Barnbarnet

Barnbarnet, av Åke Berntsson 2009.

Han lät de svarta slitna Australienska bootsen vila tungt på sin fina svarta LME väska från Alstermo, en gåva en gång. Samtidigt lutade han sig bakåt i det lätt slitna sätet och slöt ögonen hårt för att stänga ute det starka ljuset som irriterade hans blodsprängda ögon. Han saknade verkligen det gamla sövande dunket från spåret och förbannade samtidigt den nya skarvfria rälsen. Trots avsaknaden av monotona ljud somnade han snart. Tankarna for runt i hans huvud utom kontroll, men plötsligt såg han sin son med ett stort leende komma rusande emot sig. Pojken sprang våt omkring med ett badlakan omkring sig. Han satte sig upp med ett ryck, så pass att väskan välte. Han var helt kall, svetten pärlade sig på pannan bakom den nedhängande kolsvarta luggen. De mörkblå ögonen vandrade runt i vagnen och han förstod att ingen egentligen noterat honom, vilket var ovanligt, men han var nöjd med det. Han satte sig åter tillrätta i stolen och sov snart igen, inte konstigt, han hade varit vaken i mer än ett dygn, och han visste att det kanske skulle dröja innan han kunde sova igen. Det skulle bli en lång helg, fast samtidigt var han på något sätt lugn och förväntansfull. Han vaknade strax före Lund, lite för tidigt tyckte han och för att verkligen försöka skingra sina tankar en stund, tog han upp sin älskade Iliad, en bok som följt honom i många år och var väldigt sliten. Hans favoritgud var Poseidon, havets gud framför alla, fattas bara Göteborgare som han var och av stor sjömanssläkt. Han log åt sig själv, oavsett när eller varför så tänkte han på Göteborg och sin stora familj varje gång han tog upp boken. Kanske också för att han fått den av sin mor med orden ”Läs och vårda sedan dina gudar”. Leendet förbyttes plötsligt i ett drag av vemod då hans blick föll på tre kort av sin son. Han hade kastat ner alla de nytagna kort han hade och de var bara tre stycken, det var ett tag sedan han såg honom och det verkade som om det skulle dröja, fast det fick det inte, han rös och ögonen tårades. Det hade inte varit en vanlig morgon, aldrig hade han trott att han någonsin skulle få vakna upp till ett sådant otäckt besked. Några ungdomar uppmärksammade honom där han satt och läste, men han märkte dem inte när de tog kort med sina mobilkameror.

Tåget rullade in på Huvudbangården och han reste sig för att gå av, han tittade ut mot perrongen och insåg att vädret inte var det bästa varför han tog upp sin vackra svarta slitna skinnjacka ur väskan, samtidigt som han la tillbaka Iliaden. Han kastade en blick i den nästan tomma väskan och förstod att han varit väldigt chokad då han packade för att ge sig av, han förstod inte riktigt varför han gjort de val han gjort. Hans ansikte fick åter ett drag av vemod då hans blick föll korten av sin son. Hans tanker återvände till morgonens samtal.

–       Vår son är borta, hans finns inte, vi har letat i två dygn nu, jag skulle ha ringt tidigare. Det var hans före detta fru. Det var bara tre dagar sedan de sågs i Roskilde på rockfestivalen. Trots skilsmässan hade det bästa förhållandet, skilsmässan var mer teknisk för att passa två karriärer.

–      Vad i helvete, vad menar du, han var ju hos dina föräldrar, han kan inte vara borta. Varför skulle han vara borta?

–      Jo, han försvann i måndags förmiddag på Bilka i Köpenhamn. Jag fick inte reda på det förrän jag kom hem, du vet min telefon. Sedan har jag varit ute och letat, polisen letar, grannar letar, alla letar. Hon brast i gråt, den gråt som bara en mor kan gråta.

–      Varför i helvete har ingen ringt mig? Polisen brukar minsann vara snabb att anklaga pappan i alla väder.

–      Jag vet inte, förlåt, jag har varit som i trans.

–      Jag kommer, jag tar första tåget eller flyget vilket som passar. Faan att du inte ringt!

Han for runt som en vivelvind i lägenheten, helt ostrukturerat, en stund innan han drog iväg med en taxi med sin knappt packade väska. Taxichauffören visste att det gick ett tåg i timman medan morgonflygen redan gått. Han valde tåget.

Han klev ut på perrong nummer 10 och i dess bortre ände såg han sin svärmor, Bitte, stå och vänta på honom. Hon grät fast det var som om det inte ville komma några tårar mer, de var slut. Han kramade vänligt om henne.

–      Det var mitt fel, det var verkligen bara mitt fel. Hon hulkade fram orden som var Danskt grötiga utan ledsnad, men han förstod.

–      Nej då, det var säkert ingens fel.

–      Jo, jag släppte Fabian och glömde honom för en stund. Bara en liten stund, jag stod och valde paprika. När jag vände mig om var han borta, uppslukad, jag vet inte hur. Jag letade överallt och efter en stund hjälpte nästan hela varuhuset till, men ingen Fabian. Vi ringde till polisen direkt, det gjorde vakten.

De gick uppför trappan ut till hennes bil som stod parkerad som om skyltar om förbud inte fanns. Kör du, jag klarar inte mer. Han tittade på henne i eftermiddagsljuset och såg en mycket trött kvinna. De satt tysta medan han körde den lilla Toyotan ut ur staden mot Hundinge centrum, han svängde vant av mot Hundinge Centervej och snart vidare in på Kroghöjsvej 10. Det är vidrigt, titta bered dig på en anstormning, dessa hemska journalister. Hon syftade på hopen av mer eller mindre nyfikna journalister som stod vid porten. Tack och lov så fanns det en polis där också.

–      Ta du bilen och kör bort till Biblioteket, du vet bakom Bilka. Polisen har upprättat ett center där, Gitte är där och Gammelfar. Hela planen var fylld med människor som hade hjälpt till eller ville hjälpa till i sökandet. Han såg att många varit uppe för länge. Några försökte le åt honom några bara grät.

När han väl blivit insläppt av polisen i dörren mötte han Gitte, hon rusade gråtögd mot honom och slängde sig runt halsen på honom. Han tog ömt emot henne.

–      Det är hemskt, nu är det snart tre dygn han varit borta, varför, vem tror du har honom. Han är bara fyra år, vem vill något ont med en treåring. Många tänkte han men sa inget, han bara kramade henne så varmt han kunde.

–      Du skall se att det ordnar sig, det finns en förklaring. Han lever det känner jag, han lever. Han hade inte vågat tänka med öppet sinne förut, men nu lät han tankarna rusa fritt. Han såg på Gitte, vill du ta mig till Bilka där han försvann, snälla.

–      Det är klart visst ska jag det, Hon kände igen den beslutsamhet som ibland kom över honom. Vi går ut via baksidan. De genade förbi Kenya Kebab och trots att han var hungrig noterade han inte den typiska doften. Han bara gick fort och Gitte hade svårt att följa honom mot Entrén på baksidan. Han var mer hemtam än Gitte, han hade under de 10 år de bodde i Hundinge sprungit här mer än hon eftersom hon då nästan alltid var på turné medan han var hemma och skrev. Knappt inne i det stora varuhuset, blev de förföljda av nyfikna och av journalister. Frågorna bara haglade över dem, det lättade lite då varuhusets vakter kom dem till undsättning.

–      Här var det, här stod mor och tittade på grönsakerna. Folk tryckte på då de stannade upp.

–      Kan ni fara åt helvete eller åtminstone vara tysta, visa lite respekt era svin. Några äldre damer som ryckts med drog sig undan, men bara för att deras plats omedelbart intogs av en journalist. Du är Johan Asp? Visst är du Johan Asp? Vad säger du? Är det din frus fel? Har ni någon skyldig? Är ni ledsna? Johans knutna näve landade mitt i hans ansikte och spräckte både näsa och läppar. Tyst blev i vart fall både han och de andra journalisterna. Nu hade de löpsedeln klar. ”Rockidol slår ner journalist i förtvivlan”. Men det struntade Johan i, han började sakta gå och likt Råttfångaren i Hameln, lämnade han i trans varuhuset för att promenera Hundinge Centervej ända ned till havet. När de nådde Nurdungsvej var de nyfikna och journalisterna, råttorna, bakom honom flera hundra och kamerorna rasslade. Han gick med Gitte rakt ut på stranden och vidare en bit ut i havet, men där med vatten upp till knäna stannade han och såg sig omkring. Inga råttor drunknade. Polisen som nu anlänt med ett par bilar rusade ut, inte skulle de få ta livet av sig inte, det går inte för sig, inte offentligt i vart fall.

–      Lugn vänta. Gitte gjorde en avvärjande gest mot poliserna som stod med vatten upp till ankelknölarna i vattenbrynet.

Johan stod en bra stund som i trans. Gitte märkte bara att hans hand ömsom kramade och ömsom släppte efter hennes hand.  Han skakade lätt. Hon var inte orolig, detta var inte första gången han var som i trans eller talade högt med gudarna, det var som om han var i kontakt med havets gud. Det var så starkt att även hon berördes. Men med full tillit. Plötsligt slappnade Johan av, helt och totalt.

–      Kom låt oss gå hem. Han hade en annan blick i sina ögon nu en klarsynt blick.

–      Vi kör er, erbjöd en av poliserna som nu hade tagit av sig sina blöta skor.

–      Under tystnad åkte de tillbaka till Kroghöjsvejen 10. Johan hämtade sin väska i Toyotan och tog med sig den in. Han fick slå sig fram bland alla nyfikna som kommit ifatt. Gittan undrade om han hade något att byta med. Han nickad.

Medan Gitte bytte till torra kläder, bytte Johan till det enda par byxor han hade med sig, han vred ur sockorna och tog på sig dem igen. Han tog upp sin sminkväska ur väskan och började sminka upp sig till den hårdrockare han var, inget fattades, inte ens det svarta nagellacket. Gitte ryggade förvånat tillbaka då hon kom nedanför trappen och fick se honom.

–      Men vad är detta? Ska vi inte leta efter vår son! Vi måste leta, vi måste hjälpa polisen för guds skull. Vad är detta?

–      Fabian tycker om att se mig så här och det ska han få också när vi träffas. Johan tog upp papper och penna ur väskan. Hans hand skakade men började skriva Lundoger 10. Vad är detta? Där är han, ta mig dit. Gitte funderade men insåg snart att det måste vara Lundager 10, ett villaområde inte långt bort. Gitte förklarade för den förvånade polisen som stirrande och med gapande mun studerade han den store Hårdrockaren Johan Asp, Kattilias världsberömde sångare.

–      Snart satt de i en polisbil igen, denna gång med både blåljuset och sirenen påslagen. Journalisterna hann inte med. Bara några minuter senare ringde Gitte och Johan på ringklockan mitt i den vackra ekdörren. Strax, fast långsamt försiktigt som gamla ofta gör, öppnade en gammal dam. Hon såg förskräckt på Johan och sedan på Gitte.

–      Vad trevligt, ni är mitt barnbarns stora idol. Hon log stort. Han såg er på TV igår och idag också tror jag, så snällt av er att komma. Är detta ert barnbarn? Johan höll upp sina tre bilder som om det var en kortlek.

–      Ja, han i mitten. Johan log inombords. Är han här? Kan vi få träffa honom?

–      Han badar men är snart klar. Klart han vill träffa sin idol. Kom in. Kom in. Han är så duktig så. Egentligen bor han i Sverige men han har rest till mig själv, han hämtade mig i affären. Det var snällt. Han är en snäll pojk, mitt barnbarn.

–      Ja visst är han. Gitte och Johan följde efter henne medan Polisen hjälpte till att hålla hundratals hyenor i skack utanför. Blixtarna lyste upp mörkret som nu hade lagt sig till ro och trots att ingen kunde eller ville svara, haglade frågorna rakt ut i luften. En journalist var däremot tyst, han hade svårt att prata, men läkarbesök före upplösningen var inte att tänka på.

–      Här inne är han. Titta Fabian den där du såg på TV är här, det var väl snällt. Fabian log med hela ansiktet.

–      Pappa, Mamma. Han for ur badbaljan och höll på att halka på det kalla klinkergolvet, men for snart upp i sin pappas armar för att lika fort hoppa över till sin mamma.

Den gamla damen blev förvirrad.

–      Men det är inte din pappa, det är inte min son, min son är i Sverige.

–      Nej, det är vår son. Gitte vände sig om med lite sorgsen blick mot den gamla damen. Ni förstår det är vår son. Har ni ingen ni känner som kan hjälpa er. Ni måste förstå.

–      De kommer från kommunen ibland och grannfrun pratar jag med, jag har många vänner i Sverige. Jag är ensam, men nu har jag mitt barnbarn här, det är så roligt så. Vi äter och tittar på TV och han har ju eget rum här.

En av de kloka poliserna hade under tiden gått och hämtat grannfrun som kom och kramade om den gamla damen.

–      Kom nu Grete, kom så ska vi sätta på lite kaffe till oss allihop. Hon vände sig mot Fabian, och du vill väl ha lite saft?

–      Ja, hallonsafsen vill ja.

–      Detta ordnar sig till det bästa, drick nu kaffe i lugn och ro så tar vi rapporter sedan en annan gång. När polisen gick mot ytterdörren mötte hon Fabians riktiga gammelmor och gammelfar som med glädjetårar just kom in. Se så, allt är bra, snälla följ med mig ut, den gamla damen orkar inte med mer idag. Två glädjestrålande morföräldrar och en glad polis mötte på trappan press och nyfikna och kunde berätta om det lyckliga slutet.

Det här inlägget postades i NOVELLER. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *