Strandfyndet

Strandfyndet av Åke Berntsson 2009.

Solen dröjde i hennes mörka hår och de färska vattendropparna ilade längs hennes vackra bruna kropp. Det våta håret spädde på de ilande dropparna som rörde hennes kropp så försiktigt.  Dropparna saktade mjukt in vid hennes axlar liksom för att välja väg, en del rann vidare ner mot hans vänstra arm som höll henne om ryggen medan andra valde att rinna ner mot hennes vackra bröst och sköte. Hon var vackert naken, så vacker att det gjorde ont i honom. Hennes vackra ögon i det blekt bruna ansiktet var slutna för hans blick men han var säker på deras mjukt vandrande skönhet. Han la försiktigt ner henne på den mjuka stranden och lutade sig försiktigt över henne för att låta sina läppar möta hennes. Han blåste försiktigt in luft i hennes mun och han såg hennes bröst höja sig. Det fanns inget dödligt över henne, allt han såg var fullt av liv. Han reste sig upp på knä igen, la sina bruna stora händer mellan hennes bröst och tryckte de trettio livgivande trycken. Under tiden han tryckte såg han sig omkring, men stranden var helt öde, och det var dessutom skälet till att han promenerade just här, ingen störande mobil hade han heller. Han kände på hennes vackra hals efter hennes puls men kunde ingen känna. Åter lutade han sig över henne och lät deras salta läppar mötas för att åter fylla hennes lungor med luft. Så reste han sig åter på knä och tryckte om möjligt ändå hårdare mellan hennes bröst trettio gånger, men inget tecken på liv, mer än hennes skönhet. Flera gånger upprepade han sin manöver och då hans uthålliga kraftiga armmuskler höll på att domna bort samtidigt som de skrek av smärta, hostade hon till, försiktigt på ett sätt som passade med hennes kropp. Han tryckte åter några gånger, nu med förnyad kraft. Plötsligt drog hon in ett djupt andetag för att plötsligt titta upp på honom med sina djupt bruna ögon. Det var först skräck som han möttes av då hon reste sig sittande upp, sedan slappnade de av för att låta tårarna komma. Han tog henne mjukt i sina armar och la sig tillbaka med henne i den mjuka varma sanden. Tårarna följde samma väg nerför kinderna som havsvattnet förut hade tagit. Han var helt slut och säkert hon också men han kände att hon andades och han var nöjd med det. De låg länge helt stilla men solen brände trots att dagen var ung och lät dem inte undkomma. Hon rörde sig försiktigt och snart satt de sida vid sida och kisade ut mot havet.

–      Förlåt och tack för att du hjälpte mig. Hon såg på honom, uppriktigt bekymrad.

–      Du har inget att be om förlåtelse för och inget att förklara. Jag gjorde bara vad alla skulle gjort om de hittade en livlös person i vattenbrynet.

Hon upptäckte sin nakenhet, men skämdes inte för den, men drog upp benen mot armarna och höll om knäna. Hon hade aldrig skämts för sin kropp men heller aldrig sett den som märkvärdig.

–      Nu får du följa med mig så vi får ordna lite kläder till dig sedan får vi se. Något inom honom sa att, henne kommer jag aldrig mer att lämna. Han tog av sig sin jeansjacka som han bar, också shortsen tog han av sig.

–      Här ta på dig detta, vi är tvungna att gå förbi ett antal strandhus för att komma till min bil, det är ett par kilometer, orkar du? Jag tror inte pensionärerna i husen där uppe orkar med en naken kvinna mitt på dagen, de är konservativare än så. Hon log för första gången.

–      Ja, men kan du gå i bara kalsongerna?

–      Jag klarar mig, kom nu. Han tog hennes hand och sakta gick de upp över stranddynorna, det vassa strandgräset skar ibland in i deras fötter och vader, tills de nådde träpromenaden som ägarna till de exklusiva strandhusen hade byggt för att kunna gå ner till havet utan att möta naturen allt för bryskt.

