande från huset, det lät som ett Fylkingst ”Äntligen”. Nu tindrade vaktmästarens annars så ledsna ögon och han såg också liksom lite renare ut där han följde Tomtefar uppför källartrappan.
De också så smutsiga barnen i lika smutsiga sängar stirrade upp i det avkalkade taket och undrade vad det var för dån som väckt dem, och varför var det så varmt? Diminutivt kallades Alexander för Sasja, men det ville han inte lyssna på, i sin värld var han Alexander den store och varje gång som han hasade sina illa sargade och infekterade stumpar till ben över den rostiga sängkanten så funderade han på om det skulle bli Persien eller Egypten som skulle bli dagens fältslag. När han hade hasat sig ut i den stora kala hallen förfasades han. Vid ytterdörren stod en figur som han först tyckte såg ut som Dareios III och då hade det blivit Isossos som hade blivit dagens slagfält, men något sa den store Alexander att detta var den ständigt återkommande Jultomten och han blev helt varm inombords också. Han var fortfarande glad för förra årets present, en Romersk vagn förspänd med två stora Vinthundar allt i plast, men, vad fältslag han vunnit med den. Lite tveksam var dock den store för han tyckte han var lite för liten, tomten. När sköterskor och resten av barnen precis tagit sig ut i hallen dundrade det till vid källardörren och också Tomtefar uppenbarade sig. När de hörde hans klassiska ”Находиться это несколько добрый ребёнок” blev glädjen så total som den kunde bli. Snälla barn, ja var det något som fanns här så var det snälla barn, fattiga, hungriga, smutsiga såriga men snälla.
– Tog du generösa säcken?
Tomtefar frågade sin Tomtenisse på dånande ryska.
– Javisst, jag har den stora generösa säcken med mig.
Ett jubel bröt ut bland barnen. Ur säcken plockade Nisse sängar, täcken, kuddar, medicin, kläder och en massa nyttigheter, i ett uppehåll så frågade Tomtefar.
– Har vi glömt alla leksaker?
Nisse förstod och svarade med konstlat bekymmer.
– Ja, jag tror det, det verkar så, vi får nog ta den säcken nästa år istället.
Det gick en besvikelsens vind över barnens ansikten, visst var det fint att kunna bädda med nya lakan, men det stod långt ner även på deras önskelista. När Nisse stack ner handen i säcken igen, så hördes ett svagt.
– Mama.
Nisse tog upp en docka ur säcken och läste på lappen.
– Till en söt liten Ina.
En liten flicka i smutsiga kläder närmade sig Nisse försiktigt, greppade dockan och drog sig med ett leende tillbaka. Nisse fortsatte att dela ut klappar till de nu åter upprymda barnen. Alexander den store fick ett Gyllene svärd och rusade omedelbart ut i krig fast han inte rörde sig en meter i onödan på sina stumpar.
Nisse fick upp en vacker docka med krulliga lockar och vackra kläder.
– Till Anastasia från Tomten.
Han läste på paketen och han såg hur Tomtefar blev ledsen och alla sköterskorna började skruva på sig.
– Jaha, vi är så djupt i säcken nu.
Helst hade Tomtefar velat slippa visa Nisse detta, men nu var det som det var. Tomtefar tog dockan på armen och gick fram till en illa målad dörr och öppnade den. Stanken som slog emot honom var nästan outhärdlig. I säng vid säng låg barn med all sköns handikapp de flesta med såväl fysiska som psykiska. Med tanke på sina resurser så gjorde personalen ett jättearbete, men denna sal var inget de visade upp, helst inte ens för Tomten. De barn som förstod och kände igen Tomtefar sken upp lite grann, men många rörde sig inte. Anastasia som var förlamad låg i en blöt säng strax innanför dörren och i handen kramade hon tyghunden hon fått året före av Tomten.
Tomtefar böjde sig över hennes säng med dockan i handen och skrockade på sitt mildaste sätt.
God Jul Anastasia.
Men flickan skakade på huvudet och pekade på sängen bredvid, där, i mycket dåligt skick låg en liten flicka på fem år. Hennes ansikte lyste vitt mot de smutsiga lakanen.
– Aids.
En sköterska viskade i örat på Tomtefar. Han strök flickan över ansiktet och på något sätt såg hon piggare ut då hon tittade upp.
– God Jul från Anastasia. God Jul.
Flickan log och kröp närmare dockan som nu låg bredvid henne. Nisse fick nu fullt sjå att mellan sina tårar över eländet glädja alla barnen på avdelningen med leksaker och nyttigheter. Även sköterskorna fick sin beskärda del, vaktmästaren fick en skyffel i aluminium och en kofta i Engelsk stil. När det var dags att gå var det bara Anastasia som var utan present och trots sitt goda hjärta så kändes det lite orättvist i hennes svaga men goda själ. När Tomtefar, på väg ut, gick förbi hennes säng, så stannade han och ropade till sig Nisse med den tomma säcken.
– Ge henne säcken! Den kan hon behöva.
– Men? Kan hon inte få något riktigt?
Och trots alla tidigare tårar så blev hans ögon våta då han mötte den lilla flickans blick, där han såg en djup besvikelse.
– Vilket barn vill ha en jutesäck?
– Anastasia vill ha en jutesäck.
Tomtefar uttryckte sig med övertygelse. Sköterskorna och vaktmästaren såg inte alls så övertygade ut, vaktmästaren höjde till och med skyffeln och tänkte drämma till honom. Alexander den store hasade sig upp till hans hjälp med svärdet i högsta höjd till hot mot den oförskämde Tomten, bära eller brista. ”Det måste ha med dryckerna att göra” tänkte Nisse som förstod att han inte sett och förstått alla effekter av denna lidelse ännu. Men på något sätt så drev en kraft honom att ge säcken till den lilla lama flickan.
När flickan fick tag i säcken, hände något underligt, hon rörde på sig och med största försiktighet tog hon fram en röd tomtedräkt ur säcken, och till allas häpnad stod hon snart upp i sängen och när Alexander sänkte sitt gyllene svärd av förvåning, såg han den sötaste lilla tomteflicka han någonsin sett. Han hade i och för sig inte sett så många, faktiskt ingen, men det var ändå den sötaste för alltid på något sätt. Vaktmästaren bröt det förtrollade ögonblicket då han svimmade med skyffeln fortfarande i högsta höjd och med ett skrammel slog i sänggaveln mitt emot.
– Vill du följa med mig till Tomteland och bo med mig Tomtemor och alla Nissarna?
Tomtefar frågade försiktigt och vänligt.
– Vill du bli en riktig Tomtenisse?
Vad kul, tänkte Nisse trots sin förvåning men visst var det något biologiskt som slog an en sträng i honom.
– Ja, det vill jag verkligen.
Flickan log och alla som kunde, jublade och applåderade.
– Kom så åker vi, nu får du hjälpa Nisse och mig att glädja världens barn.
Strax lyfte släden från Norilsk fula sidogata. När Lill-Rudolf gjorde ytterligare en Disneysväng över barnhemmet så hörde han hur Rudolf stånkade och frustade i baksätet, och strax hade han sparkat i väg en stor burk som det stod ”All möjlig färg” på. Tomtefar skrockade belåtet då färgburken träffade barnhemmet och hela huset blev målat i de klaraste färger, och nog tyckte Anastasia att verkligen alla barnen stod i fönstren och vinkade då släden åter försvann upp mot den stjärnklara natten. Belåtet satte hon sig tillrätta mellan Nisse och Tomtefar.
Detta var en fortsättning av Åke Berntssons julsaga ”Tomten ramlar ur släden, år 2006.