Snart och utan direkt uppmärksamhet satt de i bilen och han körde den dryga halvmilen upp för kullarna genom den vackra bokskogen till sitt hus. Vackert beläget med en fantastisk utsikt över dalen och havet. De satt tysta under den korta resan men han såg att hon var trött, mycket trött.

–      Han körde direkt in i garaget och de möttes av den underbart svala luften från husets luftkonditionering. Han lät nycklarna sitta i, gick runt och öppnade hennes dörr och visade in henne i huset.

–      Så här bor jag. Jag ska bara ta på mig lite själv så ska jag ordna lite kläder till dig. Vad har du för storlek? Går du en trappa upp, så hittar du badrummet där kan du duscha och det finns någon morgonrock där också. Känn dig som hemma. Är det någon du behöver ringa så gör det.

–      38 och jag tycker om rött. Hon log försiktigt mot honom. Men inte behöver du, jag kan ringa till någon som kommer och hjälper mig.

–      Nu kör jag strax, gå upp och duscha du, så är jag snart tillbaka.

Han sträckte sig efter mobilen i handsfacket och tryckte vant iväg samtalet till kontoret.

–      Hej det är Peter. Hans sekreterare svarade som vanligt vänligt och korrekt. Du, det blir ingen halvdag vid havet det blir en heldag. Jag tror inte jag kommer in i morgon heller. Det har dykt upp en sak lite plötsligt.

–      Vad är det som hänt? Är allt bra?

–      Ja, jag tror att mitt liv har dykt upp, svårare är det inte. Han gav henne en snabb förklaring utan detaljer.

–      Har du lämnat en vilt främmande människa i huset, är du helt frisk? Han var nog den företagare som fick mest skäll av sin sekreterare i hela världen. Hon var som den mor han aldrig haft.

–      Ja, ja. Var köper jag kläder till en 38:a.

–      Du behöver en 38:a Magnum så du kan skydda dig. Åk till Järnbolaget, de säljer vapen, där köpte din far sina. Hon var väl bevandrad i deckarvärlden och hon såg direkt den tänkta dramatiken i situationen. Hon såg också rubrikerna som skulle stå nästa dag i hans egen tidning. ”Räddade kvinna ur havet, hemmet tömt.”

–      Ja, ja men var ska jag handla? Om du inte har mer förmaningar.

–      Ta HM nere vid torget, de har allt. Trosor en storlek större. Ska jag komma och hjälpa dig?

–      Nej, jag ordnar detta, det blir bra, men tack.

En timma tog det, så var han tillbaka vid huset, han körde direkt in i det öppna garaget. Han log åt sig själv då han tänkte att hon i vart fall inte stulit gräsklipparen.

–      Han gick in i den stora tamburen och kände doften av kaffe och rostat bröd. Kände han inte också doften av hallon? När han passerade köket besannades han intryck, hon hade satt på kaffe och dukat fram med rostat bröd, smör och hallonsylt. Men hon fanns inte där.

I vardagsrummet fann han henne insvept i hans blå morgonrock med sitt typiska mönster från Västafrika. Hon sov hårt, och han beslöt sig för att låta henne sova, då kunde han skriva på morgondagens ledare istället, så var det avklarat, för oavsett ledig eller inte, ledaren skulle in varje dag. Det var bara på semestern och dag före helgdag som han var helt ledig, annars pockade den stora kvällstidning som han ärvt, på hans uppmärksam varje dag.  Men det var med glädje som han förde familjetraditionen vidare. Det var sen eftermiddag då han skrev sista raden samtidigt som han hörde försiktigt tassande fötter som rörde sig från vardagsrummet och ut i köket. Strax hörde han samma fötter komma mot honom inne i arbetsrummet. Hon hade två muggar kaffe med sig och hon var om möjligt vackrare nu. Han reste sig samtidigt som mejlet gick iväg till tidningen och slog upp de stora fönstren ut mot altanen, det var en strålande utsikt och solen, på väg ner över Öresund, värmde fortfarande.

–      Kom, vi sätter oss här ute. Han drog fram två vilstolar så att de stod något mer bredvid varandra. Han beslutade sig för att inte säga så mycket, han njöt tillräckligt av sällskapet.

–      Konstigt men jag känner mig så trygg och behaglig i din närhet. Men jag är skyldig dig en förklaring, eller kanske inte, men jag vill förklara. I vart fall det jag minns.

–      Du behöver inte, men vill du så lyssnar jag. Jag vill bara berätta för dig att jag heter Peter Eng och är ägare och politiskt ansvarig för Kvällstidningen, ett arbete jag ärvt från min far.

–      Jag heter Sissi Rehn, ja Cecilia egentligen. Hon avvaktade för att se hans reaktion, men han reagerade inte han såg bara vänligt på henne. Men i tankarna kopplade han omedelbart hennes namn till modellen som det blåst en del omkring ibland. Konstigt att han inte kände igen henne, kanske lite. Han läste faktiskt sin egen tidning men mode låg inte så nära hans intressen.

–      Jag är både känd och ökänd. Under många år var jag en liten 36 och gjorde modelljobb över hela världen men med mognaden kom också kilona, det blev svårare och svårare att hänga med och kokainet blev räddningen för att slippa äta. Men det sista året har ingenting hjälpt så idag är jag en stor 38. Hon log ett snett leende som han förstod kom fram då hon drev lite med sig själv.

–      Till slut försvann jobben och det var bara glamouren kvar. Nu log hon snett igen, han började tycka om det också. Igår kväll var jag berusad av kokain och sprit, mest sprit och följde med ut på en privatfest med Greve Straus om du vet vem det är, och ett gäng på kanske tjugo tjejer och killar. I gryningen idag vaknade jag av att en ung kvinna stod nästan naken och kräktes över relingen. Själv låg jag naken på en bänk i fören och frös. Minns inte vad jag hade gjort eller sagt kvällen före. Den unga kvinnan tittade på mig med helt tomma ögon. Blackouter och förträngningar har varit min vardag de sista åren, jag har levt med ångest.

–      Är inte du den där Sissi? Modellen? Jag ska bli som du, berömd.

–      Jag tänkte inte egentligen liksom bara att nu är det slut och jag minns att jag bara rullade över relingen och ner i vattnet, jag brydde mig inte om något. Nu fick helvetet vara slut, jag orkade inte mer. Efter en stund såg jag att jag kommit en bra bit från båten och att ingen reagerat. Ingen brydde sig om någon annan, nu var det bara jag och vattnet, aldrig mer skulle jag tillbaka till världen, aldrig. Jag simmade bara på måfå för att jag skulle trötta ut mig, simmade säkert i timmar jag blev tröttare och kallare men kände en behaglig värme och ett lugn. Det sista jag tycker att jag minns var att jag tänkte att det där måste vara Helsingborg, varför vet jag inte. Sedan vet du mer än jag. Men en sak vet jag, aldrig mer tillbaka, aldrig till mitt gamla liv. Det fanns något äkta över henne hon hade slutat fly, hon hade kapitulerat inför livet.

–      Jag kom gående helt stilla när jag fick se dig en bit ut i vattnet, jag trodde först att du var en sjöjungfru. Du var så levande vacker. Jag sprang ut och bar dig in till stranden och gjorde det jag visste att jag skulle göra, jag började med att känna om du levde för att sen påbörja livräddning. Det är jobbigt och hade du inte vaknat som du gjorde, hade jag fått ge upp, mina armar orkade inte mer och ingen hjälp fanns att få. Jag promenerar där på förmiddagarna just för att det alltid är tomt. Hon log mot honom.

–      Tack. Jag tror inte att det var meningen att mitt liv skulle sluta så jag tror att det var en väg till en ny mötesplats, en mötesplats för oss, jag känner mig så fantastiskt varm i din närhet. Jag vill inte lämna dig, men jag ska göra det jag är inget bra för dig, jag har ingen rätt till ditt liv. Ett liv som jag inte känner och du vet inget om mig och mitt usla liv.

–      Tss jag äger Kvällstidningen, det är inte så märkvärdigt. Det här vackra huset har jag ärvt liksom tidningen. Jag har inget sällskap och har inga barn.

–      Inte jag heller, fast jag alltid önskat, men jag har bara umgåtts med dåliga människor och dem vill jag inte ha som far till mina barn. Alla var kanske inte dåliga, men de riktigt goda i modevärlden är tyvärr bögar allihop.

–      Du har visst rätt till mitt liv, han böjde sig fram och kysste henne ömt. Jag är plötsligt och mycket förälskad i dig han tog hennes hand i sin och de satt tysta en lång stund i solnedgången. Det var hungern som drev dem tillbaka till verkligheten.

–      Vi åker ner till stan, om dina kläder passar, och köper hem något. Som ungkarl är det mest öl i kylskåpet som du sett.

–      De passar säkert jag går och provar. Snart var hon tillbaka och var om möjligt ännu vackrare, nu i en röd tröja och blåa jeans. Ett leende spelade på hennes läppar. Har du några skor, jag har stor fot.

Ett par nummer för stora gymnastikskor senare körde de in mot staden för att köpa lite Asiatiskt. Ingen la märke till dem. Hela resan fram och åter småpratade de och skrattade. I hans garage blev hon allvarlig igen som om hon kom på något och det hade hon gjort.

–      Du, Peter, det finns en massa gamla dåliga bilder och historier om mig, säkert också i ert arkiv. Jag står för allt, men alla förstår inte hur sådant kommer till de kommer att dyka upp i hela mitt liv. Hon tittade bekymrat på Peter. Han smålog åt henne.

–      Du får fundera ut någon bra förklaring till våra barn, men de förstår säkert om de blir lika förälskade i sin mamma som deras pappa redan är efter bara en dag.

Kvällen och natten blev ömt fantastiska ingen av dem hade upplevt något sådant, det var livet, de enades om att detta måste vara livet det äkta livet.

–      Han var nog tvungen att lära sig att leva med lukten av hallonsylt, för nu kände han doften igen. Sissi insvept i hans morgonrock stod med kaffebrickan lastad med, kaffe, rostat bröd, smör och hallonsylt. Han visste faktiskt inte ens om att han hade hallonsylt i skafferiet, måste vara en rest från hans systerbarn.

–      God morgon, älskling. Hon satte brickan i knäet på honom just som han satte sig upp mot kuddarna, och gav honom en öm kyss, så gott det gick över brickan.

–      God morgon, han kände i kroppen att det inte blivit mycket sömn. Vad står på programmet? Är du ledig?

–      Ja, jag är ledig, jag har inget att gå tillbaka till, aldrig. Men jag måste åka ner till Malmö och lägenheten, men det är ingen brådska. Måste ringa mamma också, det gör jag varje dag, hon bor i Västerås, där jag är född. Ringde inte igår och nu är hon orolig så det förslår.

–      Jag måste ringa in och besluta löpet, jag har redan skrivit ledaren. Han berättade lite för henne hur hans liv på tidningen såg ut.

Hon reste sig från sängkanten och hämtade telefonen på skrivbordet. Hon slog numret till sin mamma.

–      Hej, mamma det är jag som vanligt. Det blev tyst i andra änden. Mamma! Det är jag Sissi, mår du bra?

–      Men älskade lilla vän, det har ringt från tidningar och de har sagt på nyheterna att du är försvunnen, kanske död.

–      Nej mamma jag är inte död, bara lite försvunnen, men jag mår bättre än någonsin, jag lovar, din gamla dotter är tillbaka. Jag har bytt liv. Jag är hos en kär vän. Peter sträckte sig efter telefonen hon släppte den låtsat motvilligt.

–      Hej, mamma, jag heter Peter och är förälskad i din dotter och jag tänkte fråga om jag får gifta mig med henne. Jag lovar att jag är snäll och att jag älskar henne. Vi åker någonstans och gifter oss idag när vi kommer hem blir det fest i Västerås, jag lovar. Får jag gifta mig med Sissi? Han märkte att hon var förvirrad och suckade djupt.

–      Det får hon själv bestämma. Men jag hoppas att du är snäll, om detta är på allvar.

–      Det är på allvar, mamma! Cissi hade tagit tillbaka luren. Det är sant, något bra har hänt mig. Mamma om någon ringer om mig igen, säg att jag lever i allra högsta grad och är på bröllopsresa. Han heter Peter Eng och äger Kvällstidningen men det får du inte säga. Jag ringer imorgon så får du veta mer. Puss mamma jag älskar dig.

–      Älskar dig också. Puss.

De log varmt åt varandra då de förstod att han just friat och hon just svarat ja. De kysstes och Peter fick slita sig för att ta telefonen och ringa till tidningen.

–      Hej, Anita! Han överraskade sin sekreterare. Hela mitt hem står kvar och den förmodade tjuven sitter på min sängkant, ska jag skjuta henne?

–      Hrmf, du har bara tur.

–      Ja, kan du koppla mig till löpet, vem är det idag?

–      Det är Per-Inge, inget har ändrats bara för att du har tagit ledigt en dag. Hon var stött men kopplade vidare till redaktionen.

–      Pelle Holm Kvällstidningen! Hans redaktionschef svarade som vanligt klart och tydligt.

–      Hej, du, det är jag. Hur går löpet? Jag kommer inte in idag.

–      Jasså en ny dag i solen? ”Berömd modell försvunnen, drunknad i Sundet?” Det är dagens förslag.

–      Vem är det som är försvunnen? Jaså Sissi Rehn modellen. Han log mot Sissi och tecknade åt henne att vara tyst.

–      Vänta! Han höll för luren. Har du pass? Han tittade mot Sissi som nickade. Vad kommer Kvällspressen och Aftontidningen ha på löpet? Vet vi det?

–      De kommer att ha detta också, förmodligen är det mord, tjugo personer sitter i förhör nere hos Malmöpolisen. Det är den där lille Greven Straus, kokainkungen, som har gjort anmälan, det var fest ombord på hans båt. Vilda grejer.

–      Nu lyssnar du på mig för en gångs skull, din chef, utan att ställa frågor. Så här skriver du löpet. ”Falsklarm, modellen är på bröllopsresa.” Sedan slänger du upp en sida med vackra bilder och skriver ihop en text, på temat att modellen Cecilia Rehn inte är försvunnen, hon befinner sig på bröllopsresa i Karibien. Släng upp någon karta på Karibiska övärlden också. Hon mår bra bla bla..vem hennes okände man är vet vi inte. Skvallra på lite om att hon förmodligen är med barn också och att paret är mycket barnkära bla bla. Skriv också att vår Peter Eng har varit i kontakt med hennes mamma som bekräftat det hela. Skriv också att vid samtal med Sissi Rehn så förnekar hon bestämt att hon varit ombord på någon båt, inte alls.

–      Du, det här luktar rävpiss som din pappa brukade säga, är du inblandad?

–      Nej du det luktar rosenvatten, och nu gör du som jag säger. Och du, du får ta ledaren sådär fjorton dar tre veckor, bara så du vet.

–      Men….

–      Inga men, jag hinner inte helt enkelt, jag har en mordhistoria att bevaka. Han log. Gå upp till Anita när du skrivit artikeln, hon är nyfiken. Ge henne en kram från oss.

–      Vilka oss?

–      Peter la på luren i örat på honom samtidigt som han skrattade gott.

De satt en stund i sängen och bara höll varandras händer och kände en värme som skulle vara mycket länge. En ny dag, en ny tid.

Det här inlägget postades i NOVELLER. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *